Aktuellt

När frilansjournalist Maria Hagström blickade in i sin egen framtid såg hon familjebildandet som någonting hon gjorde tillsammans med en man. Men dejtandet tog henne inte i den riktning det borde. Hon märkte att hon stressade mer och mer över situationen, fokus blev fel då hon mera letade efter en framtida pappa än en kärleksrelation. Men det var ett svårt steg att ta, att veta när det var dags att ge upp.

– Jag tog beslut efter att ännu en gång dejtat nån och det tog slut och jag kände att ”nej, nu får det räcka, jag pallar inte det här igen”. Man får ta det omvänd väg och träffa nån sen i stället.

Hon började researcha om att skaffa barn på egen hand, läste på forum, gick med i Facebookgrupper, lyssnade på poddar – ville veta allt om hur det är, hur det går till, om forskning och om hur det blir för barnen.

– Mest info fick jag faktiskt via Facebook och av andra kvinnor.

Och hon gick med i Femmis, en förening med frivilligt ensamstående som blivit föräldrar genom donation. Första mötet hon var med på var på ett fik i Hägersten, med på mötet var både gravida, de som redan var mammor, och de som funderade på att bli.

– Jag såg att en del av dem som var på mötet, de som var lite äldre, var väldigt stressade. Och jag ville inte hamna där. Plus att jag kände att ”varför inte – det här klarar ju jag”.

Det var när Maria Hagström sedan var föräldraledig efter att sonen Vide fötts, som tanken på att skriva en bok föddes.

– Jag kontaktade min läkare och frågade om jag kunde intervjua henne för att fråga lite allt möjligt, och parallellt började jag skriva på min historia. Boken utgår från mig, men det är intervjuer med forskare, politiker, personer som kommit till via spermiedonation. Och jag har intervjuat två donatorer.

Varför har det blivit ett kluster av självstående mammor i just Hägersten?

– Jag tror det till dels kan bero på att där finns många hyresrätter, att det finns många kreativa människor där och det är kanske inte ett lika stort steg att välja en alternativ väg, göra nåt lite utanför normen.

Hon har försökt ta ett brett grepp med boken, få med mycket information – sådant hon själv skulle velat veta när hon skulle ta beslutet att bli förälder på egen hand.

– Jag skriver ju också om samhället och den forskning jag tänker kan va intressant för andra – hur bildar vi familj i dag? Det här är ju en relativt ny familjebildningsform. Vad är det som leder fram till att vi skaffar barn på egen hand?

– Många av dem jag talat med har ju tänkt att de skulle ha en kärnfamilj, men att det av olika anledningar inte blivit så.

En man som heter Erik byggde den här när det tog slut med hans tjej. Han hade ingenstans att bo. Men hon tog tillbaka honom och då fick jag ta över kojan. På somrarna är det skönt här, man hör knappt billjuden. På natten är det bara jag och naturen. Det är ingen som kommer förbi. Men raksträckan av stigen i början av skogen kallar jag för E4:an, det är där jag ibland kan träffa på nån. Jag har ett litet bibliotek här inne. Ibland sitter jag i öppningen och läser.

Jag gillar ljuset på sommaren, då slipper jag också slösa batterier. Jag laddar alltid ett batteripack på redaktionen. Jag brukar också sätta upp mobilen i taket så att jag kan se på kvällen. Det finns mycket här inne. Till exempel ett fotoalbum som jag har fått av min styvfarsa och här ligger en melodica. Jag skulle lära mig spela för några år sen, här stör jag ingen, det är bara djuren som kommer att hata mig.

En gång började det brinna utanför. Jag sprang och hämtade vatten i en liten skogstjärn, men fick ringa brandkåren. De kom med fyrhjuling med släp som kunde ta 300 liter vatten.

Jag har inte haft nån lägenhet, bara högst tillfälliga. Jag brukar säga att det går snabbare att spela bort hus och hem än att punda bort det. Jag började spela när jag var 13-14 år. Men jag gillade också att vara i skogen när jag var barn, mormor kallade mig för lilla skogspojken.

Den är mitt bagage. En trogen följeslagare över kullerstensgator och svettluktande heltäckningsmattor. Den har burits på huvudet av män som är betydligt mindre än jag, likt ett kolonialt arv. Den har försvunnit upp i hissar med okända tjänare och jag har hoppats att den ska hamna i rätt korridor. Den hittar alltid fram, för man kan lita på de allra flesta.

Väskan har inte fastnat i tullen när den borde. Ingen misstänker att en alldaglig beige väska är full av Limoncello. Ytan räknas ändå. Den har också klarat sig undan intrång trots att kodlåset länge var 0000. När jag till slut ändrade koden gick låset inte att få upp. Kanske var det för mycket koder överallt för att minnas rätt? Kod till mobilen, datorn och bank-id. Portkoden till kontoret, mitt hus och förskolan. Koder och lösenord i all oändlig jävlighet, spärrar överallt. Till slut öppnade sig väskan och släppte in mig. Nu låser jag den aldrig igen. Det går ju ändå att lita på de allra flesta.

