Aktuellt

För några veckor sedan kunde man se dem iförda munskydd och skyddsvisir som en enkel hyllning till den pressade vårdpersonalen och dess heroiska arbete. Upphovsperson/er bakom den återkommande gatukonstnärliga utsmyckningen är för redaktionen okänd.

Intäkterna från köpen av den digitala tidningen går till säljarna.

Detta som ett sätt att stödja dem som i och med Coronapandemin blivit av med en stor del av sin möjlighet till inkomst via tidningsförsäljningen, då antalet människor i gatumiljön minskat markant på grund av Regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Den som kan köper tidningen på gatan som vanligt.

Den som inte kan köper den digitalt.

Vilket sätt du än väljer så hjälper du Situation Sthlms säljare att hjälpa sig själva. Och ser till att tidningen finns kvar.

Så här gör du: Swisha 60 kr till 123 213 60 83 och skriv SIT1 som meddelande, så får du ett SMS med en länk till tidningen inom en timme.

Här på Skinnarviksberget har jag legat och svajat många gånger. Vi låg i groparna i berget och drack vin innan vi gick på Turbin, Docklands eller utomhusfester. Jag tycker om ambient. Musiken tar med mig på en mental resa där det inte behövs ord, den kan nästan försätta en i trans.

Jag var 23-24 när jag var här som mest. Jag hade en son som var mycket med min pappa. Pappa hade missat min barndom, jobbat borta på veckorna, drack mycket och det blev skilsmässa. Senare försökte han ta igen det med min son. Han blev en möjliggörare för mig att festa mycket och jag hade svårt att sätta gränser. Det går inte ha en fot i festarträsket och en i föräldraskapet. Men det förstod jag inte då och petade i mig festdroger. Vi tog syra som om det vore en tablettask godis. Så var det ända tills de allvarliga konsekvenserna kom. Du öppnade upp en värld som inte riktigt fanns och när den sen stängdes blev inget roligt. Man klarade inte skiftningarna, det tog knäcken på många. Några lever inte i dag, de har tagit sina liv.

Det jag ändå minns härifrån var mysiga samtal och mycket kärlek. Särskilt tänker jag på Peter som jag var kär i. Det höll inte för jag kämpade med mitt. In och ut för att bli clean. In och ut för att få ett boende. In och ut för att ta hand om grabben.

Det händer att jag i dag har picknick på Skinnarviksberget. Ibland sitter jag här och tecknar. Jag kommer från en konstnärsfamilj. Jag brukar teckna miljön, men den kan vara lite påhittad, jag tar ut svängarna. Bredvid berget har vi ”The Orb-tornet”. The Orb är legender inom ambientmusik och på ett skivomslag finns ett torn som är så likt det här. Och kolla vad vackert det är med Stadshuset och skuggan som går rakt ner i vattnet. Otroligt.

Monica Eriksson har just berättat att hon fyller sjuttio år om sex år och att hon de senaste 20 veckorna verkligen försökt sköta sig på det boende där hon är nu, att hon försöker vara drogfri och ta hand om sig bättre än hon gjort på många år. Och att Situation Sthlm utgör en viktig plats i hennes liv.

– Bien sur, bien sur! Självklart. Jätteviktig. Att få komma till redaktionen och alla är så trevliga, hämta mina Swish och prata lite med personalen.

Att Monica Eriksson svarar med att slänga in några franska ord i början, slutet eller mitt i meningen är ingenting ovanligt när man talar med henne. Och vill man få hennes omedelbara uppmärksamhet ska man säga några ord på franska till henne, då lystrar hon direkt.

– Oui. Jag är lite fransk till sättet.

I sin ungdom var Monica Eriksson i Montpellier i Frankrike och läste till sjukgymnast. Hon och hennes äldre syster hade först åkt till Schweiz, på inrådan av sin pappa, för att lära sig tala franska. Men på skolan de gick där talades både italienska, franska och engelska, så det blev inte att de lärde sig franska så bra där.

– Jag talade mest engelska där, alla kunde det så bra.

Hennes syster föreslog därför att de skulle åka till Frankrike i stället. De hamnade i Montpellier och när hennes syster åkte hem efter något år stannade Monica Eriksson kvar.

– Jag fick reda på att det fanns en sjukgymnastutbildning där via några norrmän jag träffade. Jag fick mina betyg validerade – jag hade ju en studentexamen – så jag kunde söka in. Jag bodde med en man en bit utanför staden och cyklade till skolan, han hjälpte mig mycket under det första året. Han var från Tunisien och gick en utbildning till apotekare.

Hon klarade första året och fick läsa vidare andra året. En av lärarna, en fransk sjukgymnast, införde en ny teknik som Monica Eriksson blev duktig på. Under det tredje året ingick det i utbildningen att göra praktik.

– Så hamnade jag på den lärarens praktik, hon blev jätteglad när hon fick se mig där. Men jag kände krav från henne, press, så jag söp ner mig i stället för att plugga – jag kände mig värdelös på nåt sätt. Men hon satte ingen press på mig, det var jag som var dum bara. Jag skulle gått hem och läst anatomi eller nåt i stället…

– Men vad gör jag? Jag köper 20 flaskor vin och dricker i tre veckor, sen var mina föräldrar tvungna att komma och hämta mig. Jag förlorade mitt Frankrike på tre veckor. Merde.

När hon kom tillbaka till Sverige igen tentade hon in sig och började läsa till sjukgymnast vid universitetet i Uppsala.

– Men då hade alkoholen börjat verka i mig redan… när jag var på vårdskolan där så köpte jag sex vinare och satt och smådrack, det tyckte jag var roligare än att plugga – det var jag så trött på.

– Hade jag inte druckit utan pluggat hade det gått bra både i Frankrike och Sverige. Men det blev inte så. Hade jag tagit det på allvar hade jag blivit klar både i Frankrike och i Uppsala, men det gjorde jag inte, jag drack vin i stället.

Hennes första replik: ”Fru talman”. Vänsterpartisten Karin Rågsjö har klivit upp i talarstolen.

– Sverige tillhör de länder i Europa som har den högsta narkotikarelaterade dödligheten – faktiskt har vi Europas näst högsta, fru talman. Dessa höga dödstal, som har fortsatt år efter år, är knappast ett mått på en lyckad narkotikapolitik.

Det är debatt i riksdagen om socialutskottets betänkande om narkotikafrågor. Egentligen är det inte mycket av debatt, för partierna har enats. Samtliga partier är överens om att den svenska narkotikapolitiken måste utvärderas och att regeringen bör ta initiativ till en nollvision för narkotikarelaterade dödsfall. Evidens ska väga tungt.

En efter en ställer sig politikerna i talarstolen. Socialdemokraten Yasmine Bladelius säger att hon är otroligt glad över utskottets beslut, liberalen Barbro Westerholm beskriver det som fantastiskt, moderaten John Weinerhall påpekar att denna debatt är för viktig för att bli en del av ett politiskt spel. Centerpartisten Anders W Jonsson, som nu vikarierar som partiledare för Annie Lööf, skrev den motion som beslutet till stor del bygger på.

– Att vi nu nått en politisk enighet kring att utveckla en lagstiftning som utgår från beroendesjuka människors rätt till vård är på många sätt ett historiskt beslut.

Socialminister Lena Hallengren (S) välkomnade beslutet. I en intervju i Svenska Dagbladet berättar hon också att det inte blir aktuellt att utreda avkriminalisering av narkotikabruk.

– Min uppfattning är att den svenska regeringen målar in sig i ett hörn. Frågan är hur de har tänkt sig en utredning utan att titta på kriminaliseringen, säger Henrik Tham, professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet.

