Situation Sthlm
Gatumusik

Livet under låtarna

Publicerad: 2019-04-10 09:48:05 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Per Hellberg har spelat i Stockholms tunnelbana i 57 år. Terje Larsson har tagit med sin balalajka till gator och torg i 30 år. Vi har träffat två av stadens få gatumusikanter och pratat minnen, konkurrens på gatan, människors snabbare steg och andra gatumusiker som passerat staden genom åren.

De finska gubbarna med dragspel och mannen som spelade på såg, var tydliga vårtecken. Om vårarna brukade mannen med basker dyka upp på Södermalm och Per Hellbergs mamma skickade fram honom med en slant. Det var nog så det började. Och sedan, som trettonåring med några inövade ackord i fingrarna och en lånad gitarr, begav han sig till Gamla stan för sitt första framträdande. Det är 57 år sedan nu. Och när Mariatorgets tunnelbanestation sedan invigdes 1964 var Per Hellberg förstås där och lirade.

– Vi bodde tvärs över gatan, morsan ägde hela kåken. Vi var lite sura först över att vi inte fick tunnelbanan i vårt hus, det var ju stort på den tiden.

Han kunde tre låtar: ”Visa vid midsommartid”, i alla fall första versen, ”Vem kan segla”, båda verserna, plus första versen på Evert Taubes ”Oxdragarsång”.

– Precis när jag hade spelat klart de tre låtarna kom vakterna och körde ut mig. Helt perfekt, jag kunde ju inget mer och det hade folk märkt annars.

Han fick bra med pengar. Målet var att få ihop till cigaretter, John Silver utan filter.

– Men jag tror att jag skyllde lite på det. Egentligen älskade jag att sjunga, det är fortfarande det bästa jag vet.

I dag, över ett halvt sekel senare, sjunger han fortfarande i nedgången till Mariatorgets tunnelbana om mornarna. ”Jag musicerar, under all kritik i tunnelbanan Ett inventarium, snart är jag antik en gammal vana” Oavsett vad han gjort genom åren – varit sångpedagog, jobbat med personlig utveckling för chefer eller spelat på ungdomsgårdar med ”Konvaljen” – har han hela tiden hållit gatumusicerandet levande.

Förutom Mariatorgets tunnelbana spelar han vid Skanstull, Rådmansgatan, Gärdet och Gamla stan, och har lagt märke till att tempot ökat i stockholmarnas steg.

– Det har ju satts upp digitala skyltar på stationerna så att man ser redan i entrén när tågen går. Där börjar folk att springa. Det är svårare att få ögonkontakt i dag. Ibland kommer fler på rad som kollar ner i mobilen, men ändå lägger pengar.

– Då tänker jag: vad fick de för upplevelser av det där? Men folk är väl mer kompetenta till multitasking än vad man tror, säger Per Hellberg och skrattar.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #260

Marrku Ranta

Säljare #175

Publicerad: 2019-04-08 14:03:37 Av: Ulf Stolt

Markku Ranta hade hål i väskan, så några av tidningarna blev blöta i regnet på väg till Liljeholmen för att sälja.

På affischen inför din spelning på Ny Gemenskap stod det ”MRQ”?

– Folk har ibland svårt att skriva Markku med två k och ett u, så jag kör ibland med bara MRQ.

Förr lirade du i punkbandet Crupp, nu spelar du solo?

– Jag spelar mest låtar jag skrivit på senare tid, det är svårt att spela punklåtar akustiskt. Jag spelar på en akustisk gitarr de har i kyrkan där, en nylonsträngad. Min elgitarr är på pantbanken fortfarande.

Har du varit gatumusiker?

– Några gånger, lite grann, men det är inget jag tycker om. Lirar hellre för kompisarna. Gatumusik har aldrig varit min grej.

Gatuplanet

Berras sodoku

Publicerad: 2019-04-05 10:12:20 Av: Ulf Stolt

Berra Jansson har löst sudoku sedan sjuttiotalet. Innan dess löste han mycket korsord och krypto och annat. Nu är det nästan bara sudoku. För att det håller huvudet igång.

Hur gör man, hur ska man tänka?

– Det är nio rutor i varje del, och nio niorutors-rutor. Sen ska man fylla i siffrorna som saknas så siffrorna ett till nio är ifyllt i varje ruta. Tre siffror finns redan ifyllt i varje liten ruta på spelplanen. Siffrorna får aldrig möta varandra, det får inte vara samma siffra på samma rad.

