Situation Sthlm
Mikaels Hamngata

Min Plats #263

Publicerad: 2019-06-26 15:11:10 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

På en bänk på Hamngatan, mitt emot NK, brukar Mikael Krantz ofta sitta. Förut satt han alltid här med kompisen Pekka, han som en gång räddade livet på honom, men som nu inte längre lever.

Här brukar jag sitta och softa. Ibland säljer jag tidningar samtidigt eller tar en kaffe eller en folköl. Jag störs inte av att det är mycket bilar och folk. Förut sålde jag tidningen nere vid Sergelgången, innan de började bygga om Gallerian och folk slutade gå förbi. Då brukade jag ta pauser med kompisar på bänken. Två av dem är döda nu. Den ena, Pekka, fick ”knall-fall-hjärtinfarkt” när jag sov hemma hos honom. Han gick inte att väcka.

Efter 22 år, så länge hade vi känt varandra. Första gången jag träffade honom räddade han livet på mig. Det var fem personer mot mig nere på Plattan, jag vet inte om det var ett rån eller om det var hämnd för nåt. En av dem drog kniv bakom ryggen på mig. Pekka såg det, släppte sin kärra, stack dit och klappade till så att kniven flög. Utan honom hade jag fått en kniv i ryggen.

Det var så jag mötte Pekka. Sedan har vi hängt ihop, vi brukade träffas här varje dag. På Plattan kallade ungdomarna oss för farsan och farfar för att vi försökte stoppa dem från att börja med narkotika. Jag kallas fortfarande för farsan ibland.

Jag och Pekka har sovit på samma härbärgen och byggt vindskydd med pallar och presenningar under bron mellan Gamla stan och Slussen, för det blåste på från havet. I dag har jag försökslägenhet, men får inte ta över kontraktet på grund av en skuld hos Kronofogden. Pekka dog för ett och ett halvt år sen. Det är tomt, det är det för många av oss. Min fru dog också av en ”knall-fall-hjärtinfarkt” på en bingohall i Sumpan. Nu sitter jag mestadels själv här på bänken. Förutom när Krister, som jag känt i några år, kommer förbi. Eller när nån jag inte känner sätter sig en stund och pratar. Det är en jäkla perfekt plats, särskilt sommartid.

Buller i stan

Stad i ljud

Publicerad: 2019-06-26 15:06:57 Av: Text: Ulf Stolt Illustration: Emma Hanquist

En stad är aldrig tyst. Bor man i en storstad är en del av verkligheten att ljuden av staden alltid hörs, dygnet runt, var man än befinner sig. De senaste tio åren har Stockholm inte blivit en tystare stad, tvärtom – fler invånare och en ökad bullernivå. Och antalet anmälningar om störande buller från restauranger och klubbar som Miljöförvaltningen måste vidta åtgärder mot ökar inte heller – det brukar vara en handfull per år. Anmälda till lika delar av personer som bor i hyreslägenheter som i bostadsrätter.

Fåglar i storstäderna sjunger starkare och i ett högre och ljusare tonläge, för att göra sig hörda över det allmänna stadsljudet. Vi människor gör likadant, vi höjer också rösten i ljudligare omgivningar. I en stad låter alltid någonting – trafik, sophämtning, ett bygge som pålas, olika typer av evenemang, restauranger med uteserveringar, människors samtal. Och de hårda byggmaterialen i en stad och husen och gatornas sträckning och vinklar kan bilda liksom dalgångar som reflekterar ljud och bidrar till att ljudnivån i staden höjs ännu mer.

De senaste tio åren har Stockholm ökat sin befolkning med cirka 30 000 personer årligen – det förtätar gator och offentliga miljöer och höjer därmed också volymen. 2015 kom en ny bullerförordning som numera tillåter en bullernivå på 60 decibel, mätt invid fasaden – 60 decibel motsvarar ljudet av en normal konversation förd i samtalston utan störande bakgrundsljud. Inne i en lägenhet är Folkhälsomyndighetens accepterade bullernivå, med stängda fönster och öppna friskluftsintag, 25 decibel – det motsvarar ljudet av ett svagt vindbrus.

