Aktuellt

Det är ett väldigt högt hus som står mot ett berg, från andra våningen går en bro till en uteplats vid berget. Under den bron är entrén till hela äldreboendet. Så jag har kunnat göra ett konstverk på tre våningar.

– Man får den här vertikala linjen, att konsten kan följa med huset upp fast det är utomhus. Många av de här vårdavdelningarna är slutna, men de boende kan ändå se konsten, den syns från deras allrum. Jag ville att man skulle kunna se konsten även om man inte kunde ta sig utomhus.

– Det är gjort i sten, röd granit, svart diabas och rödlackerat stål. Jag har jobbat nästan uteslutande med sten de senaste sex åren. Jag har gjort hård och tung konst sedan jag gick på Konstfack egentligen. Jag lockas av att det blir beständigt, det är liksom ett allvarligt material. Här på äldreboendet tyckte jag det var lämpligt eftersom det är utomhus och är ett bra material att ha utomhus, tåligt. Det är skärvor av urberget jag karvat bilder och tecken i och bearbetat och polerat ytan på.

– Just för att det är ett projekt i en ganska hård miljö vill jag att de ska synas bra på avstånd, starka kontrastfärger med det röda stålet, men kommer man nära är det väldigt taktilt och pilligt och man kan följa det med handen om man har svårt med synen.

I en annan tid hjälpte farmor sin mor att mjölka kossor och ta in hö, medan karlarna jobbade i skogen. Hon var snäll lilla Ulla-Britt, men ”inte alltid Guds bästa barn”. ”Nej huvvaligen”, som farmor långt senare sa. Hon gjorde hyss och rackartyg, stoppade stickor i lärarens fickor och spottade i hans mjölk. Det hände att hon fick en örfil, stå i skamvrån och blev kallad usling. Men usel var hon inte, hon var bara ”tröllet” och hade ”humöret”. Och stark var hon. Om pojkar gick på henne gav hon dem stryk. ”Jag slogs så jag grinte. Jag va falen, lilla jag.”

På sätt och vis var farmor före sin tid och på andra sätt inte alls. I tonåren gick hon ofta på dans. Hon ”skötte” sig, den saken är klar, för om en jänta hade sex blev hon sedd som dålig. Men om farmor hade varit ung i dag…”jädrar anacka”. Det finns tider som jag är glad har passerat och det finns andra jag önskar att jag hade upplevt. Det finns år som farmor längtade tillbaka till och ibland hade hon nog velat vara född i en annan tid. Skruva fram och skruva tillbaka klockan. Men allt tickar vidare och farmor sjöng: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder.”

På ålderdomshemmet började minnet svika henne och hon kunde bli förvirrad. ”Jag har glömt bort så mycket, men jag kommer ihåg vartenda dugg – det kan du skriva opp!”. Och jag skriver upp det jag minns. Som att hon gjorde de godaste pannkakorna med de frasigaste och fettigaste kanterna. Att hon tjatade om att vi skulle ”doppa” fikabröd. Och att hon tog sparken till skogen för att hugga oss en julgran. Jag minns en julafton, en sådan när man vill stanna tiden. Alla var samlade, kusinerna var där. Hunden Lotta svimmade av folk och stoj. Och tomten glömde sin käpp.

När farmor träffade min farfar Bengt bar hon en knallgrön klänning som hennes syster Maja hade sytt. Och farfar hade klätt upp sig hemskt fint. Ändå tyckte hon först inte att han ”va nå”. Han bjöd upp till dans gång på gång, vecka efter vecka. De blev ”bekanta” och så ”vart det slut” och så blev de ”bekanta” och så vart det ”härs och tvärs”. Men hon blev alltmer kär. När första barnet kom slutade hon jobba. Hon hade varit hembiträde åt fina familjer som ”tycktes va nå”. Men hon säger att hon hade tur med dem och hon fick bra betyg.

Det blev tre barn och tiden flög iväg. Sen blev det åtta barnbarn och tiden rullade på. Farfar dog och tiden kändes långsam. Till slut kom dagen då orden tagit slut, hon hade bara sången kvar, men personalen glömde alltför ofta att sätta på radio och musik. Hennes starka hjärta tickade vidare i takt med pendeluret, långt efter att tiden liksom hade runnit ur henne. En dag dog hon, farmor Ulla. Som riktigt gamla människor måste göra. Någon går ur tiden och en annan kliver in och klockor tickar vidare, ett ögonblick i sänder. Tiden ska tas till vara på, tid som vi tror vi har gott om men som inte riktigt räcker till.

Farmor finns nu bortom tid och rum, eller som hon brukade sjunga högt i köket: ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in.”

Det var här vid Lidingöloppet allt startade 2014, det var första loppet jag sprang efter att jag hade bestämt mig för sätta igång och göra något. Jag ville inte längre känna mig slut och orkeslös, sakna motivation och tycka att allt var lite långsamt.

