Situation Sthlm
Krönika: Maria Hagström #293

Det är ändå ett tak

Publicerad: 2022-04-19 12:08:21 Av: Maria Hagström

En skurmopp i ett hörn, intill en halv dörröppning där en balkong kan skymtas. En halv diskbänk och två skåpluckor. En korridor där mest taket syns. En liten bit av ett grått golv och en bit gul vägg. Övre halvan av ett kylskåp, en öppen frys och en del av taket. Ett tomt hörn av ett rum. En halv vägg, en dörr och en hel del av taket. Ett handfat och en spegel. Halva garderober och mycket av taket. En bit kakelvägg

Tio foton av ett eventuellt framtida hem. En digital visning. Jag vet ändå inte hur något rum ser ut. Men taket verkar i alla fall ok. Ska jag svara ja?Jag messar brorsan och frågar. ”HAHAHAHA har fotografen ätit 350 svampar?” svarar han.

Visningen känns som ett skämt. Vem är det som skämtar? Bostadsförmedlingen säger att det är hyresvärden som skickar bilder till dem, hyresvärden säger att det är nuvarande hyresgäst som tar bilder, men ibland struntar de i instruktionerna och bryr sig inte.

Att de här bilderna ens skickas ut till bostadssökande känns som ett hån. Men alltid är det någon som tackar ja. Folk står i kö för att få tacka ja. Det vet ju alla. Varför anstränga sig? Hyresvärdens villkor: ”Det är ditt ansvar att undersöka bostadens standard och utformning. Tänk på att du accepterar bostaden i befintligt skick”. Vilket skick?

Under Coronapandemin har de fysiska visningarna av hyresrätter försvunnit. Jag fattar, det är någon som bor där. De flesta lägenheter har visats via bilder, i varierande kvalitet. Vissa har endast visats genom en planritning och skriftlig info. Då känns det ändå tacksamt att få ta del av ett tak.

Text i hyresannons: ”Fastigheten är byggd 1996. Ytskiktsrenovering är utförd. Det finns endast förråd i bostaden”. Text i en annons för en bostadsrätt på gatan intill: ”Makalöst hem i ett iögonfallande skick. Bästa läget. Projicerande ljusflöde. Optimal anslutning till allrummet. Soldränkt balkong i sydväst, med vy mot växtlighet som om sommaren slår ut i färgsprakande blom”.

Min pappa säger att visningen är oproffsig och att jag bör få nya och bättre bilder av hyresvärden. Min pappa bor i Övik. Men det här är Stockholms hyresmarknad. Jag en av 700 000 i bostadskön. Men jag ska inte gnälla. Jag har redan en hyresrätt, jag vill bara flytta till en större. Vissa skulle bli glada över en osedd bostad. Inte har någon råd att bry sig om soldränkta balkonger eller projicerande ljusflöde om den saknar kontrakt, saknar kontantinsats, saknar fläckfritt register.

Nu har ändå fysiska visningar av hyresrätter börjat dra igång igen, även om inte alla hyresvärdar hängt med. Det blir värdigare, det är bra. Jag har ju inget emot hyresrätter – tvärtom. De borde vara väldigt många fler. Desperationen skulle avta. Då tror jag inte att bilder på halva väggar och ett tak skulle finnas. Kanske ökar statusen och gapet mellan de olika rätterna minskar.

38 foton av någons framtida köpta hem. En svalkande dryck på den soldränkta balkongen och en filt perfekt slarvigt lagd över stolen. Ljusa och snyggt nystylade rum. Ett litet bord uppdukat på den välbäddade sängen. Med marmelad, kaffekoppar, en liten blomvas.

Bor man här får man frukost på sängen. Bor man i hyresrätten får man moppa golvet

Det som inte syns

Ali Boulala

Publicerad: 2022-04-13 11:35:16 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

De djupaste ärren i Ali Boulala är de som inte syns. En natt i Melbourne 2007 körde han motorcykel full, kraschade, vännen som satt bakpå dog, själv hamnade han svårt skadad i koma i flera månader. Tillbaka i Sverige, deporterad från Australien efter avtjänat fängelsestraff, blev han till slut tvungen att välja – livet eller döden. Han valde livet. Och nykterheten. För det fanns inget annat sätt att lära sig leva med skulden. Nu kommer dokumentärfilmen The Scars of Ali Boulala.

