Aktuellt

– Vi vill visa på de möjligheter som finns för boende i Stockholm att nå en rofylld grön plats i sitt närområde. Nu har vi valt att lyfta fram mindre och inte så välkända platser som uppfyller kriterierna om god ljudmiljö, stillhet och gröna upplevelsevärden, säger Magnus Lindqvist, utredare på miljöförvaltningen.

Parkerna har valts ut efter en inventering av ljudnivån i mer än 1 100 parker. De har också ”rekreativa kvaliteter” och är spridda över Stockholm. Det är en del av stadens framtida mål att alla invånare ska ha max en kvarts promenad till en rofylld grön plats.

3 av tio i åldern 16 till 29 år, och lika många i åldersgruppen över 85 år, uppgav då att de besvärades av ensamhet – 100 000 unga och 10 000 äldre.

Under åren 2015 till 2018 dog ensamma personer av psykiska sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar, sjukdomar i nervsystemet samt förgiftningar i högre utsträckning än personer som inte besvärades av ensamhet.

– Eftersom ensamhet är relativt vanligt, innebär sambandet med dödlighet att ensamhet kan visa sig vara ett betydande samhällsproblem, säger Anton Laget, enhetschef CES.

Vid ingången till T-centralen och tågstationen vid hörnet Klarabergsgatan där det är gågata, hackar den automatiska dörren till lite. Vilket får en kvinna på väg ut att ta ett snabbt, lite överrumplat, steg åt sidan. Vilket får en man i grå rock med en kaffemugg i handen att stanna till mitt i steget och dra kaffemuggen hastigt åt sidan för att inte krocka med kvinnan.

Vid elscooterparkeringen utanför – det står två scootrar parkerade i den – står tre män och röker, en av dem är klädd i varselkläder, alla tre bär ryggsäck. De diskuterar någonting sinsemellan och vänder då och då sitt fokus mot de tre runda soffor och nio träd bakom dem på gatan – det är ett träd planerat mitt i varje rund soffa – som de pekar mot och ser ut att tala om. Det sitter en kvinna och en man på den runda bänken närmast dem. Mannen lägger armen om kvinnans axlar och pussar henne lätt på kinden. Det står en rullväska till höger om henne med handtaget uppdraget. De tre männen fimpar sina cigaretter och går mot entrén till tunnelbanan.

Romansafton I S:ta Clara kyrka – arior och romanser av Stenhammar och Puccini, framförda av Ludvig Nilsson på piano och Ariadna Reguant Qvarsebo, sopran. Varje vardag är det bön i kyrkan klockan 08.00, 13.00 och 15.45. Och lunchmusik klockan 12.00. I hörnet Klara Vattugränd en vit höghöjdslift. Mittemot trappan upp till kyrkan står en motorcykel parkerade bakom en vit stadsjeep. Motorcykeln är skyddad av ett kamouflageöverdrag i olika nyanser av grönt och brunt. På en lucka i fasaden en röd skylt: ”Brandgasventilation. Plan 1 garage, öppning av luckor sker från manöverbod vid bft Vasagatan 14.” Gatan enkelriktad från Klara Södra kyrkogata, gäller dock inte cykel. En bil från ett företag som flyttar kontorsmöbler står med baklemmen uppfälld och baklastaren i gatan. Flaket tomt, så när som på en bunt grå filtar och två pirror med blåa handtag.

Skylten som visar att höjden är 3,3 meter in till parkeringshuset under Sheraton – gammal klassisk skateboardåkarmark – har fått sig en liten knack och lutar några grader in mot fasaden. En kvinna i svart kappa har lutat sin dataväska mot stolpen, en grå bil stannar till, hon tar väskan, öppnar bakdörren och kliver in, bilen gör en tvär vänster och kör bort Klara Södra kyrkogata. Fönstret på bottenvåningen i 18 a är vidöppet. På stupröret till höger om dörren en rektangulär röd skylt riktad i sydvästlig riktning som visar att det är 9,7 meter i skyltens riktning till brandpost.

En röd bil kommer i hög fart och kör ner mot garaget och får nästan väja för en kvinna i vit kappa som kommer på en elscooter. Hon ser dock bilen innan den ser henne och tar därför ut kurvan lite extra. När hon fortsätter gatan upp sedan gör hon några extra slalomsvängar innan hon kör upp mot den del som är gågata.

Vad ska man välja att skriva, om man ska beskriva ett helt liv? När en enda intressant dag skulle kunna fylla sidorna i en hel bok? Suzanne Osten har varit barn, ung, medelålders och äldre. Regissör, dramatiker, forskare och teaterchef. Mamma, kvinna, älskarinna och hustru. Så många roller och ändå sitt eget jag hela vägen. När Suzanne Osten brottades med vad hon skulle ta med i boken om sig själv, hur hon skulle ”anfalla materialet”, så landade hon tillslut i tre akter, en lång rollista och scenanvisningar.

– Jag har lattjat lite med formen. Jag har ju tillbringat väldigt lång tid inom teatern, började som nittonåring med att professionellt sätta upp pjäser, så det här blev ett sätt för mig att disponera det stora stoffet. Boken handlar om en person som försöker se på sig själv i olika sammanhang och tider.

Hon berättar att hon först började skriva om föräldrarna. Mamman som hjälpte flyktingar och pappan som var illegal när han kom till Sverige. Kriget, deras politiska engagemang och mammans psykoser.

– Jag har ju skrivit så mycket om mina föräldrar tidigare, jag behövde rikta om fokus.

Suzanne Osten är känd som en av de ledande pionjärerna inom teater för barn och unga. 1975 grundade hon Unga Klara.

– Jag har kämpat för att barnteater ska vara lika bra som den för vuxna. Lika stark, lika upprörande, lika vacker.

I självbiografins första akt tar hon sig an sig själv som barn. Hon kallar akten för ”Frihet”.

– Det är den där friheten jag längtade efter, att få bestämma själv. Barnavårdsnämnden tog hand om mig eftersom min mamma var försvunnen och pappa inte hade några pengar.

Hon kom till en internatskola, en tuff miljö där människor hade pengar men hon själv inga hade.

– Där fanns många diplomatbarn som var placerade av sina föräldrar. Jag upptäckte att man inte är skyddad för att man är rik, det fanns en enorm ensamhet. Vi var ett ensamt gäng tonåringar, vi internatskolebarn.

I akt två, med titeln ”Jämlikhet”, har hon blivit vuxen och kämpar för jämställdhet mellan män och kvinnor genom att bland annat vara aktiv i Grupp 8.

– Vi demonstrerade, debatterade, sjöng och smädade gubbar. Vi jobbade för rätten till abort, den fick vi. Vi jobbade för daghem, det genomfördes. Vi jobbade med skatteskillnader, i dag finns särbeskattning. Mycket har förändrats till det bättre, men inte porren och våldet mot kvinnor, påpekar hon.

– Det är ohyggligt mycket och påtagligt i samhället. Hatet vi mötte var chockerande och det finns även i dag.

Hon har valt franska revolutionens motto som rubriker i boken och den tredje akten är ”Broderskap”. Där befinner hon sig nu.

– Alla är bröder och ska ha rättvisa. På jorden är det otroligt många som inte har nånting och det är få som har otroligt mycket. Det måste bli omfördelning för att rättvist rädda planeten.

Hon säger att hon försöker behålla en optimistisk grundhållning och nämner bland annat Greta Thunberg och den visionära ungdomligheten. Och att barn ska tas på allvar och bli lyssnade på.

– Jag hoppas att läsarna också uppfattar att jag har humor och att jag försöker se det humoristiska i situationer. Jag har väl mina svängar, men det är ingen bitter biografi.

Det tar några ringningar på porttelefonen innan den lyckas överrösta ljudet av hårfönen och David Ritschard trycker på knappen och släpper in. Björkhagen. Två trappor upp. Andra dörren från vänster. Han är ekiperad och klar – en vintage George Jones-t-shirt nedstoppad i ett par jeans med önskvärd midjehöjd cirka mitten av 1970-talet, på plats hållna av ett ornamenterat läderskärp – och la just sista handen vid frisyren. Och berättar att man, om man som honom inte längre förfogar över en fullständig kalufs, måste vara extra noggrann med ”de få strån man har så de hamnar där de ska”. På väg in i vardagsrummet passerar vi samlartallriken av porslin, som hängts upp på kortväggen i hallen samma dag, och som utgör en del av hans merchandise inför andra soloskivan Blåbärskungen. För det stora flertalet artister är kanske inte en samlartallrik av porslin det mest självklara merchandise-valet. Det är den grafiska kreatören Petter Törnqvists – han har designat all hans tidigare merch – idé att göra tallriken.

– För en som jag som aldrig tidigare varit i porslinssvängen var det svårare än nånsin att gissa om det skulle bli fiasko eller succé. Men de sålde slut under mitt arbetspass på Systembolaget på lanseringsdagen, försäljningsmarginalerna är inte dom bästa på den typen av produkter, men det känns ändå som en milstolpe att bli tallrik.

Skivan Blåbärskungen var egentligen inte tänkt att bli till över huvud taget. Sommaren 2019 kom första soloskivan, Brobrännaren.

– Tanken var att jag året efter skulle fortsätta turnera på den skivan. Vi var i Norge och gjorde några spelningar vintern 2020. I slutet av februari spelade vi på Pustervik. När vi åkte ner snackades det mycket om viruset, men det kändes mer som ett löst rykte. Helgen efter skulle vi spela i Malmö, men den veckan vände allt och vi ställde in.

Och han insåg snart att han inte skulle turnera med Brobrännaren på ett bra tag. David Ritschard var tidig med att sända livestreamade konserter från vardagsrummet i lägenheten, men lessnade på det ganska snabbt.

– När man spelar ute så är ju repertoaren ny för dom man möter på respektive ställe. Men när man sänder i sociala medier blir det tjatigt, jag kände det ganska snabbt. Och jag ville inte tigga och mjölka pengar på Swish, hade min halvtidsanställning på Systembolaget kvar.

En handfull av låtarna på Blåbärskungen blev till under det han kallar för trivselkvällar tillsammans med Henric Hammarbäck – som under namnet H. Self släppte sin egen hyllade skiva Broken live on för några veckor sedan – när de såg till att träffas två kvällar i månaden.

– Vi hittade varandra. Då kom det låtar. De kvällar vi haft har också varit som en avslappningsventil för mig. Vi är nära vänner, så det har kommit organiskt.

Funkar drömfångaren?

– Ja. Jag drömmer att folk ska köpa tidningar av mig. Så fångar den upp den drömmen. Skämt åsido, jag säljer inte mer tidningar för att jag har den. Tyvärr.

Var kommer den från?

– Jag hittade den, låg på backen nånstans mellan Högdalen och Rågsved. Det är en inkagrej, en indiangrej. Först hade jag den hängande på lampan bredvid sängen några månader. Jag har haft den i hatten kanske en vecka, två veckor

– Trixigast är att hitta fallfärdiga ödehus. Stockholms stad river dem. Sjukhus och fängelser är också svåra. När jag letade efter ett fängelse till Snöänglar hittade jag till slut ett nedlagt utanför Stockholm.

– I Hamiltonserien som kom för nåt är sen är det Musikhögskolan på Valhallavägen som är Nya Karolinska. När det behövs en villa eller lägenhet till en inspelning sätter jag upp lappar i området och går med i lokala Facebook-grupper. Det kan bli upp emot 3 000 lappar.

– Det är lättare att hitta ett lyxigt hus eftersom de som bor där vill visa upp det, medan det kan vara svårt att hitta en sliten trea. Folk tycker inte den är nåt att visa upp, men det kan vara just det vi söker till en film.

– Det behövs 80 till 100 inspelningsplatser i en produktion och de ska ligga nära varandra så att det blir effektivt när man filmar. Google Maps är ett bra hjälpmedel när det gäller att hitta en äng, en tennisbana eller en sjö i ett visst område.

– Jag är bra på detaljer och lägger på minnet det jag ser när jag åker runt, SCB:s huvudkontor i Rissne skulle vara utmärkt som häktesentré.

– Vi är 30 frilansande location scouter i Stockholm. När man går på slutfesten för en produktion är det sällan nån som vet vem man är.

Det är färdigsprängt i Katarinaberget nu efter ungefär 1150 små och stora sprängsalvor. Av alla de olika entreprenader
som utgör Slussenbygget tillhör utsprängningen i berget Entreprenad 91. Sedan man inledde bygget med att spränga en arbetstunnel, har 300 000 kubikmeter berg sprängts bort och fraktats undan – ofta på kvällstid för att störa trafiken förbi Slussen så lite som möjligt – på cirka 35 000 lastbilslass. Då arbete sker inne i berget är inte mycket av den kommande bussterminalen synligt på utsidan ännu, men man kan se stommen av ett av ventilationsschakten under Lokattens trappa, och ett annat ventilationsschakt på Glasbruksgatan. Om man kör Stadsgårdsleden kan man se en nedgång till bussterminalen gjuten i betong, samt en liten prototyp av hur väggarna i vissa delar av terminalen kommer att se ut. Och ungefär i höjd med Fotografiska ser man nedfarten, där man nu injekterar – gjuter och borrar in förstärkning på båda sidor – och sedan kommer Saltsjöbanans spår att ligga ovanpå.

För tillfället jobbar 30-40 personer inne i berget. Man gräver och jämnar till, besiktigar och förbereder för de omfattande gjutningsarbeten som nu ska inledas. Man börjar gjuta – det ska gjutas fyra våningar – ungefär 20 meter ner, precis under där den gamla infarten till garaget på Katarinavägen låg.