Situation Sthlm
Emil Jensen

På två hjul

Publicerad: igår kl 22:29 Av: Text: Maria Hagström Foto: Margareta Bloom

Artisten och ordkonstnären Emil Jensen tar sin lådcykel, packad med gitarr, kaffe och solceller, ut på vägarna. 400 mil och nästan 40 spelningar om livets snillrikedom och fred på – och med – jorden. Cykelturnén ”Än susar skogen” startar och slutar i Stockholm.

Det är en dum idé att cykla med gitarren på ryggen, den blir som ett segel i motvinden. Det lärde sig Emil Jensen under den förra cykelturnén för 15 år sedan. Så den här gången blir det med en lådcykel han beger sig ut på södra Sveriges vägar. I 400 mil. Det blir många snurr med tramporna, men om hans kompis ”den galna uppfinnaren” lyckas få till en mackapär som maler kaffebönor med hjälp av centrifugalkraften så får han riktigt fint ”gokaffe” längs vägen.

I väskan finns kläder för en vecka, sen får han tvätta. Med sig har han också en liten solpanel som ska hålla liv i dator och mobil, där bland annat kartan finns.

– Men jag är verkligen riktigt dålig på att läsa kartor och att följa instruktioner. Jag tänker mest fråga människor om vägen. Det blir säkert spännande vilsecyklingar, men också trevliga bekantskaper. Jag vill hitta de mysiga små vägarna, säger Emil Jensen, musikern, poeten och radioprataren, men inte cyklisten – egentligen.

– Jag cyklar i stan, men inte så långa turer i övrigt. Blir det nåt fel på cykeln kommer jag vara helt handfallen. Men jag har ett nummer jag kan ringa.

Numret går till cykelkunniga Måns i Bagarmossen. Tyvärr lite långt bort ifall Emil Jensen får rejält krångel utanför Halmstad.

– Jag får hoppas på människors välvilja längs vägarna.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #296

Krönika: Ulf Stolt #296

Sofia, sommarnatt

Publicerad: 2022-07-01 11:57:45 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Det var något larm som gått igång från ute på gatan på andra sidan gården, det lät ungefär som om någon stoppat ner en skäggtrimmer i en hink yoghurt.

Jag var uppe mitt i natten i vad som Jack Kerouac skulle ha kallat ett pisscall, det hade precis börjat ljusna över taken och jag såg till att inte titta upp på klockan på hallväggen på vägen tillbaka, för att slippa börja räkna timmarna till dess telefonen var satt att ringa. Jag lyssnade i glipan vid balkongdörren. Larmet mumlade vidare. Kom definitivt från någonstans ute på gatan. I en lägenhet i huset snett emot, den med den gigantiska tv-apparaten som står på hela dygnet, var två stearinljus tända på ett bord. Någon gick genom vardagsrummet. På tv:n bakom rullade en film – människor i en bil på en väg genom ett vinterlandskap, jag kände igen Emma Thompsons profil i en närbild. Annars släckt i de flesta fönster. På en balkong på huset bredvid en vit blus och ett par jeans på två galgar på vädringshängaren, plaggen svajar när vinden får fart i glipan mellan husen en bit bort och trycker sig in mellan huskropparna, löven på träden rasslar.

Det slår i en dörr några gårdar bort – det är fyra olika gårdar som gränsar in här, med murar och höjdskillnader som håller dem isär – och en kvinna och en man drar sina cyklar ut över gården mot ett cykelställ. Stannar. Pratar. Lite för högt, man kan anta att det inmundigats ett antal enheter. Låser sina cyklar, står kvar och pratar lite till, öppnar sedan dörren och går in i trapphuset och låter den obekymrat slå igen bakom sig. Några måsar på taket mittemot iii-ar och tjafsar. Byter plats. De har svårt att få ro så här strax före sommarsolståndet, flyger rundor mellan husen, iii-ar, tjafsar, håller fler än sig själva vakna. Från långt bort hörs ljudet av ett utryckningsfordon som rör sig från öster till väster och sedan hörs allt svagare tills det helt dör bort.