– Man måste tänka och hålla lite koll, se var siffrorna ska in, vilka som täcker in varandra i raderna.

Hur kom det sig att du började med sudoku?

– En polare till mig, han dog sedermera, visade mig från början, det måste varit på sjuttiotalet nångång. Jag la nästan ner korsord och krypto efter det, blev bara sudoku.

När började du med korsord?

– Jag minns inte… morsan var en jäkel på korsord, men hon löste alltid fel så jag fick gå in och rätta. Hon var brevbärare nere vid Hornstull. – Jag kan vakna vid tre-fyra på morgnarna, då sätter jag mig direkt med sudoku, försöker få igång hjärnan lite. Sifferminnet är jävligt bra.

Centralstationen

Min Plats #260

Publicerad: 2019-04-02 11:17:01 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Förr var Lisa Hjort blyg och drog sig undan. Men alla människor hon mött under åren hon sålt Situation Sthlm utanför Cityterminalen, och nu Centralstationen, har hjälpt henne. Det sociala betyder mest.

När jag började sälja tidningen stod jag nervös i ett hörn och darrade och tänkte: det här går aldrig. Men det gjorde det och det gick bättre och bättre, man får självförtroende. Jag har fått mycket törnar i livet, misshandelskarlar och sånt där skit, så jag drar mig undan och har få vänner. Det har hjälpt mig mycket att folk stannar till och pratar med mig om allt möjligt. Här på Cityterminalen och Centralen finns ju alla – krokiga tanter med reumatism, unga tjejer med helande stenar, män med portfölj och fina kavajer, vakter och poliser, unga som gamla, och alla som väntar på någon. På somrarna är det mycket utländska turister. De frågar mig om när tågen går och var de ska. Jag är dålig på gatunamn, men sevärdheter kan jag peka ut. Jag blir lite av en allt-i-allo. Pengarna går till mat för mig och katten.

Jag håller på med skuldsanering. I Nynäshamn har jag fått lägenhet via bostadskön, faktiskt i porten bredvid där jag hade mitt allra första kontrakt. Jag flyttade hemifrån när jag gick ut nian, för att jobba som barnflicka. Jag var skoltrött och mådde inte bra hemma. Man skulle inte vara flicka i min
familj. Min mormor tyckte att det var ett elände att jag var en flicka och hon styrde och ställde mycket. Vi slöt fred när hon gick bort, vilket var skönt.
Jag blev sexuellt utnyttjad också, inte av mamma och pappa, men jag kunde inte vara kvar hemma. Det tog många år, och med rätt psykolog, för att fatta det. Jag tror att det är en orsak till att jag började ta heroin, men mest för att jag var oönskad. Jag slutade med heroinet 22 augusti 1982.

Jag har en hat-kärlek till den här stan. Den är vacker och jag älskar den, samtidigt har jag dåliga minnen överallt. Men mot alla odds mår jag bra nu. Jag försöker må bra.

Musikaliskt mod under fem kvällar

Goran Kajfeš

Publicerad: 2019-04-01 09:11:36 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Matilda Rahm

Unika sammansättningar musiker, improvisationskvällar, en releasespelning och en premiär – med trumpet och musikaliskt mod leder musikern Goran Kajfeš fem onsdagar under fontänen på Kulturhuset.

Det blir musik av etiopiske musikern Hailu Mergia, La La Lars första spelning, Angles 9 med saxofonisten Martin Küchen som släpper platta och spelar, improvisation tillsammans med Jonas Kullhammar och slagverkare samt improvisation med elektronmusikern Andreas Tilliander.

– I dialogen med Kulturhuset kom vi bara fram till att det skulle bli engångsgrejer, engångs-sammansättningar och att jag får experimentera. Av erfarenhet brukar det inte bli engångsgrejer utan det brukar uppstå nåt som fortsätter, trigga igång nåt när man provar såna grejer.

Goran Kajfeš beskriver hur han ”går på örat och kommer vara öppen för vart det tar vägen”.

– Just när det kommer till improvisation, så sitter man innan och tänker: ”Hur fan ska det här gå?”. Och så går det på nåt sätt. Jag är nästan lika förundrad själv. Men det är att man hållit på i många år och skaffat sig en massa redskap. Framför allt har jag lärt mig att inte forcera fram nåt – ”nu måste det här hända, och det här”. Bara flöda i musiken och åka med.