Att bli störd av buller påverkar människors hälsa, kan leda till hörselskador, påverka nattsömnen och öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar, inverka på talförståelse och kommunikation och påverka inlärning och prestation. Även i en stad måste man därför, anser myndigheterna, ha tillgång till tystnad. 12 mars 2017 inkommer en anmälan till Miljöförvaltningen från en boende på Klevgränd 5 som upplevde sig störd av musik33 buller från Södra Teatern. Senare samma dag inkommer, från en boende på Katarinavägen 20, ytterligare en anmälan om störande musikbuller, men den anmälan gäller bullerstörning från Kägelbanan. Just de här båda bulleranmälningarna till Miljönämnden ska komma att få viss kulturjournalistisk betydelse. Men först om drygt två år.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #263

Loppis

Hornstulls marknad

Publicerad: 2019-06-26 14:58:37 Av: Text: Ulf Stolt Bild: Pressbild

Hornstulls marknad pågår som vanligt hela sommaren, varje lördag mellan 11-17. En plats på marknaden kostar 399 kronor, då ingår också ett bord att presentera sina varor på. Man kan också boka plats med tak – om det regnar.

Man kan även hyra klädställningar och pall att sitta på. Man får inte sälja glass, mat, dryck, godis, kaffe eller annat som direkt måste ätas på plats. Man får inte heller sälja vapen, levande djur, olagliga produkter eller sådant som anses direkt stötande. Högljudda produktdemonstrationer, hög musik eller annan störande och irriterande verksamhet är inte heller tillåten. Alla är välkomna att ställa sig på marknaden och sälja.

Vågspelare

Briljant #263

Publicerad: 2019-06-26 14:54:38 Av: Berättat för: Ulf Stolt Fotat av: Magnus Sandberg

Rolf Svanström tar repstegen upp på däck och lotsar båtar i hamn genom skärgården.

Det finns två bordningsplatser jag jobbar på, kliver av och på – en vid Revengegrundet utanför Sandhamn och en utanför Kapellskär i norra skärgården, vid Remmargrund.

– Jag tar över själva intagandet av båten, bestämmer hur den ska köras in – när det ska giras, var vi ska gira, när och var kurser avslutas. Vissa båtar styr jag själv, ibland har jag en rorgängare, vissa båtar kör jag med autopiloten.

– Jag har en gedigen bakgrund som sjöman, är sjökapten. Det tar minst tio-elva år att bli lots – fyra års utbildning på högskola, sen ska du ha trettiosex månaders sjöerfarenhet för att få ut sjökaptensbrevet. Och sen segla några år som kapten. Själva lotsutbildningen tar ett år. Det finns drygt 200 lotsar i hela Sverige, i Stockholm 20.

– Man lotsar året runt, 24/7-tjänst, en vecka jobb, en vecka ledigt. Vi fraktas ut till fartygen per annan båt, i undantagsfall kan det ske per helikopter. Och det sker på samma sätt som för 250 år sen, repstege upp. Det är ju ett riskmoment i svårare väder.

– Jag kan säga att jag under min tid som lots har räddat minst fem fartyg från att gå på grund.

Johan Löfgren

Säljare #133

Publicerad: 2019-06-26 14:50:41 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

När träffade du Pia Sjögren första gången?

– Hon bodde lite på ett hörn i en lägenhet nere vid Atlasmuren där flera gamla säljare bodde. Jag var där och umgicks med dem, så träffades vi. Vi var tillsammans i nästan tio år.

– När hon knackade på dörren väldigt försynt en gång sa min kompis: ”Nu är Pia kär”.

Var brukade ni stå och sälja?

– Vid Karlaplan. Vi sålde tidningar ihop kanske sju-åtta år.

När talade du med henne senast?

– Två veckor sen ungefär. Hon ringde upp och sa att hon skulle ringa upp dan efter, men det har hon som vanligt inte gjort.