– Riksdagen vill se en nolltolerans mot narkotikarelaterad död. Det som ministern egentligen säger då är att kriminalisering inte har nåt med död att göra. Men nu finns det sånt som pekar på att det finns ett samband mellan att jaga brukare och dödlighet.

Dessutom, om man nu har olika syn på det, då är det väl rimligt att undersöka det?

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #271

Bussen äntras från mitten. Hembränd handsprit. Två verser på Happy Birthday. Guider på Instagram hur man ska skrubba under naglarna och mellan fingrarna. Hjälpaktioner. Konkurshot. Begravningsbyråerna nyrekryterar. Stenhuggargesällerna slipar sina stämjärn och putsar typsnittsmallarna. Lappar i trappuppgångarna från människor som erbjuder sig att hjälpa dem i huset som är över 70 och måste skyddas från smittan med att handla. Telefonbedragare utnyttjar läget. Europa avskärmar sig och stänger ner, land för land sveper flaggan om sig och stirrar oroligt mot grannländerna med munskyddet dinglande på vägbommen.

Flygplan på marken. Tomma fjärrtåg. Taxibilar vid stolparna med dagstidningarna sönderlästa, uppslagna över ratten. Ödsliga kvarterskrogar. Bussköer med respektfulla avstånd. En och annan knäppgök som får lite vätskeersättning och sprattlar till runt sin egen axel i nån riksdum tidningsspalt någonstans emellanåt. Tre flaggor bakom regeringen. Teckentolk.

Statsepidemiolog Tegnell – för övrigt jävligt på skaft hela den här pandemin – med nya grafer i monitorn till vänster om sig och händerna i fickorna: ”Flera kommer att dö och flera kommer att behöva intensivvårdas inom den närmsta tiden, det vet vi”. Att han drabbas av näthat säger tyvärr alltför mycket om hur Kreti och Pleti och deras suravel navigerar. Olydiga pensionärer. Kungen oklar – både som statsöverhuvud och riskgrupp.  Konspirationsteorier.

Dagar går. Additionen lägger till och gör sitt. Exponentiellt. De röda cirklarna på Coronakartan sväller i realtid och flyter ut. Omvärlden ritas ny. Och jag har egentligen inte ett enda vettigt ord att tillföra det som sker nu. För jag ska inte skriva om Corona. Av den enkla anledningen att jag inte vet ett jävla dugg om pandemier och smitta och hur dylikt beter sig och är. Dessutom verkar den pågående situationen fortfarande vara en redskapsbod med alltför många verktyg och rörliga delar på hyllorna – det man tycker sig veta och begripa ena dagen är sedan grumligt och skevt dagen efter. Somligt vet vi dock:

Stockholm hukar i vårsolen. Det ska komma andra dagar

– På grund av den utsatthet de befinner sig i. De kan ha nedsatt immunförsvar, de söker inte vård i samma utsträckning och många har bristfällig information och kunskap om smittspridningen. Många av våra  patienter har sjukdomar som gör att de tillhör riskgrupperna.

Region Stockholms sjukvårdsledning uppger att de är medvetna om hemlösa människors särskilda behov. Olle Frisén berättar att Capio Psykiatri har en krisberedskapsgrupp. De följer Folkhälsomyndigheten och Smittskydd Stockholms rekommendationer löpande. Bland annat driver de Pelarbacken, en öppenvårdsmottagning för hemlösa människor.

– Vi har smittskyddsutrustning för personalen och ett separat rum där vi kan ta in personer med symptom. Där kan vi bedöma om det behövs remiss till sjukhus och ambulans. Provtagning kan inte göras på plats, det sker endast på akutsjukhus i nuläget.

Pelarbacken uppmanar alla med luftvägssymptom eller som har träffat en smittad person att inte komma dit.

– Men kommer det nån med luftvägssymptom är det vår högsta prioritet att ta hand om personen och minska smittspridning. Är det lindriga symptom får man råd om handhygien och att inte ha sociala kontakter.

Var ska den som saknar hem undvika sociala kontakter och vara i karantän?

– Vi har ett tätt samarbete med Enheten för hemlösa. På akutboenden ska det finnas enkelrum och de har planerat för att ha längre placeringar så att man inte behöver flytta runt.

Magnus Borgsten, chef för boende- och behandlingsenheten i Stockholms stad, berättar att de har kartlagt verksamheterna, var det finns rum och hur de kan användas.

– Alla våra akutboendet har möjlighet till dygnet-runt placering. Om en person har symptom kan den vistas enskilt på sitt rum. Ett beslut har tagits inom Stockholm stad om att personer ska kunna stanna i minst två veckor på akutboende, i stället för enstaka nätter som annars kan vara fallet.

Pelarbacken har en buss fullt utrustad för behandlingar och som i normala fall åker ut till boenden och platser där hemlösa människor visas. Rutinerna har nu ändrats. De delar fortfarande ut mediciner men utför inga undersökningar, detta för att förebygga smitta.

– Vi måste skydda personalen. Blir de sjuka kan de inte ge människor vård. I stället gör vi nu bedömningar via telefon och video. Alla våra patienter har inte smartphone, men är de till exempel på ett boende kan de få hjälp där att kontakta oss, säger Maria Immala, enhetschef på Pelarbacken.

Stockholms Stadsmission meddelar att de håller dagverksamheter för akut hemlösa öppna så långt det går.

– Den här målgruppen har ingenstans att ta vägen om alla stänger. Vi jobbar med basbehovet: ge mat och kläder och här kan de sköta sin hygien, säger Jonas Wihlstrand, socialchef på Stockholms Stadsmission.

Han berättar att de har arbetat i flera veckor med risk- och konsekvensbedömningar för deras deltagare och personal.

– Många tillhör riskgrupper med dåligt immunförsvar och sjukdomar. Vi försöker skydda deltagarna och se till att verksamheten inte sprider smitta. Det görs bland annat genom att vara noga med hygienen. Alla tvättar händerna när de kommer in och maten serveras inte som buffé, utan i stället i portioner.

Däremot har Stockholms Stadsmission ställt om dagverksamheten i S:t Paul, som riktar sig till den som är ensam och behöver stöd. Hit kommer en del hemlösa människor, men framförallt pensionärer. St Paul har ställt in sina ordinarie gruppaktiviteter, däremot kan deltagarna komma dit för att hämta ut matpaket.

– Många är 80 år och har ett hem. Då är det bättre att de i nuläget är hemma för att minska risken att de smittas. Men de kan komma till oss och hämta mat, säger Jonas Wihlstrand.

– En kan komma på en repträff eller flera, det är bara att dyka upp. Det är främst tänkt att vi ska spela tillsammans, testa på att spela i band, säger Agnes Hjalmarsson, musikhandledare från Popkollo.

Loud Grrrl Lab kommer också ha worskshops, föreläsningar, låtskrivarverkstad och instrumentintroduktion om besökarna önskar. Det finns inga krav på tidigare erfarenheter, tröskeln är låg. Syftet med verksamheten är ge utrymme för musikskapande och att motverka den ojämställdhet som fortfarande finns inom musikscenen.

– Som ung gitarrist kunde jag tycka att det var läskigt att gå till replokaler där det bara var cis-killar. Jag var ”kvinnlig gitarrist”, jag fick inte bara vara ”gitarrist”. Med Loud Grrrl Lab vill vi skapa ett tryggt rum. Det är stärkande.

Agnes Hjalmarsson har varit både ledare och deltagare på Popkollos sommarkollon.

– 2013 gick jag på mitt första Popkollo. Det var det bästa som hade hänt mig. Det var så coolt att se ledare som jag kunde relatera till och som blev mina förebilder. Om de spelade trumma och gitarr, då kunde jag också det. Det är viktigt med representation och förebilder.