Situation Sthlm
Brandkontoret

Eldast i stan

Publicerad: igår kl 10:08 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Mynttorget 4 i Gamla stan har varit Brandkontorets adress i över tvåhundra år. Därifrån har de sålt fastighetsförsäkringar som finns kvar för all framtid, släckt bränder och gjort avtryck i staden genom byggandet av vändplatser och brunnar. Men dess historia började redan 1746 i ett eldhärjat Stockholm.

Försäkringschef Karin Hallberg har aldrig haft ett möte i den stora salen utan att få frågor om själva rummet. Där är det som att tiden har stannat. I det höga taket hänger kristallkronor och väggarna pryds av porträttmålningar av män som passerat bolaget genom året, med grundaren grosshandlare Charles Tottie, iklädd tidstypisk grå peruk, i spetsen. Här sammanträdde ”Herrar etthundrade män” bestående av fastighetsägare i Stockholm. 1987 bytte de namn till ”Överstyrelsen”, sedan den första kvinnan valts in i kretsen.

– Den här salen ser nog ganska lik ut som den gjorde för över tvåhundra år sedan, när Brandkontoret flyttade in. Men huset är byggt långt tidigare, säger Karin Hallberg.

Utanför fönstren ligger Mynttorget omringat av Riksdagshuset, Slottet och Västerlånggatan som leder in i Gamla stan. I dag åker SL-bussar då och då förbi utanför fastigheten och får fönstren att skallra, för två århundraden sedan var det ett energiskt klapprande av hovar mot gatstenarna när brandvakten slagit i klockan och larmat – elden är lös! – och de hästdragna brandvagnarna skulle ta sig fram.

– Här stod man och tittade i fönstren när slottet Tre Kronor brann. De slängde ut värdefulla böcker från slottets fönster. Allt brann, så det var bara att rädda det som räddas kunde. En enda person dog vid branden – av att få en bok i huvudet. Jag vet inte om det är sant, med det är så det sägs.

Det inträffade innan Brandkontoret flyttade in i byggnaden. Och innan ett antal borgare gick samman 1746, i ett eldhärjat Stockholm, för att skydda sina fastigheter genom att bilda Stockholms Stads Brandförsäkringskontor.

– Om alla betalade in en summa, så att det fanns en pott att ta från om någon drabbades, så spred de riskerna. Då tog man också fram loggan, säger Karin Hallberg och lyfter upp symbolen som ligger på fönsterbrädan.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #258

Krönika: Ulf Stolt

Vargen väntar i sin dröm

Publicerad: 2019-02-07 10:36:47 Av: Ulf Stolt

Det röda, lite stressade blinket från ett passerande flygplan sneddar diagonalt hastigt förbi den övre tredjedelen av ena fönstret. Avlägset jetmotormuller – det låter som om ett tungt, lite skrovligt klot sakta rullas över ett stengolv – tonar successivt ut och bort. Det är sent, inga passagerarplan borde uppehålla sig bland molnen vid den här tidpunkten.

Jag ska just börja titta på ett Youtube-klipp med Bob Weir & Wolf Bros. inspelat i oktober förra året från Chicago, med datorn i knäet i en stol som det, så fort jag byter vikt på sittbenet, knakar i ryggstödet på. Fåtöljen saknar armstöd, är således idealisk att bekvämt kunna sitta och läsa i, eller spela valfritt stränginstrument. Eller skriva.

Jag tänker sedan att det naturligtvis är fraktflyg – stora tunga passagerarlösa bredvingade skepp som svävar omkring i natten med sina innanmäten fyllda av saker som måste förflyttas – som är ute och rotar runt där uppe. Plast i haven? Växthuseffekt? Blinket försvinner. Ljudet dör ut. Jag slår igång. De inleder med ”Cassidy” – en elegi över Jack Kerouacs vän och alter ego Neal Cassady, som körde The Merry Pranksters buss ”Furthur” kors och tvärs genom USA och bodde med Grateful Dead i San Francisco och jonglerade med rallarhammare i bar överkropp under Acid-testerna som författaren Ken Kesey riggade. Och som frös ihjäl, full och tablettsänkt, alltför tunt klädd utmed en järnvägsräls i San Miguel de Allende i Guanajuato i Mexico, några dagar innan han skulle fylla 42. Berättarjaget i sången kan tydligt avläsa, på formerna i det nedlagda gräset där vargen sovit, att han funnits med i hans dröm.

