Aktuellt

Det går inte att utläsa den klottrade taggen ovanför vändkorset in till byggarbetsplatsen i kurvan där gatan börjar. På det låga smidesstaketet innanför den smala planteringen med några träd mittemot muren, med ryggarna mot gatan, sitter fyra EU-migranter. En av dem har tre baguetter i en papperskasse som han bryter bitar av och delar ut till de andra. Mannen bredvid honom har ett stort paket skivad korv öppnat liggande i knät som de alla turas om att ta skivor av. Ingen av dem säger ett ord till varandra på en lång stund när de väl börjat äta.

Information på orange skyltar: gående till Fotografiska och Birka Cruises hänvisas via Slussen, gående mot Nacka och Vikingterminalen hänvisas till Folkungagatan. På första avsatsen i Albert Engströms trappor har en äldre man och en kvinna stannat till med en liten hund. Den står mellan dem, blicken upp mot trappan, och skäller och de försöker få tyst på den.

Från Tjärhovsgatan kommer en man med en matleverans gående, tittande på dörrsiffrorna och ner i sin telefon. När han kommit fram till Big Ben på hörnan går han över gatan, sedan tillbaka i riktning Tjärhovsgatan igen, blicken alternerande mellan telefonen och fasaden. En buss svänger ut på Folkungagatan lite tvärt och en cyklist som passerar på insidan busvisslar. För andra gången på inte så lång tid har någon krossat skyltfönstret till butiken i hörnet Kocksgatan. Glasrutan på dörren är tejpad och det ena skyltfönstret är lagat med en provisorisk ruta och tejp. Innanför rutan glassplitter på golvet, en rejäl stenbumlig – troligtvis den som gick genom rutan – inlindad i den DN den nu ligger på innanför fönstret. En gammal man med rullator sitter och röker utanför Seven-Eleven. Tre personer stiger av och tre stiger på 3: ans på buss i riktning Karolinska sjukhuset.

Högst upp i trappan till Vita Bergsparken från Skånegatan står två unga tjejer, armbågarna mot räcket. När jag passerar under dem känner jag cannabisdoften tydligt. En man med barnvagn stannar snabbt till vid miljöstationen och sorterar. Han kastar i olika behållare och någonting smutsar ner hans händer. Han öppnar skötväskan, tar upp ett paket Babywipes och torkar händerna med dem. När han är klar kickar han upp bromsen på vagnen och fortsätter Renstiernas gata ner. Banhof meddelar på en stor banderoll på berget vid sin entré att de numera klimatanpassar – inga mer ångmoln över vägen vintertid. På dörren till nummer 36, ett inplastat informationsblad till de boende om att Malongeparken i närheten är hotad – stadsbyggnadskontoret planerar ett femvånigshus i parken. Från Gotlandsgatan kommer en blå bil – lite för snabbt, lite för otät förgasare – och tar höger och bryr sig inte om att stanna för damen med cykel vid övergångsstället vid Ringvägen

Vad hade du för jobb tidigare?

– Jag jobbade som diakonassistent i Klara kyrka i fem år, fram till 2011.

Hur var det?

– Det är det roligaste jobb jag haft. Jag förvaltade fem hus på en ö söder om Lilla Essingen, Lindholmen, som jag renoverade. Det var igenvuxet och läckte. Det var läger, dop och gudstjänster där sen, kurser. Det var främst för att hjälpa kvinnor vi restaurerade husen, gömde en del kvinnor där som var våldsutsatta, några flyktingar.

– Och jag var med och startade en second-hand-butik i Masmo.

I fjol meddelade föreningen Förenade Förorter att tävlingen läggs ner. Nu åker de i stället på turné med några av de tidigare vinnarna.

– Tävlingen har gett ett eko och vi vill hålla Ortens poet vid liv, säger Simon Matiwos.

I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern kommer föreställningen Ortens bästa poet on tour till fem förorter i Stockholm: Skarpnäck, Farsta, Husby, Östberga och Vällingby. Med start 19 oktober, bjuder de på gamla favoriter och nyskrivet material.

