Aktuellt

Hur länge har du ritat med färgpennor?

– Jag har precis börjat. Man måste ju göra nåt, i vanliga fall brukar jag bygga saker. Men nu har jag inte haft tillgång till nåt ställe att bygga saker på, så jag har ritat i stället.

Vad har du byggt tidigare?

– Allt möjligt. Är nåt trasigt så är det inte trasigt – antingen lagar man det eller så gör man nåt annat av det. Det är allt från bord till maskiner, jag har skruvat isär saker sen jag var typ sex-sju år.
– I grund och botten är jag smed. Jag gick plåt och svets på gymnasiet, sen gick jag som lärling i en smedja och blev smed. Jag jobbade tio år med det. I dag är det mest balksmide, men det är konstsmide som är roligt, men det får man knappt hålla på med. Det beror ju också lite på vad folk beställer.

När har du målat väskan?

– Det har jag gjort när jag åkt buss och tunnelbana, för att ha lite tidsfördriv. Resorna mellan där jag säljer och hit. Jag gillar graffiti, kollar mycket på det men aldrig gjort själv. Streetart, när det är konst, inte klotter.

Allt började hos skomakaren på Folkungagatan en kväll i början av januari. Då var Luis Hallner där – liggande framför honom på disken en plockhandske och en stöthandske – och talade med skomakaren på andra sidan disken, även han hockeymålvakt, om olika målvaktshandskrelaterade spörsmål: om stängningsvinkeln på plockhandsken, om vilken stoppning på stöthandsken som inte släpper igenom skott och om det är bra med en övre gjuten vadrem i benskydden.

– Om du byter plattan i plocken kommer det inte kännas nåt, sa skomakaren.

De talade också om den slutna serien i division fem där skomakaren står i mål ibland och om onsdagskvällarna i Nacka ishall där Luis Hallner är målvakt ibland, och om istiden 21.30 på tisdagar i Farsta ishall där han också står i mål.

– Är man målvakt finns det hur mycket istider i olika hallar som helst runt om i stan där man kan stå i mål. Det finns ju betydligt färre målvakter än utespelare.

Sedan berättade han mer om de här kvällstiderna på vardagarna i olika ishallar runt om i stan, i både norr- och söderort, där ett gäng entusiaster samlas – WhatsApp det vanligaste kontaktforumet – och spelar match: ingen domare, inga slagskott, inga tacklingar, inga hakningar, bara offside- och icingregeln som gäller. Någon i det andra laget släpper ner pucken vid tekningarna.

Det som förenar dem är kärleken till hockeyn, till själva spelet. Och en okuvlig längtan att varje vecka, trots den obekväma istiden, dra på sig handskar och skridskor och ruska axelskydden i balans och skrinna ut och spela match med och mot de andra som dykt upp på isen den
här kvällen. Somliga känner varandra väl. Andra inte så väl. Är det en bra dag är de tjugo personer plus målvakter som dyker upp – två femmor i varje lag. Ibland är de betydligt färre. Men varje veckodag i flera av ishallarna i stan släpps pucken i spel sent på kvällen. Av ingen annan anledning än att det är jävligt roligt att spela hockey.

Ja, shit, det är alla hjärtans dag. Kom jag på. Jag som hade fixat barnvakt under kvällen för att kunna skriva min krönika på en restaurang. Jag borde väl egentligen ha köpt glass och ritat hjärtan nu? Istället beställer jag en sallad och en öl. Servitören frågar om det bara blir jag. Ja, säger jag och ser mig omkring. Där sitter flera par, några familjer och något kompisgäng. Vem går ut själv på alla hjärtans dag? Jag sitter vid ett bord för två, ser att det står en skylt om att det är reserverat senare under kvällen. För två personer.

Tio minuter senare, efter att mannen vid bordet bredvid sneglat lite åt mitt håll, frågar han försiktigt om någon ska använda stolen mittemot mig eller om han kan ta den. Servitören tänder ett ljus på mitt bord och jag tänker att han tänker: stackars hon som sitter själv. Jag känner mig inte ”stackars”, men det där brinnande ljuset säger: du borde väl… Sedan tänker jag, när jag funderar på vad jag ska skriva, att en krönika ändå når en massa läsare…och jag har ju varken energi eller lust att ladda ner Tinder (min mejladress står längst fram i tidningen).