Wolf Bros. är en trio, bestående av Primus gamle trummis Jay Lane, Don Was – Was not Was, producerat Wayne Kramer, The Rolling Stones, Bob Dylan bland andra – på ståbas, och Grateful Dead-sångaren och gitarristen Bob Weir. Det är skäggigt och långsamt. Batikmjukt, som vaggvisor för vise men. Don Was leende och barfota. Scengolvet rikligt möblerat med tjocka äkta mattor att tassa runt på.

De spelar i två timmar och trettiosju minuter, en kort paus mitt i. Ibland vindlar de iväg i långa instrumentala jam. De tycks inte, medvetet, ha repat ihjäl sig innan turnén – det här är musik som uppstår när den sker, när de bestämmer sig för att framföra den. Bob Weir ler och knäpper sin högra sandal, sedan byter han gitarr. Nu ”Jack Straw”. Jag ser inget blink i fönstret, men det där klotrullande mullret passerar återigen över huset.

Joan Didion skrev en gång om när hon satt på golvet i en hippielägenhet i Haight-Ashbury i San Francisco och såg små barn som givits LSD av sina trippande mödrar. En gång upplevde Bob Weir att strängarna på hans gitarr hängde slaka likt vibrerande, sega, glödande tvättlinor ner mot scengolvet. Världen hade en annan medeltemperatur då.

Hörde i en podd att det nu förs seriösa diskussioner kring användandet av psykedeliska droger i terapeutiskt syfte. Det kanske går nu. Att tala om eller göra. Tankar och idéer återvänder. Flygplanen har sin himmel. Resten av oss vill dit, på ett eller annat sätt. Jay Lane torkar svett ur pannan med ärmen på sin batiktröja efter sista låten, Bob Dylans ”It´s all over now, Baby Blue”. Jag kränger av lurarna. Släcker på väg ut. Himlen tyst. Bara vargen nu, som väntar mig i sin dröm.

Februari 2006

Dåtid Sthlm

Publicerad: 2019-02-06 10:48:01 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Pixabay

Varningar går ut om att inte öppna ett okänt mail som kan innehålla ett datavirus som varit i omlopp sedan 2004. Alla filer, fildelningsprogram samt antivirusprogram förstörs av viruset, som kallas BlackWorm. Två män, som gripits på natten mellan lördag och söndag efter ett bråk i Kista, glöms bort i arresten hos Västerortspolisen. Först på måndag morgon upptäcker kammaråklagaren misstaget och de båda försätts omedelbart på fri fot.

Åttio sjätteklassare i Rinkeby skriver en egen opera i samarbete med Folkoperan. Premiär nästa år. Bland avlidne finansmannen Jan Stenbecks tillgångar i lägenheten på Villagatan 13 A– som framgår av bouppteckningen – finns bland annat en oljemålning signerad E. Gnista, värderad till 400 kronor, som hänger i matsalen. Filmen Brokeback mountain har premiär. Försöket med trängselavgifter gör att SL säljer 30 000 fler SL-kort under perioden. Vilket innebär 18 miljoner extra i intäkter. Det ökade trycket på kollektivtrafik innebär fullsatta tunnelbanetåg, förseningar och inställda avgångar. Danderyds sjukhus blir rökfritt. Personal som röker måste byta om till civila kläder och gå till någon av de anvisade rökplatserna utanför sjukhusområdet för att röka.