Handlar det om erfarenhet att våga söka den friheten?

– Absolut. Och att man inte drabbas av panik: ”Fan, nu körde jag lite snett”. I stället för att drabbas av panik då så tänka i stället ”hur kan jag utveckla det här så det blir naturligt?”.

Tidigare i år kom plattan Into the wild med Goran Kajfeš Tropiques – fem låtar, femtio minuter musik som får pågå och ta vägen dit den vill. Och ska.

– Det är väldigt i stunden. Jag hade med mig ganska enkla linjer som binder samman det, det kan va en basfigur, men i övrigt är det bara i stunden. Jag använder mig av små fragment, det andra skapas i stunden.

Det första Tropiques gjorde tillsammans var musiken till en dansföreställning, vilket la grunden till hur de nu spelar tillsammans.

– Mycket långa bågar, det får ta tid, även för oss. Man är ju lite uppfostrad att musik ska vara effektivt, sen kommer nästa del. Det här är nästan tvärtom, man låter det bli tråkigt, folk hinner vänta och tänka att ”fan, det var ju ganska skönt att vara i det där tillståndet”.

Han beskriver det som ett annat sätt att musicera på som de kom fram till tack var det.

– Det blir för oss som att vi löser upp tiden och inte tänker på hur länge det pågår, vi känner gemensamt hur länge vi ska va kvar i saker. Det är otroligt skönt att spela på det sättet, att man bara är i det hela tiden, inte släpper det.

FOTNOT: Goran Kajfeš första kväll under fontänen är 3 april

Klaragården stänger

Sparkrav hos Stockholms stadsmission

Publicerad: 2019-03-20 11:22:19 Av: Text & Foto: Maria Hagström

Det har gått 26 år sedan Klaragården etablerades i city, precis intill Klara kyrka. Genom åren har det varit, som tavlan i entrén säger: ”en fristad från droger, våld, kriminalitet och prostitution”. Nu sitter här också en lapp som informerar om att Klaragården inte kommer att finnas kvar på grund av besparingskrav inom Stockholms Stadsmission. I stället öppnas en något mindre dagverksamhet för hemlösa kvinnor på Södermalm.

– I höstas fick vi veta att vi inte fick in lika mycket pengar som vi brukar och att vi skulle spara cirka 20 miljoner totalt. Alla verksamhetschefer fick i uppdrag att titta på hur vi kan göra saker billigare, säger Karin Rolf, verksamhetschef för Klaragården och Stadsmissionens center.

Sämre ekonomiska resurser uppges bero på att donationer från testamenten och stiftelser har minskat. Konkurrensen har ökat – de får i högre grad dela testamenten med andra organisationer. Däremot har insamlingen från allmänheten och företag ökat, men ändå hade organisationen förra året ett underskott på nästan 15 miljoner. År 2020 väntas ekonomin vara i balans igen. Fem miljoner kronor sparas genom att stänga Klaragården och i stället öppna en dagverksamhet intill akutboendet för kvinnor på Bostället på Högbergsgatan. Därifrån flyttar då akutboendet för män till lokaler ovanpå Stadsmissionens center, som är en dagverksamhet för hemlösa män, på Fleminggatan.

– Många av våra deltagare på Klaragården är ledsna och oroliga, för de känner Klaragården så väl. Mår man dåligt är det extra jobbigt med förändringar, när man har sin trygghet här, säger Karin Rolf.

Med mindre lokaler blir det färre besökare och personal.

– Vi kan bara ta emot kvinnor i akut hemlöshet, de allra mest utsatta. Vi slussar nu vidare de kvinnor som har boende, vi har olika länkningsmöjligheter. Till exempel S:t Paulskyrkan.

Finns det ställen för enbart kvinnor som ni kan länka till?

– Jag vet faktiskt inte nåt annat ställe som har bara kvinnor. Det finns förstås många kvinnor som har blivit dåligt behandlade av män och som kan ha behovet av det.

Karin Rolf påpekar att det finns sådant som också blir bättre i de nyrenoverade lokalerna på Bostället.

– Klaragårdens lokaler är gamla, luften är dålig och man får ont i huvudet och blir trött. De är inte heller tillgängliga, det är en lång trappa vid entrén som är jobbig för kvinnor i sämre fysiskt skick.

Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission, säger att de efter sammanslagningen kommer att kunna jobba mer sammanhållet, när dagverksamhet och akutboende finns på samma plats.

– Vi vill jobba mer enhetligt med kvinnor och män i akut hemlöshet, att det inte delas upp mellan olika insatser och personalgrupper.

På så sätt menar hon att det inte bara blir en ekonomisk besparing utan också en kvalitetsökning.

– För män i akut hemlöshet kommer det också att bli en avsevärd förbättring kvalitetsmässigt i och med att de i det nya akutboendet får enskilda rum och inte behöver sova i samma rum som andra, som de gör nu.

Ytterligare förändringar är att Stockholms Stadsmission inte kommer att fortsätta driva Blixtjobb, som ger arbete åt människor i utsatthet. De ska inte heller ha fritidsgårdverksamhet, den återgår till kommunen 2020. Och vid årsskiftet avvecklas verksamheten Ung hälsa om ingen annan aktör tagit över.

– Vissa förändringar är av mer strategisk art. Vi gör så många olika saker i dag och blir uppsplittrade på många områden. Vi ska försöka smalna av vårt arbete. Vi kommer att fokusera på vår kärnverksamhet: boenden för att stävja hemlöshet, basbehovsstöd, socialt rättighetsarbete och arbetsintegration, säger Marika Markovits.

Plattan

Min plats #259

Publicerad: 2019-03-18 14:08:13 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Elina Adlersfeld tycker egentligen inte om ”Plattan”, men hon har ett starkt band hit. Nu är hon på väg bort härifrån, från ”missbrukslivet” och tillbaka till sin dotter.

Jag har en lång relation till Plattan. Jag fastnade för opiater när jag var 21 år, nu är jag 27, och det har varit en mötesplats där jag har handlat droger och träffat bekanta. Jag och min kille säljer också Situation Sthlm här i Sergelgången. Det är en speciell plats för mig, även om jag egentligen inte tycker om den. Det finns en community och jag har en identitet här. Utan den har jag typ ingen identitet, förutom att vara mamma förstås.

När jag var 23 år fick vi en dotter. Vi var drogfria då, flyttade till Tensta, jag pluggade på Komvux och vi levde ett normalt familjeliv i två år. Men sen tog vi återfall. Vår dotter bor hos mina föräldrar, det är jag tacksam för. Under lång tid var jag ifrån henne och det kändes fruktansvärt. Jag hade mardrömmar nästan varje natt i månader. Nu träffar jag henne en gång i veckan och snart blir det förhoppningsvis mer.

Ingmari på Situation Sthlm har hjälpt mig att ansöka om att få metadon och jag har precis blivit beviljad. Jag är verkligen jätteglad över det, jag är så otroligt trött på att jaga pengar till den där drogen som jag hatar. Jag avskyr den här sjukdomen. Får jag metadonet har jag mycket större chans att klara av att hålla mig ren och komma tillbaka till min dotter – det är mitt största mål. Jag skulle också vilja plugga och drömmen är att bli psykiatrisjuksyrra. Det finns mycket psykisk sjukdom i min släkt och konstnärssjälar. Jag vet att jag också måste börja uttrycka mig kreativt i nån form. Är man konstnär i själen så behöver man det. Man har en kraft som jag brukar kalla svart eller ljus magi. För mig har den varit svart, destruktiv. Men hittar jag min grej – jag och min kille har pratat om att börja göra musik – så skulle magin kunna bli ljusare.

FOTNOT: Läs också Elina Adlersfelds text under vinjetten Med egna ord på sidan 18

Jan Wallin

Ger sig tid

Publicerad: 2019-03-13 11:40:21 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Jan Wallin har jobbat som biografmaskinist och skiftat in filmer i över 20 år på en mängd olika biografer i stan. Dessutom har han lagat skor och kopierat nycklar och kört tunnelbana och pendeltåg. Och spanat efter ubåtar på signalspaningsstationen på Väddö. Och läst upp gymnasiet på Komvux och pluggat engelska på universitetet. Men han tar inte alltid rakaste vägen till Centralen.

Jan Wallin tittar ofta på klockan, vrider i en enda rörelse liksom hastigt upp handryggen på vänster hand och skakar undan manschetten på jackan så urtavlan på klockan – han hittade just den här i ett soprum – på handleden blir synlig och han snabbt kan ögna av den. Jag noterar den väl invanda rörelsen för första gången mot slutet av vår inledande intervju, när vi suttit någon timma och pratat.

– Folk säger det ofta till mig: ”Fan vad du kollar klockan hela tiden, ska du nånstans?”

Han är dessutom lätt fascinerad av klockor. Samlar på dem, kan en hel del om det rent mekaniska med olika urverk och klockmärken och har haft många klockor i sin ägo genom åren.

– Jag har kanske sex-sju stycken klockor nu, men jag har bara köpt en av dem, de andra har jag hittat. Bland annat ett väggur som jag hittade i en buske på Gullmarsplan.

Men egentligen – för att titta så mycket på klockan – bryr han sig inte så mycket om att tiden går. Att ofta titta på klockan är ett gammalt invant beteende som har sitt ursprung i hans tid som biografmaskinist. Han jobbade som det i över tjugo år – först på Grand på Sveavägen, sedan på Victoria på Södermalm, plus att han under den tiden också jobbade extra och ibland även vikarierade på de flesta biograferna runt om i Stockholm. Med flera filmer som rullade samtidigt i olika salonger var det viktigt att hela tiden veta vad klockan var, så han kunde hålla ordning på när det var dags att skifta in en ny filmrulle i någon av salongerna.

– Man får rita in skiftmärken om det inte finns inkopierat i filmen – du har säkert sett dem nån gång, små ringar eller ett kryss i ena hörnet. Skiftmärket är trettio centimeter från slutet av filmen, startmärket en meter från slutet. När det första märket blinkar till startar man projektorn, när
det andra märket blinkar till skiftar man in. Har man ställt allt rätt märks det inte. Vi kommer att återkomma senare i texten till just arbetet som biografmaskinist. Och en del andra jobb han haft.

JAN WALLIN KORRIGERAR det förlängda axelbandet på sin svarta läderväska han har hängande en bit ner på vänster höft.

– I morse slog jag nytt rekord i dumhet. Jag sprang runt och letade efter väskan i säkert en halvtimma, sen märkte jag att jag hade den hängande över axeln…

Vi går utmed perrongen på stationen vi åker från för att hamna långt fram i tåget och därmed vara i rätt ände av perrongen när vi sedan går av vid T-centralen dit vi är på väg. Men i stället för att gå gången bort mot Centralen tar Jan Wallin trapporna upp vid Hotell Terminus och korsar Vasagatan så han hinner med att ta några grunda bloss på en cigarett – han lyfter obrydd av glöden med fingertopparna – innan han stoppar
tillbaka en rejäl grevefimp i asken igen precis utanför dörrarna. Han haltar på höger ben, sviter efter en bilolycka för längesen där han skadade höften.

– Det sitter en höftprotes i benet, men så här ont kan jag inte ha längre. Nåt måste bytas ut och fixas till.

Jan Wallin föddes i Mariannelund i Småland. Familjen flyttade runt lite – till Hjortkvarn i Närke, Södertälje, sedan Jönköping. Det var hans pappas jobb som tog familjen till olika orter i landet.

– Massafabrik sa farsan alltid att han jobbade på, men jag vet inte exakt vad det var – och nu är det för sent att fråga honom, han dog för några månader sen, blev nästan nittio år.

Men han minns massafabrikerna. Röken. Doften. Ljuden. Och den gången hans mamma hängde tvätt på baksidan av huset och vinden låg på från fabriken. När hon skulle ta in tvätten smulades den sönder så fort hon vidrörde den. Och en släkting blev sjuk, personlighetsförändrades, blev rädd och skygg och slutade arbeta och drog sig undan från människor.

– Farsan sa alltid: ”Det var röken från den där jävla fabriken”. Att det var den som gjorde att Gösta, som släktingen hette, blev sjuk.

Jan Wallin och hans pappa hade bra kontakt genom livet, men hans pappa blev senil mot slutet.

– Sista gången jag var där då visste han inte vem jag var, kom inte ihåg mig.

Hur kändes det?

– Jag visste ju att han var sjuk, han kunde ju inte rå för det, det var ju sjukdomen. Hans mamma lever fortfarande, bor i Jönköping.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #259