Här börjar min skog. Hit kommer jag när jag behöver få andas. Det går inte att beskriva med ord vad natur betyder för mig. Jag skulle inte må bra om inte jag fick komma ut. På berget grillar jag med ungarna – barnbarnen. Och det finns mycket blåbär. Jag plockar och gör paj och sylt. Blåbär är så jäkla goda.

Som barn plockade jag svamp och bär hos mammas moster i Dalarna och i Finland. Jag tyckte särskilt om när pappa och jag var ute i skogen. Bara vi. Han är inte min biologiska, men för mig är han min pappa. Det går att lita på honom till hundratusen. Min biologiska pappa träffade jag en gång när jag var femton. Vi var lika – julbenta, mörkhåriga och hoppiga. Nästa gång var när han dog av levercancer. Han kände inte igen mig. Jag höll honom i handen och gick i korridoren med rullstolen.

Min kära dotter bor i Skogås, så jag blev superglad när jag kunde flytta till Jordbro. Jag har haft försökslägenhet förut och varit hemlös. Minns min första hemlösa natt, på en filt på en äng. Vaknade när de skulle slå gräset och hade fästingar överallt. Nu har jag en balkong med buskar jag ympar. I sommar ska jag jobba som trädgårdsskötare i Hökarängen. Det blir roligt.