TVÅ HJULSPÅR IN från allfartsvägen. En kruka på en sten.

Synligt mellan träden och dungarna ett ladtak och kortväggen på en kimröksröd brädhög till sommartorp som stått där sedan i alla fall någon gång på 1800-talet.

Trädgårdsland och pump. Redskapsbod. Hagar och ängar nära, bärträd och buskar, utedass, skogen som en dov kyrksal bortom staketen.

Och framför vedboden en avlång ganska flat sten som bildar en häll i gräsmattan.

Det är där bilden är tagen. Jag sitter närmast min farsa, min syster sitter bredvid mig, snett framför oss sitter mamma. Jag pratar, säger något, det syns på mina läppar och på vinkeln på farsans huvud att han lyssnar. Jag har en leksak, någon sorts troll ser det ut som, i knät. Min äldre syster bär hängslen och polotröja med lång ärm och ler mot vår mamma.

Det är sommarskymning men med tillräckligt släpljus kvar. Bilden är tagen efter att jag och min syster agerat barn i ett reportage i lokaltidningen. Fotografen i dag död, han söp ihjäl sig några decennier senare. Reportern numera till åren, käpp och stödstrumpor och blodtrycksmediciner, men då var han min Hemingway – axelbred, mustasch, hade sett El Cordobes bli stångad i Madrid, gjort FN-bataljoner, slagits i Marseilles hamn, ägde en italiensk sprintkniv och hade Johnny Weissmullers autograf.

Jag försöker utröna när bilen är tagen. Har människan varit på månen?

Farsan i träningsoverall, polisonger, inga glasögon ännu, mamma i kofta och snäva byxor, badskor, frisyren halvkort, tjocka glasögon.

”En pressläktare någonstans i världen via ett skakigt modem.”

MIN SYSTER HITTADE bilden – en hoprullad lite fläckig och luggad papperskopia i A3 – i en byrålåda när vi sent i våras lastade ihop de femtiosju somrar som det blev där i torpet, för vidare avhämtning.

Med mamma numera i minneslunden känner sig farsan färdig med torparlivet.

Vi tog med det vi förmådde bära – mormors päls, en äkta svensk matchtröja från VM 1994, en Olivetti reseskrivmaskin fylld med dekaler från olika EM, VM och OS, några spröda peyotemålningar från Mexiko, en matta, ett mindre skåp.

Och den där bilden. Tagen under släpljuset en sommarkväll när livet precis har vågat ta sin början. På en stenhäll framför ett torp som ingen av oss där på bilden mera lär återse. Den bär konturer av drömmar. Av framtid. Av liv – mitt, mammas, min systers.

För farsan återstår ännu oändliga tidningssidor att fylla med text, VM-finaler, Olympiska spel, krönikor som budkavlas hem till redaktionen på knivseggen från en pressläktare någonstans i världen via ett skakigt modem, allt det som skulle bli hans liv, har där ännu inte riktigt vågat börja.

Men det finns där, i den där bilden på stenhällen under släpljuset en sommarkväll.

HAN MESSADE PRECIS.

Äter lunch på någon av det fåtal restauranger han varierar sig mellan. Hade talat med min syster. ”Hörde att du tog skrivmaskinen”.

Den står i bokhyllan nu. Bilden ligger hoprullad på den.

Jag ser på den ibland. Och minns doft av trycksvärta. Ljudet av pressen som stånkar i gång några våningar upp från sportredaktionen. Limmet i burkarna på allmänredaktionens bord. Ljudet av skrivmaskiner. Rörpost som susar under innertaket.

Jag här. Nu. Han där. Knackar sena åttio. Går fort. Smala byxor. Städerska. Glasklar skalle. Någon tillfällig krämpa.

Från stenhällen och hit.

Jag tror inte att det enbart är en tillfällighet.