Aktuellt

När Karin Carlsson fick frågan från Bonnier Fakta och Stockholms kvinnohistoriska museum om att skriva en bok om kvinnors vardagshistoria från 1900-talet och framåt kände hon att det var mitt i prick. Hon är till yrket forskare och historiker med inriktning på genus.

– Det har varit spännande att skriva historia utifrån ett föremål i stället för att enbart plöja dokument och en massa text som jag annars gör i mitt jobb. Genom att utgå från föremålen kom jag närmare det dåtida vardagslivet för kvinnor.

Ett av hennes egna favoritföremål i boken är cykeln. Som från början var den borgerlige mannens statussymbol. Men som kvinnorättskämpen Susan B Anthony redan 1896 sa var det föremål som hade påskyndat jämställdheten mest mellan män och kvinnor. Den gav kvinnan en känsla av oberoende och självförtroende.

– Medan kvinnan skulle stå för det privata och hemmet så har det tekniska alltid varit ett manligt landskap. Männen har stått för aktivitet, kvinnorna passivitet. Så det är klart att det väckte visst motstånd när en kvinna kom farande på cykel med fladdrande kjolar. Hon blev omöjlig att kontrollera.

Boken inleds med cykeln och avslutas med lagboken. Däremellan går det att läsa mer om så vitt skilda föremål som behån, vattenledningen, röstkortet, engångsbindan och lunchbrickan, för att nämna några. Som att behån när den kom 1914 var en befrielse, eftersom kvinnorna kunde skippa korsetten och röra sig bättre. Medan den på 1960-talet ansågs stå för förtyck till att i dag både underlätta träning och objektifiera kvinnan som sexsymbol. Allt under ett sekel. Och i avsnittet om vattenledningen får man veta att ett hushåll under 1950-talet förbrukade omkring 30 liter vatten per person och dygn till matlagning, städning, diskning, tvätt och hygien. Med brunn på gården blev det hundra liter vatten att kånka hem för en familj på fyra personer. Och det var kvinnans ansvar att hämta vattnet.

Karin Carlsson säger att boken varit bland det roligaste men också mest arbetsamma hon gjort, att gå på djupet kring så vitt skilda ämnen. Från början var det 100 föremål som skulle bantas ner till 50. Svårast att skriva om var röstkortet och pengar. Röstkortet för att det varit komplicerat med olika röstsystem och för att det kommit mycket ny forskning nu inför hundraårsdagen av allmänna rösträtten. Pengarna för att det var svårt att välja och avgränsa.

– Det finns många andra som forskat om kvinnors historia. Trots det finns det få översiktsverk som väver in kvinnornas historia på ett tydligt sätt. Där är det en lucka eller eftersläpning. Jag hoppas att min bok ska täppa till en del av den luckan eller i alla fall en skärva av den. Och så hoppas jag att några av dem som inte annars gillar historia ska tycka att det är värt att läsa den.

Hon har forskat och undervisat om kvinnors historia under lång tid. Men när hon såg allt sammanställt i sin bok blev hon förvånad över hur mycket regler och normer som hindrat kvinnor senaste seklet. Samtidigt har hon fascinerats över att förändring faktiskt är möjliga tack vare många modiga kvinnor. Hon vill ändå höja ett varningens finger för att förändringens vindar också kan blåsa bakåt.

– Vi ska vara vaksamma på att lagar, regler och normer kan förändras snabbt. Inget är oföränderligt.

– Det här är den första butiken i Stockholm utan förpackningar. Många stockholmare är ovana vid att handla på lösvikt, men kunder som kommer hit från Tyskland, Frankrike, USA eller England tycker inte det är nåt konstigt. Där finns det redan flera såna här butiker. Jag startade butiken den 20 mars, mitt i coronapandemin. Många undrade hur jag kunde sälja skafferivaror i lösvikt då. Men faktum är att man häller det man handlar rakt ned i sin egen behållare utan att nån tar på det.

– Jag väger alla förpackningar kunderna kommer med innan de börjar handla. Det kallas att tara vikten på ett emballage. Folk handlar i både burkar
och papperspåsar. De riktigt proffsiga har tygpåsar.

– Det mesta funkar att ha i behållarna på väggen, men vetemjölet har jag flyttat ner i en stor tunna på golvet, det fastnade i öppningen till behållaren när man skulle mata ut det.

– Mest säljer jag nog av olika pastasorter, nötter och ägg. Sen är jag glad för att kunna sälja gråärt som var basföda i Norden förr och som nu odlas igen. Den smakar lite som kikärta. Och så har jag tandkrämstabletter, kryddor, oljor, popcorn och gryner och linser. Allt är ekologiskt och i möjligaste mån närodlat.

– Det passade att öppna butiken just här i Bagarmossen eftersom det bor en hel del hipsters här med ett stort intresse för hållbarhet.

Dess korrekta namn är Slussbron. Att den gula färgen har lite metalliskt skimmer i sig är enbart för att accentuera att det är en bro av stål, inte betong. En stålbro går att göra mera nätt än en betongbro – höjden på bron varierar, vid fästet på Södermalm är bron cirka sju meter, vid fästet i Gamla stan en dryg meter. Det är två körfält i vardera riktningen ner i slitsen mot Stadsgårdsleden. På sidorna om slitsen blir det tre körfält i vardera riktningen – två bilkörfält och ett kollektivkörfält, samt gång- och cykelbanor. De åtta filerna ner mot Skeppsbron smalnar sedan av. Asfalt, cykelbana i betong, röda, svarta och grå granitplattor för gångtrafikanter.

Bron har samma segelfria höjd som den tidigare bron, vilket betyder att större fartyg fortsatt får gå genom Hammarbyslussen. På Södermalmsidan har bron en särskild sorts vågformad fog, kallad Sinusfog, som minimerar stöten från däcken som kör över fogen och minskar vibrationer i konstruktionen, dels minskar den buller. På Gamla stan-sidan styrs trafikflödet via ett trafikljus, vilket gör att hastigheterna är lägre och bron har därför en annan fog där.

Efter att bron invigs börjar utgrävningen av Södermalmstorg, en 900 kvadratmeter stor utgrävningsplats. Arkeologerna har studerat gamla kartor och vet att det är ett fornlämningsområde och tror sig veta ungefär vad de kan förväntas finna. Men de kan ju aldrig säkert veta.

Jämfört med förra sommaren, hur tror du det blir i år?

– Folk kommer ju va hemma, så blir det ju. Jag tror definitivt det kommer att påverka tidningsförsäljningen att många Stockholmare blir kvar i stan. Det är nån månad sen jag sålde nu, har så ont i mina ben – Och jag kommer inte heller att resa nånstans som jag brukar.

Vart brukar du åka?

– Till Österrike med min gumma. Mina morföräldrar kommer därifrån. Men inte i år.

Sedan 2003 har Klas Gustafson skrivit biografier om i tur och ordning Beppe Wolgers, Cornelis Vreeswijk, Tage Danielsson, Monica Zetterlund, Gösta Ekman, Per Oscarsson, Marie-Louise Ekman, Gunilla Bergström och nu senast Robert Broberg. De personer Klas Gustafson valt att porträttera i biografierna har en sak gemensamt – ingen av dem var en av Klas Gustafsons idoler när han växte upp i Stockholm på 1950- och 60-talet.

– Däremot har de varit väldigt betydelsefulla på olika sätt och satt färg på och format sin omgivning och varit påverkade av sin tid. Jag är inte bara intresserad av personerna utan också av tiden de levt och verkat i. Som också är den tid jag har levt.

För det är en sak har börjat förstå nu, som han inte tänkt så mycket på tidigare – att han också skriver sin egen biografi.

– Ja, det är kanske så… att jag på ett väldigt komplicerat sätt skriver min egen biografi, att jag också beskriver Sverige, att jag försöker reda ut ett och annat… men det där får jag väl tala med en terapeut om.

– Det blir nog lite snårigt kanske, men det finns nog en sån drivkraft nånstans, även om det inte alltid varit så tydligt för mig tidigare. Att deras värld också är min, att jag också beskriver min tid.

Det har gått sex år sedan Peter Stenevald knackade på Lena Evebarks dörr. De bodde då i varsitt rum på Hotelljouren i Axelsberg. ”Du måste i alla fall äta”, sa han när hon öppnade dörren och räckte över en bricka med mat.

– Jag tyckte att hon såg så jävla smal ut och att hon behövde nåt att käka.

Hon hade haft svårt att få i sig något på sistone – hon var i sorg.

– Min man hade nyligen gått bort. Han dog i ett solarium av en överdos. Jag mådde väldigt dåligt.

Peter Stenevald berättar att det först handlade om vänskap mellan dem, att det inte var meningen att det skulle leda till ett förhållande. Men något växte så småningom fram och ”det klickade lite i korridoren”, som hon säger.

– Vi blev förälskade. Men jag kände många känslor i det. Gjorde jag fel? Var jag otrogen? Men sen gick tiden och då tänkte jag: här går jag kvar på jorden va, och Peter är min stöttepelare här, jag måste få kärlek även efter att min man har dött.

Hon föll för hans lugn. Själv har hon lätt för att ”gå upp i varv”. Och han föll för att hon var rak och ärlig.

– Jag tycker att det är viktigt att det man säger stämmer. Så har det inte alltid varit tidigare i livet. Men jag kunde lita på henne.

Peter Stenevald tar en klunk av colan. Det är varmt i dag. Himlen är molnfri men de lövtunga grenarna skapar skugga på den lilla uteserveringen intill en grön thaikiosk på Södermalm. Ett par kvarter bort ligger Situation Sthlm där de nyss hämtat ut pengar för tidningsförsäljning gjord via Swish. Hyran ska in. Sedan ett år tillbaka bor paret i en Bostad först-lägenhet i Fisksätra. Varje gång hyresavins förfallodatum närmar sig får Peter Stenevald en klump i magen för. Han litar inte på att det inte ska bli något strul med pengarna från ”soc”.

– Den här gången satte de in mina pengar på Swedbank trots att jag har Forex. Då är de svåra att få ut. Men på torsdag kommer vår boendestödjare och ska fixa det där.

Han tycker att det är skönt med stödet som de får från Stadsmissionen inom boendeformen Bostad först. Lena Evebark påpekar att det är en stor förändring att få ett hem.

– När man har levt i utanförskap i flera år och ska ta sig in i samhället igen är det mycket som är nytt, bara en sån sak som bank-ID. Det är tufft att flytta till ett hem och få det att fungera. Att våga bygga upp på nytt. Det är ett ansvar att ha lägenhet och det är viktigt att ha en ekonomisk trygghet
när man ska skapa sitt lilla näste, säger hon och tillägger att hennes högsta önskan var att få se Peter stoppa en egen nyckel i låset till en egen lägenhet, han som aldrig tidigare har haft ett hyreskontrakt.

– Det är skönt att ha nåt eget, verkligen. Att kunna stänga dörren och inte behöva öppna om man inte vill, säger han.

Förhoppningen och planen är att de ska få ta över förstahandskontraktet för lägenheten snart.

Men det är något som liksom inte stämmer när fingrarna inte är med i processen att skapa texten, det blir inget flyt, ingen överblick, det som kommer ut skapas på en annan plats i hjärnan än där text fogas samman i meningar och har egentligen ingenting med skrivande som sådant att göra. Jag funderar på vad man egentligen kan använda detta till. Då hör plötsligt 1970-talet av sig och ber att få tillbaka sin roterande nummerskiva.

Tänk om fasran haft den här funktionen inbyggd i sin Olivetti reseskrivmaskin på 1970-talet när han stod i spelargången efter någon allsvensk skitmatch i elljus och tryckeriet där hemma på landsortstidningen snart stånkade igång och det fanns ingen tid att plåga ner ett gult manusblad i valsen och skriva rent. Pappersbanan var spänd, kasten laddade med typer, klichéerna på tork. Det enda som hanns med nu var att ringa till tidningens växel, be att få bli kopplad till mottagningen och sedan, med luren klämd mot axeln, slå i blocket med anteckningarna från halvlekarna och rakt ut i luren läsa in manustexten.

Ibland var det bara en notis, ibland hela matchreferatet över en halv sida som skulle extemporeras hem. Kanske en sidoartikel med några citat. Det lästes in med skiljetecken och allt. ”Punkt, utgång, pratminus”. Krångliga namn bokstaverades löpande under inläsningen: ”Djurgårdens hårdföre anfallare Dan Brzokoupil – förnamn david adam niklas, efternamn bertil rickard zebra olof kalle olof urban petrus ingvar ludvig – orsakade straffen som Åtvidaberg kvitterade på…”

I blocket kronologiska tidsangivelser per halvlek och någon mening om viktiga händelser: ”11 minuten. Tredje inkastet på fyra anfall. Backlinjen ser trög ut”, som stöd för berättelsen Blev det mål var det viktigt att få med tiden, vem som gjorde målet och vem som passade till det. Om han inte hann uppfatta det och det inte gick att utröna via kollegorna på pressläktaren gjordes en markering i blocket och detta kollades sedan upp i omklädningsrummet efter matchen.

Jag har bevittnat dylikt åtskilliga gånger. Stått bredvid de underligast placerade telefoner man kan leta upp – på väggen i en spelargång, på ett nedsläckt vaktmästarkontor, utmed landsvägen, i en sjukhusfoajé i Kalmar – och sett farsan klippa med ögonen bakom sina åttakantiga stålbågade glasögon, andas nervöst genom näsan och slå numret till tidningen med reportageblocket balanserande över ena låret. ”Växjö enkelviktor ärlig xerxes johan örjan komma Correspondentens utsände kolon ny rad rubrik hoppet lever efter sen kvittering ny rad ingress det var elva trötta kämpar som klev av efter nittio minuter i regnet på värendsvallen stavas viktor ärlig rickard erik niklas david sigurd vallen punkt nytt stycke…”

När han var klar kollade han alltid med telefonisten att hon fått med allt. Sedan gick vi mot bilen. Att missa en deadline var aldrig ett alternativ.

– Jobbar man hos oss som hantverkare ska man verkligen gilla att hänga i rep, säger Alexander Raoutinia som startade företaget för 25 år sedan.

– Oftast gör vi upphandlade jobb, underhåll inom industrin, broar, såna grejer. Det här är inte det vanligaste jobbet, men det händer. Folk brukar stanna och kolla, ta bilder, när vi jobbar på hus i stan.