Det spolar i en toalett på någon av våningarna ovanför. Det väser i väggen bakom mig när vattnet rusar genom rören mot en lägre punkt. Några ungdomar kommer nedför gatan, jag hör dem först, deras obekymrade röster som mäter sig mot stadens nattljud, sedan ser jag dem under några sekunder när de passerar i glipan mellan husen. Tre pojkar. Två flickor. De passerar, går genom korsningen, deras röster blandas sedan bort bakom husväggarna. Jag önskar dem allt det de ännu inte vet och avundas dem alla dagar de vid det här laget omöjligt begriper att de aldrig får tillbaka.

Måsarna iii-ar och tjafsar. En kylskåpsdörr öppnas och stängs i en lägenhet i huset till vänster, i det bleka ljuset som ljungar till en man i blå kalsonger som dricker några klunkar ur en karaff. När trafikljusen slår om kan jag se det svagt reflekteras i fönstren på dumplingsstället längre upp på gatan, det har jag inte noterat tidigare.

En bil stannar till. Logotype från ett vaktbolag på dörren. Han går ur bild bakom huset mittemot och efter kanske en minut tystnar larmet. Efter ytterligare en minut är han tillbaka vid bilen, talar i telefon: ”Vet inte, inga märken, inget trasigt, stängde av och slog på igen”. Måsarna iii-ar och tjafsar. Precis när jag stänger balkongdörren slår Sofia sitt första slag. På väg in i sovrummet försöker jag att inte räkna de efterföljande.

Kultur

Parkteatern satsar på Plattan

Publicerad: 2022-05-30 14:21:49 Av: Text: Maria Hagström Foto: Jean-Baptiste Béranger/Stockholms stad

Parkteatern fyller 80 år och firar med rekordmånga programpunkter. Dessutom går Parkteatern ihop med ”På Sergels torg” och satsar på kultur på Plattan. Varje onsdag och fredag hela sommaren spelar DJ’s klockan 11.30-13.30, för dem som vill lyssna och luncha i solen eller dansa.

Ett flertal föreställningar finns på Sergels torgs program, allt från dockteater till cirkus. Bland annat Red Hot Condition, som är en cirkusshow med funkmusik som tar upp dagens fitness-boom och utseendehets. Här kommer även klarinettisten och kompositören Lisa Grotherus spela med en kvintett, DivineOpera köra allsång och underground-fenomenet Dekula Band bjuda på soukous-musik influerade av african rumba, salsa, makossa, zouk, reggae, jazz och blues. För att nämna några.

Satsningen går att följa på Instagram @pasergelstorg

Gata fram och tillbaka

Vegagatan 10.16-10.46

Publicerad: 2022-05-30 14:21:42 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Två tvekande parkeringsvakter, 26 smala stående fönster, en vit lucka som målas svart, en tornkran som kräver plats och lådan till ett strykjärn på ett uteserveringsbord. Vegagatan är inte längre än sitt eget kvarter.

Det står en motorcykel och en moped parkerad i rutan märkt MC, en p-plats ner från början av gatan i hörnet Observatoriegatan. De båda parkeringsvakter som går förbi stannar till och kollar – båda fordonens respektive framhjul tangerar parkeringsrutans långlinje och det tycks finnas utrymme i förordningen att beivra detta. De går runt, kollar lite, pratar sinsemellan, en av dem tar en bild med telefonen. Sedan släpper de det, går gatan ner, ingen lapp skrivs.

Balkongskyddet i grått tyg på översta våningen är rejält sönderblåst, det hänger i tre sjok och fladdrar mellan spjälorna. Det är 26 smala stående fönster utmed gatan, till höger i porten en skylt med en mosad cigarett och texten: ”Rökning förbjuden. Vårt kontor fylls av röklukt annars. Tack för visads hänsyn”. Strax till vänster under flaggan märkt Artofficial Agency står en man på huk med en sprejburk och målar en tidigare vit metall-lucka i fasaden svart. Från luckan och snett ner i källaren går ett svart fraktband, rummet i övrigt tomt, en dörr på glänt i ena hörnet. Intill en sopkvast lutad. Det står en grå cykel låst i ramen vid stupröret med ett rejält kättinglås. I cykelkorgen en slängd, vit servett.

En sektion i slutet av gatan ner mot Odenplan är genomfartsmässigt påverkad av ett omfattande renoveringsjobb – en stor tornkran, speciellt lämplig för tunga lyft i innerstan, tar en stor del av gatans bredd i anspråk. Kranen, en Spierings SK597-AT4, är självresande på ett fyraxlat chassi, har en 48 meter lång arm och kan bli 58 meter hög. Kranen kan lyfta sju ton på 14 meters radie och klarar att lyfta 1,7 ton längst ut i kranens arm. Mellan kranens båda röd-vita stödstag och byggställningen vid fasaden mittemot som täcker över trottoaren går det att snirkla emellan med en bil. En röd budbil och en mindre lastbil som ska lämna av någonting vid bygget står några sekunder och tvekar om hur och vem som ska köra på vilket sätt, när de möts strax innan varningskonorna. En man i grå, midjekort jacka, tvekar några steg och tittar upp mot byggställningen, sedan fortsätter han in under den i riktning Odenplan.

Mellan två parkerade bilar ligger en grå högersko, knuten, av träningsmodell. På första våningen av byggställningen, på avsatsen där trapporna börjar, ligger gipsskivor och balar av isolering under blå presenningar, bredvid dem buntar med annat isoleringsmaterial samt säckar med cement. På ett av borden på uteserveringen – på en skylt i ena fönstret står ”Don´t worry, eat curry” – till restaurangen på andra sidan gatan, kartongen till ett strykjärn. Vid bordet intill, på den gröna filten under borden, två säckar blomjord staplat. En ung flicka i vinröd jacka kommer runt hörnet från Odenplan. När hon passerar en gul och blå Big Bag på gatan slänger hon sitt – förmodar jag – tomma cigarettpaket i den, saktar ner och tänder och sneddar sedan över gatan mot porten precis före byggställningarna.

Krönika: Maria Hagström #295

Tillbaka till samtiden

Publicerad: 2022-05-25 14:36:00 Av: Maria Hagström

En dag ska jag berätta för honom om den här tiden. När det nästan är som det brukade vara. Sådär normalt igen. Jag skulle säga att det är i mitten av maj 2022.

Väderappen visar 15 grader och den andra väderappen 14 grader. Försöker föreställa mig temperaturen. Apparna säger att det är molnigt. Kollar sedan ut genom fönstret. Ja, det är svensk vår. Det är väl ganska normalt, alltihopa. Som att jag hälsar genom att ta i hand igen. Tänker på att ge ett ordentligt handslag och försöker trycka bort tanken om virusbaciller i handflatan. Det går inte riktigt att tvätta bort mentalt, inte än. Jag kramas när jag möter någon jag känner någorlunda. Det känns fint, det var obekvämt att säga hej på lite avstånd, vifta stelt med handen. Den ville aldrig vänja sig.

Det är inga armbågar mot varandra längre. Men han, min son, låtsas ta handsprit från en flaska och gnuggar in händerna. Ser stolt ut, som att han har varit duktig. Ett pandemibarn. Född 2020, bara någon timme efter att jag fått en lång tops nerstoppad i näsan. Jag hade inte covid. Bra, då kunde resten av förlossningen fortsätta som vanligt – förbannat smärtsamt, men normalt.

