Situation Sthlm
Bertil Jansson

Säljare #625

Publicerad: 2020-08-03 14:53:36 Av: Text&foto: Ulf Stolt

Bertil Jansson gillar sommaren men försöker hålla sig i skuggan så gott det går, men ibland går inte solen att undvika. Han säljer tidningen i Västberga.

Jämfört med förra sommaren, hur tror du det blir i år?

– Folk kommer ju va hemma, så blir det ju. Jag tror definitivt det kommer att påverka tidningsförsäljningen att många Stockholmare blir kvar i stan. Det är nån månad sen jag sålde nu, har så ont i mina ben – Och jag kommer inte heller att resa nånstans som jag brukar.

Vart brukar du åka?

– Till Österrike med min gumma. Mina morföräldrar kommer därifrån. Men inte i år.

Klas Gustafson

Självbiograf

Publicerad: 2020-08-03 14:50:32 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Kajsa Göransson

Med sin nionde renodlade biografi, Robert Broberg letar efter sig själv, bryter journalisten och författaren Klas Gustafson en trend. För första gången på närmare 20 år har han inte ett påbörjat bokprojekt i datorn, samtidigt som han just släppt en biografi.

Sedan 2003 har Klas Gustafson skrivit biografier om i tur och ordning Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Per Oscarsson, Marie-Louise Ekman, Gunilla Bergström och nu senast Robert Broberg. De personer Klas Gustafson valt att porträttera i biografierna har en sak gemensamt – ingen av dem var en av Klas Gustafsons idoler när han växte upp i Stockholm på 1950- och 60-talet.

– Däremot har de varit väldigt betydelsefulla på olika sätt och satt färg på och format sin omgivning och varit påverkade av sin tid. Jag är inte bara intresserad av personerna utan också av tiden de levt och verkat i. Som också är den tid jag har levt.

För det är en sak har börjat förstå nu, som han inte tänkt så mycket på tidigare – att han också skriver sin egen biografi.

– Ja, det är kanske så… att jag på ett väldigt komplicerat sätt skriver min egen biografi, att jag också beskriver Sverige, att jag försöker reda ut ett och annat… men det där får jag väl tala med en terapeut om.

– Det blir nog lite snårigt kanske, men det finns nog en sån drivkraft nånstans, även om det inte alltid varit så tydligt för mig tidigare. Att deras värld också är min, att jag också beskriver min tid.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #274

Säljarna Lena och Peter

Upp och ner och framåt

Publicerad: 2020-07-01 09:26:31 Av: Text: Maria Hagström Foto: Anneli Hildonen

I sex års tid har Lena Evebark och Peter Stenevald levt sida vid sida, in och ut från olika boenden, genom sorg, skitsnack och sinnesro. Upp- och nergångar och en väg framåt. En vända i skogen, ett felaktigt hiv-besked och slutligen en lägenhet. Som de säger: ”vi har gjort en jävla resa”.

Det har gått sex år sedan Peter Stenevald knackade på Lena Evebarks dörr. De bodde då i varsitt rum på Hotelljouren i Axelsberg. ”Du måste i alla fall äta”, sa han när hon öppnade dörren och räckte över en bricka med mat.

– Jag tyckte att hon såg så jävla smal ut och att hon behövde nåt att käka.

Hon hade haft svårt att få i sig något på sistone – hon var i sorg.

– Min man hade nyligen gått bort. Han dog i ett solarium av en överdos. Jag mådde väldigt dåligt.

Peter Stenevald berättar att det först handlade om vänskap mellan dem, att det inte var meningen att det skulle leda till ett förhållande. Men något växte så småningom fram och ”det klickade lite i korridoren”, som hon säger.

– Vi blev förälskade. Men jag kände många känslor i det. Gjorde jag fel? Var jag otrogen? Men sen gick tiden och då tänkte jag: här går jag kvar på jorden va, och Peter är min stöttepelare här, jag måste få kärlek även efter att min man har dött.

Hon föll för hans lugn. Själv har hon lätt för att ”gå upp i varv”. Och han föll för att hon var rak och ärlig.

– Jag tycker att det är viktigt att det man säger stämmer. Så har det inte alltid varit tidigare i livet. Men jag kunde lita på henne.

Peter Stenevald tar en klunk av colan. Det är varmt i dag. Himlen är molnfri men de lövtunga grenarna skapar skugga på den lilla uteserveringen intill en grön thaikiosk på Södermalm. Ett par kvarter bort ligger Situation Sthlm där de nyss hämtat ut pengar för tidningsförsäljning gjord via Swish. Hyran ska in. Sedan ett år tillbaka bor paret i en Bostad först-lägenhet i Fisksätra. Varje gång hyresavins förfallodatum närmar sig får Peter Stenevald en klump i magen för. Han litar inte på att det inte ska bli något strul med pengarna från ”soc”.

– Den här gången satte de in mina pengar på Swedbank trots att jag har Forex. Då är de svåra att få ut. Men på torsdag kommer vår boendestödjare och ska fixa det där.

Han tycker att det är skönt med stödet som de får från Stadsmissionen inom boendeformen Bostad först. Lena Evebark påpekar att det är en stor förändring att få ett hem.

– När man har levt i utanförskap i flera år och ska ta sig in i samhället igen är det mycket som är nytt, bara en sån sak som bank-ID. Det är tufft att flytta till ett hem och få det att fungera. Att våga bygga upp på nytt. Det är ett ansvar att ha lägenhet och det är viktigt att ha en ekonomisk trygghet
när man ska skapa sitt lilla näste, säger hon och tillägger att hennes högsta önskan var att få se Peter stoppa en egen nyckel i låset till en egen lägenhet, han som aldrig tidigare har haft ett hyreskontrakt.

– Det är skönt att ha nåt eget, verkligen. Att kunna stänga dörren och inte behöva öppna om man inte vill, säger han.

Förhoppningen och planen är att de ska få ta över förstahandskontraktet för lägenheten snart.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #274

Krönika: Ulf Stolt

Punkt utgång pratminus

Publicerad: 2020-05-27 10:50:48 Av: Ulf Stolt

Jag hittade en ny funktion i Wordprogrammet precis – längst till höger på dokumentet finns en klickbar symbol i form av en gammaldags radiomikrofon och under den ordet Diktera. Klickar man på mikrofonen ber den om tillgång till datorns mikrofon, en röd liten markering tänds på mikrofonsymbolen och sedan är det bara att tala.

Men det är något som liksom inte stämmer när fingrarna inte är med i processen att skapa texten, det blir inget flyt, ingen överblick, det som kommer ut skapas på en annan plats i hjärnan än där text fogas samman i meningar och har egentligen ingenting med skrivande som sådant att göra. Jag funderar på vad man egentligen kan använda detta till. Då hör plötsligt 1970-talet av sig och ber att få tillbaka sin roterande nummerskiva.

Tänk om fasran haft den här funktionen inbyggd i sin Olivetti reseskrivmaskin på 1970-talet när han stod i spelargången efter någon allsvensk skitmatch i elljus och tryckeriet där hemma på landsortstidningen snart stånkade igång och det fanns ingen tid att plåga ner ett gult manusblad i valsen och skriva rent. Pappersbanan var spänd, kasten laddade med typer, klichéerna på tork. Det enda som hanns med nu var att ringa till tidningens växel, be att få bli kopplad till mottagningen och sedan, med luren klämd mot axeln, slå i blocket med anteckningarna från halvlekarna och rakt ut i luren läsa in manustexten.

Ibland var det bara en notis, ibland hela matchreferatet över en halv sida som skulle extemporeras hem. Kanske en sidoartikel med några citat. Det lästes in med skiljetecken och allt. ”Punkt, utgång, pratminus”. Krångliga namn bokstaverades löpande under inläsningen: ”Djurgårdens hårdföre anfallare Dan Brzokoupil – förnamn david adam niklas, efternamn bertil rickard zebra olof kalle olof urban petrus ingvar ludvig – orsakade straffen som Åtvidaberg kvitterade på…”

I blocket kronologiska tidsangivelser per halvlek och någon mening om viktiga händelser: ”11 minuten. Tredje inkastet på fyra anfall. Backlinjen ser trög ut”, som stöd för berättelsen Blev det mål var det viktigt att få med tiden, vem som gjorde målet och vem som passade till det. Om han inte hann uppfatta det och det inte gick att utröna via kollegorna på pressläktaren gjordes en markering i blocket och detta kollades sedan upp i omklädningsrummet efter matchen.

Jag har bevittnat dylikt åtskilliga gånger. Stått bredvid de underligast placerade telefoner man kan leta upp – på väggen i en spelargång, på ett nedsläckt vaktmästarkontor, utmed landsvägen, i en sjukhusfoajé i Kalmar – och sett farsan klippa med ögonen bakom sina åttakantiga stålbågade glasögon, andas nervöst genom näsan och slå numret till tidningen med reportageblocket balanserande över ena låret. ”Växjö enkelviktor ärlig xerxes johan örjan komma Correspondentens utsände kolon ny rad rubrik hoppet lever efter sen kvittering ny rad ingress det var elva trötta kämpar som klev av efter nittio minuter i regnet på värendsvallen stavas viktor ärlig rickard erik niklas david sigurd vallen punkt nytt stycke…”

När han var klar kollade han alltid med telefonisten att hon fått med allt. Sedan gick vi mot bilen. Att missa en deadline var aldrig ett alternativ.

Bilden #273

Höghöjdsarbete

Publicerad: 2020-05-27 10:41:52 Av: Text & foto: Ulf Stolt

Puts har fallit av en fasad på ett hus på Södermalm. I stället för att resa byggställningar är Repexpressen där med ett par hantverkare i dubbla rep som gör jobbet. Det går snabbare och stör mindre än att resa en byggställning framför huset och utföra jobbet från den.

– Jobbar man hos oss som hantverkare ska man verkligen gilla att hänga i rep, säger Alexander Raoutinia som startade företaget för 25 år sedan.

– Oftast gör vi upphandlade jobb, underhåll inom industrin, broar, såna grejer. Det här är inte det vanligaste jobbet, men det händer. Folk brukar stanna och kolla, ta bilder, när vi jobbar på hus i stan.

Elina Adlersfeld

Säljare #39

Publicerad: 2020-05-27 10:01:34 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Elina Adlersfeld säljer tidningen i Solna Centrum. Hon har stått där ”lite ibland”. Förr stod hon i Sergelgången, men ”det är mindre folk där nu”.

Du är tillbaka och säljer igen, var har du varit?

– På behandlingshem. Har varit tillbaka i stan typ två-tre veckor, det är andra gången jag är här. Innan jag kom dit… jag har inte varit så djupt nere som innan dess – hemlös, ingen hjälp från nån, riktigt illa.

Hur har det varit?

– Det bästa behandlingshem jag varit på. KBT. Jag fick en adhd-diagnos, började med metadon, psykologiska samtal och hjälp med den biten, hjälp med boende. Blivit en extrem förbättring.

Joakim Åhlund

Bestämmare

Publicerad: 2020-05-14 12:58:43 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

I ett av husen i den bevarade kulturbebyggelsen i Vita Bergsparken har Jocke Åhlund sin studio. Med sitt nystartade skivbolag med de båda etiketterna Gibbon och Chimp Limbs är tanken att samla all musik han släpper med olika band och konstellationer på ett och samma ställe. Och att bestämma mer.

I enlighet med Folkhälsomyndighetens rekommendationer sker intervjun med Jocke Åhlund via strikt digital närvaro – han klickar på länken med inbjudan till samtalet sittande med datorn framför gitarrväggen i sin studio uppe i Vitabergsparken.

– Fan vad modernt.

Med tanke på att Jocke Åhlund släpper egen musik mer eller mindre då och då hela tiden – antingen med Teddybears eller Ceasars eller Les Big Byrd eller Max von Sydow eller Smile (samarbete med Björn Yttling, red. anm.) eller med konstnären Jockum Nordström, så kände han att det var dags att samla produktionerna under ett paraply. Därför har han startat skivbolag.

– Jag har tänkt på det länge, men varit rädd att det ska bli en massa administrativt arbete, sånt är jag inte intresserad av alls. Jag vill bara kunna göra musik och släppa den utan att vara beroende av andra. Det är kul också – hitta på bra namn på labeln, hitta på snygga loggor så man kan göra snygga t-shirts.

Planen är inte att han främst ska signa artister, utan tanken är att ”om det är en artist jag ändå jobbar med så är det mitt skivbolag också, då bestämmer jag mer”. Men om någon dyker upp som han tycker är intressant ”så är det klart jag kommer göra det”.

– Tanken är lite att det är två olika etiketter, en heter Gibbon, den andra heter Chimp Limbs och de ska ha lite olika musikalisk inriktning. Gibbon ska var mer ”sell-out” bolaget, Chimp Limbs ska vara det smalare.

Det första som släpps på egna labeln Gibbon är singeln ”Hellre ingen alls än misslyckad” med Klara Keller, i höst kommer hennes debut-EP Hjärtansfröjd som han producerat. Jocke Åhlund har även producerat Håkan Hellströms album Rampljus, vars första del släpps i mitten av maj. Jocke Åhlund har satt tydliga avtryck som producent i båda fallen.

– Det kanske är för att jag har ett så stort ego, jag kanske inte borde sätta så stort märke i produktionerna, hålla mig mer i bakgrunden.

– Jag tiger inte stilla om det är nåt jag tror vi kan göra bättre, då säger jag det. Det tycket jag är en bra sida av mig som producent. Att hitta kärnan i låten, skala bort allt onödigt och ge melodin rätt ljudmässiga förutsättningar att träda fram är inte alltid så enkelt.

– Det betyder att man litar på det som är där, man litar på låten och texten. Har man gjort grundarbetet med det så handlar det ju egentligen bara om att inte sabba det, inte dränka det, inte måla över det med för mycket annat.

Han berättar om kärleken till ljud, om att sitta med lurarna framför farsans stereo som liten och lyssna på plattor och inte veta hur ljuden han hör uppstår.

– Jag vill åstadkomma den känslan igen

– hitta nåt ljud som inte direkt går att härleda. Men det blir svårare och svårare, för jag vet ju mer. Och det ska ju inte bara låta konstigt, det ska låta fint.

Jocke Åhlund vinklar datorn och visar delar av studions instrumentpark bakom sig.

– Jag gillar ju prylar av den anledningen. Men det blir ändå mycket piano, trummor och bas. Det finns en ådra i mig som är ganska traditionalistisk. Jag gillar inte sånt som är för syntetiskt och modernt, det ska ha lite mojo och patina.

Den sociala distanseringen i och med corona har lyckligtvis inte påverkat honom särskilt mycket.

Min verksamhet nu för tiden är ju mest att sitta i studio, inte så turnébaserat. Det var en del grejer utomlands med Les Big Byrd som blev inställt, vilket var synd. Men det är verkligen ingen fara för mig, jag är så otroligt lite påverkad av det. Jag är lyckligt lottad på det sättet.