Situation Sthlm
Dags för val

I Gatuplanet #297

Publicerad: 2022-08-31 13:57:30 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Jan Wallin har fått rösta sedan 1978. Han har röstat i varje val sedan dess, utom den gång han satt på ett behandlingshem och de inte kunde ta honom till en vallokal. Han tycker det är viktigt att rösta.

Har du röstat på samma parti?

– Nej, det har varierat. Men jag ser till att vara klar över hur jag ska rösta innan valrörelsen.

Följer du debatter och det politiska samtalet?

– Ja, det gör jag. Klimatfrågan är ju viktig, men den gäller ju inte bara oss, resten av världen måste ju göra sitt. Frihet, jämlikhet och broderskap är viktigt.

Är det viktigt att rösta?

– Ja, så har jag känt varje gång – att det är viktigt med demokrati, att det är viktigt att rösta när man kan.
– En gång var jag på behandlingshem och ville rösta, jag hade sagt till långt innan. Men när dagen kom hade de ingen bil som kunde köra mig till vallokalen… det är enda gången jag missat ett val.

Krönika: Maria Hagström #297

Fuckin’ vuxna människa

Publicerad: 2022-08-31 13:48:38 Av: Maria Hagström

Det är en egen konstart att börja morgonen med att pussla in cykeln i ett cykelställ på Torkel Knutssonsgatan. Jag testar bredvid en sådan där elcykel med svingrova däck som körs av vuxna människor som ska vara coola fast de har fyllt 40. Den är larmad och piper när jag kommer nära. Jag blir nervös. Det är väl det som är tanken. Jag försöker tråckla ut min cykel igen. Den fastnar med handtaget i korgen på en annan cykel och min korg fastnar i handtaget på den coola cykeln. Det piper. Den som fixar fler cykelställ i Stockholm röstar jag på.

Kliver in på redaktionen och vi säger sådant som vuxna säger när de är tillbaka från semestern. Det var skönt att vara ledig men det blir lite skönt med vardagsrutiner. Fast vi är svårstartade, tanken är inte lika kvick. Så jag slösurfar på sociala medier. Ser en annons på Marketplace med en massa hånfulla kommentarer. Näthatets nya arena. Vuxna människor!

Vid lunch käkar jag en håll-käftenburgare på en restaurang där en kompis jobbar. Han glider runt bland borden och när en tjej med några kartonger går förbi frågar han vad hon har i dem. Hans kollega undrar om han känner henne. Nej, han ville bara prata. Han är amerikan och sedan klagar han sådär som amerikaner gör: ”Ni svenskar pratar inte med varandra när ni är nyktra”. Han undrar också varför svenskar väntar tills de har ätit upp hela måltiden innan de påpekar att de aldrig fick några ”fries”. Jag berättar att min mamma är född i fel land, det har hon sagt ibland. Hon pratar med främlingar, hörs och skrattar högt. Det har hänt att folk tror att hon har druckit när hon inte har det, för vem gör så? Det tycker min kompis är ”fuckin’ hilarious”.

Jag hör några diskutera vid ett bord. ”Bura in dem, släng nyckeln”. Hårdare straff, hårdare tag, hårdare allt. ”Jag röstar på den som ser till att det blir ordning.” Allt löses med en nyckel, trots att det finns så många hål. Vuxna människor som tror att det finns enkla lösningar på svåra problem. Som ser allt svart eller vitt. Väx upp. Jag röstar på den som ser grått.

Efter jobbet cyklar jag in mot city. På vägen möter jag en mamma och ett barn på cykel. Barnet har hjälm, mamman har också en hjälm, men den hänger på styret. Varför? Vuxna människa. När jag sedan dricker öl på en uteservering passerar en dyr bil som tvärgasar och vrålar över Stureplan. Det program som föraren har installerat gör att bilen smäller extra högt. Fuckin’ grow up. Jag skyndar mig att dricka upp ölen. Det är inte många timmar innan barnvakten ska hem. Jag frågade barnvakten en gång vad unga människor tycker är störigt hos lite äldre vuxna. Jo, vuxna som är på TikTok. Eller säger fuckin’ för att vara cool.

Jag tar en till drink. Passar på. Sen vin. Moget vin. Moget. Skönt att inte vara ansvarsfull. Men så måste jag ändå hem, för tidigt – kvällen är ung. Tråcklar ut cykeln och repar cykeln bredvid. Rullar fram på varma stockholmsgator. Vill ta av mig hjälmen, hänga den på styret och känna vinden i håret. Vill installera program på cykeln som gör att den smäller högt när jag tar i. Vill att det ska finnas enkla lösningar på alla problem. Vill prata med främlingar, dansa på TikTok, skratta för högt och vara en störig fuckin’ vuxen, ändå.

Mina Dennert

Medveten

Publicerad: 2022-08-31 12:42:52 Av: Text: Maria Hagström Foto: Catharina Fyrberg

Även antirasister sysslar med rasism. Ingen kommer undan den fördomsfulla hjärnan, inte ens Mina Dennert. I boken Vitt skilda – svenskare kan ingen vara visar hon ett nytt sätt att se på rasism. Hon undrar: sysslar vi, precis som hon, med omedveten rasism? Vill vi sluta?

Mina Dennert har blivit marinerad i vita perspektiv. Det är så hon ser uppväxten som adopterad i en vit miljö.

– När jag kom till Sverige 1976 var vi bara några utlandsadopterade och det fanns ingen invandring att tala om. Det bodde bara vita människor där jag växte upp och det gör det fortfarande.

Hon fick det vita perspektivet, men hon har också blivit utsatt för rasism under hela sitt liv. Det har varit allt från allvarliga och grova saker som att hon i tonåren fick håret avklippt och nazisymboler målade på kroppen när hon somnade på en fest, till mer otydlig rasism som är svårare att ta på – varför får aldrig hon en fråga om vägen?

Hon har ägnat sitt yrkesliv åt att jobba för rättvisa och demokrati och med inkludering och integrationsfrågor. Hon är en riktig antirasist, skulle man kunna säga. Men det är dags att sluta kalla människor för antirasister eller rasister, tycker hon. Vi är inte antingen rasister som sysslar med rasism hela dagarna eller antirasister som aldrig gör rasism. Det är skillnad på att vara och att göra. Och alla kan ”göra rasism”, även Mina Dennert.

– En gång fick jag höra att jag lät som en ”vit maktare”. Jag hade sagt nåt jäkligt, som jag sen förstod var rasistiskt, om en viss grupp och om problem som jag såg med integrationen. Min första reaktion var: men jag är inte rasist! Kolla på mig, lägg av. Skulle jag vara rasist? Försvaret kom direkt.

Samma försvarstal som andra håller när de blir anklagade för det allra fulaste, att vara rasist. – Ingen säger att de är rasist. Inte ens de vi tänker skulle vara stolta över det. Jag har bara träffat en enda person i mitt liv som kallar sig rasist. Men det är ju inte han som skapar alla de här orättvisorna vi ser i ledningsgrupper, styrelser, på redaktioner, i organisationer, inom vården och skolan. Det är inte han som mobbar, ger fel betyg, orättvis vård, nekar nån en lägenhet eller inte bjuder in till festen. Hon påpekar att varken företag och organisationer som säger att de jobbar för mångfald eller människor som säger att de brinner för det, kommer undan den fördomsfulla hjärnan. Trots fina ambitioner är ingen skyddad. Det finns en lång historia av att dela in människor i olika grupper, det finns en hierarki där vissa är överlägsna andra och vi har från barnsben lärt oss att vitt är bättre än svart och brunt.

– Vi går i samma fällor. Vi tänker vi och dom, skiljer på människor som annorlunda, tänker på folk som invandrare fast de inte är det. Om du frågar om vägen när du ska nånstans, går du fram till den med asiatiskt utseende eller går du fram till den vita damen?

Mina Dennerts bok Vitt skilda – svenskare kan ingen vara lotsar läsarna fram till ett helt nytt sätt att se på och hantera rasism. Att det är något vi alla gör, ofta utan att ens veta om det. Boken är pedagogisk och hon tror att många kommer att känna igen sig. Det är en slags uppväxtskildring och hon tar upp exempel där antingen hon eller andra har sysslat med omedveten rasism. Som den gången hon skulle medverka på en demokratikonferens. Hon gick in i ett stort rum och såg några kollegor, men då kom en i personalen och sa på engelska att hon skulle in i ett annat rum. Mina Dennert protesterade på svenska, sa att hon är rätt säker på att hon skulle vara kvar här. Personen insisterade och drog med henne till det andra rummet där alla pratade engelska och hade samma mörka hårfärg.

– Det var henne uppgift att hjälpa gästerna att hitta rätt. Hon ville väl, men det var omedveten rasism. Hon skulle antagligen aldrig erkänna det eller tänka att det var så, hon har varit snäll och det var hennes jobb. Men på grund av min hårfärg tog hon för givet att jag tillhör en grupp som jag inte tillhör. Det kan tyckas oförargligt, men vad gör det med en människa med alla de här missförstånden och antaganden år efter år? Och nästa gång kanske hon jobbar som lärare eller läkare och har de idéerna. Vilka konsekvenser får det?

Mina Dennert påpekar att det är svårt att säga ifrån, eftersom det är fult att anklaga någon för rasism.

– Det gör att folk inte får syn på de där strukturerna och vi sätter inte ihop de små grejerna som händer i vardagen med de riktigt allvarliga. Det hör ihop i det stora mönstret. Och så lever de här strukturerna vidare, vi lägger det under mattan och kommer inte vidare.

Samtidigt ser hon en stor potential eftersom hon inte tror att människor gör det här för att vara elaka, folk vill egentligen inte syssla med rasism. Hon önskar att vi ska börja ifrågasätta hur vi tänker, börja blicka inåt. Våga se och vara öppna. Får vi tankar om vad som är normalt och vackert eller vi tror att vi vet hur någon är, var den kommer ifrån eller har för erfarenheter? Samtidigt tycker hon att vi ska försöka vara snälla mot oss själva och tänka att fördomarna beror på en samhällsstruktur där vi matas med de här bilderna.

– Tanken är snabb, på nån bråkdels sekund har man bildat sig en uppfattning. För att jag ska kunna stå emot den måste jag bli alert. Gympa den fördomsfulla hjärnan, ta ut den och rasta den lite.

– Var uppmärksam, försök att överlista dina fördomsfulla tankar och gör annorlunda. Det här är egentligen inte rocket science. Om nu alla vill, kan vi inte bara göra det då?

MINA DENNERT

ÅLDER: 47 år den 22 september
GÖR: Journalist, författare, föreläsare och grundare av den ideella föreningen #jagärhär där 70 000 medlemmar i Sverige aktivt jobbar för medborgerligt deltagande och mot hat på sociala medier. Hon har även startat den internationella rörelsen I Am Here International.
AKTUELL: Med boken Vitt skilda – svenskare kan ingen vara.

Petter

Färdig för nu

Publicerad: 2022-08-31 08:46:19 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Petter Askergren är sjätte generationen Södermalmsbo, med DNA-trådar till både Långholmsfängelset, Par Bricole och skotska höglandet. Med kommande skivan och akvarellerna ”Hälsa Stockholm” fogar han äntligen samman ljud och bild – han har ritat och målat längre än han hållit på med musik. Han kan allt om vagn 44 och 45 på nattåget till och från Åre. Men han har fortfarande inte lyckats googla fram någon tolkning av Bob Dylans låt ”All Along the Watchtower” som han tycker han kan lita på.

Södermalm. Tidig morgon. Runt hörnet från Hornsgatan. Petter Askergren står vid kortändan av det nästan rektangulära träbordet som är den centrala möbeln i det mellersta rummet i kontoret. Rummen och ytorna i lokalen utnyttjas väl. Det ligger en vokalstudio som byggdes under pandemin i rummet längst in, i det första rummet håller hans kollega Alice Thil till. Det står vinflaskor på ett mindre bord intill träbordet som är en del av en vinimport Petter håller på med, det finns två olika vinkylar, det hänger några Peter Dahl-akvareller på väggarna som hans kompis Tavel-Tompa hjälpt honom att få slag på, en handfull guldskivor på väggen ovanför en bänk dukad med vinglas, några svartvita bilder av sig själv i olika faser av karriären hänger på två av väggarna, samt en väldiskad och prydlig köksbänk med alla de olika kaffemaskiner man kan behöva för dylikt.

I en hög på bordet, bredvid en grå målarväska han nyss fått i present där han får rum med både färger, penslar och någon av sin pappas gamla pannåer, ligger ett mindre antal akvareller han målat. Han bläddrar bland dem. Håller fram. Förklarar. Visar. Somliga är färdiga, vissa är bara skisser, andra ska målas klart och sedan skickas i väg på ramning – ”de river kanterna och hänger den mitt i ramen så den liksom poppar ut lite” – så de hinner bli klara inför hängningen några dagar innan vernissagen 12 september på Kvarteret Leijontornet.

Vernissagen ”Hälsa Stockholm” är första gången Petter visar sina akvareller i Stockholm. Förra året ställde han för första gången ut sina akvareller på Laxholmens kulturhus i Munkfors i Värmland.

– Jag vet inte hur de visste att jag målade, kanske att de sett det i mina sociala medier…

Temat på den utställningen var ljus och mörker.

– Jag kände att de mörka tavlorna var så bra, och de hade ett Stockholmsmotiv. Då fick jag en idé om att göra nåt som speglade Stockholm, men också fick musik med sig. Jag blev triggad att göra musik för att jag målade, och jag målade för att jag blev triggad av musiken.

Vernissagen sker samma dag som det är release för hans femtonde skiva, också den med titeln ”Hälsa Stockholm”. Sedan rullar den vidare som en pop-up i den nya ateljén på Högbergsgatan. Petter har ritat och målat hela livet – längre än han hållit på med musik. Och alltid varit bra på det. Familjen trodde att han skulle gå samma väg som sin sju år äldre syster – hon är arkitekt i Göteborg i dag – och gå på Nyckelviksskolan för att senare söka in till Konstfack.

– Jag och min syster har hållit kontakten mycket på grund av att vi målat. Hon har alltid aktiverat mig: ”nu ska vi åka till Gerleborgsskolan, det är en helgkurs där vi kan gå”. Hon har hållit i gång mig, och vi har vårdat och bevarat relationen genom målandet.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #297

PETTER ALEXIS ASKERGREN
FÖDD: 25 maj 1974
GÖR: Bland annat artist, låtskrivare, textförfattare, akvarellmålare, sommelier, tågpendlare, vinimportör, fembarnsfar, swim/run-atlet – ska senare i höst medverka i sin egen årliga tävling Ö till Ö i par med simmerskan Therese Alshammar.
AKTUELL: 16 september släpps hans femtonde skiva ”Hälsa Stockholm”. 12 september har han vernissage för ett fyrtiotal av sina akvareller på Kvarteret Leijontornet. Några av akvarellerna är omslag till skivan och singlarna.

Gata fram och tillbaka

Gösta Ekmans väg, Hägersten 10.24-10.57

Publicerad: 2022-08-16 10:20:17 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Tre personer med en rullväska, en pojke med en boll, 26 trasiga vindrutor i ett ställ, ljudet av metall mot metall vid ett ställningsbygge och ett slanglås runt en bänk. Samma förmiddag utmed Gösta Ekmans väg.

Två kvinnor, en i röd jacka, en i mintgrön, promenerar snabbt gångvägen i nordostlig riktning bort från vändplanen och kvinnan i grön jacka kastar ett papper i papperskorgen när de passerar den utan att nämnvärt slå av på takten. Från gångvägen genom skogen som krokar på trottoaren nere vid vändplanen hörs en mamma som sjunger ”Idas sommarvisa” för barnet i vagnen. Hon låter orden komma sakta och sjunger med mjuk och vänlig röst. Vid hållplatsen för buss 907 mot Fruängsgården/Gröndal har man fäst bänken vid stolpen med ett svart slanglås.

Till vänster om porten till bilglasföretaget ett ställ där de skadade vindrutorna placeras efter att de bytts ut, det är 26 trasiga och utbytta vindrutor i stället. En grå bil väntar på p-platsen till höger om dörren, en röd bil har just backat in och en tekniker inspekterar en spricka i nedre hörnet av vindrutan. En skylt på en stolpe om en förestående lägenhetsförsäljning från ett mäklarföretag har tagit rejält med stryk av de senaste dagarnas regn.

Huset med förskolan Typografen i brunt trä med gula, röda och blå fönsterkarmar och andra detaljer, ut mot gatan en lång röd trappa i metall som diagonalt klättrar ner utmed gaveln, under trappan några barnvagnar parkerade. På lekplatsen utanför en grupp barn, några utspridda pedagoger. En äldre man i blå rock passerar på trottoaren, en pojke på lekplatsen sparkar en neonfärgad fotboll mot staketet, han springer efter den. Och precis som mannen passerar frågar pojken:

– Hej. Vad heter du?
Mannen stannar till, svarar:
– Jag heter Valter, vad heter du?
Pojken lyfter upp bollen, tittar på mannen.
– Jag heter Mahmoud.

Sedan vänder han sig snabbt om och springer bort till de andra barnen på lekplatsen som stojar runt ett bord. Uppe i backen får en bil tag på en parkeringsplats.

Luckorna låsta i det röda sophuset vid infarten till en av parkeringarna framför ett av åttavåningshusen. Det dånar av metalliska hammarslag från ställningsbygget utmed kortsidan på ett av husen i början av gatan, ställningsmaterialet i högar på parkeringen och i slänten intill. Tre personer, en av dem med en rullväska, kommer ut från ett av husen och går fram till sidan av gatan och stannar där, spanar upp och ner, ställer sig sedan mellan två parkerade bilar, spanar vidare gatan upp och ner, ser ut att konsultera sina telefoner och varandra, trion ger ett lite oroligt intryck. Efter en kort stund går de tillbaka upp på trottoaren igen och fortsätter gatan bort mot vändplanen. En grå bil uppkörd under ett träd på gräset bakom skylten för bostadsrättsföreningen Oväder 1. I hörnet Stjernströms väg en gul långtradare från ett fraktföretag som stannar till och släpper över en cyklist innan den gasar upp igen och förbereder sig för den stundande, skarpa högersvängen.

Nackas hörna

Min plats #296

Publicerad: 2022-07-27 09:39:46 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Anneli Hildonen

Nackas hörna vid Katarina Bangata betyder mycket för Situation Sthlm-säljaren Victoria Sjölund. Här vill hon hedra sin pappa. Att vara bajare har
gått i arv i flera generationer.

Pappa var en riktig bajare. När jag var fyra-fem år skrev han in mig i Bajens medlemsklubb. Jag visste knappt vad en fotboll var när jag började få medlemstidningen på posten. Det här var pappas ställe. Här träffas bajare på julafton, men tyvärr har jag ofta jobbat då. Jag serverade öl till dem i stället, har jobbat på många Söderkrogar. Nu bor jag runt hörnan på boendet Monumentet. Jag sätter mig ofta en stund på en bänk i närheten för att få lugn och ro och samla kraft.

Min pappa hade en flamma en gång, Kerstin heter hon, som bodde nere på Ringvägen. Jag var tonåring då. När jag var över 20 år hade de gjort slut men jag och min son bodde hos henne i omgångar. Hon var en sån där riktig klippa, en pärla. Hon ställde alltid upp. Vi har behållit kontakten. Pappa dog 2014 av Korsakoffs sjukdom, allvarlig alkoholskada. De sista tolv åren var han på ett vårdhem i Regnsjö. Socialen sa att de inte hade några vårdplatser i Stockholm och skickade honom långt åt helvete. Pappa var byggnadsarbetare hela sitt liv, men på slutet var det det där han fick. Jag ville hålla i begravningen och få ett avslut, men jag blev misshandlad och låg på intensiven. Därför är vi vid Nacka Skoglund-statyn, för att jag vill hedra pappa.

På hans gravsten brukar det sitta en Bajenhalsduk om vintern. När sonen var liten gick vi på matcher tillsammans. Vi satt på familjeläktaren, pappa tyckte att det var för stökigt för barnbarnet på den andra. Bajen betyder jättemycket för mig eftersom det har gått i arv till sonen. Jag är enormt stolt över min son, han är en självgående vuxen man i dag. Ibland går han och jag och tittar på nån match. Det är jätteroligt. Traditionen går vidare. Jag vet att pappa skulle bli glad av att se oss båda där.

Nils-Otto

I gatuplanet

Publicerad: 2022-07-12 10:08:40 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Nils Otto Nygren har en bild han tagit av Skå-Gustaf Jonsson – ”han står med pipan i handen och har en basker på sig”.

Nu har han en liknande basker på sig. Och ny mustasch.

Var har du fått baskern från?

– Min son. Jag har lånat baskern av honom. Han är utbildad inom Skara regemente, han är kock där.

Vad är det för symboler i den?

– Det ena är ett märke från Skara regemente, artilleriet. Det andra märket är Republikanska föreningens pin, jag är ju rojalist, får inte glömma bort att slottet ligger i Gamla stan. Baskern är svart men inte så varm, jag har ju haft andra svarta kepsar tidigare.

Har du haft mustasch förr?

– Nej. Jag har haft helskägg tidigare, men nu tänkte jag att jag skulle testa att ha mustasch. Det är första sommaren med mustasch, när Hammarby vinner allsvenskan rakar jag bort den.

Tar dagen som den kommer

Turist

Publicerad: 2022-07-12 10:05:20 Av: Text & bild: maria hagström

Magnifika museum, ruckel och kojor och en stadsdel ”där man tar dagen som den kommer”. Det är delar av den berättelse om Stockholm som turisterna möter. Situation Sthlms reporter Maria Hagström har turistat i sin egen stad, tagit tre populära turer med tre olika fordon – buss, båt och Segway – genom ”den vackra staden på vatten”.

Hållplats Skeppsbron.

– Ursäkta, var ligger Slottet? En turist med östasiatiskt utseende ser förvirrad ut.

Jag pekar på slottsbyggnaden intill. Hon blir förvånad, trodde att det var något pampigt ställe på andra sidan vattnet. Hon vill gärna se vaktbytet. När hon styrts om i rätt riktning anländer den röda Hop-on-hop-off-bussen. På det övre planet är det nästan fullt med folk.

Mest utländska turister, många européer och särskilt tyskar, låter det som. De flesta är femtio plus, två barn åker med. I de röda hörlurarna hörs svängig telefonkö-musik med en hel del elgitarr. Någon klappar skämtsamt i takt till musiken, ett av barnen knäpper med fingrarna. Ett gäng kvinnor pratar, men de flesta börjar lyssna koncentrerat när musiken tystnar och den förinspelade guiden, som finns på fjorton språk, inleder sin berättelse om Stockholm

Läs mer i Situation Sthlm #296