Situation Sthlm
Kroppens hus

Lära för livet

Publicerad: 2022-12-01 09:56:03 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

I Kroppens hus möts medicin och kultur. Här finns abortväxter, tv-spel om döden, sprututbytets fotoprojekt I nålsögat och en textilkirurg. Det är folkbildning om folkhälsa med konst som språk. I Stadsgårdsterminalen samarbetar konstnärer med sjukvårdspersonal för att skapa den hybridupplevelse som öppnar 4 december.

Runt entrén sitter en stor mängd lappar: ”Fråga en läkare”, ”Process pågår”, ”Hälsotull & Konstklinik”, ”Välkomna in”. Lapparna ersätts snart av draperade tyger i köttiga nyanser som ska rama in öppningen till Kroppens hus.

Det som förr var en ankomsthall för Birkas kryssningsfartyg förvandlas nu till en interaktiv utställning där medicin och konst möts. Skylten ”utan varor att deklarera”, ändras till ”utan sjukdom att deklarera”. I det som förr var förhörsrum och tulltoa flyttar ett antal konstnärer in, med abortväxter, lyckooptimeringsmaskin, en organisk skog av ögon och tv-spel om att dö. Allt sker i samarbete med sjukvårdspersonal.

– Det blir jättehäftiga möten, två helt olika sätt att tänka och så slår vi ihop det, säger skådespelaren och konstnären Edda Edlund.

Idén om Kroppens hus kom från infektionsläkaren Anna Nordlander. Hon upplevde att det fanns ett stort sug efter kunskap om kropp och hälsa och ville skapa ett ställe där man kan lära sig på ett kul och kreativt sätt – folkbilda om folkhälsa genom konst.

– Många är angelägna om sin hälsa men har inte alltid så bra koll. Jag har doktorerat, men det är knappt en människa som läser det. Med konst kan vi berätta om medicin, hälsa och forskningsrön på ett mer lustfyllt sätt. Det är två världar man normalt inte tänker förenas, säger Anna Nordlander.

Med hjälp av Andreas Blom, grundare till Kollektivet Livet som bland annat var del av konst- och teaterprojektet Satans demokrati, började utställningshybriden ”Väntrummet ”växa fram. Den visades på Kulturhuset hösten 2021. Publiken kom dit som patienter och satte sig ner i väntrummet. Ett antal sjukdomsfall iscensattes av skådespelare och publiken fick hänga med. När Kollektivet Livet senare fick tillgång till Stadsgårdsterminalen vid Slussen kunde Kroppens hus flytta in i ankomsthallen med ett tillfälligt kontrakt till och med januari 2023, med förhoppningen att kunna stanna längre. Här har de fått möjlighet att skapa den utställning, eller ”hybridupplevelse”, som öppnar 4 december. Den här gången med mer fokus på konst inom två huvudspår: farsoter och den manipulerade kroppen.

– Den manipulerade kroppen är allt vi kan göra med kroppen för att förlänga eller förbättra livet eller bygga om våra kroppar. Allt från skönhetsoperationer till titanskruvar och protester. Och stamcellsbehandlingar och organdonation. Farsoter handlar dels historiskt om farsoter vi har haft, men också framåt. Vad kommer vi dö av framöver? Antibiotikaresistens? säger projektledaren Camilla Hammarström.

Just nu pågår här en kreativ process. Labbglas hängs upp som en krona över den rostfria ”operationsdisken” och de funderar på vad konstverkstaden, där besökaren kan testa på skapandet med en konstpedagog och  läkarstudent, ska innehålla. Kanske gipsa en tumme, dissekera ett grishjärta, dreja en snippa, lära sig sutur-sy i en yogamatta eller banan – det känns nästan likadant som hud. ”Apoteket” går än så länge under namnet ”Rumpan Bar”.

– Vi får se om vi serverar hälsosamma drycker och kaffe, som har varit en medicin en gång, eller om det blir ”gyn & tonic”, säger Edda Edlund. – Och Bloody Mary och blodpudding, tilllägger Camilla Hammarström.

Här bredvid står också döden själv, i form av ett skelett klädd i svart cape. Vad vore allt utan honom?

– Det är ju därför vi äter våra chiafrön, gör vår yoga och söker vård, för att försöka förhandla om när han ska komma, säger Edda Edlund.

Utställningen kommer även ha inslag av ”dold dramatik”.

– Dramatikern Alexander Charlamov samarbetar med de olika konstnärerna, som gör vitt skilda verk i olika rum, för att få fram en berättelse ur det. Vi har också en guide som kanske kommer att vara en tulltjänsteman i en hälsotull. Vi har inte riktigt bestämt hennes karaktär än. Hon kommer att guida besökare runt i de olika rummen, säger Camilla Hammarström.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #300

SAMTAL I KROPPENS HUS
Varje vecka arrangerar Kroppens hus
fördjupande samtal.
• 8 december: Att rusta upp kroppen.
Ett samtal om hopp, transplantationer och stamceller.
• 15 december: Ätstörd. Ett samtal
om förvrängda kroppsuppfattningar
• 21 december: En riktigt god jul. Ett
samtal om bastubad, stress och
hjärtinfarkternas högtid.
• 12 januari: Vad kommer vi dö av?
Ett samtal om framtidens farsoter.
Samtalen är gratis men anmälan krävs
för att säkra en plats: www.billetto.se

Bilder av sin tid

Nan Goldin

Publicerad: 2022-10-28 11:14:43 Av: Ulf Stolt Foto: TW Collins

Med verket ”The Ballad of Sexual Dependency” 1985 presenterade sig Nan Goldin för konstvärlden som en av sin generations mest betydelsefulla dokumentärfotografer. Med retrospektiva utställningen ”This Will Not End Well” på Moderna museet visas sex av hennes tidigare verk tillsammans för första gången. Bilderna i verken är tagna på vänner i New Yorks, Berlins, Paris och Londons bohemkretsar, på barn, på transvestitvänner. Eller så är bilderna resor in i familjetrauman och självmord, beroendets yttersta mörker eller in i drogernas gränslösa utlevelse.

Efter lite inledande korrigeringar av tidsskillnaden landar till slut Zoom-länken där den ska, vi kopplas samman, ljud och bild fungerar, Nan Goldin för en lock av sitt röda hår åt sidan med vänster hand och drar några sista bloss på cigaretten, fimpar den och skjuter upp askfatet på bordet.

– Men… vad händer i ert land? Ni hade ju precis val där och nynazister blev näst största parti… Herregud, vem kunde tro det – Sverige, den sista bastionen av frihet i världen, liksom.

Nan Goldin höjer lite snabbt på ena ögonbrynet för att liksom förstärka det undrande frågetecknet i det hon just sa. Hon har ett antal uppenbara kopplingar till Sverige. Och till Stockholm. 1971 flyttade hennes ena bror till Sverige – för att undvika att inkallas och skickas till kriget i Vietnam – och bosatte sig inledningsvis i Umeå. Och numera bor hennes brorson Simon Goldin i Stockholm och är en del av konstnärsduon Goldin+Senneby. Hon har besökt Stockholm regelbundet sedan tidigt 1980-tal. I hennes böcker och verk finns bilder av både skådespelerskan Amanda Ooms och fotografen Hatte Stiwenius, bland annat en bild av honom tagen på Södermalmstorg.

– Jag var god vän med Hatte Stiwenius och jag har fortfarande kontakt med Amanda Ooms, vi var nära vänner ett tag, och hennes exman JH Engström. Och genom Amanda mötte jag också Joakim Thåström och genom Hatte mötte jag Anders Petersen. Så jag känner en hel del människor där.

Hon för bort den där locken över ögat som fallit ner igen, och frågar tyst sig själv vad det nu var hennes brors frus faster hette, ”det finns en utställning om henne där uppe, hon är en känd svensk författare…”.

– Men jag får släppa det, kan inte komma på det… Sedan skrattar hon till, sträcker sig snabbt ur bild, återkommer med sin telefon, rycker på axlarna och säger ”jag kan tyvärr inte släppa det…”, ber mig vänta, googlar.

– Sara Lidman. Just det. Jag kände henne väl. Hon var grym. Bara några dagar efter vårt samtal ska Nan Goldin ta en taxi till JFK-flygplatsen och kliva på planet till Stockholm. Fram till dess har hon en hel del arbete kvar att göra – ett av de sex verken till utställningen ”This Will Not End Well” som öppnar 29 oktober på Moderna Museet, är inte klart.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #299

THIS WILL NOT END WELL

Verken som ingår i utställningen:

• The Ballad of Sexual Dependency
• Sisters, Saints and Sibyls
• The Other Side
• Memory Lost
• Sirens
• Fire Leap.

Cari Biström

SÄLJARE #704

Publicerad: 2022-10-28 10:57:59 Av: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Cari Biström säljer tidningen vid Systembolaget på Rosenlundsgatan. Förr sålde hon tidningen tillsammans med sin partner Johnny, men han är död. Hon ska kolla upp vad låten hon har som ringsignal heter.

Din ringsignal, vad är det för låt?

– Jag vet inte, jag har den bara på telefonen som ringsignal. Jag hörde den på telefonen och gillade den, kände igen att jag hört den förut nånstans. Det är längesen nu jag hörde den.

– Nu när du frågar blir jag nyfiken på vad det är för låt. Jag tycker bara den är bra.

Brukar du ha låtar som ringsignal?

– Nej, annars brukar jag ha nån av de vanliga ringsignalerna som finns i telefonen.

Alkohol

Så dricker stockholmarna

Publicerad: 2022-10-27 15:18:24 Av: Maria Hagström Bild: ISTOCKPHOTO

På Norrmalm dricker invånarna flest glas alkohol. 27 procent har ett riskbruk – mer än 9 glas för kvinnor och 14 glas för män. I Rinkeby-Kista dricker folk däremot minst och bara 7 procent ligger i riskzonen. Det visar rapporten ”Stockholmarnas alkoholvanor” som baseras på resultat från Region Stockholms folkhälsoenkät. Där är det tydligt att innerstadsborna borde vara mest oroliga för sitt drickande.

– Om vi kunde påverka befolkningen att minska sin alkoholkonsumtion skulle folkhälsan förbättras avsevärt. Då behöver man veta mer om vilka grupper som dricker mest och var insatser skulle göra störst nytta, säger Gergö Bacsovics, läkare och författare till rapporten.

Personer födda utanför Europa har sundast alkoholkonsumtion. Riskbruket är lågt och hela 45 procent avstår helt från alkohol.

– Personer som är födda i Sverige dricker mest, säger Gergö Bacsovics. Människor över 65 år har lägst nivå av riskbruk. Utbildningsnivå spelar också roll, personer med kortast utbildning konsumerar minst alkohol.

– Det kan bero på att personer med kortare utbildning finns bland äldre och bland personer födda utanför Europa.

Generellt har andelen som dricker så mycket att de riskerar hälsan minskat inom länet de senaste 20 åren.

Krematorium

Ur elden i askan

Publicerad: 2022-10-27 15:12:07 Av: Gerd Eriksson Foto: Rolf Vennenbernd

Första kremeringen i Sverige skedde 1887 i ett provisoriskt krematorium i Hagalund. Ellen Key, Alfred Nobel och Hjalmar Branting var några av dem som stödde Svenska Likbränningsföreningen när kremering började användas – hygien och markbrist var några av argumenten. I dag kremeras 86 procent av dem som begravs i Stockholm, högsta siffran i landet.

I Stockholm finns två krematorier, Råcksta krematorium och Nya krematoriet på Skogskyrkogården. Tillsammans gör de mellan 7 000 och 8 000 kremeringar om året. Och alla som kremeras måste ligga i en kista.

– Det handlar dels om etiska skäl, dels om förbränningstekniska skäl. Kistan fungerar som bränsle och gör att det blir en jämn förbränning, säger Henrik Gustafsson, driftledare på Nya krematoriet. Han och kollegorna tänder ugnarna två timmar innan första kremeringen på måndagar, ugnarna måste upp till en temperatur på runt 750 till 800 grader. En kremering tar mellan en och en och en halv timme, beroende på kistans material.

– Kistor med träslag som har högt bränslevärde, som de av ek eller barrträd, vill vi kremera så tidigt som möjligt på dagen. Kistor i masonit eller lättare material brukar vi kremera på eftervärme i slutet av veckan. Annars blir antändningen för häftig och det brinner för snabbt. Även målade och lackade kistor kan antända häftigt.

Brinner det för snabbt hinner rökgaser komma ut i lokalen, vilket skapar arbetsmiljöproblem för personalen. Och det finns också rekommendationer om vad man inte bör lägga med i kistan som anhörig.

– Inget explosivt som alkohol eller något med batterier i. Vi brukar påminna begravningsbyråerna om det. Stockholmare väljer kremering, och så har det varit sedan den första kremeringen i Hagalund – alltid några procent högre här än i övriga landet.

Riksgenomsnittet i dag ligger på 84 procent, av de som begravs i Stockholm väljer 86 procent kremering. Henrik Gustafsson kan inte sätta fingret på om det beror på skillnader i traditioner mellan stad och landsbygd eller på att det faktiskt finns två krematorier i Stockholm.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #299

Krematorier:

• 1887 Stockholms första provisoriska krematorium byggs i Hagalund (läggs ned 1909).
• 1909 Ett nytt krematorium tas i bruk på Norra kyrkogården (läggs ned 1984).
• 1931 Sandsborgs krematorium byggs (läggs ned 1940).
• 1940 Skogskrematoriet på Skogskyrkogården står klart.
• 1964 Råcksta krematorium byggs på grund av omfattande nybyggnation i nordvästra Stockholm.
• 2014 Nya krematoriet på Skogskyrkogården öppnar.

Krönika: Maria Hagström #299

På en post-it-lapp

Publicerad: 2022-10-27 14:29:27 Av: Maria Hagström

Om det är något som ska finnas i ett hem så är det post-it-lappar. När min mamma kommer på besök hos mig i Stockholm kan hon ha med sig en bunt. Oftast gula. Ibland rosa eller gröna. Hon tycker att jag borde ha dem, att de funkar bra som påminnelser. Då slipper man hålla kvar allt i huvudet där det redan pågår så mycket.

Mamma sätter en lapp på min skafferidörr och skriver att kaffefiltret snart är slut. Hon sätter en på kaffebryggaren så att jag ska veta att den redan är laddad. När hon efter några dagar åker hem igen hittar jag en låda i kylskåpet märkt med en gul lapp ”chilisås från 11/9”, matrester i frysen märkta ”pastasås 12/9” och en liten påse med riven ost som kan användas till en framtida gratäng. En kofta hänger i min garderob som inte passar mamma men som hon inte klarar att göra sig av med. Inget får förfaras. Som min mamma säger.

Hon har alltid varit ekonomiskt lagt. Men absolut inte snål. Hon kan unna sig själv och andra. Men hon har koll på rabatter och lärde mig tidigt: ”kolla kvittot när du har handlat”. Det har sparat henne tusenlappar. Varför betala i onödan? Och varför slänga i onödan? Hennes egen frys har alltid varit välfylld med burkar och färgglada lappar. Hon är en klimathjälte på så vis. Men egentligen handlar det hela nog mest om att hon växte upp i det enda hyrda huset i byn. Att de ibland fick allmosor. Hennes mamma kämpade och pappan reste runt och försökte sälja grejer. När han kom hem stod barnen i fönstret och tittade. Bar han på någon påse den här gången, något gott?

Nu är det en annan tid, och jävlar vad dyr Bregotten blivit. Många som levt på gränsen har ju hamnat under den. Även de som har det lite bättre ställt läser tidningarnas ”Så får du ner matkostnaderna” och ”Så snålar du på elen”. Vi drar ner på shoppandet när priserna stiger, drar ner på elen när den blir dyr, drar ner på bilkörandet när bensinpriset skjuter i höjden. Först då. Inte för klimatets skull. Vi står vår plånbok närmast. Oss själva närmast. Det är väl mänskligt, men inte vackert.

Vi ser att vi bör ta kortare duschar för fakturans skull, men ser inte lika tydligt att det finns barn som inte har rent vatten att dricka. Vi reagerar: ”fan vad dyr falukorven har blivit”, men blundar för att flyktingbarn letar mat på en soptipp. Vi ser aktier som rasar och chockkvittot för en fulltankad bil, men vi ser inte glaciären som smälter, den långa torkan eller översvämningarna som driver människor på flykt. Vi drar i stället ner på biståndet. Vi är ena själviska jävlar. Jag ”villhöver” den där nya koftan som har tillverkats av fattiga tjejer i en tvivelaktig fabrik i Kambodja, trots att jag fick mammas. Och jag använde inte burken med chilisås i kylskåpet, trots post-it-lappen. Den fick förfaras.

Vi lever i vår egen verklighet och glömmer lätt resten. Som att allt matsvinn skulle kunna göra att tre miljarder människor slapp vara hungriga. Eller i alla fall bli 40 extra måltider till en själv under ett år. Och om inte det funkar för att reagera: 3 000-6 000 sparade kronor för en barnfamilj. När plånboken får tala. Jag håller med min pappa, som brukade störa sig på mammas lappar, det är verkligen inte snyggt med en massa gula post-it’s, men de gör världen lite bättre. Och vi kan behöva påminnelser.

Angelica Elliot

Sitt Rågsved

Publicerad: 2022-10-06 11:10:44 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Efter sin pojkväns självmord flyttade Angelica Elliott från Högdalen till Rågsved och delade lägenhet med två väninnor. Och började varje dag med att ta en bild ut genom sitt fönster som ett sätt att starta dagen, ha en uppgift, att bearbeta det som hänt. Sju år senare kom fotoboken Rågsved, året efter fick hon Lennart af Petersens-priset. Ett urval av bilderna ställs nu ut på Stadsmuseet.

Fotograf Angelica Elliott står vid en av bilderna i den kommande utställningen ”Angelica Elliotts Rågsved”. Hon berättade precis att hon åkte till sin förläggare med ”kanske tusen printar i en portfolio, papperskopior” inför arbetet med urvalet till boken, och vi talar om vad det är i en bild som gör att den blir utvald.

– Jag tar ju inte den perfekta bilden. Jag kan tycka att de här operfekta bilderna… det kan bli den jag väljer, för den har en annan känsla just för att den inte är perfekt. Nåt skevt, nåt känns mer äkta. När jag känner att det är det språk jag vill tala med bilden så blir det den jag väljer.

För två år sedan kom hon ut med fotoboken Rågsved, och förra året tilldelades hon Lennart af Petersens-priset av Stockholms stad för boken. Utställningen i Tunnelvalvet på Stadsmuseet består av ett urval bilder från boken och är en del i priset.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #298

ANGELICA ELLIOTT
BOR: Rågsved
GÖR: Prisbelönt fotograf, servitris.
AKTUELL: Med utställning ”Angelica Elliotts Rågsved” på Stadsmuseet. Har precis börjat ”leka lite” med storformatskamera inför sitt kommande, ännu så länge hemliga, fotoprojekt.

Krönika: Ulf Stolt #298

Vita Bergens partisaner

Publicerad: 2022-10-06 09:58:58 Av: Ulf Stolt

Mitten av oktober, hösten 2039, östra Södermalm. Wijkman kom just ner från utkiken i kyrktornet på Sofia, han har suttit där sedan sent i går natt med en kamoflagefärgad Zeiss Conquest-kikare i händerna och haft uppsikt. Hela efternatten och morgonen har det varit tyst. För tyst.

Några sirener gick nere på Östermalm – lät som om det var kring trakterna av Nybroplan – precis i gryningen, vi kände lite röklukt en stund men den försvann och sedan dess har det varit, som sagt, för tyst. Förutom några skramliga hundskall nerifrån Gamla stan – det är säkert de där raggiga och folkilskna bilskrotsschäfrarna som står kedjade utanför bodarna nere vid vattnet. Men vi har inte sett eller hört en människa där nere sedan i går kväll, sent. Den här tystnaden oroar. De har bombat oss med flygblad om att vi ska ge upp i flera veckor nu, då och då flugit lågt här över i öppna helikoptrar med högtalare under och lovat amnesti om vi ger upp och lägger ner vapnen och kommer i samlad trupp nedför Katarinavägen bakom vit flagg. Vilket naturligtvis aldrig kommer ske.

Sabina hittade en låda med vinteräpplen i jordkällaren bakom ett av torpen utmed Skånegatan, dörren till den har varit dold bakom sandsäckar länge, men nu när vi omgrupperade och drog oss längre uppåt mot kyrkan blev den synlig. Vita Bergsparken. Kornboden i Nytorgsenklaven. Här uppe odlades grödor och växter som höll hela Kärnområde 1: Nytorgsenklaven med frukt och grönt sedan området ockuperades senvintern 2033, några månader efter valet när de sista demokratiska spelreglerna skrotades och enpartistaten till slut var ett faktum.

Vi har hållit området sedan dess. Och har inga planer på att sluta nu. Det hade ju egentligen varit på väg hit sedan valet 2022, när de för första gången räknade sig förbi, även om partikostym då var lite mer välstruken och den slutgiltiga lösningen inte lika skrymmande paketerad. Som sagt, jävligt länge sedan nu som Askungen sopade gatorna här. Tre äpplen var. Allt vi har att äta i dag.

Johansson kommer lufsande från andra sidan träden, kroppen hukad lågt, sin k-pist över axeln, extramagasinen klonkar i rockfickorna. – Där nere, titta. Han pekar. Wijkman reser sig upp på huk, vänder sig om, sätter armbågarna mot några av sandsäckarna, tar kikaren och tittar i den riktning  Johansson pekar.
– Ser du nåt?
Wijkman skakar på huvudet. Sänker kikaren. Sätter sig ner igen.
– Hundar. Herrelösa hundar.

Guöri har ett smutsigt bandage runt huvudet, en rikoschett slet av en liten bit av hans vänstra öra och gjorde en reva på skalpen. Som tur var hade vi en skvätt sprit vi kunde hälla i såren, ingen infektion ännu. Nu sitter han med geväret mellan fötterna och ryggen mot kyrkan och stirrar framför sig. Han har ett foto av sin dotter på gevärskolven. Och sin farfars klocka runt armen, en gammal kronometer, han drar upp den varje morgon så att den gamla tiden ska finnas kvar, att den inte ska vara helt borta och försvunnen. Så här sitter vi nu, Söderberg och Wijkman och Guöri och Johansson och jag och Iljanen, Mohed, Svensson, Svahnberg, bröderna Uluk och Tim och Sabina. Med ryggarna mot kyrkan. De sista tolv av Vita Bergens edsvurna partisaner som ännu är i livet. Gryningen har snart blivit ännu en dag. Hur den blir vet vi inte. Om vi alla lever när det skymmer igen vet vi inte heller. Vi vet bara att vi är de sista tolv. Och att den sista av oss, man eller kvinna, tar flaggan med sig