Förmiddag på Kulturhuset. Ali Boulala befinner sig tämligen bekvämt nedhälld i en röd soffa i personalrummet några trappsteg ner bakom en dörr innanför informationsdisken på gatuplanet. Ibland sträcker han ut sina smala ben under det låga bordet och växlar lite position på dem, ibland låter han det högra benet vila korsat ovanpå det vänstra.

Sedan 2014 är Kulturhuset hans arbetsplats. Vilket det blev av en slump. Det året anordnade de en utställning om svensk skejtboardhistoria från 1970-talet och fram till nutid. I något ärende ringde de från utställningen till skejtparken på Fryshuset.

– Jag råkade vara där precis då, för de höll på med en annan dokumentär om mig, en ren skejtdokumentär gjord av en kille från USA. Jag känner en på Fryshuset som hade en del material från när jag var liten som jag skulle hämta, precis då ringde de. Då frågade de om jag ville jobba med skejtutställningen i tio dar. Sen dess har jag varit kvar.

De ringer in honom om någon är sjuk eller vabbar eller det behövs extra personal

– Jag är guide eller värd eller vad det heter – kollar att folk har biljetter och berättar om utställningen. Nu kommer en utställning med en finsk fotograf, då är det perfekt att jag talar finska.

Finskan har han från sin mamma Raija. Han talar också engelska, tar sig fram på franska helt ok och han bodde så pass länge i Barcelona och skejtade under sin tid som professionell, att han lärde sig både spanska och katalanska hyfsat.

– Nu på sistone, på grund av corona och folk har barn… Vet inte riktigt hur mycket jobb det blir, men ganska ofta.

Han har precis sagt det när en person kommer in i personalrummet, får syn på Ali Boulala i soffan, pekar på honom och frågar: ”Perfekt. Där är du ju. Kan du jobba några timmar?”.  Ali Boulala pekar på bandspelaren på bordet, förklarar att han är upptagen. Kan han jobba efteråt? Han nickar.
”Bra, kom upp till mig sen så kollar vi på det”. Han rycker på axlarna och ler.

– Du ser, så där går det till när jag får jobb, det bara händer. Jag är gigekonomi.

Anledningen till att bandspelaren på bordet gör anspråk på hans tid är för att dokumentärfilmen The Scars of Ali Boulala nu går upp på Victoria på Götgatan och på 17 andra biografer i Sverige, efter att ha gjort sitt varv på internationella filmfestivaler.

– Den är ju som ett konstverk, så ser jag på den. Jag har bara sett den en gång, i Paris. Jag kände att jag inte vill sitta hemma och nöta och kolla på alla fel jag hittar… jag blev imponerad, den är väldigt snyggt ihopsatt. Det känns som att man kan se den flera gånger.

The Scars of Ali Boulala har visats på filmfestivaler i Berlin och Polen och Ryssland, de har presenterat filmen i Bergen och i Bryssel och Sevilla och ska till Köpenhamn senare. Tyvärr kunde de inte åka till världspremiären på Tribeca filmfestival i New York. Både Ali Boulala och regissör Max Eriksson var inbjudna att presentera filmen där, men då Ali Boulala deporterades från USA i sena tonåren kan han inte återvända dit.

– Jag blev tagen av polisen för att jag gick mot röd gubbe, och hade en öl i handen och var minderårig. Så det var flera olika brott. Jag häktades, men sen släppte de mig för vi skulle åka från USA och när vi sen åkte deporterade de mig, tror de kryssade mitt pass eller nåt. Det ligger nog för alltid kvar i nåt system.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #293

Regeringen tillsätter narkotikautredning

Politik

Publicerad: 2022-04-01 08:19:00 Av: Text: Maria Hagström Foto: Shutterstock

Regeringen har tillsatt en narkotikautredning som beskrivs som den mest omfattande utvärderingen av svensk narkotikapolitik på flera decennier.

– Det finns otillräcklig tillgänglighet till vård och stöd i landet och en bristfällig samordning. Det måste bli bättre, säger socialminister Lena Hallengren (s).

Bland annat ska utredningen titta på utökad lågtröskelverksamhet, se över om fler förutom hälso- och sjukvården ska kunna ge naloxon mot opioidöverdoser och föreslå ett nationellt program för att minska den höga dödligheten.

Utredningen ska ta ett brett grepp om narkotikasituationen och säkerställa att narkotikapolitiken bygger på evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet och skademinimering. Men en sak uteblir – utredning av kriminalisering av eget bruk – trots att ett flertal forskare, Folkhälsomyndigheten och Sveriges Kommuner och Regioner vill se att det utreds med anledning att minska narkotikadöden.

– De som vill gå den vägen är oerhört naiva. Det finns inte heller nåt stöd hos den svenska befolkningen för att gå en avkriminaliseringsväg, säger justitieminister Morgan Johansson (s) som anser att det vore en gåva till kriminella gäng.

Briljant #293

Skyltmakare

Publicerad: 2022-04-01 08:14:42 Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Stephan Nermfors, VD på Trafikreflexer i Tullinge som gör skyddsrumsskyltar.

Vanligtvis har vi 1 500 till 2 000 beställningar på skyddsrumskyltar under ett år. Nu har vi fått 4 500 beställningar på två veckor. Det är fastighetsägarna som har ansvar för att skyddsrummen har en MSB-certifierad skyddsrumsskylt.

– Skylten är i aluminium och är 2 millimeter tjock med oxidationsskydd på båda sidor och alla kanter. Måtten är 250 gånger 250 millimeter och symbolen är i samma reflexmaterial som trafikmärken. Symbolen är internationell och betyder ”skjut inte, anfall inte”. Den ska också vara lätt att se för den som söker skyddsrum, men personligen tycker jag inte att symbolen är riktigt lyckad.

– Färgen på skylten finns inte på några andra trafikmärken eller skyltar, det är blå PMS 285, orange PMS 151 och hundra procent svart. Texten är i versaler i typsnittet Helvetica. Vi screentrycker färgen och texten på reflexmaterialet. Varje skylt ska också ha fyra hål.

– Vi har gjort skyddsrumsskyltar i över 30 år. Sedan fyra år tillbaka är det ett krav från MSB att skyltarna är certifierade för att det inte ska dyka upp kopior. På baksidan av varje skylt finns en etikett med ett unikt tillverkningsnummer och information om vem som har tillverkat den, på vilken ort och datum. Garantin på en skyddsrumsskylt är sju år, sedan mattas reflexen.

Säljare #144

"Det är mycket rörelse och går bra att sälja"

Publicerad: 2022-04-01 08:09:40 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

I väntan på en ordinarie säljplats, har Line Finnilä tre vikarieplatser i Vällingby, Farsta och Solna. Hon har inte testat att sälja i Solna ännu, men i Farsta och Vällingby ”är det mycket rörelse och går bra att sälja”.

Första veckan som tidningssäljare avklarad.

– Jag har ju vetat i många år att det går att sälja tidningen. Men först förra veckan gjorde jag slag i saken. Mycket bättre än att bomma eller andra tillvägagångsätt.

Vad pratar kunderna med dig om?

– De blir mest att folk pratar om sina egna svårigheter, om typ sin alkoholism eller sin bortgångna make eller maka. De kan kanske relatera till en annan som också har det svårt i vardagen.

Tantolunden

Min plats #292

Publicerad: 2022-03-22 10:12:40 Av: Text: Maria Hagström Foto: Magnus Sandberg

Situation Sthlm-säljaren Rainer Urmann är en ”bergman”. Han gillar att det finns platser som ser vilda ut i Tantolunden. Hit kommer han för att få ro, minnas sin fru och samla färgstenar.

Jag har bott på Sankt Paulsgatan i nästan 30 år. Tanto är den viktigaste platsen i området, förutom Mariaberget, som jag går till om jag är dålig eller har själaångest. Det finns luft här. Naturen mitt i stan. Och det finns urberg, kolla här vilken otrolig plats – det ser vilt ut fortfarande. Jag är en bergman. Jag är österrikare, kommer från Salzburg. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en 2 400 meters bergkam när luften var ren. Där uppe såg man ända bort till italienska Alperna.

Jag och min nu avlidna fru brukade gå till Tanto när hon var mycket sjuk, när hennes alzheimers blev värre och värre. Hennes metadonmottagning 44:an ligger här i närheten. Jag vårdade min fru själv i sex-sju år innan man erkände att hon hade alzheimers. Då flyttade hon till ett hem och man lovade att jag kunde komma och sova hos henne, att hon kunde sova hos mig, vi kunde ta promenader när vi ville – allt var lögn. Och jag får ingen efterlevnadspension. Jag var gift med henne i 38 år.

Hon dog i somras och jag har inte haft tid att sörja riktigt. Men i Tanto hade vi fina upplevelser. Vi plockade blommor, en här och där. Vandrade runt, tittade på hundarna, badade och samlade färgstenar. Vi var stensamlare. Trädens rötter driver upp de fina stenarna.

Jag samlar här nu också. Jag knackar, slipar och putsar dem och gör ringar och amuletter. Jag ger bort i present och på 90-talet sålde jag. Nu har jag så mycket råmaterial! Jag har hållit på med det i 30 år. Men det var när jag som 17-åring reste till Indien för första gången som jag blev betuttad i fina stenar. Då blev jag torsk så att säga. Jag har rest mycket och har stenar från olika platser. Den finaste jag har hittat i Tanto är en blå kalcit. På sommaren glittrar den.

Stockholms Centralstation

Centralt på centralstationen

Publicerad: 2022-03-22 09:51:15 Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Stockholms Centralstation är det första mötet med staden för den som reser hit per tåg, eller det sista, för den som reser härifrån. Här är tid, förvaring och möjligheten att använda dusch och toalett viktiga funktioner. De 120 klockorna är synkade via en tidsserver, den stora klockan ovanför reseinformationen det största järnvägsur som tillverkas. Att duscha kostar 40 kronor, att använda någon av de 28 toaletterna kostar 10 kronor. Och det vanligaste som glöms kvar i någon av de 1 200 förvaringsboxarna är kläder.

Ovanför de grönaktiga tavlorna med information om avgående och ankommande tåg sitter Centralens största klocka. En kronjuvel med diametern 1,25 meter, upplyst av ett pärlband av dioder runt om. Det är den största analoga klocka som finns av modellen järnvägsur, tillverkad av Westerstrand Urfabrik i Töreboda.

Under klockan står SJ:s kundvärdar Patricia och Siv i neongula västar. De har jobbat på Centralstationen i 30 år, först i biljettförsäljningen och nu som mobila hjälpenheter för tågresenärer. De utgår alltid från stora klockan och rör sig sedan runt på stationen och ut på perrongerna. De säger att tiden är viktig för den som ska iväg.

– Folk är mer stressade i dag och tittar på klockan hela tiden, den stora klockan syns bra från långt håll. De vanligaste frågorna vi får när vi står här är var toaletterna finns och var förvaringsboxarna och Pressbyrån ligger, säger kundvärden Siv.

Resenären Erika O´Neill ska till Gävle. Ett ställverk har brunnit och många tåg måste dirigeras om. Hon får hjälp av kundvärdarna att hitta en alternativ väg. Det blir via Falun och tåget går från en annan perrong. Tiden är knapp, hon tittar på den stora klockan och på sin mobil.

– Jag hoppas att jag hinner köpa lunch som jag hade tänkt innan tåget går, jag måste skynda mig.

Det är Trafikverket som ansvarar för drift och underhåll av de flesta klockor i vänthallen och på perrongerna. Eller ur, som de mer korrekt kallas. Totalt finns det ungefär 120 stycken ur på Centralstationen och alla har ett kretskort. De styrs antingen via pulser som skickas från ett huvudur eller av ett nätverk med en tidsserver som synkar klockarna så att de visar samma tid. Tappar en klocka kontakt med nätverket har den en inbyggd tidbas som gör att det fortsätter visa tiden ändå. När kontakten återkommer synkroniseras tiden mot tidservern. På en normallång plattform är det 30 meter mellan uren. Är plattformen väldigt lång kan det vara 80 meter emellan. Och på perrongerna har alla klockorna fågelskydd – pinnar i metall eller plast ovanpå, så det är omöjligt att landa där. Klockorna byts ut vartefter, de senaste satte Trafikverket upp förra året och de finns på spår 13 till 16. Att uren har svarta streck på vit botten säger tillverkaren i Töreboda beror på att vi uppfattar tiden snabbare då än om det är siffror. Därför lämpar de sig för järnvägar där exakthet gäller. Det var för övrigt järnvägen som tvingade fram att hela Sverige fick enhetlig tid 1878 och på Centralen har det funnits klockor sedan stationen byggdes 1871.

På perrong 12a står köksmästaren Alessandro Funes och väntar på tåget till Eskilstuna för vidare färd till Tällberg. Han är ute i god tid, alltid en timme innan både när han flyger eller åker tåg.

– Klockorna på perrongerna är lätta att se, jag kollar på dem hela tiden när jag står här. Det är enklare än att ta upp mobilen ur fickan varje gång.

Läs hela reportaget i Situation Sthlm #292

Eric Palmqwist

Tröstare

Publicerad: 2022-03-15 13:45:45 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Bergmark

Med skivan Värmen avslutar Eric Palmqwist en trilogi. De tidigare skivorna handlade om vägen ur ett missbruk och om en skilsmässa. Värmen handlar om tröst, att acceptera livet som det blev, att inte slåss mot det. Den är hans ”Star Wars 1”. Nästan alla 300 orange DIY-vinyler är redan sålda.

På väggen bakom Eric Palmqwist i lägenhet söder om Söder där han just klickat på Zoomlänken, hänger en inramad svartvit bild av Neil Young. Bredvid den en gammal informationsaffisch från 1970-talet: ”Spriten ökar olyckorna”.

– Man såg lite annorlunda på saker och ting då – den ökar lite olyckor bara…

För en stund sedan klev han av det finska gåbandet – ”det är stort som fan, ett sånt där som står på gym” – han köpte för royalties han fick för en hitlåt han hade i Tyskland 2008, ”jag skriver ju till lite andra artister ibland”.

– Den var lite girl-band-style, väldigt långt från det jag gör själv – de var som Tysklands Spice Girls, tror den kom topp tre där. Jag kunde leva på det i ett halvår, typ. Jag köpte en stor tv också, för det var fotbolls-EM det året.

24 februari kommer Värmen – den sista delen i den trilogi som inleddes 2019 med skivan En halv gris kan inte gå och följdes upp året efter med Hej då. De båda skivorna avhandlade i tur och ordning vägen ur ett missbruk och en skilsmässa. Vad kommande skivan Värmen handlar om har inte Eric Palmqwist riktigt konkretiserat för sig själv ännu.

– Nån frågade vad den här handla om. Jag tänkte att den handlar om psykisk ohälsa eller om människor som haft det svårt. Men jag kom på att det kanske också är min ”Star Wars 1”, alltså fyran. Jag sjunger ju mycket om barndom och barnet i oss.

Tröst är ett återkommande tema – att finna tröst i det som blev, se med milda ögon på den människa man är nu och ta sig vidare i livet med de erfarenheter och insikter som framlevts.

– Precis. Att acceptera det i stället för att slåss mot det. I och med att jag varit i sånt mörker så länge tidigare i mitt liv så har jag utvecklat annat. En liten hyllning till det, att ha öppnat dörren till ett stålbad så har man nu med sig nåt annat att använda i livet till nån annan dörr.

Winston Churchill beskrev sin depression som en svart hund som gick vid hans sida, ibland intill honom, ibland bakom honom, men alltid i hans närhet.

– Det är väldigt bra beskrivet. Man blir aldrig av med den riktigt. Jag har sett det lite som att en svart fågel flyger in i huvet på en och inte vill lämna, sitter och pickar. Nu för tiden – oftast i alla fall – så brukar jag säga: ”Du får flyga vidare, jag har inte riktigt tid”. Men ibland har den vassa klor och blir kvar, då får jag hoppa upp på löpbandet.

Efter sex och ett halvt års nykterhet – den tideräkningen börjar en månad innan hans dotter föds – har han blivit väldigt mycket bättre på att ta hand om sig.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #292