Kontraster, tänker jag när jag tittar ut från den franska balkongen och ser hagelbitar stora som golfbollar krossas mot det snirkliga räcket och stolen som tråcklats ut på den smala avsatsen för att kunna sitta och glo på folk. Men nu är gatorna tomma, förutom den vitklädda damen med vitt paraply som skyndar på gamla ben in i butiken som är lika liten som hon. Där är allt vitt, förutom att hon drar ut en hemlig låda i ett vitrinskåp bakom travar med böcker, om man frågar efter cigg. De röda skyltar, som förr visade att caféer i varje gathörn säljer tabac, existerar inte längre. Hur fan ska man få tag på cigg? Undrade mitt resesällskap, innan vi hittade vita damen.

Om några timmar ska jag träffa en vän som fann kärleken över nätet och sa hej då till Sverige, hej till Paris och det romantiska skimret över byggnader som sett århundraden passera. Hon arbetar i den del av stan som har breda boulevarder, triumfbågar och Eiffeltorn. Hon ska bara jobba klart för dagen, ta hand om någon kund som spenderar timmar i butiken och hundratusentals kronor - bara sådär. En kunglighet eller en premiärministers dotter. Eller kanske en världskändis. I alla fall någon svinrik.

”På mitt jobb gråter folk av andra anledningar”

Jag har inte sett min vän på länge, men det känns som i går när jag sätter mig mitt emot henne vid ett restaurangbord. Vi lever olika liv i dag men i ett tidigare liv bodde vi ihop, delade snarkningar och makaroner med ketchup. Nu äter vi indiskt. Min vän berättar att det finns vuxna människor som gråter för att de inte kan köpa ett visst svindyrt smycke. Inte för att de inte har råd, utan för att butikschefen inte anser personen vara rätt person att bära det.
Jag säger att på mitt jobb gråter folk av andra anledningar.

På hennes jobb träffar hon folk som lever i överflöd, på mitt jobb träffar jag människor som saknar ett hem. Kontraster, säger vi, om hur olika världar det är. Hon säger att hennes jobb handlar om psykologi och att hantera människor. Och det gör mitt också. Folk lever i olika verkligheter. Och de olika verkligheterna är verklighet för dem som lever där. Inte behöver de svinrika vara lyckliga för att de har dyrbara skatter. Ensamhet kan finnas överallt, och en desperat önskan om att få tillhöra, om det så är med hjälp av ett smycke. I varje människa bor en människa. Ibland får man bara leta lite extra.

Jag åker tillbaka till hotellet som Robin Hood och tänker att världen är orättvis när kontraster blir för stora. Vissa har för mycket och andra för lite. Jag träffar på mitt resesällskap utanför hotellet. Han är röksugen och på väg till vita damen. Hon bökar runt i butiken, där hon är från morgon till midnatt. Vi slår oss ner och hon pratar knagglig engelska. Jag vill ta en bild av hennes speciella butik, men det får jag inte. Hennes verklighet ska bara vara verklig i verkligheten, inte upplevas genom en lins. Där inne i hennes lilla värld färgas allt ljust, men hon inger sådan respekt att jag tror att hon kan få is att falla från himlen.
Om hon skulle vilja.