För ett år sedan var min son mer van att se mig med munskydd än solglasögon. Men nu är vi tillbaka till att skydda ögonen och inte munnen. Barnnäsor kan snora på förskolan igen. Och vi ses på krogen, tajt mellan borden. Lönehelgerna är här igen. Spendera när det spenderas kan. På Tinder är det inte längre framgångsrikt att skriva ut: fullvaccinerad. Och konflikter om vaccin eller inte vaccin känns passé. Vi pratar om annat. NATO. Men jag blir stressad när det börjar klia i halsen och hostan är nära. Det sker alltid bland mycket människor – i tunnelbanan, i affären. Det är nog psykiskt. Eller en nyss utvecklad allergi mot folk. Och alla har väl fått pollenallergi.

Kalendern har börjat fyllas igen. Det finns så mycket att göra. Hela stan är fylld med ”att göra”. Vill göra allt, med alla, men de har planer. Börjar planera för att alla planerar. En plan tar vid en annan. Ett plan lyfter och ett annat landar. Om det nya passet hinner göras i tid. Snart är det dags att planera in spontanitet i kalendern. Det är i spontaniteten som livet finns. Men livet är också planerna. Jakten på balans. Allt är normalt igen men inget blir ändå inte riktigt som man tänkt sig. Det blir krig och förödelse och kvällstidningars ”så kan Putin anfalla Sverige”. Tänk katastrof – igen.  Instagram berättar polisen Simon Häggström om annonser om kvinnor från Ukraina som säljer (utsätts för) sex (övergrepp). Och männen, som inte tycks bry sig om att kvinnan har flytt från krig. De säger förtvivlat till Simon att deras egna liv nu kan bli förstörda, när frun får veta. Det är dem det är synd om. Det är som vanligt. Människor far illa. Människor utnyttjar utsattheten.

Jag kommer att berätta, ta min son tillbaka till samtiden. Om det vanliga som till slut nästan blir lika med normalt. Berätta om vikten att hålla två meters avstånd och att sedan planera in oplanerad tid. Om plan till värmen, plan som släpper bomber och män som tar sig rätten till kroppar. Min son kommer att titta på mig med stora ögon bakom sina solglasögon, för den dagen skiner solen. Mamma, det är inte normalt.

Festival

Snösätra blir en pop-up-kulturplats

Publicerad: 2022-05-25 14:35:32 Av: Text: Maria Hagström Foto: Janne Riikonen

Snösätra i Rågsved har länge varit en av landets största ytor för gatukonst. Årligen arrangeras streetart-festivalen Spring Beast där lokala och internationella graffiti-, mural- och gatukonstnärer fyller väggarna på det 3 000 kvm stora området – “Europas största lagliga graffitiutställning”.

Nytt i år är att Stockholms Stad anordnar pop-up Kulturplats Snösätra, med kulturaktiviteter som guidade visningar, workshops, teaterföreställningar, utomhussnickeri, queerfestival och nationaldagsfirande.

– Genom medborgarförslag har vi äntligen fått med oss staden och politikerna att förstå värdet och potentialen som Snösätra besitter, så det är nu med festivalen och pop-up-kulturplatsen som vi får vind i seglet att utveckla en kulturplats med en otrolig potential för alla stockholmare, säger Mikael Rickman, projektledare för Spring Beast.

Festivalen blir större än någonsin, meddelar han.

– Vi har haft för avsikt att involvera så många lokala organisationer som möjligt, som till exempel Southside 19 Markets som under 28-29 maj kommer ha sin första marknad i Rågsveds centrum som de har döpt till Rågswag market.

Spring Beast pågår 26-29 maj och Kulturplats Snösätra fram till 6 juni.

Gatuplanet

Min Plats - Skånegatan

Publicerad: 2022-05-10 13:07:42 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Anneli Hildonen

Som tioåring spenderade Situation Sthlm-säljaren Ronny Lejon varannan helg på Skånegatan. Här bodde hans pappa, här fanns flipperhallar och det hände alltid något – det var roliga helger.

Jag gillade huset som min pappa bodde i. Det var så stort och mäktigt och gammalt. Tunga dörrar till lägenheterna, högt i tak och det fanns en vind. På 80-talet revs huset. Det är lustigt att man kan ta ner ett hus mitt i allt, de sitter nästan ihop. Som tänder och så blir det en glugg. Men det byggdes ett nytt hus.

Jag var hos pappa varannan helg. Vi hade en bra relation. Jag följde med honom om han byggde hus på helgerna och vi kunde ta en kryssning till Finland eller åka till Gröna Lund. Det hände nåt hela tiden. Här på Skånegatan fanns det en vapenaffär då, där folk kunde köpa pistoler och gevär. Och så var det massa spelhallar. Jag kunde spela flipper från morgon till kväll tills pengarna jag hade fått av pappa tog slut. Sen sprang jag ut och pantade flaskor för att få ihop nya pengar att spela för. Spelade jag mot pappa så vann jag. När jag var 15-16 deltog jag i Flipper-SM och kom fyra. Jag är fortfarande torsk på flipper.

Jag hade ingen kompis här på Skånegatan. Kamratskapen var mer ute i Farsta hos mamma, där vi barn lekte ”Röda vita rosen” och sånt. Här sprang jag runt för mig själv i kvarteren eller med min storebrorsa. Jag följde hans fotspår och vi hade liknande intressen.

Pappa blev bara 36 år. Han krökade ihjäl sig. Jag var 12 år då. Han var byggarbetare och hade eget företag. Det tillhörde väl vardagen då, att de gick hem sen och drack sina bira på kvällen. Jag har aldrig dragits till alkoholen, men jag har varit beroende av heroin. Nu får jag metadon, bor på stödboendet Krinolinen och börjat sälja Situation Sthlm. Det har blivit stor skillnad i mitt liv på kort tid. Om jag har levt på en sida de första 50 åren så ska jag väl leva på den andra sidan i 50 år – den vita sidan om lagen

Johan Wicklén

Avslöjare

Publicerad: 2022-05-10 11:13:16 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Emil Fagander

Med boken Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket skriver journalisten Johan Wicklén den svenska narkotikapolitikens historia. Genom att gå till källorna finner han en 68 år gammal moralisk linjedragning från en frikyrkopredikant fram till dagens justitieminister. I en berättelse som egentligen bara har förlorare. Alltför många döda förlorare.

 

Precis när Johan Wicklén äntligen tagit tjänstledigt från sitt journalistjobb på SVT för att skriva Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket om den svenska narkotikapolitiken och dess ursprung och historia som han haft snurrande i huvudet en tid, och nu på allvar började systematisera sin gedigna research, så kom pandemin och stängde ner en del möjligheter.

– Boken skulle absolut visa narkotikapolitikens utveckling i Sverige, men också många fler reportage från andra delar av världen hur det ser ut i dag. Men då blev det mer fokus på Sverige. Nu ser jag det lite som en blessing in disguise, i slutändan blev det bättre.

Han ville skriva en bok som på allvar försöker förklara – genom gedigen research och tydliga källor – hur det kommer sig att vi i dag har, och i över ett halvt sekel haft, den narkotikapolitik vi har. Det finns över 400 källhänvisningar i boken och litteraturlistan består av närmare 150 hänvisningar till böcker, utredningar, organisationstidningar, forskningsresultat, rapporter, utländska studier och forskningsrapporter. Bland annat. I författarens tack nämns Kungliga biblioteket.

– Allt finns där. Jag har läst varenda SOU i ämnet. Och de olika organisationernas egna tidskrifter. Det har varit väldigt intressant, för det är ju i sina egna tidskrifter de är som mest ärliga, mest öppna, de är ju för den egna publiken.

Centralt i bokens berättelse om den svenska narkotikapolitiken finns cannabis, den mest använda drogen i Sverige och världen. För att ge kontur och sammanhang valde Johan Wicklén att låta en typ av drog slå följe med läsaren genom boken, för att skapa en tydlig relief mot de årtionden som passerades.

– Jag ville använda den mest populistiska drogen, den som är mest spridd över världen, för att visa hur man i Sverige använt den för att förvägra människor hjälp som verkligen skulle behövt det. Till exempel genom att under lång tid inte öppna upp för en diskussion om sprutbyte, med hänvisningen att ”då måste vi snart legalisera cannabis”.

Att han fastnade för frågan om den svenska narkotikapolitiken och dess konsekvenser handlar till stor del om att han tyckte att många annars kloka och balanserade människor i hans närhet tappade kompassen och reagerade med magen, när just ämnet narkotika och narkotikapolitik dök upp.

– Under flera årtionden var det inte ens möjligt att ha ett vettigt samtal om detta. Och de som fått betala för det är ju den grupp människor som har en av de svagaste rösterna i samhället. Forskaren Markus Heilig säger i boken att hur många som dött i onödan av den svenska narkotikapolitiken vet man inte, mer än att det är för många.

Frikyrkopastor Einar Rimmerfors, riksdagsledamot för Folkpartiet, har inte tidigare givits någon framskjuten position i den svenska narkotikapolitikens historia. Men när han klev upp i talarstolen i riksdagshuset 27 april 1954, började stigen att trampas på den väg vi fortfarande befinner oss – den utopiska marschen mot ett narkotikafritt Sverige. Det har varit ett ensamt marscherande i decennier, med skyhöga dödstal och en ovetenskaplig men moraliskt och känslomässigt styrd retorik, som högljutt tillåtits ligga till grund för politiska beslut. För det går nämligen, vilket Johan Wicklén visar i boken, en tydlig och rak linje mellan Einar Rimmerfors synnerligen ovetenskapliga idéer och fram till dagens justitie- och inrikesminister Morgan Johansson och hans hållning sextioåtta år senare.

– Det säger ju också forskaren Arthur Gold, som var specialist på svensk välfärd, att Sverige rent narkotikapolitiskt liksom befinner sig i en McCarthy-artad era, där alla kritiker avfärdas som förrädare. Undertiteln på boken är ”Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket”.

För det är så uppenbart att detta är ett förlorat krig, konstaterar han i boken.

– Det går ju inte att vinna ett krig mot knarket. I vårdspåret – om vi ska kalla det för det – har ju den svenska signalpolitiken fått ge vika för experterna, kan man ändå säga. Sprututbytes-vetot försvann 2017, det var väl sista spiken i kistan. Sen är det jättemycket som inte fungerar i beroendevården.

Han konstaterar att i dag kan politiker inte längre uttrycka sig på det sätt de gjorde för kanske tjugo år sedan.

– Forskaren Björn Johnsson säger i boken att i Socialutskottet i dag talar de som han gör, har samma retorik.
– Däremot i kontrollpolitiken, där är vi snarare på väg mot hårdare tag, tycker jag mig se i retoriken de senaste åren. Det är oroande. Det kommer bara finnas förlorare där. Där är den svenska nolltoleransen kvar. Vad är priset, förutom alla dessa förlorade människoliv, för den svenska narkotikapolitiken?

I boken konstaterar Johan Wicklén att omvärlden och Europa kryper närmare, cannabis blir allt mer legaliserat i länderna i närområdet, och harm reduction det synsätt på beroende som forskningen visar hjälper. Men Sverige harvar på i motvinden.

– Den kulturella kampen är ju förlorad. Är det så att staten bränt allt sitt förtroendekapital i decennier framåt? Det vore ju bra om unga kunde lita på staten när det kommer till information om droger, exempelvis. Men jag tror det förtroendet är noll i dag.

Att samhället genom åren satsat stora pengar på sin narkotikapolitik anser han definitivt stämmer.

– Men de pengarna har inte företrädesvis gått till människor som farit illa av drogerna, utan till att försöka skapa en människa som tror på det narkotikafria samhället.

JOHAN WICKLÉN
GÖR: Journalist på SVT.
AKTUELL: Med boken Vi ger oss aldrig – så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket.
Han skrev boken för att kunna säga ”rakt ut som journalist att ’ni har ljugit’.
Det har handlat om lögner och indoktrinering, inte att förmedla kunskap”.