ERSTA PALLIATIVA.

Jag förstod så snart jag öppnade dörren och såg en mansperson sitta i en rullstol vid den gläntade franska balkongdörren i burspråket längst ner i korridoren att det var han – pläd kring benen, afghanpäls draperad över axlarna likt en kyrillisk överste, solglasögon, hårband med tre örnfjädrar nedstuckna bakom vänster öra och en otänd cigarett i ett silvermunstycke inlirad mellan knogarna på höger hand.

När mina steg närmade sig vände han upp huvudet. Ögon blå som rödhakeägg, distinkta och vaksamma.

– Vem är du?

– Det gäller annonsen. Skrivmaskinen.

Han nickade ner mot en korridor med stängda dörrar på höger sida.

– Ok. Jag bor där. Du kör. Trampa ur bromsen först, spaken på vänster sida.

DET STOD RÅSTEDT på en handskriven lapp på dörren. Rummet doftade svagt av rökelse. En nylonsträngad Levin stod lutad i ett hörn, ett par slitna träskor vid sidan av dörrmattan, på ena väggen en drömfångare och en filmaffisch från Peter Sellers ”Oh vilket party”. Bokhyllor täckte resterande väggar.

– Där är den.

På skrivbordet vid fönstret stod en grågrön Facit resemaskin från sent sextiotal. Svarta tangenter. Rött och svart färgband. Intill den buntar av tidskrifter och anteckningsböcker, pappersbuntar, en hink med pennor, en liten gipsbyst av Strindberg och ett fotografi av Bellmans dödsmask. På fönsterbrädan en uppstoppad mås.

”Det undermedvetnas spårljus som blottlade lögnen.”

– Längesen du skrev nåt på den?

Han suckade, svarade med låg röst:

– Har du läst Jack?

– Ja.

– Du minns slutet? Hur han tappat bort sin anteckningsbok ute på Djurgården, cyklar tillbaka i mörkret och letar efter den i gräset men aldrig hittar den. I verkligheten hittade han en anteckningsbok… men det var inte hans anteckningsbok. Det var min.

Han knäpper med höger pekfinger på några av tangenterna.

– Det fanns även en del dikter – ”Söndag”, ”När duellen är över”, ”Stockholm City”, ”Bente” och några till jag glömt namnen på nu – i anteckningsboken. Dom snodde han också och gjorde låtar av.

Detaljen om den försvunna anteckningsboken såg han som författarens marridna tecken på skuld, det undermedvetnas spårljus som blottlade lögnen och stölden.

– Mitt liv förskingrades och gröptes ur, jag blev uthängd och villkorslöst generaliserad, mitt anonyma porträtt kom att avmålas med vänsterhanden av en fullständigt talanglös epigon.

Sedan april 1976 hade han inte tryckt ner en enda tangent på skrivmaskinen.

– En redan avverkad rännstens-Dickens mot en generations förkunnare… Ingen förläggare i vintergatan skulle vilja befinna sig närmare än tio distansminuter från den manusbunten.

Han snurrade sin dödskallering.

– Tror du mig?

INNAN JAG HANN svara öppnades dörren, en kvinnlig vårdare kom in med en liten silverbricka med två muggar på – en större med vatten i, en mindre med två tabletter i.

– Dags för din kvällsmedicin nu, Ulf Gerhard.

Han tittade på vårdaren, sedan på mig, sa ingenting, svalde tabletterna, jagade ner dem med en vattenklunk, vårdaren gick ut igen.

– Tror du mig?

Jag sa ingenting. Han suckade, fattade skrivmaskinen med båda händerna och räckte den till mig.

– Då så. Men kom ihåg en sak – natten har sitt sätt att sänka båtarna.