– Vill satsa mer på poesi som konst. Ortens bästa poet har varit en familjefest, ett sammanhang för människor och ett sätt att lyfta förorten. Nu är det fokus på konstformen. Och poesi och konst ska vara gratis, tycker vi, och finnas även för dem som inte har råd att gå på Dramaten.

FOTNOT: Se Förenade Förorter på facebook för information om turnen.

– Saxofonen består av tre delar – en kropp, en nacke och ett munstycke. Det sitter ett trärör på munstycket. Det som gör ljud är att man blåser luft igenom munstycket och röret vibrerar. Beroende på hur stor öppningen är på munstycket, i förhållande till hårdheten på röret, kan du använda olika muskler i munnen, olika luftströmmar, för att få det att vibrera på olika sätt.

– Man kan finstämma en saxofon lite med munstycket – göra instrumentet kortare eller längre. Även temperatur spelar roll – ett kallt instrument blir lägre, ett varmt högre. En tenorsax är stämd i bess dur, en altsax i ess dur – om man tar ett c på tenorsaxen så är det ett bess pianot.

– Det finns fler alternativgrepp på klarinett att spela en ton på, än på saxofonen. Men det finns en massa grepp, speciellt i höga register – när man spelar utanför det register saxofonen har. Då överblåser man, då finns det en massa olika grepp, beroende på vad man gillar.

– Saxen är ett långt rör man blåser luft igenom, luften är allt, det som styr instrumentet. När du lyfter ett finger förkortar du röret – man kortar och förlänger röret, det är en luftström som bryts på olika ställen.

FOTNOT: Per ”Texas” Johanssons nya platta heter Stråk på himlen och stora hus.

På en middagstillställning nyligen förfasades personerna mittemot mig över den dåliga kollektivtrafiken. Förseningar och rulltrappor ur funktion och fan och hans moster vet hur det är när bussen är inställd. Då påpekade min norrländska bordsherre att när han är på jobb i huvudstaden brukar han slås av hur lätt det är att ta sig fram. ”Då har du aldrig blivit strandad med bussen på väg in till stan”, påpekar kvinnan mittemot. ”Hur många gånger om året händer det dig?” frågar han. ”Det händer ett par gånger i alla fall!” Han undrar: ”Vad är det för hemskt som händer dig då?”

Vi klagar på att folk pratar för högt, att avokadon var för hård eller för mjuk, hundbajs på gatan, dialekter hos radio- och tv-folk, att någon drar över på tvättiden, att man fick vänta på akuten ett par timmar trots stukad lilltå. Klagar på välfärden och klagar på hög skatt. Vad vi klagar på berättar mycket om våra problem. Om det du klagar på är att rödljusstolpen står lite i vägen för cykelöverfarten, då är problemen inte så stora. Klagomålens natur visar på ett samhälles tillstånd.

I Hammarby sjöstads Facebookgrupp undrar någon varför just Korphoppsgatan fått utjämnade trottoarkanter? Hon får svar: ”För att cyklisterna skall få en bättre genomfart till bron”. En tredje skriver: ”Detta fjäskande för cyklister”. En fjärde ogillar att det börjat ”kladdas till i Sjöstan” och påpekar att nivåskillnaderna mellan gata och trottoar har ett syfte – dämpa bilarnas hastighet. Och menar att denna nu handlingskraftiga okunnighet på Korphoppsgatan är förödande. I lokaltidningen i Liljeholmen skriver en insändarskribent att åtta av tio gångtrafikanter lever ”i villfarelsen att de ska hålla till höger.” Och att det är ett farligt beteende för flera trafikantgrupper. En annan insändarskribent påpekar att högertrafik gäller om en fotgängare möter en fotgängare, också i butiker. Och att det där finns en regel att passage ut har företräde framför infart. ”Alltför många försöker stånga sig in i butiker, när andra är på väg ut.”

Den som klagar för mycket på för litet har det för bra. Men kan förstås ändå må dåligt. I en studie bad forskarna deltagarna skriva om en störande situation på arbetsplatsen och hur allvarlig de upplevde den. Resten av dagen fick de analysera sitt humör och räkna hur ofta de klagade på saker. Studien fann att de som uttryckt mest klagomål vid skrivuppgiften var mindre nöjda med tillvaron under dagen – och även nästa morgon. Det är klart att klagomål behövs för förändring – även ett bra samhälle kan bli bättre. Och vi kan bli bättre, på att stanna upp och fundera på vad vi lägger vår klagande energi på och försöka se det positiva, som att vi har en sjukvård som hjälper oss med lilltån och att kollektivtrafiken nästan alltid tar oss dit vi ska, i tid. Därför vill jag se detta, mitt klagomål, åtgärdat snarast.

Det står en bunke getben på köksbordet. Det ätbara av geten hanterades och åts delar av dagen innan, nu ska benen skrapas rena, det ska kokas fond
på dem till en gryta på det sista av den som ska frysas in, sedan ska benen malas ner och läggas i bokashin.

– Jag jobbar på att det ska bli ett eget ekosystem här.

Från allfartsvägen ser man hans hus mellan träden på andra sidan ängen. Och det börjar mer och mer likna ett eget ekosystem. Tidigare hade Stefan Sundström solfångare på taket som värmde upp vattnet. Nu är det solceller som direkt omvandlar till el, både på hustaket och på växthustaket och på en skärm vänd mot söder. Hans fru Karin Rehnberg flikar in att de betalar inga elräkningar förrän i november, så länge är de självförsörjande på el.

– Det är kul med det där… och alla grannar som tyckt en massa saker genom åren. Men nu kommer de krypande: ”Hur många watt får du ut av det där, vad tjänar du på det?”.

Stefan Sundström är ”lite uppallad på piller” då en lindring influensasläng sitter i. Vi sätter oss på verandan – vindruvorna i krukan odlar han själv, precis som snuset i dosan han just öppnade och tog en nypa av. Tobaksbladen får han av en polare.

– Men jag har godare druvor i växthuset, det här är b-druvorna.

Kommande plattan Domedagspredikan spelades in på Kapsylen på Tjärhovsgatan på Södermalm under fyra dagar i vintras.

– Mina barnbarn har gått på det dagiset. Och mina bandkompisars barn på nittiotalet gick där. Jag är jävligt knuten till det huset, jag och Karin träffades på Kafé 44. Det är en så osannolik plats för att vara Stockholm, man tror man är i Berlin eller Christiania. Och ibland sitter Bengtsson ute på gården, en gammal råddare som alltid hållit på på Kafé 44 också.

Stefan Sundström styrde det hela själv, inga deadlines, inga skivbolag inblandade förrän plattan var klar. Musikerna – Nikke Ström bas, Martin Emtenäs trummor, Ola Nyström gitarr och Martin Hederos klaviatur – avtalade han med själv och hans management garanterade deras ersättning efter inspelningen. De repeterade i 3-4 dagar, så det mesta arrangerandet skedde ”ganska mycket på volley”.

– Jag tycker jag fått ordning på det jag gör professionellt, vad gäller tajming och hur jag gör det. Jag tänker efter. Och de jag lirar med, de får lira hur fan de vill. Jag visar låten, vers och refräng, kanske pekar ut var ett solo ska va, sen säger jag inte så mycket mer.

En betydande skillnad från tidigare Stefan Sundström-plattor är att han sjunger annorlunda, fraserar mjukare, lutar texten tryggt mot musiken och fraserar inte olikt en jazzsaxofonist.

– Farsta-Steffes bredkäft har börjat smalna av.

Stefan Sundström skrattar åt sitt eget konstaterande. Byter snus.

– Det är det här med närvaro, det börjar bli allt viktigare. Det gäller musiken och allting. Inte tänka framåt. Det är en livsinställning också, att man inte tar så många initiativ själv utan hänger på det som sker.

– Det är ju den här tyska traditionen med musik – ein zwei, drei, vier, man tänker matematiskt om musiken. Men slutar man räkna kan det funka.

Temat i texterna på plattan – titeln till trots – är inte så omedelbart knutet till hotet mot mänskligheten.

– Men det finns ju där hela tiden – allt fast förflyktigas, alla värden försvinner. Sen är det ju om att bli gammal och så också.

Låten ”Bakvänd kikare” är från början ”en konstig fantasi från Trondheim”.

– Det är ju det här med en bakvänd kikare, allt kommer långt bort. Det är en smärtsam upplevelse när man blir äldre, det blir tydligt som när man får barnbarn att man är jävligt långt bort – man är inte bra på att leka längre, vara närvarande.

På femtiotalet bildades ”Tippen” av bergmassor som blivit över vid byggen, men i dag finns här gräs, träd och buskar, fåglar, harar och en räv. Jag plockar bär i sluttningen och ibland plockar jag även upp skräp som människor lämnat. Jag ser på naturen som en varelse: Moder Natur. Som en ande, en själ.

Jag går upp hit varje morgon vid sextiden och ser solen gå upp i öster. Det kan vara bra att motionera och nu har jag fått upp lite flås. Sen brukar jag sitta här ett tag, ibland tar jag med mig gitarren. När jag var yngre spelade jag i band, jag spelar fortfarande nästan dagligen. Det är fin utsikt, med Hässelby och Grimstaskogen åt ena hållet. Mina kompisar har bott där i tält. Några ungar hade fått höra att de var farliga och började slänga stenar och pinnar på tältet. Det höll på att bli otäckt, de kom dag efter dag. När min kompis fick tag i ungarna och pratade med dem sa de: ”Men du är ju inte farlig”. De var tio-tolv år.

Åt andra hållet ligger Johannelunds industriområde. Jag bor i det stora grå huset där. När det beslutades om att genomfarten skulle byggas och att inga hyreslägenheter fick finnas i industriområdet, vart alla boende vräkta av hyresvärden Ekenman. 200 personer skulle ut. Efter kontakt med Hyresgästföreningen fick vi ändå bo kvar tills vi hittat annat boende. Huset har gjorts om till ett hotell. Nu är det mest asylsökande som bor där, en del barnfamiljer bor på 20 kvadrat. Vi har vägglöss och jag försöker limma igen alla springor och sprickor. Termiter har jag också haft. Jag kallar huset för ”Rucklet”, för att det är ett ruckel och pizzerian Ruccola ligger i botten. Jag skulle egentligen vilja bo nån annanstans. Kanske kan jag ta mig an ett ödehus nånstans i uppväxtens Västernorrland.

Det handlar om transparensen, att det går att se igenom och inte har en död yta – glas är levande. Det går från varmt och sirapskladdigt till att bli kallt och skört. Och så är det det här med att jobba med hettan och kroppen. Det är därför glaskonstnärerna i den kvinnoseparatistiska gruppen BOOM! fastnade för glasblåsning.

– När man är i glasstudion och jobbar varmt måste man ha kontroll. Det går fort, kan inte sitta ner och tänka för mycket – det gillar jag, säger Erika Kristofersson Bredberg.

– Jag tycker också om att hela ens kropp blir ett verktyg, tillägger Nina Westman.

Det är varmt i glashyttan på Konstfack, där två av dem undervisar om dagarna. Temperaturen i ugnen är över tusen grader. Glas mjuknar, formas och kyls. Gruppen har precis börjat arbeta med sin nya utställning som har vernissage 2 oktober på Stockholm Craft Week, en ny satsning på samtida konsthantverk. De har alla sina olika uttryck som ska mötas. De vill vidga synen på konstformen, bredda fältet och skapa plats för mer experimentell glaskonst. Men de vill också lyfta kvinnor som jobbar med glas. Idén till BOOM! föddes när Sara Lundkvist gick en kurs på Konstfack.

– Jag jobbade mycket själv och såg hur lätt mina manliga kollegor hade att hitta samarbeten för projekt och utställningar.

Hon bestämde sig för att ta kontakt med några kvinnliga glasblåsare som hon tyckte var ”asgrymma”. 2015 bildades BOOM!, som står för ”sprängkraft”. Deras första projekt handlade om teknik och konsthantverk.

– Vi kände att som kvinna hamnar man på efterkälken där direkt, män och killar förväntas kunna sånt och de är på nåt sätt tvingade att lära sig de här tekniska lösningarna. Det är inget som förväntas av en kvinnoroll. Därför bestämde vi oss för att tillskansa oss den kunskapen, säger Matilda Käsel.

De gick en kurs hos teknikpedagogen Harriet Aurell och började sedan kombinera glaskonst med mekanik och elektronik, som att blåsta ögon som kan röra på sig. De har jobbat med speldosor, kretskort, automater och rörliga skulpturer. Och skapt en händelsekedja där individuella glasobjekt och uppfinningar har sin bestämda uppgift för att utlösa en kedjereaktion.

– Händelsekedjan utlöste vi fyra-fem gånger som en performance i vår utställning Kvinnomaskinen på Gustavsbergs konsthall i våras. Det var våra reella glasgrunkor som dunkade i varandra och flög i luften, säger Nina Westman.

Även om BOOM! startade som en plattform där de skapar tillsammans, känner sig trygga och är varandras tillgångar istället för konkurrenter, så har deras arbete alltmer gått åt att lära ut och sprida sin kunskap.

– Vi har en feministisk värdegrund och vänder oss ofta till socioekonomiskt utsatta grupper, som normalt inte kommer i kontakt med konsthantverket. Vi har fått ett socialt perspektiv på vårt arbete, framförallt sedan vi byggde en egen glashytta, säger Matilda Käsel.

Glashyttan, den mobila studion med namnet ”Spajsy”, inspirerat av Spice Girls, kom till förra året. De fem glasblåsarna köpte en släpvagn som kunde ta stor lastvikt.

– Vi fick höra att det inte går att bygga en ugn som får plats på ett släp. Men det gjorde vi, säger Erika Kristofersson Bredberg.

Det gick en svetskurs, lärde sig att mura och skaffade en brännare som hade ett eget syreupptag och därmed kunde uppnå rätt hetta. När Spajsy var klar rullades hon ut till förorter där unga människor fick prova på att blåsa glas, i projektet ”Empowerment”.

– Det handlar om systerskap, självkänsla och självförtroende. Att stärka oss själva och andra, säger Nina Westman.

Alla större projekt har de dokumenterat i serieform, för att ungdomar på ett intressant sätt ska kunna ta till sig vad BOOM! gör.

– Vi introducerar ett material som annars är otroligt svåråtkomligt. Vi vill få ungdomar att komma i kontakt med det egna skapandet och att våga, säger Nina Westman.

– Och att vara de förebilder som vi saknade.
Det fanns inte så många kvinnor som jobbade med glasblåsning när vi började och de som fanns var det inte nån som berättade om på glasskolan i Småland, säger Matilda Käsel.

Glashyttsgolven är mansdominerade, en industri som förr ofta gick i arv från pappor till söner.

– Det var män som började med det och kvinnorna fick packa och syna glaset. Det sågs inte som ett kvinnojobb att stå i den smutsiga miljön och utföra tungt arbete, säger Erika Kristofersson Bredberg.

De påpekar att avsaknaden av förebilder präglar en, hur man tänker kring sitt eget skapande och att hitta självförtroende i det. När Erika Kristofersson Bredberg var nio år skrev hon i sin dagbok att hon skulle bli konstnär och bo i Paris. Hon ritade och tecknade och snickrade med morfar. Men det var när hon långt senare kom till en glashytta och därefter glasutbildningen i Småland som hon ”blev kär”.

Nina Westman brukade som barn följa med sin pappa till jobbet som NO-lärare. När han undervisade satt hon vid sidan om och lekte med en gaslåga, värmde upp labbglas och blåste små bubblor. Men länge var hon osäker på vad hon skulle göra: hon målade, jobbade som skådespelare och med scenografi, innan hon hittade tillbaka till där hon började – glaset. Också Sara Lundkvist visste som barn att hon skulle bli konstnär. Hon trodde först att hon skulle bli keramiker, men sökte sen en annan utmaning, fick sommarjobb på en glashytta på Gotland och ”fastnade”. Och för Matilda Käsel var det när hon gick en förberedande konstutbildning och började skulptera, som det slog henne att det coolaste materialet att göra skulpturer av måste vara glas.

Nu vill de att andra unga ska få upp ögonen för glaskonsten, bli fast, bli kär och upptäcka coolheten i materialet. Och att BOOM! kan vara de förebilder de själva inte hade.