Situation Sthlm
Ros-Maries Kallhäll

Min Plats #269

Publicerad: 2020-02-10 09:56:46 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Magnus Sandberg

Situation Sthlms säljare Rose-Marie var drygt ett år när hon flyttade till Syrenvägen i Kallhäll. Till det vita huset intill kohagen. Här växte hon upp med sin mormor och morfar.

Det är sista kåken i slutet av vägen. Från början var den vit, men trädgården ser ungefär likadan ut. Gamla äppel- och körsbärsträd och altanen som vi fikade på om somrarna. På den tiden gick det kor i hagen här bredvid. En gång smet en av korna, kom in på vår tomt och skrämde morfar som sov i en hammock. Som ung var morfar byggarbetare, men när jag flyttade in hos dem var han pensionär, han var född 1897. Mormor jobbade i en skolbespisning. Hon brukade köra mig till dagmamman på sin röda lilla moppe med en barnsadel bak. En gång körde vi omkull på isen på Enköpingsvägen. När hon senare tog av sig den gröna filthatten, det var ju modernt med hatt då, så var den alldeles blodig. Men det gick bra.

Jag hade en kompis i en av kåkarna, Henrik hette han. Det var inga andra, förutom Ann-Kristin hos dagmamman. Jag var ganska ensam som barn tror jag, men det var inget jag var ledsen över, jag var van vid det. Jag umgicks mest med mormor och moster. Och vår hund Kickan, en jättesnäll gråhårig spets. Jag flyttade till dem när jag var drygt ett år. Vad jag fått berättat för mig så blev mamma dålig i nerverna och hade epilepsi. Hon tog mycket tabletter och hittades medvetslös. Mormor ville inte att jag skulle hamna på fosterhem och sa: ”vi tar hand om jäntan”.

Mamma dog när hon var 60, cancern som tog henne. Vi hade haft ganska dålig kontakt, det var så mycket konflikter. Pappa har jag aldrig träffat. När jag var 20 år knackade polisen på dörren och berättade att han hittats död. Hans organ var dåliga, han söp ihjäl sig. Han efterlämnade 52 000 kronor som jag köpte min första lägenhet för. Men jag var nog mest här i huset i alla fall. Jag hade ändå en jättefin uppväxt hos mormor och morfar, det måste jag säga.

Leif Andrée

Mellan skratten

Publicerad: 2020-02-10 09:49:25 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Skådespelaren Leif Andrée har en tydligt markerad rynka i pannan som ser ut som kartmärket för kraftled. Och två olika skratt. Med hyllade monologen ”Leif” – den har nypremiär på St Paul på Mariatorget – berättar han om sitt liv, ett liv som inte direkt saknar innehåll för en monolog. Han har Sex Pistols som skärmsläckare på telefonen. Och mådde som bäst i sitt liv när han gick i terapi, så det ska han nog börja göra igen

Vi ringer om varandra några gånger. Leif Andrée svarar sedan på ett textmeddelande att föreslagen tid och vecka fungerar att ses för intervju, men att han ringer mig senare för att reda ut detaljerna. Men inget samtal kommer. Dagen efter hörs vi snabbt, han väntar ett annat samtal och måste lägga på, men hinner berätta att han håller på med bouppteckningen efter sin biologiska pappa som avlidit 31 oktober och att det är advokaten som ska ringa tillbaka. Vi lägger på. Dagen efter hörs vi igen. Leif Andrée är märkbart bedrövad och ledsen.

– Min biologiska farsa, han som såg till att jag blev fosterhemsplacerad när han åkte in i fängelse när jag var tre år och morsan bröt ihop, han har gjort mig så gott som arvslös.

Advokaten som ringde tillbaka strax efter att vi la på dagen innan har konstaterat att hans biologiska pappa, via olika manövrar med gåvobrev och undantag och enskild egendom och de legala möjligheter som finns, lyckats exkludera sitt särkullsbarn Leif och hans barn från testamentet.

– Nu känner jag mig ännu mer oönskad av honom än vad jag gjort hela livet. Han har ju kallat mig ungjävel och allt möjligt. Leif Andrée skakar på huvudet, locken i luggen rör sig lite och den där välsnidade rynkan i pannan – den liknar konturen av kartmärket för kraftled – blir aningen mer
markerad, när han lutar sig fram på armbågarna på bordet. Och berättar att 1 november 1988 klockan nio på kvällen ringde hans biologiska pappa hem till honom

– Leif Andrée har ett synnerligen precist detaljminne för klockslag, år, dagar och tider, kläder, dofter, färger: ”allt sånt fastnar av nån anledning” – och berättade att han skulle stämma honom och hans mamma på underhållsbidraget.

– Jag var inte hans son, påstod han: ”Du är inte min son, du är Arne Pjattens son”. Men då började jag garva, för jag kom ihåg Arne Pjatten, morsan umgicks med honom på sjuttiotalet. Det var farsans kumpan, en Preludinlangare. Jag sa: ”Kunde du inte skyllt på nån bättre, han är 1.62, har hårfästet precis över ögonbrynen och är swingpjatt”. Han var en farlig jävel, kriminell med pistol. Farsan la ner det där sen.

Det här med arvet har ätit på honom, han har inte sovit särskilt bra senaste tiden, han vaknar och tänker på det.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #269

LEIF ALLAN ANDRÉE

FÖDD: I Högalids församling 29 januari 1950, bodde då på Krukmakargatan 28.
GÖR: Skådespelare, punktrummis och före detta elitsimmare. Simmade 19 SM, var med och slog svenskt rekord i försöken på 4×100 fritt 1976, vann SM för juniorer 1975 och 1976”.
AKTUELL: Med hyllade monologen Leif på St Paul, ny säsong av Labyrint där han spelar Daidalos och bakom trummorna i coverbandet ”Äh, men va fan” som spelar på ”nån sylta på Söder emellanåt”.

Basisten Ulf Ivarsson

Bejakar sitt instrument

Publicerad: 2020-02-05 14:08:17 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

För några år sedan kände Ulf Ivarsson att han ville spela mera än producera, och en studio är bara en kostnad om man inte jobbar i den. Så han tog hem det han behövde för att göra det han gör och riggade upp i vardagsrummet i sin lägenhet söder om Söder.

– Så här jobbar folk i dag. Jag spelar aldrig högt. Jag kan spela högt på dagarna, men jag sitter mest med lurar och jobbar, bra lurar.

Tanken att spela solo med bas och effekter och skapa musiken i stunden föddes när han såg norska gitarristen Stian Westerhus på Kulturhuset 2013.

– Då kände jag ”det här har ingen gjort på elbas, det måste jag göra”. Det var ganska noice-igt och orkestralt ibland – han spelade med stråke ibland. Men jag kände att man kunde göra det med lite groove och sväng, men att samtidigt finns de här ambienta ljudvärldarna. Det var där jag planerade det. Sen gick jag och mantrade på det nåt år.

Solodebuten Lower Zone består av åtta låtar. Att skapa musiken har också handlat om att ta sig in i nya ljudvärldar, att han snabbt tröttnar på sig själv musikaliskt när han spelar i andra sammanhang.

– Det här är en skiva jag själv skulle köpa, det är ju därför jag gjort den. Ingen har gjort ett album med bas på det här sättet.

Vi står vid hans arbetsbord, han visar mig en sampler han just nu sitter och jobbar med för att förbereda de kommande livespelningarna.

– Vissa ljud puttrar bakom, vissa droner till exempel, men det mesta skapar jag live med bas, effekter och loop-pedaler.

Musiken bygger mestadels på idéer som kommit upp i stunden under olika solokonserter med bas han spelat sedan 2015, improviserade riff som stannat kvar och som spelades in – ofta i snabba tagningar i vardagsrummet för att bibehålla nerven i musiken – och sedan byggdes ljudvärldar runt dem.

– Men i delar av konserten ska det finnas improvisationsmoment som gör att det skapas nya idéer. För det ska komma fler album.

I låtarna ”Goodbye” och ”Blues for JG” är teman skrivna, sedan improviserar han runt dem på bandlös, akustisk bas.

– Skivan är elektronisk i sounden, så det var skönt att få in en akustisk värld för att skeva till den andra världen, bara för att det var fint. Det finns en folkton i dem.

I ljudbilden på plattan finns bland annat en preparerad sexsträngad bas, han spelar också bas med både slide och stråke.

– Egentligen är det bara en verkstad, kakafoni, och så tänker jag att ”det här funkar, det här tar vi med, det här funkar inte”.
– Jag vill bejaka mitt instrument. Och samtidigt är basen bara ett verktyg för att skapa sound. Det bygger ju på att trigga igång ljudvärldar.

FOTNOT: Lower zone släpps 7 februari. Ulf Ivarsson spelar live på Rönnells 11 februari.

Krönika: Ulf Stolt

Och stjärnorna vakar

Publicerad: 2020-02-05 13:59:33 Av: Text: Ulf Stolt

Grannen mittöver ber kvällsbön. Hon har ryggen mot sitt balkongfönster, en grå duk om håret och jag ser när hon kommer från rummet intill med bönemattan och lägger ut den och dimmar ner belysningen en aning och sen genomför hon sin högst privata stund. Det är fint på något sätt, fint att få se.

Det gör liksom min värld större att så här på avstånd få beskåda den lilla skärvan av hennes värld – att hon valt att ansluta själen mot en dimension som jag antar är oändligt mycket mer vidsträckt och förlåtande än de strikta och inhägnade realiteter jag till vardags förmår överblicka – och veta att hon burit detta med sig hit från långtifrån. Det hon fyller i är konturerna av sitt väsen, lyssnar inåt och möter sina ödsligare skrymslen med tryggheten och vetskapen att hon aldrig i det här livet är ensam eller lämnad åt sitt öde. Att det är detta som bär henne som människa. Jag tänker att det måste ge henne ro.

Jag var inne i en kyrka i Rom en gång. Det var på kvällen, ett lite torg framför, fyra bord utmed en vägg utanför en restaurang där det satt några och åt och pratade. Varmt, flera språk i luften, storstadsljud mellan alla ord. Inifrån kyrkan kom svag körmusik och människor gick ut och in, dörren öppnades med regelbundenhet och varje gång den gjorde det blev ljudet av kören lite mer hörbart. Sedan stängdes dörren igen och körsången tystnade. Barnen ville inte gå med in. Min yngsta dotter såg en öppning att hinna tända en cigarett, min äldsta dotter ville gå tillbaka och köpa vatten i en mercato vi gått förbi längre ner på gatan.

Jag gick in själv. Högt i tak. Fresker. Vackra fönster. Tavlor. Låga träbänkar, blanka och nötta av århundraden av skuld, böner och högmässor. Ett av tradition och högtidlig moral nedtyngt krucifix lutade ut från väggen längts framme vid altaret. Votivljus för en Euro. Besökare spridda i bänkarna, händerna i knäet, någon kom in, satte snabbt ett knä i marken en bit ner i mittgången, bad en kort bön och gick sedan ut. Och hela tiden körsången från orgelläktaren som liksom mjukt sänktes ner över oss.

Jag tittade upp mot en av freskerna i midskeppet. Min blick mötte en grupp änglar på ett moln, en av dem med en vit, långskaftad trumpet i munnen. För ett kort ögonblick när jag tittade upp där, kanske hundradelen av en sekund, tycktes det som att ängeln med trumpeten liksom lösgjorde sig ur bilden, svajade till i skärpedjupet. Sedan tillbaka på sitt moln med sin trumpet med de andra. Märkligt.

Jag gick bort till bokhyllan, plockade ner Karl Ove Knausgårds Fåglarna under himlen, bläddrade fram till sidan 87, raderna om boken av Kierkegaard som mamman läst, hon som nu väntar att dottern ska återvända. Läser det där om liljan på marken och fågeln under himlen. Ögonblicket. Att de inte vederfars framtiden, Guds rike är i ögonblicket, och i ögonblicket finns alltid liljan och fågeln – framtiden angår dem inte, de lever och finns inte där, bara i ögonblicket.

Jag slog ihop boken, satte tillbaka den i hyllan. Hon rullade ihop bönemattan, på väg ut ur rummet drog hon handen över strömbrytaren och släckte efter sig. Nu återstod bara för natten och stjärnorna att vaka de sina

Livsberättelser

Samtal om psykisk ohälsa

Publicerad: 2020-02-03 09:13:11 Av: Text: Maria Hagström Bild: iSTOCKPHOTO

Under ett flertal kvällar anordnar Stockholms Stadsmission och Hjärnkoll Stockholm samtal om psykisk ohälsa i St Paul vid Mariatorget. Varje kväll berättar en person om sin egen erfarenhet inför publik. Efteråt kan publiken dela sina egna tankar och erfarenheter med varandra.

Teman som diskuteras under februari och mars är bland annat utmattning, längtan efter kärlek, att hata sin spegelbild, att vara anhörig, ätstörningar och social fobi. Samtalen avslutas 17 mars med att ekonomiprofessor Micael Dahlén delar med sig av sina personliga upplevelser av utanförskap, att aldrig höra till någonstans.

Det är fri entré till diskussionskvällarna men anmälan krävs.

Stefan Demetri

Säljare #244

Publicerad: 2020-01-30 16:44:42 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Stefan Demetri har sålt tidningen vid Slussen senaste månaden, han säljer också vid Söderhallarna ibland. Han är stolt över sitt arbete.

Hur påverkas du av Slussenombyggnaden?

– Ibland stör inte ljudet så mycket av arbetena. Men folk som köper tidningen tycker det är lite jobbigt ibland, säger de. Men de har ofta bråttom förbi Slussen.

Du medverkade i tidningen under vinjetten Min plats för några nummer sen. Några kunder som kände igen dig?

– Ja. En del. De tyckte det var roligt att jag var med i tidningen. Det var några som kom förbi och hälsade och sa att de kände igen mig i tidningen.

– Jag tycker det är ett arbete att sälja tidningen, jag är stolt över det.

Agnes Mohlin

Briljant #269

Publicerad: 2020-01-29 09:54:40 Av: Berättat för: Ulf Stolt Fotat av: Magnus Sandberg

Av sten, granit, diabas och stål har konstnären och arkitekten Agnes Mohlin gjort ett offentligt konstverk till ett boende i Farsta.

Det är ett väldigt högt hus som står mot ett berg, från andra våningen går en bro till en uteplats vid berget. Under den bron är entrén till hela äldreboendet. Så jag har kunnat göra ett konstverk på tre våningar.

– Man får den här vertikala linjen, att konsten kan följa med huset upp fast det är utomhus. Många av de här vårdavdelningarna är slutna, men de boende kan ändå se konsten, den syns från deras allrum. Jag ville att man skulle kunna se konsten även om man inte kunde ta sig utomhus.

– Det är gjort i sten, röd granit, svart diabas och rödlackerat stål. Jag har jobbat nästan uteslutande med sten de senaste sex åren. Jag har gjort hård och tung konst sedan jag gick på Konstfack egentligen. Jag lockas av att det blir beständigt, det är liksom ett allvarligt material. Här på äldreboendet tyckte jag det var lämpligt eftersom det är utomhus och är ett bra material att ha utomhus, tåligt. Det är skärvor av urberget jag karvat bilder och tecken i och bearbetat och polerat ytan på.

– Just för att det är ett projekt i en ganska hård miljö vill jag att de ska synas bra på avstånd, starka kontrastfärger med det röda stålet, men kommer man nära är det väldigt taktilt och pilligt och man kan följa det med handen om man har svårt med synen.

Krönika: Maria Hagström

Med farmor i tiden

Publicerad: 2020-01-07 14:09:09 Av: Maria Hagström

I det lilla huset på Orrvägen tickade det i alla rum. Varje hel och halvtimme slog Moraklockorna. Det var lätt att hålla koll på tiden hos farmor och farfar. Klockorna hade farfar själv snickrat ihop i källaren. Han hade talang, kanske hade han kunnat göra något annat än att skiftjobba på fabriken. Men det var andra tider då.

I en annan tid hjälpte farmor sin mor att mjölka kossor och ta in hö, medan karlarna jobbade i skogen. Hon var snäll lilla Ulla-Britt, men ”inte alltid Guds bästa barn”. ”Nej huvvaligen”, som farmor långt senare sa. Hon gjorde hyss och rackartyg, stoppade stickor i lärarens fickor och spottade i hans mjölk. Det hände att hon fick en örfil, stå i skamvrån och blev kallad usling. Men usel var hon inte, hon var bara ”tröllet” och hade ”humöret”. Och stark var hon. Om pojkar gick på henne gav hon dem stryk. ”Jag slogs så jag grinte. Jag va falen, lilla jag.”

På sätt och vis var farmor före sin tid och på andra sätt inte alls. I tonåren gick hon ofta på dans. Hon ”skötte” sig, den saken är klar, för om en jänta hade sex blev hon sedd som dålig. Men om farmor hade varit ung i dag…”jädrar anacka”. Det finns tider som jag är glad har passerat och det finns andra jag önskar att jag hade upplevt. Det finns år som farmor längtade tillbaka till och ibland hade hon nog velat vara född i en annan tid. Skruva fram och skruva tillbaka klockan. Men allt tickar vidare och farmor sjöng: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder.”

På ålderdomshemmet började minnet svika henne och hon kunde bli förvirrad. ”Jag har glömt bort så mycket, men jag kommer ihåg vartenda dugg – det kan du skriva opp!”. Och jag skriver upp det jag minns. Som att hon gjorde de godaste pannkakorna med de frasigaste och fettigaste kanterna. Att hon tjatade om att vi skulle ”doppa” fikabröd. Och att hon tog sparken till skogen för att hugga oss en julgran. Jag minns en julafton, en sådan när man vill stanna tiden. Alla var samlade, kusinerna var där. Hunden Lotta svimmade av folk och stoj. Och tomten glömde sin käpp.

När farmor träffade min farfar Bengt bar hon en knallgrön klänning som hennes syster Maja hade sytt. Och farfar hade klätt upp sig hemskt fint. Ändå tyckte hon först inte att han ”va nå”. Han bjöd upp till dans gång på gång, vecka efter vecka. De blev ”bekanta” och så ”vart det slut” och så blev de ”bekanta” och så vart det ”härs och tvärs”. Men hon blev alltmer kär. När första barnet kom slutade hon jobba. Hon hade varit hembiträde åt fina familjer som ”tycktes va nå”. Men hon säger att hon hade tur med dem och hon fick bra betyg.

Det blev tre barn och tiden flög iväg. Sen blev det åtta barnbarn och tiden rullade på. Farfar dog och tiden kändes långsam. Till slut kom dagen då orden tagit slut, hon hade bara sången kvar, men personalen glömde alltför ofta att sätta på radio och musik. Hennes starka hjärta tickade vidare i takt med pendeluret, långt efter att tiden liksom hade runnit ur henne. En dag dog hon, farmor Ulla. Som riktigt gamla människor måste göra. Någon går ur tiden och en annan kliver in och klockor tickar vidare, ett ögonblick i sänder. Tiden ska tas till vara på, tid som vi tror vi har gott om men som inte riktigt räcker till.

Farmor finns nu bortom tid och rum, eller som hon brukade sjunga högt i köket: ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in.”

Morgans Lidingö

Min Plats #268

Publicerad: 2019-12-27 11:03:14 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Situation Sthlm säljare Morgan Karlander springer långlopp, cyklar, simmar och åker Vasaloppet. Årets höjdpunkt är att gå i mål vid Grönsta gärde efter Lidingöloppets tuffa terräng.

Det var här vid Lidingöloppet allt startade 2014, det var första loppet jag sprang efter att jag hade bestämt mig för sätta igång och göra något. Jag ville inte längre känna mig slut och orkeslös, sakna motivation och tycka att allt var lite långsamt.

Jag hade tidigare hållit på med idrott: spelade ishockey i mellanstadiet, tränade kampsport på högstadiet och gymnasiet och senare gått lite på Friskis&Svettis. Jag hade också haft fysiska jobb, bland annat som cykelbud och lastbilschaufför. Och när jag levde som hemlös i Stockholm var jag mycket i rörelse. Så jag bestämde mig för att träna och springa Lidingöloppet 15 kilometer. Jag fick smak för det. Sedan åkte jag Engelbrektsloppet 30 och Halvvasan och cyklade Halvvättern. Jag hade köpt cykeln i Örebro som jag cyklade med därifrån till Södertälje, över natten. När jag kom fram välte jag mig ner på gräsmattan på kyrkogården och bara låg där och sträckte ut. Här på Lidingö har jag också cyklat två mountainbike-lopp runt hela ön.

Jag har tagit tre svenska klassiker och tre halvklassiker. I september blev det därför Lidingöloppet 15 och 30 kilometer på samma dag. Att klara Lidingöloppet är en enorm bragd. Efter målgången känner jag mig mycket nöjd och glad, det som gör mig stolt att jag tar mig till start. Det är en totalupplevelse, som en minisemester från vardagen. Det krävs mycket mentalt tänk, som att ha delmål och ta loppet stegvis. När det är en uppförsbacke, som Grönstabacken här, tänker jag att jag är en backe närmare mål. Efteråt firar jag med en rejäl pizza. Jag mår bättre nu, har en annan kraft och förmåga, också när det gäller vardagslivet och att klara av åtaganden. Jag har motivation och en stålvilja.