Tommy Svensson, 22 år från Stockholm, vinner SM i karaoke genom att framföra ”Baby got back” av Sir Mixalot. Socialdemokraterna och SSU lämnar in en gemensam ansökan till regeringen om att få starta nätpokerspel i syfte att ”komplettera partiets inkomster”.  Efter tre års kamp mot kommunen får Agneta Folcker rätt att sälja både sin korvvagn och det tillhörande tillståndet att sälja korv på Hamngatan. Stort tryck på barnakuterna, mest beroende på RS-viruset, men också en del andra diarrésjukdomar som kommit tidigare än vanligt den här vintern. För barn som kommer till akuten och hamnar i prioritet 4 eller 5 är den beräknade väntetiden sex till tio timmar.

Vid årsskiftet var 5 644 bostäder under byggnad. 45 procent av dem i innerstaden, 34 procent i söderort och 21 procent i västerort. En kvinna får en istapp i huvudet på Drottninggatan. Stockholmspolisen står för den största delen – mer än hälften – av polismyndighetens utbetalning på runt 2 miljoner per år till hemliga informatörer i undre världen. Förra året betalade stockholmspolisen 1 218 000 kronor till sina informatörer. Försäkringskassan ska öka antalet fuskjägare från 20 till 70 på tre månader fram till mars. Målet är att de stockholmare som missbrukar socialförsäkringen i högre grad ska kunna upptäckas och bli återbetalningsskyldiga.

Carl Michael Bellmans första instrument, en så kallad klockcister, som finns i Stadsmuseet samlingar är i stort behov av renovering. En renovering av instrumentet beräknas kosta trettio tusen kronor. En tvåa på Kungsholmen på 71 kvadrat med en månadskostnad på 4 214 kronor har en budstart på 2 250 000 kronor. Två visningar är inplanerade. En 3-årig pojke smittas av tbc på ett dagis i Bromma. I rapporten Missbrukare på Sergels torg 2005 som presenteras, framgår att Plattan på Sergels torg är kärnpunkt för droghandeln, att drogutbudet är stort och att antalet tunga missbrukare ökat successivt sedan nittiotalet. Kartläggningen är baserad på 591 personer mellan 18 till 62 år som enligt polisens med regelbundenhet vistas på, eller i närheten av, Sergels torg. Birger Jarlsgatan får cykelbanor mellan Stureplan och Odengatan. Kostnad sju miljoner. Under en presskonferens rörande ett annat fall, råkar länspolismästare Carin Götblad avslöja polisens dittills hemliga bedrägeriutredning mot mcklubben Hells Angels, med anledning av ett misstänkt bidragsfusk. I Hallunda centrum kostar en capricciosa 59 kronor.

– Mindre institutionsvård och fler lägenheter

Stockholms boendekarta för hemlösa ritas om

Publicerad: 2019-02-05 11:27:46 Av: Text: Maria Hagström Foto: iStock

I februari stänger Ny Gemenskaps stödboende. I höstas slogs stadens akutboende Hammarbybacken igen. Och nu har den sista personen flyttat ut från stödboendet Ankaret. Där ska Årsta akutboende flytta in, eftersom det inte kan vara kvar i Årsta.

Det händer saker på boendefronten för hemlösa människor i Stockholm. Situation Sthlm träffar Magnus Borgsten, chef boende- och behandlingsenheten i Stockholms stad, för att ta reda på vad och varför.

– Vi följer beläggningen på våra boenden konstant över tid, för att se om det är nåt vi behöver ändra på. Det har vi gjort nu, för att vi såg att behoven inte riktigt stämde med boendeplatserna.

Staden har totalt över 700 platser i egen regi. De flesta platserna finns på institutioner men också i form av lägenheter.

– Den stora förändringen är att vi i staden minskar på institutionsvården och ökar upp lägenhetsinsatserna, säger Magnus Borgsten.

Att akutboendet Hammarbybacken stängde förklaras med låg beläggning, att tillståndet för platsen löpt ut och att lokalerna var i dåligt skick.