Den har legat utslagen under ett berg av ovikta kläder och den har knölats in bredvid andra väskor i trånga tåg. Alla på väg mot var sitt mål, med var sin människa. Min resväska har skrattat åt mig: ”tror du verkligen att du får med dig allt det där?!” Jag har skrattat tillbaka. Jag vet att min resväska klarar allt. Och den har sett mig klara det mesta. Den har sett mig nykär och hjärtekrossad. Stressad och pressad och avslappnad och lugnare än på länge.

Den har åkt hem till mina föräldrar i mitt barndomshem. Och den har stått på min pappas övervåning och sedan på min mammas nedervåning, i olika hus. Den har hört min oro för hur det skulle bli. Sett mig förstå att det blev bäst så ändå. Den har bevittnat fattigdom och kamp i världen. En pappas lättnad över det första regnet efter den långa torkan och en mammas lycka över att kunna ge sina barn mässlingsvaccin. Följt med dit barn har flytt. Och till en plats där kvinnorna styr.

Resväskan har ibland gett mig dåligt klimatsamvete, men den har också gett mig perspektiv. Jag har förutsättningar som många inte har, tack vare min plats på jorden. Men jag har behövt påminnas när vardagen har blivit vanlighet igen – jag är privilegierad. Och jag bor inte i en väska. Men man lever i sin egen verklighet, som kan ta vägen var som helst. Ibland har min väska stått ouppackad länge hemma och påmint mig om att det finns ett ”efter”. Men minnena finns kvar. Sen har den stått i förrådet och längtat bort från mörk vinter. Den har stått där och varit min längtan ut.

Det fanns tillfällen, ganska många tillfällen faktiskt, under pandemin då Kristian Matsson satt mer eller mindre isolerad på sin gård i Dalarna och på riktigt undrade om livemusik över huvud taget skulle komma tillbaka och bli verklighet igen. Om det han ägnat i stort sett hela sitt vuxna liv till att göra – att med utgångspunkt från New York åka runt i världen med en bunt gitarrer och uppträda – fortsatt skulle vara hans yrke. Väntan på ett tydligt svar skapade en absolut ödmjukhet. Så den Kristian Matsson som nu enleveras från den svarta turnébuss som står parkerad på gatan utanför bakdörren till Amager Bio i Köpenhamn av turnéledaren, och slår sig ner i den låga soffan en trappa upp i produktionskontoret är… förväntansfull. Och märkbart tillfreds.

– Det är högintensivt men inte stressigt, det är bara skönt att va igång och turnera. Jag har precis sovit hela natten för första gången på flera dagar. Vi kom över från USA för tre dar sen och jag har varit så jetlaggad och haft mycket att göra.

Turnésvängen i USA var en liten specialturné som skivbolaget ville att de skulle göra innan nya skivan Henry St. släpps, vara tillgängliga för press där borta en period, göra spelningar dit journalister och andra betydelsefulla kunde flygas och bussas in.

– Det blev mycket flygande, checka in tjugosex gitarrer som specialbagage och sånt… Nu börjar vi turnera på riktigt och har våra grejer och turnébuss. Underbart skönt.

Kristian Matsson skjuter ner klockan på handleden på vänster hand och minns hur det blev senast han turnerade, efter de två första spelningarna av fyra de skulle göra i Chicago i början av mars 2020, hur de satt i en lägenhet och hörde att Kalifornien – det var dit de skulle åka efter de fyra kvällarna i Chicago – nu stängde ner, ”det var tumultartat, ingen visste nåt”. Innan han åkte till Chicago hade han bara noterat att handspriten börjat ta slut i butikerna i Brooklyn.

– Jag åkte tillbaka hem till New York, som var en spökstad då. Och lyckades hinna få tag på en hyrbil som jag bokade i en månad och åkte upstate till vänner som bor där. I stan var det otroligt spökligt – tyst på gatorna, förutom alla sirener…

– Jag väntade upstate New York och började köra några livestreams. Jag hade energi, hade precis släppt en skiva jag skulle börja turnera på, så jag gjorde det några gånger. Efter tio veckor där insåg jag att det här året kommer ju i alla fall vara inställt.

Gården i Dalarna, den ligger på ett överkomligt avstånd till Leksand där han växte upp, har han haft sedan 2012

– ”jag har verkligen haft en lyxtillvaro med lägenhet i Brooklyn och gården att åka hem till” – och hans föräldrar bor i närheten.

Sedan 2008 har han varit i USA på ett artistvisum. Han visste att om han lämnade landet nu så skulle gränsen vara stängd. Första tanken var att han skulle bli borta från New York och lägenheten i hörnet av Henry Street och President Street i Brooklyn i några månader. Sanningen blev den att han aldrig återvände. Han beskriver det som en lång kalibrering. Han bodde på gården, nära sina föräldrar och vänner, men träffade dem inte så ofta, levde ganska isolerad.

– Jag fick en sorts insikt om vilket guldställe det är. Och hur mycket tryggare Sverige är jämfört med en massa andra ställen, men framför allt USA – även om jag hade lyxen av en jättebra sjukförsäkring.

– Vilket skyddsnät vi har i Sverige och jag tar det för givet. Det räcker att bo ett tag i ett annat land som inte har det för att inse att det är en lyx och nåt vi inte får schabbla bort.

Natten Ala Riani föddes föll bomber över Mahabad. Mamma Merze låg i ett mörkt sjukhusrum. Det fanns ingen elektricitet och inte heller några läkare eller sjuksköterskor – de hade flytt. I det övergivna sjukhuset hade Merze med sig svärmor och sin syster som var barnmorska.

– När jag ser nyblivna föräldrar gå med sina barnvagnar i Stockholm tänker jag på den framtidstro de har, att det finns en trygghet här, säger Ala Riani när hon satt sig vid ett fönsterbord i Teaterbaren med utsikt över citys gator, under en paus från att läsa sagor och spela teater i biblioteket ”Rum för barn”.

– Min mamma, som ung kurdisk kvinna, behövde istället försöka hålla sig och sitt barn vid liv. Hur uppfostrar man barn i en sån miljö? Hur håller man drömmar vid liv? Frågar man barnet: vad ska du bli när du blir stor? Det är ett helt folk som lever så.

Ala Rianis föräldrar var 22 och 24 år när hon föddes. Två unga konstnärliga människor, med talang för musik, teater och poesi, men som tvingades ägna livet i östra Kurdistan, i Iran, åt överlevnad, kamp för frigörelse och så småningom flykt och ett nytt liv i Sverige. Ala Riani berättar att hon precis innan intervjun läste en artikel, där goda förutsättningar för lycka punktades upp.

– Den första punkten var att ha haft en trygg barndom. Det hade inte mina föräldrar och inte deras föräldrar heller. Kurderna är ett djupt traumatiserat folk. De måste ha så många ärr på sina hjärtan och själar, säger hon och fortsätter:

–En av de andra punkterna i artikeln var att ha nära människor runtomkring sig – ett rikt socialt liv. Min mamma och pappa var unga när de behövde  fly. De berövades ett liv nära sina föräldrar och syskon. Och när nån går bort begravs personen utan att de fått ta avsked. Vad gör det med en människa?

I maj kommer Ala Rianis bok Krigets dotter ut. Hon ser den som ett kärleksbrev till sina föräldrar, men också en möjlighet att få berätta om kurdernas över 100 år långa motstånd och kamp för frigörelse. Det var egentligen inte tänkt som en bok. Först skrev hon för sin egen skull, sedan som en eventuell pjäs. Men manuset växte sig allt större. Hon la ifrån sig det i perioder, det var för plågsamt. Men till slut, i höstas, när den unga kurdiska kvinnan Jina Amini misshandlades till döds av sedlighetspolisen i Teheran och protester i Iran blossade upp, var det dags. Boken skulle ut. För allt hänger ihop. Historien om den lilla flickan Ala, vars första tidiga minnen var färggranna men som plötsligt tappade all färg. Hon som sedan ”kom undan” när miljoner människor blev kvar. De som lever en historia somt levts av flera generationer.

Efter att han fått frågan av ett passerande matbud om han är pakistanier – och först nekat, trots den broderade pakistanska flaggan på ryggsäcken – började han fundera. På varför det var just så många pakistanier som jobbar som matbud i Stockholm.

– De är verkligen ingen stor folkgrupp i Sverige, men jag blev intresserad av hur just etnifiering och såna här kluster kan uppstå.

Dessutom hade han upptäckt – och det hade börjat skava i honom – att människor, både i hans privata krets och i ett mer offentligt samtal, målade berättelsen om matbuden i mestadels mörka färger. De var offer, fast i ett hemskt och utsugande system.

– Mina föräldrar hade ju åttio och nittiotalets motsvarande, lågtröskel ströjobb. Det här är ju inget nytt fenomen, den här typen av jobb har alltid funnits.

Men det här parallellsamhället syntes inte på samma sätt förr. Därför ville han undersöka det. För att försöka förstå människorna och deras drömmar och mål och hur de hamnat i de här jobben.

– Jag förstod att om jag ska skildra det här så måste jag själv jobba med det. Man måste känna det i kroppen för att förstå det.

Musiken kränger och gnisslar. Tom Waits låter mjukare än vanligt, inte alls som om han fostrat sina stämband i lunchrummet på en konservfabrik. Gitarren nervös och konkav, låter som om någon stämt den med en korkskruv. Basen trygg och moccamjuk, lite bilkskrotsljud, en marimba skvätter bort en lösögonfrans, trummorna med bollklubbor. Jag lyssnar. Noga. Ljudet i rummet liksom avvägt, som att ljudvågorna musiken härstammar ur har mjukare konturer och en mer positiv grundinställning till det rumsliga utrymme de fortplantas i. Det knastrar till när jag vänder sida på skivan och nålen sakta släpps ner på instyrningsspåret till där graveringen börjar, musiken känns djup och omfångsrik, som om den har mera att berätta än bara det mitt öra kan uppfatta. Den känns, rent akustiskt, angelägen. Som att den vill mig någonting.

Wolfies. Gamla Stans skivhandel. Skivfönstret. Pet Sound, redan när butiken låg på Jakobsbergsgatan. Got to Hurry records, där det var ungefär samma snåriga procedur att få köpa en Springsteen-bootleg som för att införskaffa vilket illegalt kontraband som helst: knark, vapen, falska sedlar… Skivbörsarna vid S:t Eriksbron. Skivhögen på Högbergsgatan. Han på Wallingatan som hade mycket Zappa och Captain Beefheart. Skivbörsarna runt Odenplan och bort mot S:t Eriksplan. Och inte att förglömma – Mannes skivaffär i provinsen. Själva moderskeppet. Jag har säkert glömt ett flertal eller ännu flera. Men just skivaffärer har varit en stor del av mitt liv, från tidiga tonår. 180 gram i taget. Under taket uppe på vinden, travad mot ena väggen, står fyra-fem flyttkartonger med LP-skivor som jag kånkat med mig genom tillvaron, från tonåren, i öster- och västerled, genom sorger och jubileum. De har liksom inte gått att göra sig av med. Och det säger väl vad det säger.

Så nu sitter jag här igen, mellan två högtalare, förslavad. Och transporterar mig genom sångcykeln från sida ett till två, ärver den känslomässiga arken som välvs, berättelsen som vecklas ut, temperamentet och motivbilden som skissas fram. Det är något. I vinylen. I spåren. I det svarta. I gravyren. Som kallar på en. Befaller. Vinyltorsk. Igen. Äntligen. Jag tuggar i mig det finstilta på konvolutet och filar på vilken pressning jag borde tugga i mig när solen går upp härnäst.

En äldre dam med en krycka i vänster hand och ett hundkoppel i den högra – i änden av det korta kopplet en långbent, smal, brun hund med roströd tygbody – frågar fotograf Sandberg varför han intresserar sig för den svarta stenen lutad mot hörnet av huset vid Staffan Sasses gränd. – Den är för att vagnarna förr i tiden inte skulle skava mot husen när de svängde. En man med en vit skåpslucka under armen krockar nästan med en kvinna i grå träningskläder som kommer springande runt hörnet uppifrån Brända tomten. Solglasögonbutiken har stängt för sportlov, kransen av ris ovanför dörren har kvar sina höstfärger. Den svarta smidesgrinden in till Peder Fredags gränd är låst.

I samfundet S:t Eriks skyltfönster en färgglad trave böcker till höger, framför dem den senaste utgåvan ”Ytterstaden”, 250 kronor. Bredvid dörren till Kompani Kolibri ett skyltskåp med blandade artiklar – burkar, ringar, papper, glasflaskor. Graverat vid porttelefonen på Knappmakarens hus står vilka som ägt huset mellan åren 1420 och 1762, sammanlagt sju ägare. Runt hörnet in på Trädgårdstvärgränd står en Hästens dubbelsäng på högkant, lutad mot fasaden med benen utåt. Svårt att se något fel på den. En ung man stannar till och kikar på den, tar några steg in och klämmer lite på sidan av den.

Färgglada litografier i fönstret till antik- och konstbutiken. Den svarta smyckningen för att skydda hörnet till Skeppar Olofs gränd ser ut som en cylinderhatt från det håll vi kommer. En man med svart ryggsäck och mössan nerdragen öppnar fönsterluckorna till en smyckesbutik. På skyltfönstret till butiken fylld av dalahästar och uppställda tennsoldater i formation, en skylt: ”Ingen parkering! (inklusive cyklar) Avståendet ska vara minst 1 meter från fönstren”. Ena halvan av träporten in till nummer 16 är öppen, ett grönt städkärl på övre etaget, en vit brevlåda på väggen innanför dörren, en handikapramp utlagd mot gatan. I souvenirbutiken mittemot tar man både dollar och euro och växlar valuta.