_________________________________________

Johan Löfgren säljer tidningen vid Odenplan, ibland vid Centralstationen.

Dona Hariri

Fattar lagen

Publicerad: 2019-06-26 10:26:49 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Dona Hariri tycker inte att hon är en människorättsaktivist, hon gör bara det som jurister borde göra – tillgängliggöra lagen och göra den till ett demokratiskt verktyg för alla. Det har hon gjort i bland annat Husby, på Stockholms Centralstation och nu i boken Fatta lagen!.

När Dona Hariri var tolv år köpte hon sin första lagbok. Hon hittade den på ett antikvariat, sliten i kanterna, men där inuti fanns ju lagarna, i alla fall såsom lagarna såg ut 1968 – året då exemplaret gavs ut.

Fascinationen för lagar, rätt och fel, kom från diskussionerna kring middagsbordet hemma.

– Där pratade vi om kriget, längtan hem och besvikelsen över hur det var.

Dona Hariri var tre år när hon kom som flykting från Irak till Sverige.

– Jag var förstfödd och mamma och pappa berättade för mig väldigt tidigt om vad som hade hänt. Var och när och vem som dog. De berättade allt.

Hon började fundera på krig och fred, demokrati och diktatur, orättvisor och rättvisa. Hon fick höra talas om juridik och köpte sin lagbok.

– Jag tänkte att om jag läser den kan jag börja göra skillnad i mitt område.

Hon växte upp i en förort till Jönköping. Folk fick snart förtroende för henne och kom med deklarationer och blanketter.

– De trodde att jag hade koll och jag försökte hjälpa. Folk i mitt område gav mig mycket styrka, även om jag förmodligen snackade mycket strunt.

Hon bestämde sig för att bli jurist. Hennes föräldrar trodde på henne, men hon hade dåligt stöd i skolan.

– Där tyckte man att jag skulle tänka om, att juridik är komplicerat och att jag borde ha en plan b. Man var rädd att jag skulle bli besviken. Jag kommer ihåg en studievägledare sa: ”titta på dina föräldrar som jobbar på fabrik, det är också ett jobb”.

Hon stod på sig och kom in på juristprogrammet. Det var inte riktigt som hon hade förväntat sig.

– Juristen var inte den här frihetskämpen som jag hade skapat mig en bild av – den som försvarar människor i nöd. Mycket handlade om status, man skulle jobba på byrå och tjäna pengar.

Det var också där Dona Hariri hamnade, på en fin byrå.

– De som kom till mig var privilegierade, de visste att de hade rättigheter, hade råd med mig och hade de inte det fick de hjälp med lån. Det var ju inte människor jag hade växt upp med.

För att, som hon säger, ”balansera moralen och samvetet”, bestämde hon sig för att erbjuda gratis juridisk rådgivning på Husby bibliotek en kväll i veckan. Det blev mer populärt än hon anat.

– Min vision har alltid varit att alla ska känna till sina rättigheter och skyldigheter. Jag vill att alla ska veta vad som gäller – det stärker en som människa. Jag ser juridiken som ett demokratiskt verktyg som är till för medborgarna. Men lagen är väldigt exkluderande, den är komplicerad och komplex. Jag försöker tillgängliggöra juridiken.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #263

DONA HARIRI
FÖDD: I Irak 1988, växte upp i Jönköping.
BOR: I Hägersten.
GÖR: Jurist. Föreläser och modererar inom mångfald och demokrati och jobbar som mångfaldsstrateg för olika företag och organisationer. Hon varit programledare för tv-serien Justitia och har utsetts till en av Sveriges 100 framtida makthavare.
AKTUELL: Med boken Fatta lagen! som kommer ut 15 augusti.

Pia Sjögren

Det enda livet

Publicerad: 2019-06-26 09:24:07 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Pia Sjögren är tillbaka i Stockholm. Sedan drygt två år delar hon lägenhet i Sundbyberg med sin 93-åriga mamma, de håller ett öga på varandra. Nästa höst kommer Tom Alandhs fjärde dokumentärfilm om henne. Han och hans team passade därför på att filma när Pia Sjögren kom till redaktionen för att intervjuas. Vi talar om ett svartvitt gammalt porträtt, minnen, Stockholm, döden, och att kunna acceptera hur det blev. Det enda livet.

