Situation Sthlm
Angelina Lindberg

Säljare #357

Publicerad: 2019-12-04 09:36:16 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Vad tycker du om julen?

– Jag tycker om julen för alla är snälla då. Jag har alltid tyckt om julen just för att alla är schysta och bryr sig om varandra. Det kanske låter patetiskt, men så tycker jag.

Vad har du för jultraditioner?

– Att alla de i min familj som inte sitter inne träffas på julen. Vi träffas hemma hos mamma, min pappa dog för ett år sen knappt, min syster dog en tid innan dess. I år blir det jag och mamma som firar jul ihop, men jag misstänker att brorsan och hans fru kommer upp och överraskar oss. Eller vi dom.

Angelina Lindberg, säljer tidningen i Södertälje, intill Systembolaget vid Coop, Scaniarinken. Hon ska köpa en tomteluva och ha på sig när hon säljer i december.

I Gatuplanet

Meningsfulla mess

Publicerad: 2019-12-03 10:40:10 Av: Tex t& foto: Ulf Stolt

Stefan Wikberg har ett vitt kuvert i en dokumentsamlare där han förvarar svaren han hittills fått från kunderna som köpt tidningen av honom med Swish och svarat på hans Tack-sms.

Sparade du dem från första början?

– Ja, det gjorde jag. Vartenda ett har jag sparat, alla 17 jag fått hittills. En del kunder berättar att de messat mig och svarat på tacket de fick från mig när de köpte tidningen, men inte alla.

Hur betyder den här kontakten med köparna?

– Det känns jättekul att få de här meddelandena från kunderna när man kommer in här och ska köpa tidningar. Det uppskattar jag. Att människor
bryr sig. Jag har ju sålt tidningen länge, 20 år snart, och lärt känna många av kunderna.

– Responsen betyder mycket. Jag har ju träffat många som hamnat på gatan av olika anledningar.

Säljer du fler tidningar med Swish nu?

– Jag säljer kanske tio, femton procent av tidningarna till människor som betalar med kontanter, resten betalar med Swish. Så det har blivit mer och
mer hela tiden sen vi började kunna ta betalt med Swish för några år sen.

Ledare

Ta tidningen – ge inte bara pengar

Publicerad: 2019-11-27 14:53:58 Av: Text: Ulf Stolt

Situation Sthlms upplaga har sjunkit de senaste åren. En av flera anledningar till det är att dricks och ett rent pengagivande ökat. Vilket till en början kan verka som en god idé – att ge säljaren pengar utan att ta tidningen. Men i praktiken blir det att säljaren behöver arbeta mindre, och att alla de positiva och viktiga rehabiliterande effekterna av arbetet – stoltheten av att ha ett arbete, att vara en säljare, kundkontakten, tillhörigheten, att bli
någon annan i allmänhetens blickar, att vara ambassadören på gatan för en tidning som människor vill köpa och ta del av, går förlorade.

Det handlar också om självrespekt, om att den ryggrad och det självförtroende som tidningsförsäljningen ger bygger på att det är ett riktigt arbete. Att stå på gatan och bara få pengar urholkar det. Om säljaren säljer ”samma tidning” flera gånger krymper upplagan och intäkten till Situation Sthlm – de trettio kronor på varje såld tidning som hjälper till att driva Situation Sthlms verksamhet – minskar hela tiden.

Swish är enbart ett betalningssystem för att betala för tidningen, ett komplement till kontanter där Situation Sthlm betalar bankavgifterna och är garanter för transaktionen. Swish kan därför inte användas på annat sätt än att betala tidningen. Situation Sthlm driver ingen bankverksamhet och inga andra transaktioner är tillåtna.

Våra säljare lever i en väldigt utsatt situation. Den största hjälp du kan ge Situation Sthlm och dem är att köpa tidningen. Och när du gör det – ta den med dig. Och läs den. Vår förhoppning är att du gillar den. Och håller utkik efter nästa nummer för att du vill köpa det också. Av säljaren på gatan. På så vis bidrar du på bästa sätt till att långsiktigt säkra arbetet för tidningens säljare och för Situation Sthlm.

Kjell Johansson

Sidor av sig själv

Publicerad: 2019-11-27 10:23:40 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

När det ringde på dörren till Kjell Johanssons lägenhet för några veckor sedan var det femton år sedan far och son senast såg varandra. Nu har tunna trådar dem emellan börjat vävas igen. För sju år sedan fick han en adhd-diagnos och medicinering och lyckades till slut bli drogfri, efter trettio år på gatorna i stan med kofot och romaner i ryggsäcken. Men det är inte så lätt att nu förväntas leva ett normalt liv. Vad nu det är.