Och sen tänker jag, efter att ha skrollat sociala medier och sett olika sorters kärleksförklaringar, att jag skulle ha varit hemma med mitt hjärta. En av anledningarna till att jag ville ha barn var att få uppleva den där enorma kärleken. Och att vara ett ”vi”. Eller varför ville ni som har barn ha barn? En kompis till mig, som har valt att inte skaffa barn, upplever att ”barnfria” personer får frågan: varför vill du inte ha barn? Men hur ofta får vi andra frågan: varför vill du ha barn? Så stark är normen. Och kanske är normen en del av barnlängtan? Vi förväntas vilja ha barn. Det är också det vi kvinnor får höra: ”Nu rycker det väl i livmodern?”, ”den biologiska klockan tickar”, ”är det modersinstinkten som talar?” eller om att bli ”drabbad av bebisfeber”. Det är som att barnlängtan ska sitta i våra kroppar. Men är den biologisk? Det verkar inte så.

Barnlängtan handlar mest om sociala komponenter, samhället och förväntningar, säger en forskare jag har snackat med. Sexdriften däremot, den sitter i kroppen. Det är den som sett till att vi har fått barn och överlevt som art. Förr åtminstone. Jag hade inte sex när min son blev till. Istället fanns barnmorskan Lena, embryologen Lasse och min kompis Sanna där. Och mediciner. Sexigt. Men vad det än handlade om för mig, den där barnlängtan, så ledde den mig till den där enorma kärleken. Att vinna ett gossehjärta är ändå störst av allt. Imorgon köper jag glass och ritar hjärtan.

– Jag säljer på Discogs och i butiken. Hälften av omsättningen är på nätet, hälften i butiken. Jag har öppet onsdag till fredag tre till sex, lördagar tolv till tre. På förmiddagarna packar jag skivor, ohyggliga mängder skivor. Jag har skickat arton tusen försändelser med posten sen jag köpte butiken 2018 och lagt upp 25 000 skivor på Discogs.

– Det som dikterar priset på en skiva är exklusiviteten och kvaliteten på skiva och konvolut, skicket. Den dyraste skiva jag sålt är Albert Aylers Something different, den gick för trettionio tusen kronor. Men de flesta skivor jag säljer kostar runt hundra till tvåhundra kronor. Jag har sålt kanske tio-tjugo olika skivor från tjugo tusen och upp.

– I början när jag la upp exklusiva skivor på Instagram blev folk som galna, det ringde och mailades, nu är jag mer försiktig med det, nu har jag mer koll på vad folk letar efter.

– Roligast är nästan att åka hem till människor och titta på skivsamlingar. Jag åker på allt, gillar att träffar alla möjliga människor. Jag har ett lager i Kärrtorp också med skivor, och jättemycket skivor hemma. Vet inte riktigt vad jag har i lagret, har bara öst in dem, men jag vet att det inte står några dyrgripar där

Det ligger fyra banker i centrum. Men bara en bokhandel. Två pappor med var sin barnvagn kommer gående bredvid varandra, båda har grå mössor. En av dem bär en ryggsäck. Under tiden jag ser dem till dess de passerar byter de inte ett ord med varandra.

En kock från restaurangen intill har förklädet på under dunjackan medan han röker, kaffekoppen stående på den runda bänken nedanför Peter Dahls bronsskulptur ”Baccus” från 2009. En man utanför apoteket till sin fru: – Du kunde ju tagit det i samma påse…

I en av klädaffärerna är det rea, femtio procent. De har dörren uppställd med en grå, nedvikt metallkil fäst på dörrens insida. Framför affärens skyltfönster fler skulpturer – ”Vattenkonst” av Domenico Inganni, och intill den runda bassängen en skulptur av Mats Åberg som är ett porträtt av just Domenico Inganni. Det bor folk i alla byggnader i centrum, balkonger och en och annan gångbro hänger ut över de olika passagerna med butiker. En man i skinnjacka, cowboyhatt och mörkröd rullator går bort mot grillen.

En mamma med en dotter leker – hon kittlar dottern genom den blå overallen, som skrattande springer bort en bit, mamman jagar efter, fångar in, mer kittlande, mer bortspringande och infångande. Barnets skratt förstärks av de räta vinklarna och hårda ytmaterialen. Blomsterhandlaren håller på att packa i ordning, vagnar med växter och blommor i hinkar på sidan av det vita tältet under grönt tak. En kvinna med rosa skor och pälskrage på jackan fimpar sin cigarett på ovansidan av en soptunna i metall, avslutar samtalet och går in i spelbutiken. I entrén till en av matbutikerna står en tiggare. Han har en mindre genomskinlig säck med lite pant i ena handen, i den andra en kopp med några mynt i som han ruskar till hårt ibland, det rasslar över torget, jag ser en man en bit bort snabbt vända sig om av ljudet. Sko- och nyckelservicen har stängt på söndagar.

Jerker Virdborg fick just tekannan påfylld och skjuter upp den framför sig på bordet, efter att ha hällt nytt vatten i koppen och varit noga med att hålla fast snöret till tepåsen han återbrukar så den inte drunknar.

– Man vet inte var den låg. Man vet var Kaknäs by låg, och en by som hette Medelby som låg där ute vet man var den låg, men inte var Vädla by låg.

Vi sitter på ett nästan tomt Broms vid Karlaplan – ”det finns ju inte så många vettiga krogar i kvarteren här” – och talar om hans kommande roman Cirkelns fyra hörn, vars handling efter några sidor till dels tar sin början en knapp kilometer österut från där vi nu sitter.

– Det är ju bonnaland bakom Kaknästornet, pastoralt mitt i stan. Men det är inte alla som känner till det. Slaget mot danskarna vid just Vädla by 1517 – en by som man alltså inte riktigt vet exakt var den låg ute på norra Djurgården – var en viktig upptakt till Stockholms blodbad tre år senare. Där en ung Gustav Vasa, vilket får anses historiskt troligt, medverkade under slaget.

– Jag har läst mycket om Stockholms historia, då blinkar ju det här slaget förbi som en fotnot. Slaget vid Brunkeberg – också mot danskarna – är ju mer känt, men det här…

Romanen Cirkelns fyra hörn är egentligen flera berättelser, som hänger samman och interfolieras med varandra – det är berättelsen om en far och en son, det är vad fadern berättar för sonen under deras gemensamma busstur genom Stockholm, och det är den historiska berättelsen om staden som förmedlas under de olika stoppen på den guidade turen.

En berättelse som är både falsk och sann. Och motstridig. Och märklig. Och obehaglig. Förstår man snart ju längre in i läsningen man kommer. Allt medan bussen rullar, fadern talar och sonen frågar och det hela liksom trevar sig upp genom Stockholmshistorien – slaget vid Vädla by, branden på Tre Kronor, Mannen på taket, mordet på Axel von Fersen, bussolyckan på Essingebron 1948, familjerna Palme och Bildt, skärvan av Anders hjärna, kepsen som Anna Lindhs mördare kastade under flykten från NK.

– Hur fiktionaliserar man en stads historia och geografi på ett intressant, drömlikt sätt, blev ju en utmaning efter att jag gjort research. Det är ju nåt annat än att sitta och läsa gamla böcker. Det får inte bli trivia, stockholmiana, det är ju en roman. Hur berätta nåt nytt om Sverige utifrån detta?

– De ska nästan se ut som de rasar, det är det som är grejen. De är byggda av skräp, sånt som jag haft liggande i ateljén.

Han fick inte gå utanför ateljén och skaffa saker, det var begränsningen han gav sig själv i arbetet med skulpturerna. Så han har använt galgar från kemtvätten, gamla mynt, tändsticksaskar, bilder från böcker och tidningar. Och en gammal dulcimer han hittade på gatan.

– Allt ska röra sig, snurra, ha olika ljud, det är motorer och grejer i dem.

Musiken till vissa av skulpturerna har han samplat från lp-skivor han har i ateljén.

– Men tre-fyra av dem är självspelande, bland annat den med dulcimern.

I julas ringde Line Finnilä sin pappa för att berätta något positivt: ”Jag har slutat misshandla mig själv”. Hon tänker att det kanske inte var helt rätt ordval, men hon tror att han fattade. Det hon menade var att hon hade slutat med sprutor och heroin.

– Tidigare har jag inte heller kunnat säga rakt ut vad jag skulle använda pengarna till, när jag ringde mamma för att be om att få låna. Jag tror inte att hon ville veta. Ett tag var det 200 spänn om dagen och det höll på att göra oss riktigt osams, berättar Line Finnilä när hon tar en stunds paus från tidningsförsäljningen en torsdag efter julhelgerna.

Att hon började sälja tidningen för ett år sedan hjälpte – hon var inte tvungen att be om pengar lika ofta. Men det är framförallt nu när hon påbörjat LARO-behandling med läkemedlet suboxone som hon ”inte behöver slänga pengar på skräp”, som hon säger.

– Jag tycker att det är superbra med LARO, det bästa jag har gjort. Jag hade inte kunnat sluta utan ”subben” och statens hjälp. Det är en räddning. Nu drömmer jag inte längre om heroin. Jag börjar inte skaka, får inte ont i kroppen eller spyr när jag inte får det. Det känns inte som att kropp och själ slits isär. Jag har knarkat för att bli frisk.

Hon tror att hennes föräldrar är glada nu. Äntligen! De har varit ledsna och oroliga. Hon berättar att hon har en tio år yngre syster.

– Jag tror att kontakten inte är så bra på grund av…

Hon avbryter sig, viftar med handen framför ansiktet som för att hålla tillbaka gråten, men tårarna börjar rinna ändå.

– Jag har inte träffat henne på tio år, men hon har sagt att hon tänker på mig varenda dag. Och jag tänker på henne hela tiden. Hon har en fyraårig son. Han vet att det finns en moster som heter Line, men han har bara sett mig på bild. Jag har pratat med honom lite i telefon, men vi har aldrig träffats.

Hennes mål nu är att de två månaderna utan heroin ska bli två månader till och därefter många fler. Hon hoppas på att så småningom få ta med sig medicin över en hel helg, istället för att gå till ”Maria” dagligen. Då skulle hon kunna åka till Kristianstad där systern och föräldrarna bor.

– Jag har alltid varit välkommen till mina föräldrar, men jag har suttit fast och inte kunnat lämna Stockholm. Jag hade annars behövt ta med mig si och så många ”bollar” dit och alla sprutverktyg, jag tror inte att det hade varit så roligt att se mig komma hem sådär.

Hon berättar att hennes pappa försökte lära henne rätt och fel under uppväxten, att han varit noga med det där: man begår inte brott. Helst ska man inte ha med soc att göra heller.

– Jag åkte dit för snatteri när jag var tolv år och han blev vansinnig. Han har försökt fostra mig om etik och moral. Jag har haft en bra uppväxt, en normal barndom. Jag är maskrosbarn fast åt andra hållet, kan man säga. Jag var experimentlysten.

Line Finnilä föddes hösten 1984 på Västerås sjukhus. 3 888 gram och 52 centimeter stor. Hon växte upp i Surahammar, som hon beskriver som arbetarklassens kommun, en liten bruksort. De fyra första åren bodde hon med sin mamma och pappa i en lägenhet på Timmergatan, med skylten ”Finnilä” på dörren. Det är inte så många som heter så. Mamman har samiskt påbrå och kommer från Kukkola i finska Lappland. Line Finnilä var på besök där med sina föräldrar när hon var barn. Hon minns den vilda Kukkolaforsen och de stora timmerstugorna. På Timmergatan i Surahammar bodde också en svart liten katt. Det är den som har gjort att hon skelar lite, hon fick en kattklo i ögat.

– Katten blev rädd när jag kom emot den, jag var väl liten och framfusig och fick nog lite stryk av den. Mormor hade katt också, jag älskade att leka med den när jag var där. Senare skaffade vi Charlie. Han blev 21 år. Han var så cool, det såg ut som att han hade kajal runt hela ögat. Gud, vad jag saknar att ha husdjur.