För att ta sig från Näckrosen där Pia Sjögren bor i dag till sjukgymnastiken en gång i veckan på Nya Karolinska, tar det henne mellan en och en och en halv timma, enkel resa, per buss och tunnelbana. Med den tunga syrgastuben i ryggsäcken och näsgrimman på. Först buss till Solna centrum, sedan en station med tunnelbanan, byta till buss till gamla Karolinska, sedan byta till en ny buss till Nya Karolinska.

– Maskineriet gnisslar en del. Jag går en gång i veckan till sjukhuset på gympa – om benen är starka slipper lungorna jobba så mycket. Jag har ett träningspass jag gör då, maskiner, cykel, på nya KS.

– Jag blir tröttare utan syrgasen, men viljan är stark… jag blir liksom slut i huvet, det är svårt att beskriva riktigt.

Hon har precis lyckats tjata sig till en förlängd period med rehabiliteringsgymnastik. Den är både medicinskt och socialt viktig för henne – hon har blivit kompis med några tanter där och de kan prata krämpor och sjukdomar med varandra.

– Jag kan ju inte sitta och tjata det med mamma som är 93 år och blind.

Du och mamma delar lägenhet?

– Ja, och nu börjar det väl bli bra. Det var ganska jobbigt från början – jag var liksom fjorton år igen, och hon 45. Det känns ändå bäst så här. Vi håller lite ett öga på varandra, lika mycket åt båda håll.

– Mamma kan inte teckna längre, det är svart, hon ser ingenting. Men hon gillar att lyssna på böcker.

Senast jag intervjuade Pia Sjögren var 2016 på våren. Då var hon i stan på tillfälligt besök från Ångermanland där hon då bodde och arbetade halvtid som behandlingsassistent, hade stått i bostadskö i Stockholm i nio år och var på väg tillbaka till stan igen, mycket beroende på oron för sin då 90-åriga mamma vars syn blev allt sämre. Och hon berättade då att hon ”för några år sen diagnostiserades med den svåra lungsjukdomen PAH”.

– Ja, så blev det, efter allt annat i mitt liv… När jag började må ganska bra och bara hade några år kvar till pensionen. Så allt det jag hade planerat och tänkt göra… inget speciellt märkvärdigt, vardagliga nöjen typ gå och simma i varmt vatten…

Hon tecknar en lätt uppgiven rörelse med ögonbrynen som hon låter rama in konturen av sitt öde, tittar ner på sina händer som ligger knäppta i knät och jag ser hur hennes ögon tåras och rösten blir bräcklig och skir, framburen av ett varligt andetag.

– Jag får försöka anpassa mig och acceptera livet som det är, men det här är svårt att acceptera, det blev så totalt annorlunda.

Den gången stod vi på Karlaplan och pratade, på gatstenen när exakt på den plats där hon brukade stå och sälja Situation Sthlm i slutet av nittiotalet när journalisten och dokumentärfilmaren Tom Alandh för första gången la märke till henne i gatubilden. Det har blivit tre dokumentärfilmer om Pia Sjögren sedan dess, den senaste filmen, Leva livet, visades i SVT 2011. Men filmandet har fortsatt. Och det är därför Tom Alandh och Pia Sjögren kommer gående arm i arm uppför Timmermansgatan den här dagen – jag ska intervjua henne och Tom Alandh och hans team ska filma tilldragelsen och addera den till det redan digra antal timmar film som under de senaste åtta åren ackumulerats i klipparen Heleen Rebels dator i klipprummet på SVT. Nästa höst, i september eller oktober 2020, kommer nämligen den fjärde filmen om Pia Sjögren.

Hur har det varit att komma tillbaka till Stockholm igen?

– Knepigt. Jag känner att jag bott där uppe länge, senast i Hudiksvall. Jag har blivit hemmastadd där ganska mycket. Men det är mer oro att sitta där uppe och vara orolig för mamma, så jag var tvungen att flytta ner. Fanns alltid en oro över mamma, att jag inte skulle finnas där när hon behövde mig…

– Här är det mer anonymt, det märks exempelvis inom vården, där uppe känner de en vid namn på labbet när jag lämnade prover.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #263

Kristian Russell

Briljant

Publicerad: 2019-06-10 10:54:22 Av: Berättat för: Ulf Stolt Illustrerat av: Kristian Russell

Kristian Russell gör Gröna Lunds konsertaffischer för hand och med Wacom-penna.

– Jag en av dom som tidigt anammade vektorisering och färgläggning i Illustrator från 1996 då illustration alltmer levererades per mail. Mina färgkombinationer då utmärkte mina tidiga alster och blev lite mitt signum. Jag är en stor fan av tyska expressionister men gillar även mjukare färgställningar som man ser till exempel hos impressionisterna, Gary Hume eller Georgia O´keefe.

– I början var verken mer 2-dimensionella och hade hårdare skuggning. Jag lägger ofta till delar som kläddetaljer, instrument, armar, händer och även förtydligar frisyrer som ser suddiga ut i foton.

– Nittio procent av det du ser i affischerna är handritat. Wacom-penna används också men linjerna där blir skarpare jämfört med handritade och scannade linjer. Jag använder båda för att få olika effekter i det digitala.

– För det handgjorda är mina influenser bland andra Ernst-Ludwig Kirschner, Raphael, Andy Warhol, Gerald Scarfe, Aubrey Beardsley och Gauguin. Även psykedeliska affischkonstnärer som Gary Grimshaw, Stanley Mouse & Nigel Waymouth var starka influenser i början.

– Photoshopeffekter finns i Illustrator så det är annorlunda hur jag jobbade förr, jag ritade och sen vektoriserade i gamla programmet Streamline.

Lena Freij

Kvar att skriva

Publicerad: 2019-05-31 10:48:14 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Lena Freij satt i en cell på häktet i Uppsala natten hennes pappa dog, pappan som jobbat där på häktet och låst in henne flera gånger. Efter tio år på härbärgen och åtta år ute i tält, husvagnar, trappuppgångar, tunnlar och toaletter har hon och hennes man Ronny snart en egen lägenhet. På senaste kol-testet blåste hon 44, men syresättningen är bra. I höst ska hon skriva tre brev, ett var till sina söner. För det finns saker om sitt liv hon vill berätta för dem.

Det var samma natt som Fadime Şahindal sköts. När Lena Freij satt där kom liksom ett blått ljussken – varmt och vänligt, inte alls skrämmande eller oroande – som drev makligt genom cellen under kanske sju-åtta sekunder.

– Jag har tänkt att det kanske var farsan som kom förbi och sa hej då i cellen, han dog ju den natten.

Tidigare på kvällen hade hennes pappa ringt och bett henne och hennes man Ronny att komma och hälsa på honom, han ville inte vänta på besöket från dem längre. Det var ”Bingolotto” på tv, han ville inte titta ensam. Men innan de skulle ge sig av skulle Lena Freij bara gå ett ärende över innergården där de då hyrde en lägenhet i Uppsala och sälja tre förpackningar heroin till en person. Hon hann dock bara säga ”hej då” och slå igen dörren, sedan var det poliser överallt. De letade igenom lägenheten och fann droger och de båda anhölls direkt på kvällen. De släpptes sedan tidigt på morgonen – då var det rörigt på häktet, många poliser, Fadimes pappa hade förts dit under natten efter att han gripits för mordet, fick de reda på.

– Jag hann aldrig se pappa igen. Det kan jag ha så dåligt samvete för. Jag kan höra den där rösten än i dag: ”Kom hem Lena, jag orkar inte vänta längre”.

Arresten och häktet i Uppsala, Lena Freij och hennes pappa har sin alldeles egna historia.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #262