Situation Sthlm
Simon Matiwos

Vill hålla ortens poesi vid liv

Publicerad: 2019-10-04 15:05:17 Av: Text: Maria Hagström Foto: Privat

För fyra år sedan vann Simon Matiwos Svenska mästerskapet i Poetry Slam. Han är även en av grundarna till tävlingen Ortens bästa poet, som lyft fram poeter och berättelser från förorter.

I fjol meddelade föreningen Förenade Förorter att tävlingen läggs ner. Nu åker de i stället på turné med några av de tidigare vinnarna.

– Tävlingen har gett ett eko och vi vill hålla Ortens poet vid liv, säger Simon Matiwos.

I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern kommer föreställningen Ortens bästa poet on tour till fem förorter i Stockholm: Skarpnäck, Farsta, Husby, Östberga och Vällingby. Med start 19 oktober, bjuder de på gamla favoriter och nyskrivet material.

– Vill satsa mer på poesi som konst. Ortens bästa poet har varit en familjefest, ett sammanhang för människor och ett sätt att lyfta förorten. Nu är det fokus på konstformen. Och poesi och konst ska vara gratis, tycker vi, och finnas även för dem som inte har råd att gå på Dramaten.

FOTNOT: Se Förenade Förorter på facebook för information om turnen.

Saxofonist

Briljant #265

Publicerad: 2019-10-04 15:05:08 Av: Berättat för: Ulf Stolt Fotat av: Magnus Sandberg

Per ”Texas” Johansson vet allt som är värt att känna till om hur man bryter luftströmmen i olika träblåsinstrument.

– Saxofonen består av tre delar – en kropp, en nacke och ett munstycke. Det sitter ett trärör på munstycket. Det som gör ljud är att man blåser luft igenom munstycket och röret vibrerar. Beroende på hur stor öppningen är på munstycket, i förhållande till hårdheten på röret, kan du använda olika muskler i munnen, olika luftströmmar, för att få det att vibrera på olika sätt.

– Man kan finstämma en saxofon lite med munstycket – göra instrumentet kortare eller längre. Även temperatur spelar roll – ett kallt instrument blir lägre, ett varmt högre. En tenorsax är stämd i bess dur, en altsax i ess dur – om man tar ett c på tenorsaxen så är det ett bess pianot.

– Det finns fler alternativgrepp på klarinett att spela en ton på, än på saxofonen. Men det finns en massa grepp, speciellt i höga register – när man spelar utanför det register saxofonen har. Då överblåser man, då finns det en massa olika grepp, beroende på vad man gillar.

– Saxen är ett långt rör man blåser luft igenom, luften är allt, det som styr instrumentet. När du lyfter ett finger förkortar du röret – man kortar och förlänger röret, det är en luftström som bryts på olika ställen.

FOTNOT: Per ”Texas” Johanssons nya platta heter Stråk på himlen och stora hus.

Krönika: Maria Hagström

Att välja sin klagan

Publicerad: 2019-10-04 15:04:49 Av: Maria Hagström

Jag vill framföra ett klagomål: jag tycker att det klagas orimligt mycket. Att barn har för mycket läxor eller för lite. Att deras långrast är för kort, för tidig eller för lång. Att det byggs så fasligt, att “alla andra” bara håller på med sina mobiler, att det tillfälligt ska öppnas ett flyktingboende i “vår” park, att ett program på tv utgår en kväll. Och att SL suger och när SL har stängt en station för ombyggnad och förbättringar så suger det också.

På en middagstillställning nyligen förfasades personerna mittemot mig över den dåliga kollektivtrafiken. Förseningar och rulltrappor ur funktion och fan och hans moster vet hur det är när bussen är inställd. Då påpekade min norrländska bordsherre att när han är på jobb i huvudstaden brukar han slås av hur lätt det är att ta sig fram. ”Då har du aldrig blivit strandad med bussen på väg in till stan”, påpekar kvinnan mittemot. ”Hur många gånger om året händer det dig?” frågar han. ”Det händer ett par gånger i alla fall!” Han undrar: ”Vad är det för hemskt som händer dig då?”

Vi klagar på att folk pratar för högt, att avokadon var för hård eller för mjuk, hundbajs på gatan, dialekter hos radio- och tv-folk, att någon drar över på tvättiden, att man fick vänta på akuten ett par timmar trots stukad lilltå. Klagar på välfärden och klagar på hög skatt. Vad vi klagar på berättar mycket om våra problem. Om det du klagar på är att rödljusstolpen står lite i vägen för cykelöverfarten, då är problemen inte så stora. Klagomålens natur visar på ett samhälles tillstånd.

I Hammarby sjöstads Facebookgrupp undrar någon varför just Korphoppsgatan fått utjämnade trottoarkanter? Hon får svar: ”För att cyklisterna skall få en bättre genomfart till bron”. En tredje skriver: ”Detta fjäskande för cyklister”. En fjärde ogillar att det börjat ”kladdas till i Sjöstan” och påpekar att nivåskillnaderna mellan gata och trottoar har ett syfte – dämpa bilarnas hastighet. Och menar att denna nu handlingskraftiga okunnighet på Korphoppsgatan är förödande. I lokaltidningen i Liljeholmen skriver en insändarskribent att åtta av tio gångtrafikanter lever ”i villfarelsen att de ska hålla till höger.” Och att det är ett farligt beteende för flera trafikantgrupper. En annan insändarskribent påpekar att högertrafik gäller om en fotgängare möter en fotgängare, också i butiker. Och att det där finns en regel att passage ut har företräde framför infart. ”Alltför många försöker stånga sig in i butiker, när andra är på väg ut.”

Den som klagar för mycket på för litet har det för bra. Men kan förstås ändå må dåligt. I en studie bad forskarna deltagarna skriva om en störande situation på arbetsplatsen och hur allvarlig de upplevde den. Resten av dagen fick de analysera sitt humör och räkna hur ofta de klagade på saker. Studien fann att de som uttryckt mest klagomål vid skrivuppgiften var mindre nöjda med tillvaron under dagen – och även nästa morgon. Det är klart att klagomål behövs för förändring – även ett bra samhälle kan bli bättre. Och vi kan bli bättre, på att stanna upp och fundera på vad vi lägger vår klagande energi på och försöka se det positiva, som att vi har en sjukvård som hjälper oss med lilltån och att kollektivtrafiken nästan alltid tar oss dit vi ska, i tid. Därför vill jag se detta, mitt klagomål, åtgärdat snarast.

Stefan Sundströms Domedagspredikan

Autonomiker

Publicerad: 2019-10-04 15:04:38 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Stefan Sundström har lämnat skrejvattnen och jazzen i Tromsö. Med plattan Domedagspredikan är det slut på Farsta-Steffes breda käft, nu lutar han sig lugnare mot musiken. Och livet. Och vetenskapen. Och ålderdomen som nalkas.

Det står en bunke getben på köksbordet. Det ätbara av geten hanterades och åts delar av dagen innan, nu ska benen skrapas rena, det ska kokas fond
på dem till en gryta på det sista av den som ska frysas in, sedan ska benen malas ner och läggas i bokashin.

– Jag jobbar på att det ska bli ett eget ekosystem här.

Från allfartsvägen ser man hans hus mellan träden på andra sidan ängen. Och det börjar mer och mer likna ett eget ekosystem. Tidigare hade Stefan Sundström solfångare på taket som värmde upp vattnet. Nu är det solceller som direkt omvandlar till el, både på hustaket och på växthustaket och på en skärm vänd mot söder. Hans fru Karin Rehnberg flikar in att de betalar inga elräkningar förrän i november, så länge är de självförsörjande på el.

– Det är kul med det där… och alla grannar som tyckt en massa saker genom åren. Men nu kommer de krypande: ”Hur många watt får du ut av det där, vad tjänar du på det?”.

Stefan Sundström är ”lite uppallad på piller” då en lindring influensasläng sitter i. Vi sätter oss på verandan – vindruvorna i krukan odlar han själv, precis som snuset i dosan han just öppnade och tog en nypa av. Tobaksbladen får han av en polare.

– Men jag har godare druvor i växthuset, det här är b-druvorna.

Kommande plattan Domedagspredikan spelades in på Kapsylen på Tjärhovsgatan på Södermalm under fyra dagar i vintras.

– Mina barnbarn har gått på det dagiset. Och mina bandkompisars barn på nittiotalet gick där. Jag är jävligt knuten till det huset, jag och Karin träffades på Kafé 44. Det är en så osannolik plats för att vara Stockholm, man tror man är i Berlin eller Christiania. Och ibland sitter Bengtsson ute på gården, en gammal råddare som alltid hållit på på Kafé 44 också.

Stefan Sundström styrde det hela själv, inga deadlines, inga skivbolag inblandade förrän plattan var klar. Musikerna – Nikke Ström bas, Martin Emtenäs trummor, Ola Nyström gitarr och Martin Hederos klaviatur – avtalade han med själv och hans management garanterade deras ersättning efter inspelningen. De repeterade i 3-4 dagar, så det mesta arrangerandet skedde ”ganska mycket på volley”.

– Jag tycker jag fått ordning på det jag gör professionellt, vad gäller tajming och hur jag gör det. Jag tänker efter. Och de jag lirar med, de får lira hur fan de vill. Jag visar låten, vers och refräng, kanske pekar ut var ett solo ska va, sen säger jag inte så mycket mer.

En betydande skillnad från tidigare Stefan Sundström-plattor är att han sjunger annorlunda, fraserar mjukare, lutar texten tryggt mot musiken och fraserar inte olikt en jazzsaxofonist.

– Farsta-Steffes bredkäft har börjat smalna av.

Stefan Sundström skrattar åt sitt eget konstaterande. Byter snus.

– Det är det här med närvaro, det börjar bli allt viktigare. Det gäller musiken och allting. Inte tänka framåt. Det är en livsinställning också, att man inte tar så många initiativ själv utan hänger på det som sker.

– Det är ju den här tyska traditionen med musik – ein zwei, drei, vier, man tänker matematiskt om musiken. Men slutar man räkna kan det funka.

Temat i texterna på plattan – titeln till trots – är inte så omedelbart knutet till hotet mot mänskligheten.

– Men det finns ju där hela tiden – allt fast förflyktigas, alla värden försvinner. Sen är det ju om att bli gammal och så också.

Låten ”Bakvänd kikare” är från början ”en konstig fantasi från Trondheim”.

– Det är ju det här med en bakvänd kikare, allt kommer långt bort. Det är en smärtsam upplevelse när man blir äldre, det blir tydligt som när man får barnbarn att man är jävligt långt bort – man är inte bra på att leka längre, vara närvarande.

STEFAN MIKAEL SUNDSTRÖM

FÖDD: 11 juni 1960 i Vantörs församling
GÖR: Musiker, författare, låtskrivare, tomatodlare, bokashiingenjör, snusfabrikör.
AKTUELL: Med kommande plattan Domedagspredikan 27 september och tre kvällar på Södra Teatern 25-26-27 oktober. Fick just över 10 000 följare på Instagram och blev därför adlad till ”influencer”.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #265

Calle Sahlström

Min plats #265

Publicerad: 2019-10-04 15:04:31 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

”Tippen”, eller Johannelundstoppen, är gjord av schaktmassor från miljonprogram- och tunnelbanebyggen. Hit upp går Situation Sthlms säljare Calle Sahlström varje morgon i gryningen.

På femtiotalet bildades ”Tippen” av bergmassor som blivit över vid byggen, men i dag finns här gräs, träd och buskar, fåglar, harar och en räv. Jag plockar bär i sluttningen och ibland plockar jag även upp skräp som människor lämnat. Jag ser på naturen som en varelse: Moder Natur. Som en ande, en själ.

Jag går upp hit varje morgon vid sextiden och ser solen gå upp i öster. Det kan vara bra att motionera och nu har jag fått upp lite flås. Sen brukar jag sitta här ett tag, ibland tar jag med mig gitarren. När jag var yngre spelade jag i band, jag spelar fortfarande nästan dagligen. Det är fin utsikt, med Hässelby och Grimstaskogen åt ena hållet. Mina kompisar har bott där i tält. Några ungar hade fått höra att de var farliga och började slänga stenar och pinnar på tältet. Det höll på att bli otäckt, de kom dag efter dag. När min kompis fick tag i ungarna och pratade med dem sa de: ”Men du är ju inte farlig”. De var tio-tolv år.

Åt andra hållet ligger Johannelunds industriområde. Jag bor i det stora grå huset där. När det beslutades om att genomfarten skulle byggas och att inga hyreslägenheter fick finnas i industriområdet, vart alla boende vräkta av hyresvärden Ekenman. 200 personer skulle ut. Efter kontakt med Hyresgästföreningen fick vi ändå bo kvar tills vi hittat annat boende. Huset har gjorts om till ett hotell. Nu är det mest asylsökande som bor där, en del barnfamiljer bor på 20 kvadrat. Vi har vägglöss och jag försöker limma igen alla springor och sprickor. Termiter har jag också haft. Jag kallar huset för ”Rucklet”, för att det är ett ruckel och pizzerian Ruccola ligger i botten. Jag skulle egentligen vilja bo nån annanstans. Kanske kan jag ta mig an ett ödehus nånstans i uppväxtens Västernorrland.

BOOM!

Glasklar feminism

Publicerad: 2019-10-03 10:58:27 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Den kvinnoseparatistiska gruppen BOOM! startades för att lättare ta sig fram i en mansdominerad värld. De vill bredda synen på experimentell glaskonst och göra konstformen tillgängligt för unga i socialt utsatta områden. På Stockholm Craft Week öppnar deras nya utställning Do it yourself.

Det handlar om transparensen, att det går att se igenom och inte har en död yta – glas är levande. Det går från varmt och sirapskladdigt till att bli kallt och skört. Och så är det det här med att jobba med hettan och kroppen. Det är därför glaskonstnärerna i den kvinnoseparatistiska gruppen BOOM! fastnade för glasblåsning.

– När man är i glasstudion och jobbar varmt måste man ha kontroll. Det går fort, kan inte sitta ner och tänka för mycket – det gillar jag, säger Erika Kristofersson Bredberg.

– Jag tycker också om att hela ens kropp blir ett verktyg, tillägger Nina Westman.

Det är varmt i glashyttan på Konstfack, där två av dem undervisar om dagarna. Temperaturen i ugnen är över tusen grader. Glas mjuknar, formas och kyls. Gruppen har precis börjat arbeta med sin nya utställning som har vernissage 2 oktober på Stockholm Craft Week, en ny satsning på samtida konsthantverk. De har alla sina olika uttryck som ska mötas. De vill vidga synen på konstformen, bredda fältet och skapa plats för mer experimentell glaskonst. Men de vill också lyfta kvinnor som jobbar med glas. Idén till BOOM! föddes när Sara Lundkvist gick en kurs på Konstfack.

– Jag jobbade mycket själv och såg hur lätt mina manliga kollegor hade att hitta samarbeten för projekt och utställningar.

Hon bestämde sig för att ta kontakt med några kvinnliga glasblåsare som hon tyckte var ”asgrymma”. 2015 bildades BOOM!, som står för ”sprängkraft”. Deras första projekt handlade om teknik och konsthantverk.

– Vi kände att som kvinna hamnar man på efterkälken där direkt, män och killar förväntas kunna sånt och de är på nåt sätt tvingade att lära sig de här tekniska lösningarna. Det är inget som förväntas av en kvinnoroll. Därför bestämde vi oss för att tillskansa oss den kunskapen, säger Matilda Käsel.

De gick en kurs hos teknikpedagogen Harriet Aurell och började sedan kombinera glaskonst med mekanik och elektronik, som att blåsta ögon som kan röra på sig. De har jobbat med speldosor, kretskort, automater och rörliga skulpturer. Och skapt en händelsekedja där individuella glasobjekt och uppfinningar har sin bestämda uppgift för att utlösa en kedjereaktion.

– Händelsekedjan utlöste vi fyra-fem gånger som en performance i vår utställning Kvinnomaskinen på Gustavsbergs konsthall i våras. Det var våra reella glasgrunkor som dunkade i varandra och flög i luften, säger Nina Westman.

Även om BOOM! startade som en plattform där de skapar tillsammans, känner sig trygga och är varandras tillgångar istället för konkurrenter, så har deras arbete alltmer gått åt att lära ut och sprida sin kunskap.

– Vi har en feministisk värdegrund och vänder oss ofta till socioekonomiskt utsatta grupper, som normalt inte kommer i kontakt med konsthantverket. Vi har fått ett socialt perspektiv på vårt arbete, framförallt sedan vi byggde en egen glashytta, säger Matilda Käsel.

Glashyttan, den mobila studion med namnet ”Spajsy”, inspirerat av Spice Girls, kom till förra året. De fem glasblåsarna köpte en släpvagn som kunde ta stor lastvikt.

– Vi fick höra att det inte går att bygga en ugn som får plats på ett släp. Men det gjorde vi, säger Erika Kristofersson Bredberg.

Det gick en svetskurs, lärde sig att mura och skaffade en brännare som hade ett eget syreupptag och därmed kunde uppnå rätt hetta. När Spajsy var klar rullades hon ut till förorter där unga människor fick prova på att blåsa glas, i projektet ”Empowerment”.

– Det handlar om systerskap, självkänsla och självförtroende. Att stärka oss själva och andra, säger Nina Westman.

Alla större projekt har de dokumenterat i serieform, för att ungdomar på ett intressant sätt ska kunna ta till sig vad BOOM! gör.

– Vi introducerar ett material som annars är otroligt svåråtkomligt. Vi vill få ungdomar att komma i kontakt med det egna skapandet och att våga, säger Nina Westman.

– Och att vara de förebilder som vi saknade.
Det fanns inte så många kvinnor som jobbade med glasblåsning när vi började och de som fanns var det inte nån som berättade om på glasskolan i Småland, säger Matilda Käsel.

Glashyttsgolven är mansdominerade, en industri som förr ofta gick i arv från pappor till söner.

– Det var män som började med det och kvinnorna fick packa och syna glaset. Det sågs inte som ett kvinnojobb att stå i den smutsiga miljön och utföra tungt arbete, säger Erika Kristofersson Bredberg.

De påpekar att avsaknaden av förebilder präglar en, hur man tänker kring sitt eget skapande och att hitta självförtroende i det. När Erika Kristofersson Bredberg var nio år skrev hon i sin dagbok att hon skulle bli konstnär och bo i Paris. Hon ritade och tecknade och snickrade med morfar. Men det var när hon långt senare kom till en glashytta och därefter glasutbildningen i Småland som hon ”blev kär”.

Nina Westman brukade som barn följa med sin pappa till jobbet som NO-lärare. När han undervisade satt hon vid sidan om och lekte med en gaslåga, värmde upp labbglas och blåste små bubblor. Men länge var hon osäker på vad hon skulle göra: hon målade, jobbade som skådespelare och med scenografi, innan hon hittade tillbaka till där hon började – glaset. Också Sara Lundkvist visste som barn att hon skulle bli konstnär. Hon trodde först att hon skulle bli keramiker, men sökte sen en annan utmaning, fick sommarjobb på en glashytta på Gotland och ”fastnade”. Och för Matilda Käsel var det när hon gick en förberedande konstutbildning och började skulptera, som det slog henne att det coolaste materialet att göra skulpturer av måste vara glas.

Nu vill de att andra unga ska få upp ögonen för glaskonsten, bli fast, bli kär och upptäcka coolheten i materialet. Och att BOOM! kan vara de förebilder de själva inte hade.

STOCKHOLM CRAFT WEEK

Syftet med Stockholm Craft Week är att synliggöra svenskt konsthantverket och nå en ny publik.

Programmet innehåller vernissager, seminarier, konstnärssamtal och öppna ateljéer i centrala Stockholm och Gustavsberg den 3–6 oktober.

Utställningen BOOM! Do it yourself finns på Barklund & Co i Aspudden, 2-20 oktober. Och i glashyttan Spajsy håller de workshops 5 oktober för barn och ungdomar.

Utställning

Hiphopen älskar sina postnummer

Publicerad: 2019-10-01 11:26:44 Av: Text: Maria Hagström Foto: Camilla Cherry

Att representera sitt område är viktigt inom hiphop och att använda de tre första siffrorna i postnumret är vanligt. Som sångerskan Cherrie med låten ”163 För Evigt”, där 163 är siffrorna för Rinkeby.

– Svensk rap och hiphopkultur är full av referenser till postnummer. Många använder det för att sätta sitt område på kartan. Det tycker vi på Postmuseum är väldigt roligt att kunna lyfta i en ny utställning, säger utställningsproducenten Julia Gunnarsdottir.

I Älskade postnummer berättar några av Sveriges mest kända rappare och producenter, bland annat Linda Pira, Ison Glasgow och Petter, tillsammans med musikjournalister, fotografer, forskare och konstnärer om hur de använder postnummer och varför platser är en så central del inom hiphopkulturen.

– För mig är det att reppa sin ort. Att 165 är hemma lärde jag mig tidigt, berättar Linda Pira i utställningen.

Älskade postnummer pågår till 28 februari 2020

Ewa Larsson

Säljare #158

Publicerad: 2019-09-27 14:23:15 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Ewa Larsson säljer tidningen vid Kungsträdgårdens tunnelbana. Hon har vid intervjutillfället jobbat klart sin första vecka.

Har du sett filmen och den kommande kampanjen?

– Ja. Jag tror det blir bra med en kampanj, att man visar hur det ser ut för oss säljare. Jag tycker kunderna förstår hur det är, de frågar ibland om jag kommer stå där och sälja tidningen i morrn också när de köper tidningen av mig. Jag tycker jag har bra kontakt med kunderna.

Har du blåst glas nångång?

– Nej. Men jag har varit och tittat på det. Man kunde inte förstå hur det gick till, men det var jätteroligt att se. Minns inte om det var i Småland eller på Gotland, jag hade små barn då, de är gamla nu.

Säljarnas ord om Situation Sthlm

Läsning som förändrar liv

Publicerad: 2019-09-26 08:57:36 Av: Text: Ulf Stolt & Maria Hagström Foto: Felix Swensson

Någon svarar: ”Jag skulle nog vara död i dag utan tidningen”. En annan svarar: ”En känsla av att fylla en funktion”. En tredje: ”Överlever varje dag”. De korta stroferna på månadens omslag är ordagranna citat från anonyma enkäter, genom åren besvarade av Situation Sthlms säljare. Det här är deras egna ord om varför tidningen är läsning som förändrar liv.

Det står åtta svarta pärmar i bokhyllan. De innehåller säkert tusentalet anonymt besvarade enkäter från många hundra av Situation Sthlms försäljare genom åren. Den första pärmen är daterade 2009. De femtio korta citaten på månadens tidningsomslag är ordagrant hämtade ur de här enkäterna, och är svaren på frågorna ”Vad betyder det för dig att sälja Situation Sthlm?”, respektive ”Vad skulle du göra om du inte sålde Situation Sthlm?”

Arbetet med tidningsförsäljningen är det enda jobb många av säljarna har en möjlighet att få. Och att de säljer en tidning, en långsam och pågående berättelse om Stockholm som aldrig tar blicken från varför det står en hemlösa människa på gatan och säljer tidningen till dig, har också sin speciella betydelse för dem.

När man läser de här svaren kan det inte bli tydligare – det här är läsning som förändrar liv. För somliga är den förändringen också skillnaden mellan liv och död. De senaste åren har Situation Sthlms upplaga sjunkit. Vilket i slutändan, om det fortsätter, hotar tidningens långvariga existens och därmed också den livsvikta sysselsättning flera hundra hemlösa människor i Stockholm, och i de andra städer i Mälardalen med omnejd där tidningen säljs, har.

Som Cari Biström och Johnny Sjöblom. Som bor i ett tält någonstans utanför Stockholm och vaknar där varje morgon och gör sig klara för att ta sig in till redaktionen på Timmermansgatan 38 för att köpa tidningar. Du kan se deras, och några andra säljares, väg till jobbet och vidare till sina arbetsplatser i filmen som spelats in och börjar visas i sociala medier och andra kanaler, samtidigt som det här numret släpps 25 september.

Johnny Sjöblom är övertygad om att han skulle ägna sig åt kriminalitet om han inte hade tidningen att sälja. Cari Biström håller med.

– Ja, det hade nog blivit nån variant på det… tidningen har verkligen räddat mig, räddat oss. Otroligt mycket. Inte bara att den håller oss vid liv och att vi får en ekonomi – vi bor ju i tält, måste ha värmeljus och gasol och mat och såna saker. Det viktigaste är kanske människors bemötande. Man får livsglädje av det, det ger mig så mycket på olika sätt, värdighet.

Kjell Johansson tyckte det var tufft att sälja tidningen i början, var rädd att känna skam.

– Det är viktigt hur man uppfattas i nån annans blick. Det är viktigt att det inte känns som om folk ser ner på mig. Men jag upptäckte snabbt att folk inte ser mig som en tiggare utan som en säljare. När jag sen började skriva i tidningen blev det ännu lättare, då kom jag över ytterligare en tröskel. Då släppte allting.

Tidningen fyller även en viktigt social funktion för honom.

– Det är inte så lätt för en tandlös, före detta missbrukare att träffa nya kompisar, det finns inget forum för det… det har blivit en länk till att tala med och träffa vanligt folk på ett naturligt sätt. Jag vill så mycket som möjligt komma bort från det liv jag levt, så det har varit viktigt att träffa folk på det sättet, en jätteviktig social kontakt.

Att sälja tidningen har också inneburit att han känner att han kunnat bidra till att överbrygga klyftan mellan ”vanliga människor och hemlösa människor”.

– Jag har skrivit om det i tidningen också – att det inte är så stor skillnad på människor egentligen, vi har bara olika sätt att hantera livet på. Alla människor har smärtsamma upplevelser att hantera, jag valde att fly genom droger, andra flyr på andra sätt. Men man måste ta tag i saker till slut om man vill bli hel. Det går inte att fly från livet i längden.

– Tidningen har visat att vi också är människor, men i en tuff och utsatt situation som bostadslösa – festen är ju slut sen länge. Det handlar ju inte om att man inte orkar anpassa sig, att man är slapp och inte ”tar sig i kragen”. Folk förstår att det är verkliga problem. Jag har ju använt tidningen till att berätta om det.

Han håller sig också borta från kriminalitet.

– Jag var tvungen att va kriminell på grund av missbruket, men jag tänker inte kriminellt. Men är jag pank och hungrig och bostadslös så börjar jag ju tänka kriminellt. Men tack var tidningen behöver jag inte ens fundera på det.

Ann Malmberg bor i dag i en träningslägenhet. I filmen ser man henne stänga dörren och ta sig mot redaktionen, och det är hennes röst man hör i speakertexten till filmen.

– Arbetet med tidningsförsäljningen har varit jätteviktig för min nykterhet. Annars hade man ju haft hela dagarna… det blir jättetråkigt till slut. Jag har ju skapat nya relationer och kontakter med människor. Det stärker mig, jag ser att jag fungerar utan alkohol.

I början var det svårt. Hon kände sig jätteblyg med tidningen, vågade knappt titta på människorna som passerade när hon stod med tidningarna på sin plats.

– Jag känner att jag växer som människa hela tiden. Jag är inte så blyg, vågar prata, har blivit mycket mera framåt och social, kan le åt folk. Jag har gått en behandling mot mitt alkoholmissbruk, jag vågar öppna upp och prata om det. Förr var det så skamligt. Nu har jag en lång nykterhet och kan berätta om det om nån undrar. Jag tror mina kunder förstår att jag kämpat mig till det jag har nu, att saker går att förändra. De som frågar svarar jag ärligt.

Hon är ganska säker på att om hon bara gått hemma utan sysselsättning hade ”det nog kraschat och jag blivit vräkt igen, och hemlös”.

– Det har ju varit såna perioder tidigare att jag varit på behandling, fått en lägenhet och sen druckit och blivit av med den. Jag har fått kämpa lite med blygheten och med rutiner. Jag kämpade för att det kändes viktigt. Men det tog lång tid innan jag vågade berätta för mina barn att jag sålde tidningen, var rädd för hur de skulle ta det. Men de har bara stöttat, tycker det är bra att jag gör nåt. Jag har jättebra kontakt med barnen nu, de litar fullt och fast på mig. De vet vad jag gör på dagarna.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #265