Aktuellt

– Varje gång mina föräldrar kom på besök satt jag med de vuxna omkring mig och kände skräck och ångest. Alla var där på grund av mig, men ingen frågade vad jag ville. Besöken blev glesare och pågick fram till det att jag var 13 år. Det skapade en otrygghet.

Det är Johanna Bergströms debutbok, hon säger att hon haft den under huden i hela sitt liv. Nu är hon 38 år och första kapitlet kom till under en kurs i kreativt skrivande. Hon vill inte ge sig in i någon politiskt debatt om familjehemsplaceringar, bara låta barnet Johannas berättelse komma till tals.

– Barn som är familjehemsplacerade har sår. Jag har precis börjat med min läkning och kommer att få jobba med det så länge jag lever. Det finns nog en rädsla att klippa de biologiska banden för tidigt för ett barn som är placerat i familjehem. Men jag tänker att det ibland kan vara bättre att få en trygg bas först och sen bygga relationen med de biologiska föräldrarna när man är vuxen.

Den där dagen på Lovön började precis som bokens första notering, han ser ett rådjur på en berghäll ungefär trettio meter från det vindskydd där han vaknar klockan 03.32.

– Jag har varit mycket ute på Lovön ända sen jag skulle skriva min första roman, Korparna (tilldelades Augustpriset 2011, red. anm.). Jag var ute jättemycket där under flera års tid då och gjorde efterforskningar, satt och lyssnade, gick och tittade, gjorde anteckningar.

Han gillar det vardagliga strövandet i naturen, att låta det som sker runt omkring honom hända. Det var ett dygns vardagligt strövande på Lovön han ville göra bok av.

– Jag har de här nitton timmarna att försöka möta, skildra och beskriva allt jag iakttar och kommer att tänka på, jag kan göra vad jag vill, associera fritt, bestämma i stunden vad jag vill rikta blicken på – sätta mig på en stubbe i en halvtimma och lyssna på en fågel, eller strosa vidare.

Han hade bestämt en runda på en dryg mil där han skulle möta olika naturtyper – strandliv vid Koviken, storskogen vid Norrby, odlingslandskapet runt kyrkan.

– Jag växte upp i ett liknande landskap, vid en kyrka, men när jag var ung hade jag inget intresse för natur. Det kanske är ett sätt för mig att återerövra min egen barndom lite grann, att jag dras till såna marker.

I boken beskrivs en händelse vid Norrmalmstorg för länge sedan – han står med några vänner vid busshållplatsen, bredvid dem ett sjukt träd, vet han som kommer från vischan vad det är för träd? Det vet han inte. Men nyper i smyg av ett blad och kollar i floran när han kommer hem. Det var en lind, visade det sig.

– Då bestämde jag mig för att sätta igång ett ganska omfattande fortbildningsprojekt för mig själv, att vara ute i naturen så mycket som möjligt och försöka lära mig vad saker och ting heter – blommor, träd, fåglar, namn och beteenden.

– Det är också ett sätt att bli närvarande, tänker jag. Jag var så frånvarande i mitt liv innan, hängde på krogen… men i och med att jag fick det här intresset och lärt mig mer och mer har jag blivit mer närvarande i mitt eget liv.

Mötena med människor i boken framstår lite aviga, obekväma.

– Det är en intressant iakttagelse… jag är väl ganska osocial. Med folk jag känner kan jag vara närvarande och öppen och intresserad och så. Men de här mötena i naturen… jag känner att jag vill vara där för mig själv. Att människorna stör. Att det blir så i boken är nog mer tillfälligheter, jag är så inne i mitt observerande och vill inte bli störd.

Han bar – förutom ryggsäck med mat och dryck och sovsäck – med sig en handkikare för snabb artbestämning och en tubkikare för mer långvariga iakttagelser.

Vad hade du med dig för skrivmaterial?

– Jag har en svart vaxduksbok i A5, den är mjuk så viker man den en gång går den ner i bakfickan. Och jag har alltid två kulspetspennor, en röd och en blå. Om jag vill ändra efteråt vill jag kunna se i vilken ordning jag antecknat. Det är blått i originalanteckningarna, sen gör jag tillägg eller korrigeringar i röt

3,3 kilometer med tre tuffa backar och en bana som total har en stigning på 225 meter. Det finns klasser för både elitlöpare och motionärer. Gåstavar är däremot inte tillåtet. De flesta har ungefär samma tid som när de springer 5 km slätlöpning.

Banrekord i damklassen har Yoie ”Rastarunner” Bohlin från Hässelby SK med 15:22. I herrklassen är banrekordet 13.44. För den som nöjer sig med att vara åskådare är det bara att ta sig till toppen av Hammarbybacken för och njuta av en av de bästa utsikterna över stan

Vad har du gjort med håret?

– Jag hittade ett hårfärgningsmedel som legat hemma länge, så jag tänkte att jag använder det väl då. Det har legat i min mammas förråd i 17 år som jag nu har tömt. Jag hittade det i en kartong hemma.

– Det bara blev så, var inget planerat.

Trivs du med den nya färgen?

– Det är väl ok. Jag har färgat håret många gånger i mitt liv. Galna färger. Blått bland annat. Men det var i början av 1970-talet. Jag har nog haft alla färger.

På dörren till ateljén är det målat en liten grön pil och under står det ”Stina W” i samma färg. Hon ber oss ha överseende med att det är lite rörigt därinne. Visst är det mycket prylar, men hon verkar ha full koll på var allt finns när hon visar upp olika alster eller urklipp. Hon plockar fram tavlan ”Magen, korven” som hon gjorde för 20 år sedan och som egentligen var starten för att göra en grej av att kunna gömma både cocktailtomater och guldbestick i maghullet. Tavlan finns med i boken.

– Den avdramatiserar platserna på kroppen som vi antas skämmas för. När jag hade utställning ville inte galleristen ha med den så jag satte upp den i smyg utanför toan innan vernissagen. Men jag är inte riktigt nöjd med den, därför är den kvar i ateljén. Antingen målar jag över den en dag eller så får den finnas här som en påminnelse om nåt viktigt.

Genom ateljéns takfönster syns för dagen sol och blå himmel. Stina Wollter sätter sig vid sitt staffli, tar lite spillfärg som är kvar i en bytta och börjar på begäran att måla inför fotograferingen. Fram växer ett motiv av en kvinna eller person som ska gå snett över tavlan. Konstnären själv verkar inte distraheras av vår närvaro.

– Flexibilitet och fokus är mitt adelsmärke. Jag koncentrerar mig eftersom tavlan talar till mig. I ateljén trivs jag, men har varit här alldeles för lite senaste halvåret. Det har varit pappa, boken och en utställning på Mölnlycke kulturhus som tagit min tid. Många är berättelserna som växt fram i ateljén i form av målningar, skulpturer, akvareller, teckningarna och inte minst collage.

Det är inte alla som vet att Stina Wollter har ett långt liv som konstnär, utöver allt annat hon gör. Kanske var det därför förlaget tyckte att det var dags för en exposé över hennes konstnärskap.

– Egentligen brukar väl konstböcker göras när konstnärerna är döda, då är det nån annan som samlar in, sorterar och strukturerar. Jag visste inte hur jag skulle göra eller vad jag skulle ta med, så jag frågade mina följare på Instagram. Många av dem har aldrig läst en konstbok, de ville veta hur konst uppstår och varför man blir konstnär.

Hur har det gått med din höft?

– Det har gått jättebra, jag opererade den i höstas. Har inte ont längre. Känns jättebra, jag har en helt annan hållning nu. Snart ska jag operera höger axel.

Vad har hänt med axeln?

– Den är helt slut. Jag kan ju inte använda min vänstra arm, så jag har fått göra allt med den högra så den har slitits ut. Jag står på väntelista så det kan ske när som helst. Det har dragit ut lite på tiden på grund av Corona.

Har du alltid pallen och gitarren med dig I Liljeholmen?

– Ja. Om de som köper tidningen vill det, så erbjuder jag dem en sång på vägen. Jag har gitarren stående bredvid.  Jag sjunger barnvisor, pop, blues, mina visor, andras visor jag önskar jag gjort själv.

Hur tas det emot av kunderna?

– Det går jättebra. Ibland har inte kunderna tid att lyssna på låten, då får de ha den innestående. Men vill de inte höra en sång så slipper de, så klart.

Var spelar du annars?

– Jag brukar spela på äldreboenden, fick precis ihop det och varit på några stycken, men just då kom pandemin.

Hur länge har du spelat gitarr?

– Sen jag var trettiotre. Jag fick aldrig spela gitarr eller elgitarr när jag växte upp, min farsa hatade popmusik: ”Ingen jävla popmusik i det här huset”.

Arkivet kom till genom att samarbete mellan Rinkeby Folkets Hus, Rinkeby bibliotek, Stadsarkivet och Stadsmuseet i mitten av 1990-talet. Tanken var att det skulle finnas en källa om Rinkeby att ösa ur och att materialet skulle vara tillgängligt för allmänheten. I dag finns arkivet förvarat i samma fastighet som Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning och öppnar tillfälligt för besökare. Namnet Rinkeby kommer från det äldre svenska ordet rinker som betyder ”krigare”.