Aktuellt

3,3 kilometer med tre tuffa backar och en bana som total har en stigning på 225 meter. Det finns klasser för både elitlöpare och motionärer. Gåstavar är däremot inte tillåtet. De flesta har ungefär samma tid som när de springer 5 km slätlöpning.

Banrekord i damklassen har Yoie ”Rastarunner” Bohlin från Hässelby SK med 15:22. I herrklassen är banrekordet 13.44. För den som nöjer sig med att vara åskådare är det bara att ta sig till toppen av Hammarbybacken för och njuta av en av de bästa utsikterna över stan

Vad har du gjort med håret?

– Jag hittade ett hårfärgningsmedel som legat hemma länge, så jag tänkte att jag använder det väl då. Det har legat i min mammas förråd i 17 år som jag nu har tömt. Jag hittade det i en kartong hemma.

– Det bara blev så, var inget planerat.

Trivs du med den nya färgen?

– Det är väl ok. Jag har färgat håret många gånger i mitt liv. Galna färger. Blått bland annat. Men det var i början av 1970-talet. Jag har nog haft alla färger.

På dörren till ateljén är det målat en liten grön pil och under står det ”Stina W” i samma färg. Hon ber oss ha överseende med att det är lite rörigt därinne. Visst är det mycket prylar, men hon verkar ha full koll på var allt finns när hon visar upp olika alster eller urklipp. Hon plockar fram tavlan ”Magen, korven” som hon gjorde för 20 år sedan och som egentligen var starten för att göra en grej av att kunna gömma både cocktailtomater och guldbestick i maghullet. Tavlan finns med i boken.

– Den avdramatiserar platserna på kroppen som vi antas skämmas för. När jag hade utställning ville inte galleristen ha med den så jag satte upp den i smyg utanför toan innan vernissagen. Men jag är inte riktigt nöjd med den, därför är den kvar i ateljén. Antingen målar jag över den en dag eller så får den finnas här som en påminnelse om nåt viktigt.

Genom ateljéns takfönster syns för dagen sol och blå himmel. Stina Wollter sätter sig vid sitt staffli, tar lite spillfärg som är kvar i en bytta och börjar på begäran att måla inför fotograferingen. Fram växer ett motiv av en kvinna eller person som ska gå snett över tavlan. Konstnären själv verkar inte distraheras av vår närvaro.

– Flexibilitet och fokus är mitt adelsmärke. Jag koncentrerar mig eftersom tavlan talar till mig. I ateljén trivs jag, men har varit här alldeles för lite senaste halvåret. Det har varit pappa, boken och en utställning på Mölnlycke kulturhus som tagit min tid. Många är berättelserna som växt fram i ateljén i form av målningar, skulpturer, akvareller, teckningarna och inte minst collage.

Det är inte alla som vet att Stina Wollter har ett långt liv som konstnär, utöver allt annat hon gör. Kanske var det därför förlaget tyckte att det var dags för en exposé över hennes konstnärskap.

– Egentligen brukar väl konstböcker göras när konstnärerna är döda, då är det nån annan som samlar in, sorterar och strukturerar. Jag visste inte hur jag skulle göra eller vad jag skulle ta med, så jag frågade mina följare på Instagram. Många av dem har aldrig läst en konstbok, de ville veta hur konst uppstår och varför man blir konstnär.

Hur har det gått med din höft?

– Det har gått jättebra, jag opererade den i höstas. Har inte ont längre. Känns jättebra, jag har en helt annan hållning nu. Snart ska jag operera höger axel.

Vad har hänt med axeln?

– Den är helt slut. Jag kan ju inte använda min vänstra arm, så jag har fått göra allt med den högra så den har slitits ut. Jag står på väntelista så det kan ske när som helst. Det har dragit ut lite på tiden på grund av Corona.

Har du alltid pallen och gitarren med dig I Liljeholmen?

– Ja. Om de som köper tidningen vill det, så erbjuder jag dem en sång på vägen. Jag har gitarren stående bredvid.  Jag sjunger barnvisor, pop, blues, mina visor, andras visor jag önskar jag gjort själv.

Hur tas det emot av kunderna?

– Det går jättebra. Ibland har inte kunderna tid att lyssna på låten, då får de ha den innestående. Men vill de inte höra en sång så slipper de, så klart.

Var spelar du annars?

– Jag brukar spela på äldreboenden, fick precis ihop det och varit på några stycken, men just då kom pandemin.

Hur länge har du spelat gitarr?

– Sen jag var trettiotre. Jag fick aldrig spela gitarr eller elgitarr när jag växte upp, min farsa hatade popmusik: ”Ingen jävla popmusik i det här huset”.

Arkivet kom till genom att samarbete mellan Rinkeby Folkets Hus, Rinkeby bibliotek, Stadsarkivet och Stadsmuseet i mitten av 1990-talet. Tanken var att det skulle finnas en källa om Rinkeby att ösa ur och att materialet skulle vara tillgängligt för allmänheten. I dag finns arkivet förvarat i samma fastighet som Rinkeby-Kista stadsdelsförvaltning och öppnar tillfälligt för besökare. Namnet Rinkeby kommer från det äldre svenska ordet rinker som betyder ”krigare”.

När Sogand Sasanpour flyttade från Borås till Stockholm bodde hon i närheten av kvarteret Linjalen – ett kvarter med gråa hus och bilfria, gröna innergårdar som hon kom att tycka om. Men en plats som många stockholmare knappt vet existerar, trots att det är en del av det eftertraktade Södermalm. Där bor romanens fru Dariia med sin make och sina två söner.

– De är en familj som inte har samma förutsättningar som många andra i innerstan. De rör sig i skuggorna runt den riktiga staden och bor på en plats som inte anses fin. Men livet pågår där och människorna försöker hantera sin tillvaro. Det finns fler platser som Linjalen mitt i allt det där som vi tycker är Stockholms innerstad.

Hennes drivkraft med boken har inte varit att lyfta en specifik historia eller ett specifikt ämne utan ett starkt behov av att skriva, och för första gången prova att skriva riktigt långt. Tidigare har hon skrivit krönikor och lite noveller till husbehov. Det var idén om pojken Kim som blev startskottet till boken.

– Kim är en genomgod människa och jag undrade vad som behöver finnas och inte behöver finnas för att en människa ska fortsätta vara genomgod i olika situationer. Jag tänkte att en sån person nog drar till sig faror och också drar till sig motsatser. Människorna i romanen står av nån anledning inte ut med en sån som Kim. Och hans storebror Frank är beskyddaren. De är lika varandra, men ändå inte. Kim använder händerna till att rita, Frank använder dem till att slåss.

Personerna i boken är inte hämtade från faktiska människor hon mött i sitt arbete som brottmålsadvokat. Men hon tror ändå att hon haft nytta av sitt arbete när hon skapat personerna i boken.

– Karaktärerna består av skärvor som jag har plockat ihop och sedan har jag lagt till och dragit ifrån.

Boken Hennes söner är också berättelsen om Kim och Franks mamma, fru Dariia, som en gång i tiden – innan hon kom till Sverige – skrev dikter och studerade till journalist. Nu är hon missnöjd med livet som inte blev som hon tänkt, och på maken som inte är som hon vill att han ska vara.

– Det finns en inre konflikt i karaktärerna. Det har en strävan bort, men de står kvar. De är på flykt och jakt efter nåt begripligt.

Sogand Sasanpour har hållit på med boken under två års tid utan att nästan något vetat om det. Hon har skrivit på kvällar, helger och annan ledig tid. Hela boken var klar innan hon skickade manuset till förlaget.

– Det har varit svårt ibland att berättiga för mig själv all den tid jag lagt ner på att skriva. Det är väl så med skrivandet. När man skriver upptar det en och när man inte gör det upptar det en också. Men medan berättelsen växte fram pratade jag i stort sett inte med nån om den, jag ville inte höra mina idéer, bara skriva ner dem.

– Jag har sprungit på nästan alla Stockholms 5 000 gator. Det tog runt två veckor att beta av varje stadsdel. Jag kollade kartorna på datorn för att hitta kortaste vägen. Det är många återvändsgränder, snirkliga gator och backigt på sina ställen. Det blir en väldigt ryckig löpning. Sen sprang jag med en handhållen GPS och när jag kom hem pluggade jag in löparklockan i datorn och såg vilka gator jag missat och sprang dit igen nästa dag.

– Jag utgick från S:t Eriksplan där jag bor och hade alltid med min joggingvagn med extra kläder och lunch – två mackor, två hårdkokta ägg, en termos kaffe och två punchpraliner.

– Det har varit intressant att få se sånt i Stockholm som jag inte sett tidigare, som en liten sjö i norra Ängby och några av de allra äldsta kåkarna på Södermalm. Bromma är nog den stadsdel med flest gator eftersom det är mycket villabebyggelse där. Alla stadsdelar har sina pärlor. Min favorit är ändå Gamla stan, därefter Södermalm.

– Egentligen skulle jag sprungit tvärs över Amerika förra året, det är 500 mil och jag har jag gjort det sju gånger tidigare. Men corona satte stopp för det och då fick jag hitta på nån annan lång löpargrej. Att springa är en frihetskänsla för mig.

– Att springa Stockholms gator var ungefär 300 mil. Så jag lade till Danderyd, Lidingö, Solna och Sundbyberg. Totalt blev det 400 mil. När jag sprungit tvärs över Amerika har jag gjort av med två till tre par skor. I Stockholm räckte det med ett par.