– Vi ser ett mindre behov av akutboenden och det tänker vi i grunden är något bra. Att bo på akutboende är inte bästa lösningen på hemlöshet. Enligt tak över huvudet-garanti har vi inte haft fullt på våra verksamheter på flera år. Och vi har inte heller haft det sen Hammarbybacken stängde, så vi känner oss trygga med att det finns tillräckligt med platser.

För drygt ett år sedan öppnade staden ett akutboende i Årsta. Nu ska det stängas, på grund av tillfälliga lokaler, och verksamheten flyttar till Aspudden. Där tar de plats i det nu avvecklade stödboendet Ankaret.

– Vi ska renovera, fräscha upp och anpassa lokalen, så att ”Årsta” kan flytta in där i vår. Det är bättre lokaler, större och luftigare. Man kommer även kunna ha placeringar dygnet runt, säger Magnus Borgsten.

Ungefär samtidigt stänger Ny Gemenskaps stödboende i Västberga. Styrelsen anser att beläggningen varit för låg för att vara ekonomiskt försvarbar, men boendeansvarig Mirjam Pohjola menar att beläggningen varit densamma – cirka 75 procent – i
många år.

– Det handlar om vilka prioriteringar Ny Gemenskap nu gör. Under hösten har vi dessutom haft skyhög beläggning, men det har inte ändrat styrelsens beslut.

De personerna som bodde där har fått platser på andra håll, men många hade velat bo kvar. Mirjam Pohjola är besviken och orolig.

– Ankaret stänger också. Det blir många platser som försvinner på den drogfria sidan. Jag är orolig för vad som händer med stadens missbrukare.

Magnus Borgsten är inte orolig. Han berättar även att det tidigare behandlingshemmet Krukis nu har gjorts om till ett stödboende.

– Det har inte efterfrågats den typen av placering som man kunde erbjuda där. Jag tänker att det beror på att man i dag jobbar mer med boendelösningar och öppenvård.

Han påpekar att hemlösheten inom staden har gått ner med flera hundra personer sedan ett antal år tillbaka. Och säger att antalet platser totalt inom Stockholms stad egentligen inte minskar nu.

– Eftersom Bostad först växer så att det knakar.

Genom Bostad först får en hemlös person en lägenhet utan att först behöva vara till exempel skuld- eller drogfri. Tanken är att först få ett tryggt boende och sedan får det stöd som behövs för att boendet ska fungera.

– Vi hade ett 40-tal inskrivna i Bostad först för ett år sedan. Under 2018 fick vi in drygt 30 lägenheter från allmännyttan och vi ökar inflödet av nya lägenheter med säkert 50 procent under 2019. Vi har ett tydligt politiskt uppdrag att satsa på Bostad först. Forskning visar att det är det vi ska jobba med och våra klienter säger att det är den bästa lösningen.

Kjell Johansson

Hade ryggsäcken full med böcker när polisen visiterade

Publicerad: 2019-02-05 10:55:21 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

– Jag har Sveriges vanligaste efternamn, eftersom jag är en ovanlig personlighet så är det kul att ha det – så man är vanlig på nåt sätt.

Hade så kraftig ADHD när jag var liten, funkade ingenstans. För sju år sen fick jag diagnos och det hjälpte mig att sluta knarka. Nu har jag lägenhet och så. Jag var bostadslös i 20 år.

– Jag har alltid skrivit. Och läst. Och alltid undrat vad det är för fel på människan – vi skulle ju kunna ha det så bra… Jag har läst böcker om religion, filosofi och psykologi. När jag läser skönlitteratur är det mycket klassiker – Herman Hesse och Fjodor Dostojevskij är mina favoriter.

– En gång när snuten skulle visitera mig i ett soprum hittade de en massa böcker: Idioten, Steppvargen av Hesse, På jakt efter verkligheten – lite udda att ha just den boken i väskan, påtänd i ett soprum. Snuten sa: ”Vad fan gör du här, du verkar ju vara en intelligent kille som läser böcker.”

KJELLS BOKTIPS:

Bästa antikvariatet i stan är det som
ligger precis bredvid porten till
Strindbergs lägenhet på
Drottninggatan. Där har
jag köpt mycket böcker.

Eva Kullmer

Steg för steg

Publicerad: 2019-02-01 10:32:03 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Eva Kullmer vaknar alltid tidigt på morgnarna, har svårt att sova. Det är därför hon ofta står och säljer tidningar på Mariatorgets tunnelbana redan vid sex. För fem år sedan sov hon och hennes man i Rådhusets tunnelbanestation, för inte så länge sedan satte de sina namn under ett eget lägenhetskontrakt. Eva Kullmer hade gått i sex olika skolor innan hon började femte klass i Hökarängsskolan. Men en person från korridorerna där skulle komma att förändra hennes liv några decennier senare.

I novembernumret 2018 av Situation Sthlm publicerades ett reportage om kondoleansboken som ställs fram i säljarnas café varje gång någon dött. En av dem som figurerade i den reportagetexten både med namn och bild var Nina, en av Eva Kullmers vänner.

– Jag kände henne sen 2012 när jag började sälja.

Och Nina var också den hon i många år delade försäljningsplats med, precis vid sidan av den grå tidningslådan av metall utanför Pressbyrån, till höger i entrén till Mariatorgets tunnelbana, uppgång Polishuset.

– När Nina dog skrev jag i kondoleansboken, hon är den jag känt bäst av säljarna. Jag var den första som skrev i boken då.

Efter hennes död höll sig Eva Kullmer borta från säljplatsen i tre veckor. Hon visste att hon skulle få en massa frågor om Nina från många av de stamkunder de under åren gemensamt jobbat upp en relation till. Hon kände att hon behövde sörja klart själv först innan hon orkade gå tillbaka och möta dem.

– Efter en stund stannade en kvinna och frågade om Nina, undrade vart hon tagit vägen och varför hon inte sett henne på ett tag. Jag berättade att hon dött. Kvinnan började gråta och kramade mig och jag fick trösta henne, gav henne en tidning.

Fortfarande – och så var det även när de delade på försäljningsplatsen – är det Eva Kullmer som tar det tidiga morgonpasset. Hon är oftast där redan klockan sex på morgonen för att stå där när den första vågen pendlare kommer uppför rulltrapporna eller in från Torkel Knutsonsgatan. För hon vaknar tidigt. Har svårt att sova. Hon har dragits med astma i många år, för några år sedan konstaterade läkarna att hon har Kol. Och för ett drygt år sedan insjuknade hon hastigt i en allvarlig lunginfektion, forslades i ilfart till sjukhus – i ambulansen uppmättes 41,9 graders febertemperatur – och sövdes omedelbart ner och placerades i respirator. Efter sjutton dagar vaknade hon. Men det som fortfarande stör hennes nattsömn – där av de tidiga morgnarna – är vetskapen om att detta kan, och enligt vad läkarna sagt till henne, förmodligen kommer att hända igen.

– Det är inte så att jag blir förkyld innan, det är bara en bakterie som sätter sig direkt på lungorna. Det är Kol: en som gör att det blir så, att jag är infektionskänslig. Nu har jag lärt mig att känna igen tecknen. Det är jättejobbigt att leva med det här.

– Men jag har fått för mig att jag blir mindre infektionskänslig av att sälja tidningar, jag träffar ju en massa människor.

Eva Kullmers telefon ringer. Det är sömnpsykologen. Den bokade tiden till sömnterapin måste ändras.

– Jag är ju rädd att dö mitt i natten, att det ska ske igen och lungorna bara ska kollapsa. Framför allt sen jag fick reda på att det är vanligast att lungorna lägger av på natten.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #258

”Nu har jag varit nykter i sex år”

Säljare #154

Publicerad: 2019-02-01 10:09:41 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Bjarne Nätterlund säljer tidningen vid Coop i Vinsta. Och i Barkarby, vid Ica där. ”Brukar variera mellan för- och eftermiddag var jag står”.

Hur hittade du Situation Sthlm?

– En gammal kompis jag inte sett på 25 år berättade om tidningen. Så jag lyckades behålla min lägenhet, men det var en lång resa. Nu har jag varit nykter i sex år.

Vad Jobbade du med tidigare?

– Kört ut morgontidningarna, jobbat på byggen. Jag gick i pension vid sextioett.

Minns du trängselskattförsöket 2005-2006?

– Nej, det minns jag inte. Jag hade inte körkort då, jag blev av med det när jag var onykter när jag körde ut tidningar.

Rebecka Åhlund

Befriad

Publicerad: 2019-01-30 09:34:40 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Med boken Jag som var så rolig att dricka vin med berättar författaren och krönikören Rebecka Åhlund om sin alkoholism och det första året som nykter. Om vinet som var hennes krycka, tills hon inte längre var så rolig att dricka vin med – ensam, rädd, skamfylld och mer och mer avskuren från livet. Boken är hennes tolfte steg. Och guldtanden en påminnelse varje morgon om att hon är förändrad. I grunden.

Det blev som Rebecka Åhlund förutspår på sidan 175 i nya boken ”Jag som var så rolig att dricka vin med” – hon blir stoppad i tullen på flygplatser när hon reser ensam, på grund av den massiva framtand av guld hon under tiden boken skrevs monterade in, som present till sig själv, för att fira sin nykterhet.

– Guldtanden gör att de inte kan placera in mig i det vanliga passagerarflödet, jag ser liksom misstänkt ut: ”Vad är du, är du designer eller..?”. Så jag blir ofta tagen åt sidan och utfrågad. Men reser jag med barnen går det bättre.

Men det var inte för att göra tullpersonal konfunderad hon bestämde sig för att sätta in den – hon har velat ha en framtand av guld sedan hon var elva år gammal och första gången såg Flavor Flav i Public Enemy. Guldtanden handlar om att förverkliga en dröm, att göra sig själv fri.

Varje morgon ser hon den i sitt leende i spegeln och påminns om varför hon bär den: för att hon är nykter nu och för att någonting i henne därmed är monumentalt förändrat.

– Det som hände är att min krycka försvann, det funkade ju länge att ha vinet som egen medicinering. Men det betyder ju inte att livet nu bara blir helt rosaskimrande skithärligt, men det betyder att jag kan hantera mitt liv, även när det inte är på topp. Det kunde jag inte förut. Jag var så rädd för att bli nykter, trodde det skulle bli jättetråkigt och var livrädd att släppa vinet, jag har ju använt det för alla möjliga tillstånd.

– Jag stod inte ut med ångest, var livrädd för ångest, jag var livrädd för att ha tråkigt, kunde inte vara med mig själv. Jag kunde inte sitta med mitt eget huvud och bara sitta. Det kan jag nu.

Boken Jag som var så rolig att dricka vin med bygger på Rebecka Åhlunds egna dagboksanteckningar från det första året som nykter alkoholist – i dag har hon varit det i två år och tre månader. När hon väl sedan satte sig vid datorn skrev hon boken ganska snabbt.

– Jag har skrivit den rakt igenom, sen har jag sprängt in tillbakablickar där jag har… jag har gått extremt mycket på intuition. Och jag tror jag kan göra det nu för att jag har den här klarheten i tanken. Och för att den är skriven med en ny trygghet i mig själv.

Dagen innan vi ses i fåtöljerna vid sidan av receptionen i foajén till Haymarket hotell släpptes boken, och toppade direkt listan på AdLibris.

– Det känns lite overkligt, en bok om nykterhet. Boken är ju ärlig. Allt jag gör är ju från hjärtat nu på nåt sätt. Jag håller på och lagar min själ lite halvoffentligt.

Tolfte steget i tolvstegsprogrammet handlar om att hjälpa andra alkoholister. Det är vad hon gör nu, med boken.

– Det låter svulstigt, men det är det jag gör. Så jag är mest glad för det. Och jag blir ju glad om den säljer bra, det betyder att folk läser den.

I oktober 2016 går Rebecka Åhlund på sitt första AA-möte – hon kallar tolvstegsprogrammet” Fight Club” i boken – i källaren under en kyrka i området där hon bor i östra London. Boken berättar både om tillfrisknandet från beroendet och om det ymniga dryckesliv som tog sina första klunkar i sena tonår och på slutet var en dygnet runt pågående ångestladdad och skamfylld verksamhet – lögner, gömda flaskor, blackouter och första upphällningen strax efter frukost. Och hur hon blir mer och mer känslomässigt och mentalt isolerad från barn, man, vänner och verklighet – till slut är det bara hon och vinglaset som utgör världen.

– Det var så mycket skam, jag var tvungen att smussla och gömma, logistiken kring det var enorm, jag fattar inte hur jag orkade hålla på så, bara rent logistiskt – det måste alltid finnas vin, jag måste göra mig av med flaskorna på ett miljövänligt sätt utan att min man ser det. En enorm stress och logistik. Jag bestämde mig nånstans under vägen att jag inte ska skämmas mer – jag har skämts för min farsas alkoholism, jag har skämts för min. Skuld har jag fortfarande – och det ska man nog känna ibland – men inte skam.

– Nåt som nykterheten och arbetet i tolvstegsprogrammet gett mig är en sorts ärlighets- Tourettes. Inte så att jag är otrevlig mot folk eller kommer med oönskade råd, men jag är helt ärlig.

Den ärligheten har även kommit att påverka hennes yrkesliv – hon är författare och frilansjournalist, sedan ett antal år baserad i London varifrån hon mest skriver litteraturrecensioner, krönikor och gör en del intervjuer.

– Skrivandet har vunnit på det, blivit bättre. Jag skriver ju bokrecensioner på ett helt annat sätt nu, jag kunde njuta av att vara sarkastisk i en slakt av en bok, men så skriver jag inte längre. En annan människa kommer ju att läsa det och då sprider jag en massa dåligheter och illvilja och det förtjänar ingen, inte ens om de skrivit en halvdålig bok. Jag försöker minimera mitt negativa utsläpp i världen.

– Jag vet inte om jag behövt hitta en ny identitet som skribent… men jag skriver bättre än nånsin.

En sak Rebecka Åhlund i dag ser på med en helt annan blick, är den rådande alkoholkulturen.

– Jag noterar hur mycket i samhället som är uppbyggt kring att människor ska tillåtas vara fulla eller bakfulla. Och det reagerar man inte på förrän man slutar, innan är det så invävt i allt man gör.

– Det är ju ganska många som inte är alkoholister som också börjar tänka på varför och hur de dricker och börjar prata om det. Min morsa, när hon träffade sina kompisar och umgicks på sjuttio- och åttiotalet, de drack ju kaffe. Nu är det att gå ut att ta ett glas vin.

När människor hör av sig till henne – hon gick ut i Amelia i en krönika vintern 2017 och för första gången berättade om sin alkoholism – är det främst en sak de vill diskutera: barn och alkohol.

– Det där att vara förälder och dricka, kanske framför allt morsa och vara alkoholist, det är en sån skam. Folk skäms så inåt djävulen. Jag har en massa vänner som inte är alkoholister, men som är fulla inför sina barn. Och det är otryggt för alla barn. Inga barn tycker om när vuxna är fulla.

Hur ser din tillvaro ut i dag?

– Jag fortsätter göra det jag lärt mig att jag mår bra av. Jag känner mig ganska trygg i min nykterhet. Den är inte lika ny och jag känner mig tryggare i den, samtidigt är den inte lika euforisk. Det går snabbt att vänja sig vid att inte må piss hela tiden.

– Jag behåller minnena av hur det var väldigt nära mig – det är boken en del av. För att komma ihåg vem jag är och för att inte halka tillbaka, tro att jag är frisk och börja dricka igen.

REBECKA ÅHLUND
ÅLDER: 42 år
FAMILJ: Man, två döttrar
BOR: Östra London
GÖR: Frilansjournalist, författare. Började lära sig att handtatuera men ”det var inte så jävla kul – det tar så enormt lång tid att handplocka tatueringar”.
AKTUELL: Med nyligen släppta boken Jag som var så rolig att dricka vin med.

Gata fram och tillbaka

Västerbron 16.19-16.58

Publicerad: 2019-01-21 12:18:48 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Rusningstrafik i kö, en fullsatt buss, hänglås på räcket, självmordsstaket, en elcykel och en nedklottrad litterär skylt. Västerbron binder ihop och tar sig över.

Det står en kvinna med fem hundar i olika storlekar i någon form av multikoppel som verkar vara förankrat i ett midjebälte hon har under regnrocken. En av hundarna – mellanstor, gråbrun, blöt av regnet, snabb i rörelsemönstret – nosar på stolpen där gatskylten till Pålsundsbacken sitter, innan han vinklar upp höger bakben och skvätter av en markör. De andra hundarna står stilla och väntar. När han är klar går de vidare ner mot parken intill.

Rusningstrafik. Bortifrån Hornstull en ilsken tutning som sedan på några sekunder fortplantar sig genom en räcka köande bilar, sedan lika snabbt som den uppstått dör ut. Bussen, linje 4, fullsatt med immande rutor – det står människor tätt, tätt i hela bussen – byter fil och kränger upp på bron. Precis där självmordsstaketet börjar på brons östra sida – staketet restes 2012 som en del av SPIS, Suicidprevention inom Stockholms län, och enligt Brandförsvaret har det skett en markant minskning av suicid och suicidförsök från bron efter det – kommer tre unga kvinnor gående från Kungsholmssidan. Hon i mitten röker en cigarett. Och håller handen kupad över cigaretten när hon tar ett bloss för att regnet inte ska släcka den.

Tillåten hastighet på bron är 60 kilometer i timmen. Ytan för gående är smalare än cykelbanan och är anvisad närmast broräcket. Verktygsljud nerifrån båtuppläggningsplatserna på Långholmen. Bilarna i västra körbanan från Kungsholmen står i kö, det är en jämn ström av bilar som sakta rör sig framåt, hela bron är mer eller mindre en lång bilkö på den sidan. I den östra körbanan från Södermalm kommer trafiken stötvis och rytmisk i pulser från trafikljusen nere vid Långholmsgatan.

Vid krönet sitter an av de cirka sjuttio skyltar från ”Det litterära Stockholm”, där litteratur med särskild betydelse och anknytning till platsen och staden hedras. Tyvärr är skylten här där Nobelpristagaren Eyvind Johnson och hans roman Krilon själv hedras nedklottrad. Man har försökt få bort en del men det är flera lager och texten blir tyvärr obegriplig. På en blå skylt bredvid information om bron.

Det kluster hänglås som tidigare satt här vid krönet måste ha klippts bort, men det har satts upp en del nya. Bland annat ett hänglås som säger ”Tyngsta guden på Västerbron. Kram”, och ett som säger ”S hjärta N”, plus ett med lite längre bygel och en bild av två unga kvinnor på och namnet ”Fanny” på låsets ena kortsida. En budbil kommer gasande och byter vårdslöst fil ner mot Thorildsplan. Nerifrån Rålambshovsparken ljungar kort ljudet av sirener. En cyklist kommer behärskat glidande i nedförsbacken mot Kungsholmen genom det ökande regnet på sin elcykel, väl utrustad före väderleken. En stund efter honom kommer en ung man krigande sig fram på en minicykel. Dyngsur. Med sladden i örat, lugnt och glatt konverserande i telefon när han passerar oss.