Precis som det står i förordet till boken Hemlös – Med egna ord som medföljde som gåva med det här numret: det fanns ingenting som pekade i riktningen att Situation Sthlm fortfarande skulle säljas på gatorna i stan, tre decennier senare, när några av oss i den dåvarande redaktionen en augustieftermiddag 1995 kånkade upp kartongerna med det första numret till den dåvarande redaktionen på Gävlegatan 23. Och det Situation Sthlm som finns i dag har väldigt få, eller nästan inga, likheter med det Situation Sthlm som fanns då och som började ge ut en tidning. Året innan hade en ekonomisk förening startat som hade utgivningsbeviset för en tidning med titeln Situation Sthlm. Och en löst sammansatt redaktion, bestående av människor med olika former av arbetsmarknadsåtgärder som gjorde det möjligt, hade engagerats som börjat planera det första numret.

Förebild var den engelska gatutidningen The Big Issue som lanserats några år tidigare och skapat en hel del uppmärksamhet, både för det i England snabbt ökande hemlöshetsproblemet och för tidningen i sig och dess innehåll och attityd. I Sverige var hemlöshet ingen stor fråga medialt. Men hemlösa personer började bli mer och mer synliga på gatorna i stan och den stora psykiatrireformen var precis på väg att rullas ut och skulle komma att inom en snar framtid påverka den situationen. Men om det visste inte vi på redaktionen på Gävlegatan 23 särskilt mycket då. Vi brottades med mer närliggande problem. Som vart pengarna till att trycka nummer två av tidningen skulle komma från, då det i nummer ett puffats för ett kommande nummer redan i början av september.

NÅGRA MAGRA ÅR
Redaktionsmedlemmar kom och gick. Jag minns bland annat en ung kvinna som precis gått ut Journalisthögskolan och som sökte sig till oss. Hon var med på några redaktionsmöten, sedan tog hon sig vidare i branschen, med förklaringen att hon inte trodde att det här skulle fungera. Hon hade dessutom helt rätt. Det fungerade inte. På det traditionella sättet. För det fanns inte pengar så det räckte, varken för att trycka tidningar eller betala hyra för en redaktion – vi höll därför en period redaktionsmöten på caféer eller hemma hos någon – eller till att köpa kuvert och frimärken eller papper till faxen. Men eftersom ingen av oss gått Journalisthögskolan och fått lära oss hur en redaktion eller tidning ska fungera, och det därmed inte hissades några röda flaggor i tillräckligt stor utsträckning angående projektets dödsdömdhet, så tuffade vi på. Och då och då kom en tidning ut. Det gick som längst tre-fyra månader mellan utgivningarna, om jag minns rätt. Vi lyckades med viss oregelbundenhet hustla till oss ett produktionsstöd från den tidskriftsansvarige på Statens kulturråd som knappt täckte tryckkostnaden, och vi gjorde någon skakig deal med ett tryckeri om att få trycka tre tidningar hos dem och när nummer tre började säljas så börjar vi betala fakturan för första numret vi tryckte hos dem. En bra deal för en bunt blåögda idealister som bara vill få ut en tidning på gatan, men en svår black om foten, rent företagsekonomiskt.

Det tjafsades internt. Somliga ansåg sig mer kompetenta än andra att bestämma hur tidningen skulle se ut och hur saker och ting skulle skötas. Det förekom kuppförsök mot den ekonomiska föreningen. Advokater rådfrågades. Debattexter skrevs. Skramlet lade sig efter en tid. En kärna av oss blev kvar. Och viss tillfällig stadga infann sig. Vi flyttade in på Roslagsgatan 48, i den första ordentliga redaktionen. Men någonting var nu tvunget att göras om tidningen skulle ha en framtid. En social verksamhet kopplad till tidningen – som The Big Issue hade – var vi inte i närheten av att ha, men för att vara en riktig gatutidning behövde vi ha det. Vi såg verkligen behovet. Och kom till slut fram till en lösning.

EU-BIDRAGET
Det EU-bidrag vi sökte låg under något som då hette Mål 3: Unemployment. Det kunde sökas av olika Europeiska projekt som arbetade med människor med viss psykiatrisk problematik som befann sig långt från arbetsmarknaden. Ansökan var omfattande, med ingående beskrivningar av nuvarande verksamheten och budgetar och tidigare årsredovisningar – på den punkten var vi kanske aningen diffusa – och vad projektet skulle innehålla och utformas till under projekttidens tre år. Vi satt och skrev den, ofta på kvällar och nätter av någon anledning, på dåvarande Tidskriftsverkstaden nere i källaren på Stora Gråmunkegränd i Gamla stan. Där vi också formgav tidningen den här första tiden. Man behövde två samarbetspartners i andra EU-länder som sökte samma projekt och vände sig mot samma målgrupp som man fick ordna kontakt med själv. Och det krävdes statliga medfinansiärer på en del av budgeten – 45 procent om jag minns rätt. Vi fick med oss Stockholms stad och Statens kulturråd som medfinansiärer.

Våren 1997 fick vi svar att vår ansökan godkändes och på hösten samma år började projektet att rulla. Och vi kunde nu annonsera ut en tjänst att enbart jobba med säljarna i distributionen. Jag minns inte hur många ansökningar vi fick, men den hösten anställde vi en person som jobbade riktat med säljarna – sålde tidningar till dem, försökte hjälpa dem med andra saker i den omfattning det gick. Något av det första vi köpte för EU-pengarna var en egen dator med internetmodem och program och kapacitet att kunna sköta formgivning och bildhantering av tidningen, så vi hade allt det i huset. Skrev gjorde vi på gamla mac-datorer vi fått skänkta till oss från något vänligt företag som bytt upp sig. Projektet rullade på, upplagan ökade sakta, fler och fler säljare kom till oss, i slutet av projekttiden flyttade vi till en ny större lokal på Döbelnsgatan 52.

”SÄLJAREN KAN SKAPA SIG EN EGEN EKONOMI. MED EGENMAKT, FRIHET, OBEROENDE OCH STOLTHET.”

Efter projekttidens slut fortsatte Stockholms stad – efter att vi på deras inrådan startat en ideell föreningen för den sociala verksamheten – att ge oss ett verksamhetsbidrag för den sociala verksamheten, som nu utökats med ytterligare en person. Men vi hade skaffat oss en ekonomisk kostym som vi fick mer och mer svårt att fylla ut efter att bidragstiden gått ut och vi nu skulle bära kostnaderna helt på egen hand, samt att vi drogs med lite gamla skulder fortfarande som vi inte lyckats skaka av oss.

Efter några år med fokus på att bara hanka oss fram räkning för räkning, tryckning för tryckning, löneutbetalning för löneutbetalning, insåg vi att någonting radikalt behövde göras. Idén om att rekonstruera verksamheten och skapa ett aktiebolag av tidningen som då var en ekonomisk förening, väcktes. Vi kom efter ganska kort betänketid fram till att det var det vi måste göra. Annars skulle vi inte bli kvar. Ett aktiebolag utan vinstutdelning till aktieägarna – eventuellt överskott återinvesteras i verksamheten – började skissas på under 2003 och året efter flyttades successivt tidningsverksamheten över till det nystartade Situation Sthlm AB. Och här börjar den nya tiden, här läggs grunden för det Situation Sthlm som sedan började mejslas fram – nya personer i ledande befattningar, nya tankar, ny riktning – något år senare och som finns kvar än i dag. Men vi återkommer till det lite längre fram i texten.

EN TIDNING SÄLJS PÅ GATAN
Som idé på ett ritbord är en gatutidning en tämligen simpel produkt som kan förklaras med några enkelt dragna streck och linjer. Hemlösa människor säljer en tidning på gatan till allmänheten, för dubbelt så mycket pengar som de tidigare betalat för den, när de köpte den på gatutidningens redaktion. Så ser själva affärsöverenskommelsen mellan parterna ut – vi delar lika på intäkten från tidningen, av respekt och uppskattning för varandras arbete. Tidningen kan därmed fortsätta tryckas. Och den hemlösa personen kan skapa sig en egen ekonomi utifrån sin egen förutsättning, med allt vad det innebär av bland annat egenmakt, frihet, oberoende och stolthet. Det är nämligen själva säljögonblicket av tidningen som är alltings egentliga kärna, det är utifrån den lilla händelsen alla de positiva egenskaperna som en gatutidning kan knuffa i riktning och rörelse, strålar. Men det handlar inte bara om vad intäkten som säljaren får av en såld tidningen kan betyda och omsättas till i praktiken, utan i allra högsta grad om vad vi om som gatutidning väljer att göra med det där ögonblicket. Och allting som pågår och sker runtomkring det. För köparen. Och för den enskilda säljaren. Det handlar dels om tidningens kvalitet och läsvärde, att det som säljs är en tidning som är värd vad den kostar och håller en så pass hög journalistisk kvalitet att den får människor att återvända till den och fortsätta köpa den. Och det handlar om hur man som gatutidning förhåller sig till, ser på, bemöter, uppmuntrar, stärker, hjälper och stödjer den grupp av hemlösa och socialt marginaliserade människor som väljer att ställa sig på gatan och sälja tidningen. Efter att ha investerat sina egna pengar i tidningar att sälja. Hur man som gatutidning på olika sätt – alltifrån bemötandet i dörren till tillhandahållandet av väskorna att bära tidningarna i - möjliggör säljarnas arbete med att sälja tidningen, är det smorda kugghjul som får en gatutidning att fortsätta i riktningen framåt.

DEN NYA TIDEN
Grundidén fanns på plats. Tidningen som egen produkt hade en någorlunda kontur. Men det fanns ingen tydlig plan och riktning, ingen utvecklad och djupare tanke med hur och varför vi skulle och borde göra det vi gör, ingen långsiktig blick på hur alla delar av företaget – från tidningen till säljet på gatan till skapandet av andra intäkter som annonser och stödprenumerationer – skulle renodlas, utvecklas och fogas ihop till en enhet som drog åt samma håll.

”DET ÄR LÅGA TRÖSKLAR IN, LÅGA KRAV FÖR ATT KUNNA TA DEL AV VERKSAMHETEN.”

När Pia Stolt anställdes som VD för Situation Sthlm på hösten 2005 var något av det första hon gjorde att anställa Jenny Lindroth som ansvarig för den sociala verksamheten. Fokus blev att renodla. Smalna av. Och från grunden definiera vad Situation Sthlm är och ska vara.

– Grunden handlar om att bli vid din läst. Man kan bli halvbra om man sprider sig tunn och försöker se till alla behov som kan finnas. Vi upptäckte då att vi tappade uppgiften – vad är det vi ska göra? Därför är vårt fokus på arbete, sysselsättning. Vi är jobbet man går till, säger Pia Stolt.

Situation Sthlm är en lågtröskelverksamhet, vilket antyder precis det namnet säger – att det är låga trösklar in, låga krav för att kunna ta del av verksamheten.

– Med krav menas att vi inte kräver att man är helt drogfri. Många av våra säljare har, eller har haft, en beroendeproblematik som de kämpar med. Vilket gör att de inte kvalificerar sig för ett jobb på den öppna arbetsmarknaden, jobb i offentlig regi, praktikplatser, offentligt skyddade anställningar eller att studera, berättar Jenny Lindroth, och lägger till:

– Därför är lågtröskelverksamheter som Situation Sthlm jätteviktiga, därför att de fångar upp människor som annars faller mellan stolarna. Inte alla kan och vill, eller är inte motiverade till eller klarar av, att sluta missbruka.

Pia Stolt påpekar att det redan finns tillräckligt med höga trösklar i samhället.

– Vi skulle ju inte nå den här säljkåren om vi hade höga trösklar. Det finns väldigt få möjligheter till arbete för människor som klarar låga trösklar. Vill man att de i slutändan ska klara av ett sätt att bo så måste man vända sig mot vad den här målgruppen klarar av. Och de klarar av låga trösklar. Hon berättar att tidningsförsäljningen och att ta del av Situation Sthlms verksamheter ökar möjligheten att kunna bo.

– Även om man bor ett tag och det kanske inte går bra, men alla såna erfarenheter – nu bor jag här, nu klarar jag det här i tre månader, är i sig rehabiliterande veckor, månader eller år och ökar sannolikheten att man ska klara det en längre period sen, exempelvis i Bostad först.

– Vi får ofta frågan om hur många som kommer ut på den ordinarie arbetsmarknaden. Det är inte det primära målet med det vi gör, utan det primära målet är att kunna bo på ett mindre utsatt och skadligt sätt. I dag talar man mycket om harm reduction, att fokus ska vara på att minska skadeverkningar och rädda liv. När Situation Sthlm startade 1995 arbetade man redan på det sättet, utan att veta om att det hade ett namn.

Begreppet harm reduction och dess metoder fick vi nys om först vid en reportageresa till Amsterdam 1998. Jenny Lindroth: – Att minska skadeverkningarna för ett beteende som inte slutar, rädda liv i stället för att straffa – det är det som är både verksamhetens och sysselsättningens röda tråd.

HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP
Jenny Lindroth beskriver den röda tråden i begreppet hjälp till självhjälp.
– Vi hjälper inte säljarna med det de bör klara av själva. Det finns andra organisationer som är väldigt bra på det, de har volontärer och personal som hjälper brukare eller gäster eller deltagare att få hjälp och stöd att göra saker. Vi försöker motivera dem att förändras själva.
Det handlar om att stimulera sysselsättning i stort och smått. Att stimulera individens kapacitet – som ofta är större än vad personen själv tror, och också vad många i omgivningen tror.

– Det märker man tydligt i skrivarverkstaden med människor som kanske aldrig haft en tanke på att de kunde skriva nåt, men kanske haft en dröm om att göra det. Men nu gör det. Boken som kommer ut nu är ett bra exempel på det, säger Pia Stolt. Och för att kunna stimulera människor att sysselsätta sig så är det viktigt hur man bemöter människor, vad de möts av för attityd från personalen här när de kommer hit.

– När en säljare kommer hit och vill bli säljare så har personen redan gjort ett aktivt val att vilja förändra sin situation. Vi möter ju människor i nån slags ambition av förändringsvilja, så i stället för att bekräfta personen som då kommer in här som en stackare, så bemöter vi dem med möjligheten av vad man kan göra. Vilket är utvecklande och rehabiliterande i sig, säger Jenny Lindroth.

Pia Stolt berättar att hon ofta – hennes skrivbord är placerat inte så långt från dörren ut till distributionen – hör personalen i distribution fråga den som kommer in. ”Hej, vad kan vi göra för dig?”.

– Det blir en enorm skillnad i bemötande än att komma nånstans där människor talar om för dig vad du ska göra: ”först ska du klara det här, sen ska du göra det här…”. Det tror jag är enormt viktigt. En liten grej, men känslan av att bli tillfrågad ”vad kan jag göra för dig?” för nån som sällan blir tillfrågad det, är betydelsefull.

Jenny Lindroth berättar att det ibland kan handla om att vilja sätta sig med personalen i distributionen och bara prata. Ha ett motiverande samtal, berätta var de befinner sig, sätta ord på det som hänt under dagen, försäljningen eller privata angelägenheter.

– Vi är en partipolitiskt, religiöst och fackligt obunden organisation, vi är inte en myndighet, det kommer inga repressalier. Så relationen mellan oss och säljarna är på så vis ren, det som sägs får inga konsekvenser. Här kan man va ärlig, man kan berätta hur man mår, vad man gjort, utan att det sätts i gång åtgärder.

Att sälja Situation Sthlm är ett frivilligt val. Pia Stolt understryker det viktiga i det, att det finns en mängd sammanhang och institutioner som hemlösa människor måste deala med, som inte är frivilliga val.

– För många tror jag att vi är den enda fungerande organisationen eller verksamheten som de har den relationen till. Annars är det mycket måsten, man måste hit, vara där då, måste hit då. Men du måste inte vara här, du är här om det passar dig, så mycket eller så lite du vill, finns inget krav att du ska sälja x antal tidningar.
– Att sälja tidningen är frivilligt. Du behöver inte tala med personalen, ha din post ställd hit eller äta våfflor när det bjuds på det. Allt är frivilligt.

EN LÅNGSAM BERÄTTELSE
När Situation Sthlm gav ut sina första nummer av tidningen 1995-1996 fanns det ingen sammanhållande redaktionell tanke med varför tidningen såg ut som den gjorde, berättade det den gjorde, på det sätt den gjorde. Det gick inte att ha det då. Dels berodde det på redaktionens okunskap och orutin – ingen hade gjort en tidning tidigare, knappt ens skrivit i någon – och den sporadiska utgivningen de första åren gjorde det svårt att hitta en kontinuitet.

”TIDNINGEN ÄR EN LÅNGSAMT PÅGÅENDE BERÄTTELSE OM STOCKHOLM.”

När EU-projektet rullade i gång 1997 och tidningen började komma ut regelbundet – tidningen har hållit den utgivningen sedan dess – sista onsdagen varje månad, började det bli möjligt att planera och lyfta blicken framåt. – Att Stockholm var den naturliga utgångspunkten i allt berättande var ju uppenbart från början. Och att det skulle va nån form av gatunära anknytning i utblicken på ämnen och reportage- och personval var också ganska klart. Men vad betyder det, egentligen, hur gör man det? Det var också klart från början att vi aldrig skulle turista i tidningssäljarnas tillvaro – däremot skulle vi få dem att själva skriva och berätta om det hemlösa livet medan det levdes. De första sidorna med säljarnas texter, döpta till Gatuplanet, började publiceras 1997, Raine Gustafsson publicerade sin första dagbok i juninumret, # 18, 1998.

När jag nu bläddrar i de tidiga numren av tidningen – jag kikade just igenom de femtiofem första numren – så är det en hel del som med tiden, efter några års utgivning, går att känna igen i tidningen fortfarande. Vi är på gator och innergårdar och skriver om märkliga jobb och håller ett ständigt öga på vad som sker inom den politiska sfär som påverkar säljarnas situation.
Personer som intervjus i olika format får pratat till punkt. De är aktuella, de är stockholmare, de är inte de mest uppenbara i mediaflödet – vissa är kanske det – och reportage och bilder får ta plats. Det är uppenbar tonvikt på kultur och samhälle. Och Stockholm. Och gatan. Vi har egentligen bara förädlat det hela. Blivit tydligare. Kanske lite mindre ängsliga.
Situation Sthlm är egentligen klassisk lokaljournalistik, synnerligen geografiskt snäv sådan, men i magasinsformat. Den enda i sitt slag. Som publicerar en långsamt pågående berättelse om Stockholm och situationen här, månad efter månad, år efter år. Med blicken alltjämt på de gator den berättar om, och med säljarnas unika röster i varje nummer. Det handlar dels om yttrandefrihet, om att i tidningen ge hemlösa människor en tydlig röst och ett sammanhang. Och att med tidningsförsäljningen på gatan vara en ständig påminnelse om en verklighet.
Som en hemlös person kämpar med att förändra. En tidning i taget.

TYDLIGHET VIKTIGT
Något Pia Stolt insåg ganska snabbt när hon tillträdde som VD var att verksamheten behövde smalnas av, och att som organisation lära sig att säga nej.
– För att bli nischad och riktigt duktig på det man gör så krävs det att man blir ganska smal. Det är svårt att sörja för dusch och sov och mat, och samtidigt driva en skrivarverk-stad och va en redaktion. Det är stora glapp där emellan.

– Nåt vi varit tvungna att tänka till kring är att säga nej. Bli bra på att värna kärnverksamheten, eftersom behoven är så stora så är det lätt att frestas att göra mer än man kan. Som exempel fanns ett system tidigare att säljarna kunde låna tidningar.

– Vi kunde ju se de negativa effekterna av det och lära oss. Man fick låna tidningar… Vänta nu, vi sätter säljarna i skuldfällor, skapar konfliktytor, bygger in bråksituationer – ”Nej, jag lånade inte så många…”. Systemet upphörde snabbt. – Den goda viljan – som vi talat mycket om och verkligen problematiserat – som handlar om att det verkar så snällt att va snäll, men egentligen handlar det om att det snällaste man kan göra är att ge människor makt.

”DE DÄR SMÅ SAMTALEN MAN HAR HELA TIDEN, DET ÄR DE SOM BYGGER DE VIKTIGA RELATIONERNA.”

– Vi har alltid haft med oss det här med att problematisera den goda viljan och vad som känns bra i kroppen för oss att göra: ”Åh, vi har en brännbollsaktivitet…”. Och i stället orka att ge säljarna det de efterfrågar.

Jenny Lindroth påpekar behovet av att ha en verksamhet som är tydlig.

– Säljarna ska veta vad som förväntas av dem när de kommer hit, annars stimulerar ju det till kaos, och de har tillräckligt med kaos i sina liv. Vi kan inte täcka alla hjälpbehov som våra säljare har. De har också väldigt olika behov. Många har alkohol- eller drogberoenden, andra har en psykiatrisk problematik, vissa har kommit längre än andra.

– Det finns andra hjälporganisationer som är bättre än oss på det här basala behoven, kläder, mat, en säng för natten, typ kyrkor, andra idéburna organisationer.

EN TIDNING I TAGET
Situation Sthlm är en liten, flexibel och snabbrörlig organisation – vägen från beslut till handling kan handla om timmar. Och den kontinuitet som behövs för att skapa relationer handlar också om att få personal att trivas och vara kvar, för att tiden att skapa de lång, djupa relationer som kan vara avgörande för förändring, kan skapas.

– Jag tror att skälet till att vi har människor här som jobbat länge – man borde väl egentligen fråga var och en varför – är att vi har en stor grad av frihet, en stor grad av tilltro till människors kapacitet och kompetens, det finns ett stort utrymme för att komma med egna idéer och tankar. Det är inte toppstyrt på nåt sätt.

– Grunden är att vi som arbetsgivare försöker tillmötesgå människors behov av att få ihop ett liv och ett jobb, säger Pia Stolt. Bland annat handlar det om att bygga bort sådant som kan frustrera.

– Vi har i stället varit bra på att dra in resurser så att möjligheten finns för vår personal att sörja för de behöv de möts av. Givet att vi har en avgränsad mängd behov vi ska svara upp mot, givet tiden som finns att hjälpa.

– Det finns tid att hjälpa nån att betala en räkning. Det finns tid att relatera till människorna här. Då går man från jobbet med en känsla av att man räcker till. Jag tror det är en jätteviktig sak.

Ingmari Olofsson och Jonas Svensson har båda jobbat länge som samordnare i distributionen. De säljer bland annat tidningar till säljarna som ska ut och sälja, betalar ut pengar för Swish från redan sålda tidningar, men det kanske viktigaste arbetet de gör är att de skapar relationer med säljarna.

– Själva distributionen tar inte så mycket tid, i så fall att man står och håller i en tidning under ett köp och pratar. Man fångar upp – många är snabba ut och in – så enda chansen att prata med dem är då. – Kolla hur de mår, hur läget är. Man försöker ta chansen att prata lite med dem som inte kommer in och hänger. En del gör ju det, sitter kvar ett tag, de har man ju tid att snacka med. Men de som är snabba ut och in, som köper en tidning i taget, då är enda chansen att prata när de köper en tidning.

Ingmari Olofsson berättar att det är i de där korta samtalen, som ibland kan bli längre, som sker kanske flera gånger under en dag, som relationen sakta byggs upp och skapas.

– Man småpratar ju lite, kollar läget, får veta nånting. De där små samtalen man har hela tiden, det är de som bygger det. Och den skapade relationen ligger sedan till grund för det fortsatta, att uppmuntra till egenmakt och att ta del av allt det som finns hos Situation Sthlm – möjligheten att skriva i tidningen, ha sin post ställd dit, få hjälp med myndighetskontakter, ha tillgång till telefon och datorer, böcker och dagstidningar, att kunna ta en kopp kaffe på väg ut.
Att få ett sammanhang, en tillhörighet, en plats.

– En person som lever i utanförskap, beroende och socialt utanförskap, då är man sedd som en loser, ett offer för sina omständigheter. Och man kan ju problematisera varför nån hamnat där, men det gör inte vi.

– Att då få vara i ett sammanhang och ha en tillhörighet är oerhört viktigt för människor. Det tycker jag man märker på våra säljare. De är kollegor. Det är nåt annat än den som sitter och dricker öl på en bänk, när de får på sitt säljarleg. De blir bemötta på ett annat sätt. De representerar en organisation, har kollegor, säljer en tidning, säger Jenny Lindroth.

Pia Stolt beskriver det långvariga arbetet med att få allmänheten att förstå att Situation Sthlm är en lågtröskelverksamhet för hemlösa och socialt marginaliserade människor med en viss problembild. Och ad det arbetet betytt för förståelsen.

– Vi har inte åkt runt och sagt att ”tre enkla steg så är de tillbaka på arbetsmarknaden igen”. Då hade allmänhetens besvikelse blivit betydligt större, den gång de ser nån med ett leg runt halsen som mår riktigt dåligt. Vi har i stället försökt förklara hur stor problembilden faktiskt är – och ändå står de och jobbar med att sälja tidningen. Försöker. Det tror jag har varit så viktigt.

– Vi måste ha en stad, och köpare och läsare i staden, som har en tolerans för människor med den här problematiken. Jag tror att vi hjälp till enormt mycket med den insikten.