INTECKNINGSVÄGEN, Postiljonsvägen, Margretelundsvägen. Husnummer på ännu fler gator. 25, 10, 61…

Jag minns alla mina trappuppgångar.

I en fanns en kvinna som knackade på och bad om mat.

I en annan lärde jag mig hur tunna väggar kan vara.

I en tredje förstod jag hur ensamhet låter.

Trappuppgångar som luktade rengöringsmedel, sopor, nybakat och cigarettrök. Som bultade av techno, operasång och skrik från barn i uppror. Eller tystnad.

Och den gången jag hörde något jag inte ville höra. Jag ringde polisen.

Jag har signerat kontrakt, godkända och icke godkända. Inte i något stod det vilka grannar jag fick med på köpet. Kontrakt utan finstilt om kontakt. Vem som levde några centimeter betong ifrån mig – nära nog att höra när någon var sjuk, bråkade eller borrade tills väggarna vibrerade. I trapphus lär man känna människor genom ljud innan ord.

”Fotsteg rusar över taket som om golvet brinner.”

Jag minns många av mina grannar, men jag minns få namn.

Tanten som tog morgonpromenad med rullatorn, men kämpade med porten.

Personen som sov utanför vindsförråden, men som mest märktes genom kvarlämnade smulor.

Grannen jag hade en pakt med: jag skvallrar inte om att du röker på din balkong om du inte skvallrar om att jag grillar på min.

GRANNAR KAN VARA främlingar vars privata ögonblick vi ändå känner till. En kvinna ovanför hade så högljutt sex att hela kvarteret visste när hon kom. Sedan hamnade jag i hissen med någon och luften blev trång. ”Vilken våning är det du bor på?” sa jag. ”Fjärde.” Tystnaden. ”Men det är inte vi som låter!” Det var inte han som låg med kvinnan vars röst jag bara kände. Men han levde på mitt tak.

Folk möts i hissar och trappor. Eller inväntar att stegen ska dö ut innan man lämnar hemmet. Många upplever att det blivit svårare att lära känna sina grannar, men nyfikenheten finns kvar. Bakom varje dörr pågår ett universum. Kärlek, separationer, diskberg, nattjobb, drömmar, oro. Men vi passerar ofta varandra som skuggor.

Vi delar kodlås, men skiljs åt av säkerhetsdörrar och titthål. Samtidigt känner människor sig tryggare när de känner folk omkring dem. Vi blir gladare av att hälsa, av små spontana samtal. Kanske till och med i en hiss. Och jag tänker på två äldre kvinnor jag läste om under pandemin. De satte stolar på varsin sida av trapphuset och umgicks på två meters avstånd.

Kanske är det därför jag gillar trappuppgången på nummer 25. Här finns de som vattnar mina blommor och lånar ut sin lägenhet. Som lånar mjölk av mig och ber mig släppa ut katten. Andra erbjuder min son en cykel och jag ger bebisgrejer vidare. Grannen under mig hör mitt barns fotsteg rusa över taket som om golvet brinner, men klagar inte. En annan öppnar cykelförrådet när jag låst in min nyckel där. Igen. Eller knackar på: ”Du har glömt nyckeln på utsidan av dörren.” Igen.

Min son ritar teckningar med hjärtan och skickar in genom brevinkasten.

Vi kan vrida om nyckeln. Eller låta dörren stå lite på glänt.