Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

Gaslågeblå

Publicerad: 2018-11-16 12:36:03 Av: Ulf Stolt

En av de första infödda stockholmare jag lärde känna efter att jag flyttat hit var en servitris, vi kan kalla henne I, som var blond, lite väl drogsugen, kvicktänkt, gatsmart och med en humor och ett språk jag dittills inte träffat någon kvinna i besittning av.

Det var hon som visade mig blå timmen över Slussen. Som om det var en hemlighet. Vi stod av någon anledning där på Södermalmstorg och hängde en sen eftermiddag med var sin cigarett mellan knogarna och det var novemberkallt och krispigt i luften och klockan drog mot afton när hon pekade upp mot himlen som med sats från Saltsjön välvde sig över stan, och sa: ”Det här är bästa tiden, blå timmen, innan himlen mörknar över i kväll”.

Jag såg upp. Likt en djupt ultramarin kupol sträckte himlen över Slussen och stan, som det verkade till dels upplyst underifrån av all belysning i staden som fortfarande skulle lysa en bra stund till – somligt skulle aldrig slockna – och alltjämt snyltande på det sista, magrande dagsljuset. Om någon timme skulle det vara över, berättade hon, sedan skulle himlen mörkna och det blå i den sakta djupna in i svart, sedan stjärnor om det var en klar natt.

Kanske är det därför jag alltid noterar det där ljuset den där timmen, och alltid minns glädjen jag då kände av att ha lämnat provinsen, när det som nu börjar dra mot senhöst – mina första egna stockholmsminnen som inflyttad är ur kall årstid – och luften får en att förstå vad som väntar.

Gick Hornsgatan västerut. Såg upp mot lägenhetsfönstren där det lös. Det finns fortfarande någonting speciellt i känslan att gå utmed gatorna i staden, se upp mot fönstren där människor bor och lever och tar sig genom tillvaron, och dela den här tiden och anonymiteten. Det har alltid lugnat mig. Jag pratade om detta med en vän – också han inflyttad från samma provins från vilken jag härstammar – som sa, att ”när jag kommer till T-Centralen och möter stressen där, då blir jag lugn, då är jag hemma”. Närvaron av liv, riktningen, rytmen, anonymiteten mitt bland alla andra.

Kö vid korvkiosken vid Zinken. Hade bestämt mig för att stanna till och köpa en grillad om det inte var kö, men två stod i kö så jag passerade. Elljuset på vid idrottsplatsen. En stegbil med blandarna på men inga sirener kom stampande nedifrån Hornstull och styrde rakt fram i korsningen Ringvägen.

Ulf Lundell – han bodde i många år i nummer åtta mittemot, precis vid tunnelbaneuppgången – blev en gång gravt irriterad på mig när jag skulle intervjua honom för två decennier sedan. Jag råkade stå någon meter på fel sida om brevlådorna där vi skulle ses. Han lugnade sig sedan, vi la oss i parken uppe vid Skinnarviksberget och pratade i gräset. Det gick förbi några pajsare under intervjun som ropade på honom och hälsade. Han trodde han kanske kände en av dem en gång i tiden, men var inte säker.

Några år senare skrev han ”Jag saknar dig” och beskrev himlen över stan som gaslågeblå. Det var alltså inte hemligare än så.

Mat utanför stan

Publicerad: 2018-11-12 15:52:43 Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

En bagarstuga i Västerhaninge, världsberömda piroger i Norsborg och en vegetarisk lunchbuffé i Fittja enbart tillagad av kvinnliga kockar. Det finns fantastisk mat utanför innerstan som det är väl värt att ta sig dit och sätta tänderna i. Sagt och gjort.

På Tavernan på Mångkulturellt centrum i Fittja börjar dagen med en gruppkram, sedan sätter Silvana Hirmiz, Nadia El Harrak och Malin Juhlin i gång med maten till dagens vegetariska lunchbuffé. De följer inga recept eller planeringar utan går på ren och skär känsla.

– Vi köper in en massa grönsaker och gör vad var och en känner för. Ibland har vi lagat så många rätter att de knappt ryms på buffébordet, säger Malin Juhlin.

Vid stekbordet står Silvana Hirmiz och vänder runt lök, paprika, chili, salt, vitkål och grönkål till en ljummen sallad. Och Nadia El Harrak förbereder en omelett med både röd och grön mangold. Dagen innan satt de och rullade över 200 dolmar, där övre delen av mangolden var själva bladet. Dolmarna har fått stå i en stor kastrull över natten. I dag kommer de ställas fram på buffén.

– De är fyllda med ris, spiskummin, citron, lök, tomatpasta, chili, vitlök, persilja och olja. Vegetariska dolmar blir mycket saftigare än de med kött, säger Nadia El Harrak.

De tre kvinnorna har lång erfarenhet av att jobba i kök. Nadia El Harrak har bland annat jobbat som kock i Barcelona, Malin Juhlin har varit kallskänka på flera fina restauranger inne i stan och Silvana Hirmiz har varit kock i både Varberg och Saltsjöbaden. Nu är de ett sammansvetsat gäng i Fittja som ser till att den vegetariska buffén blir verklighet varje dag. De rör sig vant i det minimala köket. Mitt i matlagningen knackar det på dörren – det är den lokala grönsaksleverantören som kommer cyklande med morötter, zucchini och brytbönor. Lunchen är mellan 11.00 och 14.00 och de lagar ny mat vartefter, så att buffébordet alltid är välfyllt. Ibland kommer det 140 gäster, ibland 220, det gäller att vara flexibel. Trots att restaurangen ligger inrymd i Mångkulturellt centrum i Fittja är det få boende i området som kommer till lunchen. De är på annat håll under dagen.

– Sen vi började med buffén på fredagskvällar är det fler Fittja-bor som hittat hit. Det är samma slags buffé som på lunchen med tillägg av potatisgratäng och pannkakor, säger Malin Juhlin.

Hans Rosenfeldt

Allt i huvet

Publicerad: 2018-11-12 15:31:21 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Kajsa Göransson

Hans Rosenfeldt har datorn full med nya avsnitt av tv-serien Marcella. Och huvudet fullt av idéer och tankar kring en kommande bokserie – en ”internationell thrillersatsning i nivå med ”Milleniumserien”, som förlaget uttrycker det – planerad att börja ges ut våren 2020. Men han saknar att kunna skriva mera om Stockholm.

 

Några dagar efter vårt telefonsamtal ska Hans Rosenfeldt ta flyget tillbaka till London igen, med ett nyskrivet avsnitt av tv-serien Marcella – en tredje säsong håller på att spelas in, sänds nästa år – i datorn. Sjätte boken En högre rättvisa, i en planerad serie om åtta böcker om kriminalpsykolog Sebastian Bergman som Hans Rosenfeldt skriver tillsammans med Michael Hjorth, har precis getts ut. Och nyligen kom ett pressmeddelande från Norstedts förlag att Hans Rosenfeldt tillsammans med förlaget ska utveckla en ”stor internationell thrillersatsning i nivå med Milleniumserien”. Första delen är planerad att släppas våren 2020. Bokens handling kommer dock inte att utspela sig i Stockholm.

– Det verkar just nu som att den kommer att utspela sig i norra Sverige. Jag har i och för sig inte börjat skriva den ännu, det kan ju bli Stockholm i nåt sidospår… Jag har precis börjat snurra den i huvet, har en hyfsat bra koll på vad den ska handla om. En bra idé till en bok. Men jag har verkligen inte en bok i huvet ännu.

En sån här satsning med utländska förlag inblandade redan från början, innebär det att de har synpunkter på slutprodukten?

– Nej. Det enda förlag jag kommer att jobba kreativt med – som läser och som jag har en dialog med om innehåll och så – är förlaget här. De andra förlagen i världen köper översättningar och utgivningsrätten av en befintlig bok, då får de inte tycka till om den.

Hans Rosenfeldtsarbetsprocess går till på samma sätt, oavsett om det är en bok eller en tv-serie han ska sätta sig ner och skriva – utgångspunkten i brottet, förövaren och varför det skett.

– Därefter börjar vi med allt annat – hur ska vi berätta den här historien, vilka delar ska vi ha. Vilka karaktärer ska vara med och hjälpa till och berätta den. När händerna väl ligger på tangenterna och det ska börja skrivas är en stor del av arbetet gjort, inte så mycket nytt dyker upp under själva skrivprocessen.

– Det stora jobbet är storylinearbetet. Att hamra ut – om det så är en bok eller en tvserie – och bestämma ordningen på kapitlen, i vilken ordning saker ska hända, när ska nya karaktärer föras in, när behövs ett nytt brott för att elda på intensiteten.

Hur håller du reda på de olika linjerna i storyn?

– Jag är väldigt bra på att hålla det där i huvet. Det är en av mina styrkor. Oavsett om det är en tv-serie eller en bok så har jag i princip allt vi gjort i huvet. Jag vet när saker kommer in, när första scenen dyker upp, i vilket kapitel det eller det händer i förhållande till de andra. Jag har väldigt bra koll på det.

Han känner under manusarbetet om handlingen börjar befinna sig i samma typ av stämning eller känsloläge och när det är dags att låta berättelsen byta tempo.

– Det händer mer när jag skriver kapitlen eller avsnitten, än när jag läser det. Sen läser ju redaktörer och producenter och regi och såna också, då får jag ju input från dem på sånt som jag kan ha missat, eller inte håller med om. Men för min del så känner jag det när jag är i skrivandet.

Hans Rosenfeldt ingår aldrig i manusprojekt där det analyseras ammunitionstyper och djupintervjuas poliser om yrkesdetaljer.

– Alla projekt jag jobbar med bygger jag ett universum för. Och så länge det känns trovärdigt inom det universumet, så spelar det inte så stor roll om det liknar verkligheten eller ej. Där tar vi alltid det mest dramatiska alternativet, det som passar historien bäst. Sen att det inte är mest med sanningen överensstämmande… man behöver egentligen bara hålla överenskommelsen med tittarna och läsarna – det är så här det går till i vår värld, den överenskommelsen får man inte bryta.

Saknar du att skriva mera om Stockholm, att använda staden mer?

– Ja, det kan jag göra i och för sig. Även i den andra bokserien om Sebastian Bergman så använder vi inte Stockholm jättemycket, de är alltid ute på olika ställen med Riksmordkommissionen.

– Den historia jag har till kommande boken passar inte alls att lägga i Stockholm, den kan i princip inte utspela sig här. Jag tror det görs tillräckligt i Stockholm utan att jag behöver dra dit en berättelse också.

Maria Hagströms krönika

Negativ för mindre

Publicerad: 2018-11-07 10:38:23 Av: Maria Hagström

”Meterologen: Byt till vinterdäck nu”, står det i dagens tidning. Utanför köksfönstret är det mörkt. Det är nu det börjar, det långa mörkret. Det säger alla. Sväljer ner en D-vitamintablett med en klunk extra starkt kaffe. Var inte november bättre förr?

”Trump: Historiens sämsta mörkläggning”, står det i tidningen. Mörkret finns överallt. Det är så lätt att bli världsdeprimerad. Broschyren om att förbereda sig inför krisen ligger fortfarande kvar i tidningshögen. Katastrofen går alltid att hitta för den som letar. När ”tänk om” kommer i rullning kan precis allt gå åt helvete. Tänk om jag missar flyget, tänk om mina brorsdöttrar dör, tänk om jag misslyckas, tänk om jag blir överfallen. Tänk om rubriken i tidningen handlar om mig en dag.

Plockar undan frukosten och tar på mig ytterligare två lager kläder, lägger ett paraply i väskan, för det blir säkert regn. En kan bli negativ för mindre. Letar mobilen. Hittar mobilen i kylskåpet. Det är så det blir i november. Och när regnet senare börjar falla (vad var det jag sa?) och vinden blåser sönder 39-kronorsparaplyet är det lätt att falla för frestelsen att säga det som ett ex alltid sa när hans tåg blev försenat: ”fuck my life”. Han drack öl i restaurangvagnen för att stå ut med att tåget fuckade upp hans liv. En klunk whiskey hade kunnat värma mig inifrån nu när vattnet tränger in i glipan vid skosulan. Men vad är en vattenpöl i Stockholm mot en översvämning i Spanien. ”Linda Bengtzings egna skräckbilder från förstörelsen” står det i tidningen. ”Hon och sambon åkte ner för att koppla av – och hamnade mitt i dödsdramat.” Möbler, väggar och kläder är söndermöglade. Inte ens Linda Bengtzing kommer undan.

Vid tunnelbanestationen försöker jag blippa gymkortet i spärren. Det är så det blir i november. ”20-tal skadade när rulltrappa skenade”, står det i tidningen. Man vet aldrig när det jobbiga händer. ”Moderna Museet driver mig till vansinne”, står det i tidningen. Vi klagar på varandra, oss själv och andra. Det är för kallt, vi är för tjocka, det finns så många som gör fel och det blir stopp i trafiken. En kan bli negativ för mindre. ”FN: Föroreningar dödar två arbetare i minuten”, står det i tidningen. ”Brudgum våldtog kvinna på den egna svensexan”, står det i tidningen. ”Han släpper loss hatet i sambarepubliken”, står det i tidningen.

Var är samhället på väg? Det säger alla. Världen går under. Hur blir november i framtiden? Det är så lätt att bli pessimist, det är så lätt att tänka ”tänk om”, det är så lätt att tro att allt bli värre när vi hela tiden matas med hemskheter. Vi blir vad vi äter. Terrorism, kärnvapen, social oro, arbetslöshet, främlingsfientlighet, finansiella kriser. En undersökning visade att bara tio procent av svenskarna tror att världen blir bättre. Men faktum är att väldigt mycket går åt rätt håll. Fattigdomen minskar, läskunnigheten ökar, hälsan blir bättre, friheten större. Men en långsam positiv förändring ger inte slagkraftiga rubriker. ”Fler människor är friska i dag än i går”, står det inte i tidningen. Världen är en bättre plats nu än den var då. Det kan vara bra att påminna sig om det när mörkret tar över. November var inte bättre förr.

Och om inställningen är ”fuck my life” finns det risk att det är just ”fucked” livet blir.

Mina drömmar

Publicerad: 2018-11-05 10:40:34 Av: Text & Foto: Maria Hagström

Varje dag, på väg till Situation Sthlms gamla kontor på Döbelnsgatan, passerade Päivi och hennes dåvarande man en resebyrå. En dag stannade hon tvärt framför skyltfönstret och tänkte: det här är inte sant! – Där fanns ett erbjudande om en Karibienkryssning. De hade sänkt priset jättemycket. Jag tror att det var 10 000 per person, för flyg, hytt och mat i tre veckor, för att de ville fylla alla platser i båten. Jag trodde inte mina ögon, berättar hon.

Egentligen hade hon aldrig drömt om att åka på en kryssning, hon ville till Barbados och hade hållit utkik bland reseannonserna.

– Min man hade varit där med sin första fru, så jag tänkte att jag också måste åka dit. Men så dök det här upp och i stället för Barbados blev det massor av olika öar.

De började spara till biljetterna och sålde Situation Sthlm ”som galna” från sju på morgonen till sex på kvällen.

– Det är roligare att jobba när man har ett mål och vi kämpade verkligen. Varje kväll räknade min man pengarna i sovrummet i vår försökslägenhet i
Blackeberg, kollade hur mycket som fattades.

Fyra månader senare, 18 januari, satte de sig på ett flyg mot Miami.

– Vi fick en jättefin plats i planet och så serverades de oss: ”champagne, varsågoda”. Sen var det mat tre gånger, bara i flygplanet. Det var en lång resa, 14 timmar. Fartyget var enormt. Som ett stort hotell, eller mer som en hel stat.

– Allt fanns på båten, vad än du kan önska dig. Frisör, alla möjliga affärer, barer, restauranger, nattklubbar, swimmingpool. Ingenting fattades. Vi bodde på nionde våningen i en stor hytt, inte som på en finlandskryssning, säger hon och skrattar.

– Jag kände mig som en miljonär. Men alla var inte miljonärer där, även om man kan tro, det fanns också helt vanliga personer. Vi träffade ett par från Kanada som vi hade jättekul med. Varje kväll hade vi dem till bords. Jag och min man drack alltid lite vin till fisken, men den kanadensiska mannen drack inget. Han berättade att han hade druckit bort allt: äktenskapet och sina djur. Det här var hans nya  kvinna och nu blev det ingen mer sprit.

De gick i land ibland annat Dominikanska republiken, Puerto Rico, Saint Martin, och Grenada.

– Varje ö var intressant och människorna var trevliga och fina, de var fattiga men stolta.

Att de träffade folk från olika länder, både ombord och i land, var det hon gillade bäst med resan.

– På öarna köpte jag sidenklänningar. Jättefina till bra priser. Man kan inte köpa såna i Sverige, det är omöjligt. Sen bar jag dem till middagarna och kände mig som en prinsessa. Det var en drömresa. Jag skulle vilja göra om det. Det är kanske 15 år sen nu

Tidigare hade hon mest varit på Cypern och i Spanien, men hon säger att hon haft stor lust att resa mer.

Vart reste du första gången du var utomlands?

– Till Tyskland. Jag hade en tysk kille. Jag var 21 år och bodde i Finland och han kom dit som turist. Han bad mig följa med och jobba i hans familjs klädbutik, så jag åkte med till Frankfurt. Han ville att jag skulle stanna och lära mig mer tyska, men jag vet inte vad som hände egentligen – efter fyra månader åkte jag hem igen.

Till Sverige flyttade hon också på grund av en kille, 1978.

– Jag hade aldrig varit här, jag fattade inte varför andra finnar åkte hit, jag ville ju bara flytta till Cypern. Men han övertalade henne och här blev hon kvar.

Kåges Eskilstuna

Min Plats

Publicerad: 2018-11-01 09:26:54 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Kåge Olsson, som säljer Situation Sthlm i Eskilstuna, har länge varit intresserad av bilsport. Han spenderar i dag mer tid på Eskilstuna Motorklubb än hemma. Och bäst gillar han folkrace.

För ett antal år sen bodde jag på härbärget här i stan. Då kom jag i kontakt med Situation Sthlm och träffade min tjej. Hon köpte tidningen av mig, vi började prata och fika och så blev det som det blev. Hon bor här uppe, bara 700 meter från ”Gropen”, som det kallas här vid motorklubben och Ekebybanan. Jag gick ner hit och frågade om de behövde en funktionär. Sen dess är jag fast.

Det finns hur mycket som helst att göra. Just nu är nån ute med väghyveln för att återställa banan. Det ska plattas, sladdas, vattnas, klippas gräs och skyltas inför tävlingar. Vi arbetar alla ideellt, utan oss hade det förfallit. Vi har en väldig bra gemenskap. Nio-tio gånger om året arrangeras folkrace och rally. Till helgen har vi folkrace och jag är flaggvakt. Flaggar vitt, gult eller grönt beroende på om det finns hinder på banan, om det är trångt och extra försiktighet krävs eller om alla posteringar är klara och man kan släppa på starten. I oktober arrangeras rallytävlingen Finalsprinten. Folkrace är lite roligare än rally, det är mer fart. Rally är ”finare”, man ser inte allt och bilarna startar med mellanrum, men på ett folkrace kan man se alla varven och det kan komma sex bilar på raken som vill först genom kurvan – det är lite mer spänning.

Jag själv kör ingenting, jag törs inte om jag ska vara ärlig. Har förslitningsskador i nacke och axlar, så om jag skulle gå runt vet
jag inte vad som händer. 1985 flyttade jag från Stockholm till Skåne och där höll jag däremot på med en dum grej som hette rävjakt. ”Räven” gömmer sig i skogen med en komradioapparat och de andra ska köra runt med bil och leta rätt på honom på kortast tid, pejla upp honom på signalen. Roligast tyckte jag att det var att vara räv, jag var bra på att gömma mig.

Sorg

Ett sista farväl

Publicerad: 2018-10-31 08:59:45 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Sorgen bor i en kondoleansbok på en hylla vid dörren. Vissa säljare skriver aldrig i den, somliga skriver ofta, andra ibland när det är någon de känner som dött. Men de delar alla samma verklighet – hemlösa människor dör i förtid och sorgen efter dem måste de som är kvar finna ett sätt att orka bära. Kondoleansboken hos Situation Sthlm är en plats för säljarna att kunna inleda det sorgearbetet. Och för de anhöriga att få en påminnelse om ett liv som varit.

Kondoleansböckerna läggs alltid fram på måndagar. De följande veckodagarna behövs för att det ska finnas tid att dels skriva några rader i den för de som vill, men också för att ge sorgen det utrymme den behöver och för att ingen ska känna sig lämnad ensam med ett dödsbud och ingen plats att sörja.

– Känslan att se kondoleansboken med ljuset tänt, en ny bild på en som dött… den känslan är hemsk. Senast var det just Irene och nån till sen senare, jag kände att ”jag klarar inte mer nu”, berättar Tarja Jalkanen-Singh som säljer tidningen på Vasagatan.

– Det är så vackert med det lilla bordet vid sidan av dörren och ljuset och boken uppslagen med bilden, det är så vackert.

Har du skrivit i boken nångång?

– Nej, jag har inte skrivit i boken, inte till nån. Tyvärr.

Roland Johansson har sålt Situation Sthlm sedan 1997. Han berättar att han skrivit ”säkert 50-60 gånger i boken”.

– Och det har varit nära vänner till mig jag skrivit till när de dött. Jag har ju varit med länge och känner en massa personer som dött som sålt tidningen.

Det är oftast här på tidningen, när kondoleansboken ligger uppslagen med bild och ett ljus tänt framför, som han får reda på att någon dött.

– Det fanns ingen kondoleansbok att skriva i på redaktionen på Roslagsgatan på nittiotalet, men ganska snabbt efter att tidningen flyttade till Döbelnsgatan fanns det en bok, jag minns inte precis vilket år, men i början av 2000-talet nångång.

Fem skrivböcker. A5-format. Vita sidor, några av dem radade, andra inte. Olika pennor har använts genom åren för att skriva i den – blått bäck, svart, rött, en och annan tuschpenna med tunn spets. Och 109 bilder på avlidna säljare av Situation Sthlm sitter inklistrade på vänstersidor i de olika kondoleansböckerna, till den äldsta införda bilden är dödsdagen daterad 9 februari 2006.

Ann Malmberg säljer tidningen vid entrén till NK. I förra numret skrev hon en text i tidningen till minne av sin kollega Irene Pettersson som avled efter en kort tids sjukdom.

– Jag skrev i både kondoleansboken och texten i tidningen, det kändes som ett bra avslut med henne att skriva det brevet till henne i tidningen.

– Jag sörjer ju fortfarande, Irene var en jättebra vän till mig. Jag var med henne på Ersta hela sommaren. Det var grymt, men det kändes bra… jag hade kontakt med hennes barn och dagen efter att hon dött fick jag komma upp till Ersta, de hade klätt henne fin i vanliga kläder, och det var så gulligt – hatten var på. Hon såg ut att ha fått frid. Lugn och ro. Jag la en liten ros till henne.

Hon och Irene Pettersson sjöng också tillsammans i Gatans kör.

– I stort sett hela kören var på hennes begravning, min son var med och höll i mig så jag inte skulle bryta ihop.

För Ann Malmberg är kondoleansboken och dess plats vid sidan om dörren viktig. Väldigt viktig.

– Alla har ju rätt att sörja. Det är ju för att man ska kunna påbörja sorgearbetet om det är nån man stått nära som gått bort, det är väldigt bra att den finns.

– Irenes flickor har varit här och sett det här vackra. Vi satt här inne och hade ett samtal med Ingmari. Det var jättefint. Hon hade tagit fram lite texter från tidningen som Irene skrivit, lite foton, de som ville gråta de grät, påbörjade sorgearbetet. Jag vet att hennes yngsta flicka sörjer fortfarande, döttrarna kände inte sin mamma så väl, hon hade fått lämna ifrån sig dem tidigt.

Om och när de anhöriga kommer till Situation Sthlm är det samordnarna Ingmari Olofsson eller Jonas Svensson de träffar och samtalar med.

– Det är ganska ofta som de anhöriga vill komma hit, få ett foto av personen, prata av sig lite och få veta mera, berättar Ingmari Olofsson.

– Oftast har de inte haft så bra kontakt. De vill dela minnen, fråga om personen. De vet också att det är speciellt att vara här, vi är ingen myndighet, ingen vårdinrättning, och de har ofta pratat gott om oss till sina anhöriga, vad vi betytt. Så de vill komma hit och få hela bilden.

Hon berättar att det den senaste tiden i tät följd gått bort några säljare som sålt tidningen länge. Så det har varit många besök av anhöriga.

– Om den som dött skrivit i tidningen visar vi det, de har ju ofta skrivit om barnen eller livet. Det är fina samtal att ha med de anhöriga. Att kunna ge dem det, berätta saker om dem eftersom jag känt dem så länge så vet jag ju mycket om dem.

Jonas Svensson berättar att det ofta är så att Situation Sthlm är det sista stället som de anhöriga vet att personen varit regelbundet på, ofta under flera år.

– Vi skriver alltid ut sidorna i kondoleansboken där folk skrivit till dem och ger de anhöriga. Då får de höra från flera vad de tyckte om dem.

– Det är ibland första gången de får höra att man talar om deras anhöriga som en helt vanlig människa. Här har de varit frivilligt, för att de gillat att vara här, gillat att sälja tidningen. De får en möjlighet att lära känna dem lite, om de kanske inte gjort det innan. Jag tror det är skönt för dem att se att det finns andra människor som kan skriva och berätta om dem, en sista hälsning, det var inte bara att hustla runt på stan de sista fem åren, nån minns dem, de betydde nåt för nån.

Den första publicerade dödsrunan i tidningen över en säljare är från # 68, december 2002. Den är skriven av redaktionen och handlar om Gunnar Andersson som begravts i Lötsjö kapell och som avled i månadsskiftet oktober/november efter en tids sjukdom. Gunnar var född 1947 i Hässelby och sålde tidningen sedan 1999 bland annat utanför Åhléns på Drottninggatan och i Centralgången.

Några månader senare, i aprilnumret # 71 2003, skriver säljaren Jan Watz under rubriken ”Dödsfall” på säljarna sidor ”Med egna ord” ett minnesord över Lennart Bergström, som sålt tidningen mer eller mindre regelbundet sedan 2001: ”Under en period 2002 vistades han tillfälligt i Skåne. När han då var uppe i Stockholm på tillfälliga besök var det enda han kunde komma på att göra var att åka till försäljningsplatsen vid Fridhemsplan för att prata med stamkunder. Han var omtyckt av både kunder och olika näringsidkare runt Fridhemsplan.”

Situation Sthlms VD, Pia Stolt, minns hur kondoleansboken ligger framme när hon kommer till jobbet.

– Den har alltid varit en tydlig markör, varje gång jag kommer till jobbet så ser jag den, vilket får mig att tänka att det vi gör är på liv och död. Det är en tyngd när man ser den.

– Det blir att inte förneka sorgen – se boken och skriva nåt i den – och våga möta att nån dött. Respekten och en möjlighet att närma sig den sorg man känner. Och tyngden i att alla har ett namn, en historia, och i kondoleansboken blir det så – nån skriver ett minne, en historia, personen blir lyft.

Jenny Lindroth, ansvarig för Situation Sthlms sociala verksamhet, ser en annan viktig betydelse Situation Sthlm har i sorgen – både för anhöriga och säljarna.

– De som går bort här, vi ser ju den del av deras liv där de gjort nånting bra, varit en del av nåt positivt, och kan berätta det för de anhöriga. Vi har sett deras vilja till förändring och det fina som finns i dem. Du kan ha fuckat upp relationer i familjen, men här har de haft en annan roll som anhöriga inte sett. – Vi kan berätta om det som funkat, vi har helt andra berättelser, och en möjlighet att ge helt andra berättelser om nån än vad exempelvis Socialtjänsten eller andra organisationer har. Vi har en unik möjlighet att upprätta helt andra relationer med de här människorna än vad många andra ställen har. Du behöver inte ljuga, du blir inte straffad om du öppnar dig.

Pia Stolt berättar om en anhörig som ringde och berättade att han ville tatuera in Situation Sthlm, då det betytt så mycket för hans pappa att ha sålt tidningen.

– En stolthet över att deras anhörige var säljare och en del av det här. Det fanns saker som fungerade i livet, det fanns de som blev glada av se deras anhörige varje dag. Som hälsade, pratade. En plats där man var viktig och värdefull.

Ann Malmberg sa en sak lite i förbifarten som fastnade: ”Det är ju så i den här branschen att vi lever inte så länge, om vi lever så som vi gjort länge.” Och när jag pratade med Anders Nyqvist medan han väntade på att köpa tidningar sa han: ”Man vill ju inte hamna i boken själv. Men det är väl många på tidningen som dör i förtid, innan de uppnått medellivslängd?”

Hans antagande är korrekt. Det finns inte en enda hemlös person som genom åren sålt Situation Sthlm som uppnått Folkhälsomyndighetens medellivslängd för Sveriges befolkning, 82,3 år. Inte en enda. Hemlösa människor blir helt enkelt inte så gamla.

Dag Rejving är den enda säljare av Situation Sthlm som varit med från start och sålt av alla nummer. Han har skrivit några få gånger i kondoleansboken.

– Jag tror jag skrev när ”Blomman” dog, men jag minns inte, vågar inte lova att det var han. Och sen kanske det var nån till.

– Jag tycker inte om att tänka på det… jag tänker på de jag känner som dött, de fina människorna, och bär dem med mig inne i huvet och tänker på dem ibland på mitt sätt. Inte så att jag grubblar och undrar ”vad gör de nu, var finns de nu”, men jag tänker på dem då och då. Det är mitt sätt att sörja. Jag har ju varit med så länge, så många som sålt tidningen som dött… jag tycker inte om att tänka på det, jag försöker att inte göra det. Det är jobbigt.

Liv Mjönes i en krimserie med fokus på Stockholm

Sthlm Rekviem

Publicerad: 2018-10-16 10:04:07 Av: Text: Maria Hagström Foto: Pär Bäckstrand
Brutala våldsdåd skakar Stockholm. Kriminologen Fredrika Bergman ska tillsammans med sina kollegor lösa fem fall av övergrepp och hämnd i C Mores och TV4:s kriminalserie Sthlm Rekviem. – Det är på ett sätt en klassisk krimserie, men med mer hjärta. Vi kallar det för emokriminoir. Det är lite känsligare poliser, vi är inte så där luttrade och desillusionerade. Fallen tar på oss, säger Liv Mjönes som spelar huvudrollen.

Fredrika Bergman har precis börjat arbeta som civil utredare inom polisen. Hon är tänkaren i gänget, som består av kommissarie Alex Recht (Jonas Karlsson) och Peder Rydh (Alexej Manvelov). Hon är rekryterad för sin kunskap om våld mot kvinnor och barn.

– Men det är olika brott varje gång. Ett av seriens avsnitt handlar till exempel om gömda flyktingar. Mina föräldrar har jobbat med asylsökande, så jag hörde mig för hos dem kring byråkratin och om hur människor kan uppleva det. Jag pratade också med personer som är papperslösa. Det engagerar ju en jättemycket och man vill kunna göra nåt.

Hon säger att Fredrika Bergman är en lite annan roll mot dem hon brukar spela. Hon håller mycket inom sig.

– Karin Fahlén och Lisa Ohlin, som regisserar serien, har varit ute efter ett ganska destillerat skådespel. Lågmält och inte massa tilläggsord – de vill ha det ”cleant”. Det har varit spännande att få prova på.

Hur har du förberett dig för rollen?

– Jag har träffat en poliskommissarie och pratat med människor som har liknande bakgrund som Fredrika. Jag har också övat mycket med en violinist, eftersom Fredrika spelar i varje avsnitt. Det har varit jätteroligt, men skitsvårt. Jag har också läst böckerna förstås.Serien bygger på Kristina Ohlssons deckare.

– Tidigare kände jag mest till Kristina Ohlsson genom hennes barnböcker. De är ovanligt bra skrivna barnböcker och mina barn har uppskattat dem jättemycket.

Hur mycket av serien har spelats in i Stockholm?

– Allt som ska vara Stockholm är Stockholm. Det finns ”locations” överallt. Kontoret ligger i Pampas Marina och Fredrika bor i ett av de där coola böjda sjuttiotalshusen vid Årstaviken, bananhusen. Vi har också till exempel varit på en byggarbetsplats i Hammarby sjöstad och hade en uppgörelse med en man på promenadstråket vid Årstaviken. Det var mitt i natten och fotografen Mattias Rudh gjorde en otroligt fin bild med rökmaskin och fullmåne. Han har i serien filmat ett ganska regnigt och grått Stockholm, men väldigt vackert. Ett disigt Stockholm.

FOTNOT
Sthlm Rekviem består av tio avsnitt och har premiär 3 oktober på C More och 17 oktober på TV4.

Krönika: Maria Hagström

Livsfarliga synfel

Publicerad: 2018-10-11 09:01:26 Av: Maria Hagström
Syns man inte så finns man inte. Det finns många som inte finns. I världen existerar en miljard människor som inte existerar officiellt. De kan vara fattiga, de kan tillhöra en etnisk grupp som är bäst att dölja, de kan vara barn födda utanför äktenskapet eller människor i Kina som föddes men aldrig föddes, som levt osynliga vid sidan av ett synligt syskon. Det finns människor utan stat och land. Utan papper och id-kort. Men som ändå finns, utan samma rättigheter.

Det finns människor som reducerats till skuggor i ögonvrån. Det finns de som inte passar in och har förpassats ut. Det finns de som klär sig i färgglada kläder men som ändå ingen tittar på. Det finns mycket som syns men som vi väljer att inte se. Ser vi kan vi behöva göra något.

Det finns som sker bakom stängda dörrar. Det finns människor som flyr ut genom dörren och måste leva osynligt. Att synas och finnas till kan vara förenat med livsfara. Det finns därför barn som inte kan vara med på klassfotot, som inte kan stå med i fotbollsklubbens medlemsförteckning eller berätta vad de heter och var de bor. Det finns också barn som står själva på skolgården eller blir valda sist på gympan. I klassrummen finns flickor som får veta att de ska synas mer och ta plats och flickor som får höra att de tar för mycket plats eller syns på fel sätt.

Det finns vuxna som blir ignorerade i mötesrummet, dem vars åsikt ingen lyssnar på. Anställda som får se sin idé bli snodd av en mer synlig kollega. Det finns osynliga maktstrukturer. De finns de som får kredd fast andra förtjänar den mer. Det finns de som jobbar hårt i det dolda.

Det finns yrkespersoner vi sällan ser. Den som lagar vår mat, lyfter kartonger ute på lagret, plockar bort skräpet vi slängde på gatan eller som rensar upp efter oss i kommentarsfält på Facebook. Den som kör bussen men sällan får ett hej. Det finns människor som jobbar under usla villkor. Det finns de som jobbar hemma. Det finns människor utan jobb. Det finns de som jobbat klart. De som inte riktigt räknas längre. Bokstäver får de inte heller. Bland tidningarnas rader och tv:ns inslag saknas människor. De försvann när de fyllde 60 år. Framför allt de som är kvinnor och framför allt om de är kvinnor med låg köpkraft. De får få rubriker. Rubriker får däremot alla osynliga symptom på dolda sjukdomar, för att det skrämmer folk som är rädda för att snart inte finnas till.

Där finns också reklam med finstilt text med osynliga kostnader. Det finns riktad reklam om osynlig brösttejp som lyfter bröst och gör dem mer synliga – ”din största skönhetshemlighet!”. Det finns sådant som inte syns men som känns. Sådant vi döljer men som behöver komma ut. Det finns människor som blir bedömda för ytan men inte blir sedda för dem de är.

Det är livsviktigt för en människa att bli sedd. Den som blir ignorerad, förminskad och osynliggjord känner sig inte värdefull. Ibland drivs vi till desperata handlingar för att andra ska se oss eller handlingar som leder till att vi inte längre finns på riktigt. Osynlighet kan bli livsfarligt. Det finns förstås inga osynliga människor eller osynliga problem, de har bara sopats under mattan. Syns man inte så finns man ju ändå, annat vore dumt att påstå. Och vi är egentligen inte blinda. Vi kan se halvtaskigt ibland, men det finns glasögon.