Några dagar in i november i år. Efter fem dagar på Södersjukhuset med dubbelsidig lunginflammation blir Kjell Johansson utskriven när febern gått ner och infektionsvärdena någorlunda stabiliserats. Han har hunnit vara hemma i några timmar i sin lägenhet – den som för fyra år sedan var en träningslägenhet men nu blivit hans egen – när det ringer på dörren.

Efter några signaler går han upp och öppnar, lindrigt omtöcknad av mediciner och sömnbrist och sviterna av lunginflammationen. – Det står en förvirrad yngling där och jag har ju feber fortfarande… han presenterar sig inte utan han börjar bara prata, jag minns inte om vad nu. Till slut frågade jag ”vem är du?”. Då sa han: ”Det är Sebastian, din son”.

I trappuppgången där är det femton år sedan de senast såg varandra. Den gången, i ett besöksrum på ett behandlingshem där Kjell Johansson befann sig, frågade den då sjuåriga sonen varför han knarkade.

– Det är svårt att svara en sjuåring på det. Jag fokuserade mer på att få honom att inte ta på sig nån skuld. Så han inte skulle tro att det var hans fel att jag försvunnit från familjen.

Han minns att sonen den gången lekte med sina Transformers och sa att han ville skapa Transformers som kunde förstöra allt knark i världen.

– När vi träffades den gången när han var sju ville han inte släppa mig när jag skulle gå. Han klängde sig kvar och vägrade släppa taget, så jag sa: ”Det är ok, vi ses snart igen”. Och det där ”snart igen” har jag haft så jävla dåligt samvete för… Det blev femton år.

Vi får anledning att återkomma till far och son där i trappuppgången lite längre fram i texten.

Läs hela artikeln i senaste numret av Situation Sthlm #267

En andra chans

Min Plats #266

Publicerad: 2019-11-15 14:31:28 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Att studera på Konstfack har varit Situation Sthlm-säljaren Frances Löfstrands mål sedan hon var tonåring. Nu åker hon äntligen ut till Telefonplan nästan varje dag, där hon har fått en andra chans.

Jag trivs vid Telefonplan, Konstfack ligger ju här. Jag har pluggat grafisk design och illustration i snart två månader och mår som bäst när jag är i skolan. Jag har alltid varit kreativ. Det började med vattenfärger som barn, sen akvarellfärger och när jag var 12-13 år höll jag på med Photoshop och bokstäver. Jag tyckte att det var coolt att man kunde skapa effekter med skuggor och 3D. I tonåren fastnade jag för grafisk design och sedan dess har jag vetat att jag vill gå på Konstfack.

Ett av de verk som jag är mest stolt över gjorde jag till Grafikskolans utställning. Det var ett lakan som jag hade strukit fast bilder på. Jag hade dokumenterat min pojkväns depression. Det låter hemskt, men han ställde upp på det och jag har också varit i den situationen – jag är deprimerad i perioder. Jag använde dokument som hade skickas till honom från till exempel soc och kopierade dem på utskrivna anonyma bilder av honom. Jag tycker om att använda kopiatorn och att jobba snabbt – det ska vara slarvigt.

För två år sedan kom jag in på Konstfack, men klarade inte av att gå i skolan på grund av missbruk. Jag var så besviken på mig själv och allt blev värre – jag gick från tjack till heroin. Men sedan i mars har jag gått till ”teamet” och får subutex, det funkar bra. Jag fick först ett nej från Konstfack om att skjuta upp mina studier, men jag låg på om att jag verkligen ville och de ändrade sig. Jag är tacksam för det. Det känns som att allt kommer att lösa sig, att jag har fått en chans. Så jag är jättemotiverad åka hit varje dag. Och efter skolan brukar jag ibland sälja Situation Sthlm vid Telefonplans tunnelbana, men mest vid Sergelgången med mina vänner som också säljer tidningen. Det gör att jag kan klara mig själv, ta hand om mig själv.

Strike Force

I Gatuplanet

Publicerad: 2019-11-15 14:25:44 Av: Text och foto: Ulf Stolt

Micha Mändli spelar Strike Force på telefonen nästan varje dag. Tricket är att ha flera batterier och se till att ladda dem hela tiden. Även i undanskymda eluttag i tunnelbanan.

Hur länge har du spelat?

– Det här spelet… inte så länge. Men jag gillar att spela spel, växte upp med det. ”Hockey-pong” – det där med två rattar och en grej som studsade. Sen kom Atari-spelen.

– Jag spelade både tv-spel och gick på arkader och spelade arkadspel. Jag har nytta av det i dag, har en grundförståelse för spelen, även om typ ”Super Mario” är väldigt olikt ”Call of Duty”.

Hur funkar det spelet du spelar nu?

– Man tar sig förbi olika levels, tjänar diamanter i bonus och sen kan man uppgradera och få sköldar och skydd och starkare vapen att skjuta med. Det gäller att inte förbruka sina olika superkrafter för snabbt.

Drar spelet mycket batteri?

– Ja, det gör ju det. Och mitt batteri är keff. Man måste ha flera batterier, se till ha dem laddade. Även i tunnelbanan – det finns vissa stationer man kan komma åt eluttag.

Stockholm förbereder sig för vintern

När vintern kommer

Publicerad: 2019-11-11 13:52:08 Av: Text: maria Hagström Illustration: Emma Hanquist

Blomsterurnor plockas in, polisen studerar kalendern, SL placerar kvastar och växelspett i spårfordonen och en långtradare med grillkol anländer till Skogskyrkogården. Och framförallt håller många koll på väderapparna, ofta flera gånger om dagen. För det gäller att vara redo.

Ormbunkssofforna i Kungsträdgården plockas bort, likaså försvinner 25-30 parkbänkar i Berzelii park. De tas in för vintern för att tvättas, målas och lagas. Löven borstas bort från vandringsstråk och gräsmattor, slängkälken ska snart placeras ut i Humlegården och staket har satts upp runt Kungsträdgårdens isbana. Trafikpolisen handlar raggsockar och långkalsonger, ställer bort motorcyklarna och tar med sig spadar och extra filtar i bilen vid väderomslag. Det är också under sen höst som många nya träd planteras, i år vid bland annat Vasagatan och Torsgatan. Och varje dag från mitten av oktober till den 16 november hängs julbelysningen på plats i centrala Stockholm, enligt ett körschema.

Det är mycket som måste förberedas i en stad när vintern är i antågande. Och det är många som ständigt håller ett vakande öga på väderprognosen. ”Har du sett att det snöar nu?”, brukar folk ringa och fråga Malinda Flodman på Trafikkontoret när den första vita vinterdagen kommer. Men är det någon som vet att snön faller över Stockholm så är det hon. SMHI och yr.no kollas flera gånger om dagen. Från mitten av oktober står Trafikkontoret och dess entreprenörer redo att rycka ut. Hur plogning och halkbekämpningen sköts påverkar många aktörer i staden. Bland annat PostNord som snart har sin högsäsong, den tid då det är ”bra snurr” och ”rena rama julverkstaden” i paketterminalen i Veddesta, men som också kräver vintertåliga medarbetare.

– Alla vet att vintern kommer, alla tar ett djupt andetag och kör på, säger pressansvariga Maria Ibsen.

Julhandeln börjar numera i höjd med Black Friday och extra personal – cirka 3 000 i hela landet – måste kallas in till transporter, kundservice och sortering av julkort och paket. Julkorten toppade någon gång på nittiotalet med nästan 60 miljoner julkort, ifjol var det 16,5. De flesta svenskar säger sig fortfarande vilja ha kort i lådan, men desto färre skickar. Paketen ökar däremot för varje år. Fram till 18 december i fjol hade svenskarna shoppat julklappar för knappt 7 miljarder kronor på nätet.

– Det är viktigt att ha bra prognoser så att vi vet vad man ska hantera. Det är det stora pusslet som ska läggas varje dag under den här perioden, säger Maria Ibsen. När julhelgen är över kan brevbärarna andas ut lite, svenska folket har shoppat sig utmattade. Men i början av januari kommer nästa vända – returerna.

Läs hela reportaget i Situation Sthlm #266

Rönells

Håller skeppet sjunkande

Publicerad: 2019-11-11 11:27:33 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Sedan 1990 har Pekka Särkiniemi utvecklat sin fladdermusradar mellan hyllorna på Rönnells antikvariat. Med Håll Tjeften förlag har han hållit i utgivningen av ett sextiotal verk – både böcker och skivor – och arrangerat över 1000 evenemang i bokhandeln på Birger Jarlsgatan 32. Att han har företagets logotype tatuerad på baksidan av vänster triceps säger vad det säger.

Ovanför en gräddvit rokokofåtölj en trappa upp i det som brukar tjänstgöra som loge under evenemangskvällarna, på en smal ledig väggyta mellan bokhyllorna till höger innanför saloondörrarna, sitter ett inramat svartvitt fotografi av Sonic Youths tidigare gitarrist Thurston Moore. Bilden är också tagen precis där – på fotografiet sitter han i den gräddvita rokokofåtölj som bilden nu hänger ovanför.

Pekka Särkiniemi skjuter en bunt grafiska blad till andra sidan det avlånga bordet och sätter sig i stolen vars rygg lagats på två ställen med grå silvertejp.

– Vi hade en tanke ett tag att kända personer som var här skulle sätta sig där i fåtöljen och bli fotograferade, men det blev inget av det sen.

Tre-fyra gånger i veckan är det loge här uppe. Förra året genomförde Rönnells antikvariat 108 evenemang.

– Varje gång jag öppnar mailkorgen har jag ett förslag från nån. Jag tackar nej till nio av tio grejer, och då tackar jag nej till kända namn. Jag går på känslan, att det är nån sorts Rönnells-mix. Tanken är att det ska bli bra för bokhandeln. Och det jag själv tycker är roligt så jag orkar hålla på.

Pekka Särkiniemi har jobbat på Rönnells antikvariat sedan 1990. Han hoppade av gymnasiet – gick fyraårig teknisk linje – och började i stället jobba, bland annat på en verkstad och ett bryggeri, tempoarbeten. På en av arbetsplatserna träffade han en arbetskamrat som tipsade honom om litteratur och musik han inte tidigare exponerats för. Han började spela bas i ett punkband och tanken föddes att plugga på Komvux.

– Jag bodde i Botkyrka då, där höll KSMB till, vi hade samma replokal ett tag. Nu spelar jag bara hemma, några New Orderbasgångar på morgonen när jag kliver upp. Lite bara, sen lägger jag ifrån mig basen. Men jag gör det varje dag.

Som en uppgift i svenskan på Komvux gjorde han en analys av Thorsten Jonssons novellsamling Fly till vatten och morgon.

– Trodde inte jag kunde skriva vykort, knappt. Men jag la ner hela min själ i det och fick tillbaka texten – betyget femma och det stod ”Lysande”. Jag fick en oerhörd kick.

Läs hela reportaget i Situation Sthlm #266

Södermalm – husen, historien, människorna

Syn på söder

Publicerad: 2019-11-11 11:01:39 Av: Tex: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Med boken Södermalm – husen, historien, människorna har Ann Katrin Pihl Atmer låtit 394 byggnader från olika århundraden berätta stadsdelens kulturhistoria. För ingen annanstans i staden har man århundradena så tydlig och så nära inpå sig som på Södermalm.

Vi har pratat om hennes kommande bok, praktverket Södermalm – husen, historien, människorna en knapp timma, när hon reser sig från där vi sitter, stänger det exemplar av boken som under tiden legat uppslagen på bordet med Post-It-lappar i överkant, och leende säger till fotografen:

– Du vill inte se mitt skrivbord, det är så rörigt.

Vilket visar sig inte vara någon överdrift: travar med papper, utskrifter i buntar av delar av boken, blandat researchmaterial, kartor, faktablad om hus med Stadsholmens logotype på, brevsorterare, märkta och omärkta mappar, pappershögar, utskrivna detaljbilder av hus, manushögar med handskrivna anteckningar.

– Till en viss gräns har jag ordning… men jag får göra så att jag kopierar nytt när jag inte hittar det jag söker.

Hon justerar sin stol lite närmare skrivbordet på fotografens instruktion.

– Det är ett fint ställe att sitta och jobba på. Jag brukar titta ut på gatan, även om det inte händer så mycket. Huset är byggt 1918, han som byggde det hette Östberg – inte släkt med arkitekten Ragnar Östberg – och arbetade med trävaror, handelsman. Han bodde här bara ett fåtal år. Jag träffade hans dotter precis när vi flyttade in, hon kom hit och sa att det inte var ett lyckligt hus. Föräldrarna skilde sig så småningom.

Skrivbord står i vinkel mot fönstren, med utsikt mot gatan nedanför, husen mittemot och det står två träd som hon kan urskilja årstidernas skiftningar i. Hon har sett dem både blomma och släppa sina löv några gånger under arbetet med boken.

– Det har nog tagit två år. Minst. Första gången den blev klar var 2014, men sen har vi hållit på väldigt mycket från förra hösten till nu. Det här en del av ett större jobb om stadsdelarna i staden, men det blev så mycket så då skar vi ut Södermalm. Både Kungsholmen och Gamla Stan är ganska långt gångna bokprojekt, även en bok om Norrmalm och city är planerad.

– Hela Stockholms 1600-talshistoria finns ju där, visserligen rivet, men man kan ju i alla fall berätta den historien om det som funnits tidigare.

ANN KATRIN GUNNARSDOTTER PIHL ATMER
FÖDD: 3 april 1940 på Östermalm
GÖR: Är fil dr och docent i konstvetenskap med arkitekturhistoria som specialitet. Tidigare intendent och utställningschef på Arkitekturmuseet. Skrivit flera böcker om arkitektur och bebyggelse.
AKTUELL: Med boken Södermalm – husen, historien, människorna, med bilder av Nino Monastra.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #266

Krönika: Ulf Stolt

Hon ringer ibland från Paris

Publicerad: 2019-11-05 14:03:10 Av: Ulf Stolt

Hon ringer ibland från Paris. Senast det skedde satt hon och läste sina läxor vid ett bord på Shakespeare and Company och hade fått hjälp med fonetiken av en i personalen som också läst samma nybörjarkurs i franska på Sorbonne som hon läser. Klippt lugg. Har cigarettetui. Och stannade på marken när hon senast hade vänner på besök som ville åka upp i Eiffeltornet då det inte är sådant man gör om man bor i stan. Delar lägenhet sedan några veckor i tionde med en jämnårig tjej hon träffat via en Facebook-grupp för svenskar i Paris.

Har skaffat franskt bankkonto och kort för att underlätta löneutbetalningen och inte få allt i cash för ”man bränner pengarna snabbare när man har kontanter”. Och för att man måste ha det för att få skriva på ett hyreskontrakt. Jobbar på en sportbar i Montparnasse. Åker Uber hem på nätterna. Eller hyr en elektrisk cykel via en app om det inte är för sent. Har framtidsplaner. Ska hem över jul men tillbaka sedan och läsa B-kursen och fortsätta på sportbaren och lägenheten har de till juni månads utgång och då är det ”lika bra att stanna tiden ut”. Sedan jobba hemma några månader. Sedan tillbaka igen. Sedan läsa klart det som släpar här hemma, sedan tillbaka. För ett riktigt jobb och återstoden av livet. Är planen. För tillfället. När jag frågade henne hur man äter elefanten – åsyftande en kanske för långt framdragen drömhorisont och hur det kan förvilla och snäva till det – gissade hon fel. – En tugga åt gången. Hon skrattade. Jag berättade om alla uttröttade Navy Seals som också svarat fel. Sedan la vi på.

Hon har svarta Doc Martens. Och för stora tröjor ibland hon fått av mig. Kavaj. Jeans med hög midja. Utsvängda. Kanske en svart rock emellanåt. Avslutar alltid sina mess med två hjärtan och undrar alltid om jag är sur på henne om jag glömmer att svara med två hjärtan i slutet av mina svar. Tycker om handväskor. Läste Pär Rådström som jag skickade med henne en eftermiddag på La Coupole när hon brände det sista av studielånet på en lunch hon inte hade råd med så jag fick swisha lite nödmynt. Hittar i Metron. Har köpt ett par AirPods men har dem aldrig när hon åker tunnelbana eller går hem på kvällarna.

Föredrar vitt vin. Lyssnar på Mama Cass. Går ensam på bio mitt på dagen. En gång promenerade vi hela femte avenyn upp från Washington Square Park och stannade på Godivas och köpte chokladdoppade jordgubbar och sneddade sen över gatan in på Tiffanys. Hon hade läst Truman Capotes bok tidigare samma vår. Köper dyrt smink. Exklusiva hudkrämer. Foundations.

Hon ringer ibland från Paris. Har hört henne köpa frukost, dirigera taxibilar och fråga efter vägen i tunnelbanan på nylärd, lite vinglig franska.
Stadsljud i bakgrunden. Människor. Prat. Trafikbuller. Det där interurbana suset som alla avstånd bort härifrån förser sig med. I en värld som nu tar sig in och de tar sig ut i och man sitter där och lyssnar till ljudet av deras värld, från en annan plats, i en annan tid, och insikten sköljer sig in. Att nu är det de som vänder upp mot världen. En utblick breddas, en annan börja snäva in, smalna av. Hon ringer ibland från Paris.

Köp senaste numret av en säljare på stan – Du kan också stötta Situation Sthlm med en gåva till Swish: 123-276 11 04 – Ditt bidrag hjälper oss att fortsätta hjälpa hemlösa människor att hjälpa sig själva.