Jag hade tidigare hållit på med idrott: spelade ishockey i mellanstadiet, tränade kampsport på högstadiet och gymnasiet och senare gått lite på Friskis&Svettis. Jag hade också haft fysiska jobb, bland annat som cykelbud och lastbilschaufför. Och när jag levde som hemlös i Stockholm var jag mycket i rörelse. Så jag bestämde mig för att träna och springa Lidingöloppet 15 kilometer. Jag fick smak för det. Sedan åkte jag Engelbrektsloppet 30 och Halvvasan och cyklade Halvvättern. Jag hade köpt cykeln i Örebro som jag cyklade med därifrån till Södertälje, över natten. När jag kom fram välte jag mig ner på gräsmattan på kyrkogården och bara låg där och sträckte ut. Här på Lidingö har jag också cyklat två mountainbike-lopp runt hela ön.

Jag har tagit tre svenska klassiker och tre halvklassiker. I september blev det därför Lidingöloppet 15 och 30 kilometer på samma dag. Att klara Lidingöloppet är en enorm bragd. Efter målgången känner jag mig mycket nöjd och glad, det som gör mig stolt att jag tar mig till start. Det är en totalupplevelse, som en minisemester från vardagen. Det krävs mycket mentalt tänk, som att ha delmål och ta loppet stegvis. När det är en uppförsbacke, som Grönstabacken här, tänker jag att jag är en backe närmare mål. Efteråt firar jag med en rejäl pizza. Jag mår bättre nu, har en annan kraft och förmåga, också när det gäller vardagslivet och att klara av åtaganden. Jag har motivation och en stålvilja.

I december 1995 restes den första granen på Tantoberget, efter ett beslut av gatu- och fastighetskontoret i staden. Och inte många år senare målades den första lampan röd i julgransbelysningen. I en kort text i Dagens Nyheter, publicerad 14 december 2000 under vinjetten Diverse, skriver en Lillemor Andersson att ”varje år brukar en av lamporna i den ståtliga julgranen i Tanto få en lampa utbytt mot en röd. Nu har det äntligen hänt igen”. Vem som målade lampan röd under de här första åren förblir okänt. Det enda man vet är att det gjordes av en man som i slutet av 1990-talet bodde i Drakenbergsområdet med utsikt mot granen och som ville överraska sin unga dotter. Källa till uppgiften är en man som knackade dörr och sålde sin egen bok i området kring Drakenbergsparken kring millennieskiftet. En av dem som köpte boken, en man i trettioårsåldern, berättade då för honom att det var han som var den som målat lampan röd i granen, och att han gjorde det för att överraska sin dotter på julafton.

Ett år – vi befinner oss nu något eller några år in på 2000-talet – var det plötsligt ingen lampa målad röd i granen en vinter. Enligt uppgift berodde detta på att mannen flyttat. De boende i området med direkt utsikt mot granen saknade sin jultradition. Det dröjde dock inte mer än ett, kanske två år, innan traditionen fortsatte. Och sedan dess har en av lamporna i granen på Tantoberget målats röd varje december.

Vi kan kalla henne Mississippi. I dag är hon en kvinna i mellersta tredjedelen av livet med en dotter i övre tonåren, hon har sedan länge ett respektabelt chefsjobb på ett välkänt företag i stan och bor numera utanför stadskärnan, men fortfarande med utsikt över granen i Tantolunden. Hennes anknytning till just Tantolunden är dock stark – hon har en Balsampoppel planterad i lunden i sitt namn, en del av familjen har länge haft en kolonilott i området och hon bodde växelvis en tid i Drakenbergsområdet som barn, och senare även vid Hornstull. Hon minns den röda lampan från sin uppväxt.

– Det var alltid kul när granen kom upp runt första advent, man gick och väntade på att lampan skulle bli röd.

När hon sedan bestämde sig för att ta över traditionen och måla lampan röd hade hon själv en dotter som var tre-fyra år gammal. Först trodde hon att själva glödlampan byttes ut, att grejen var att man skruvade loss och bytte ut själva lampan. Hon köpte en vanlig röd glödlampa i en elaffär på Hornsgatan. Men när hon kom upp i granen förstod hon att det inte var så det gick till.

– Lamporna sitter ju ytterst på grenarna, och man måste hela tiden hålla sig i med en hand i granen, så det funkar inte. Då förstod jag att man måste spreja lampan röd med målarfärg.

Hon köpte en sprejburk med en needlecap och gick tillbaka till granen samma dag, klättrade upp och sprejade i stället en av lamporna röd.

– Jag var stolt över att den var där och tänkte då att ”nu gör jag det här till en tradition”. Och då visste jag också att han som gjort det tidigare flyttat, jag ville ju inte sno nån annans tradition.

Hennes dotter var i fyraårsåldern första gången hon klättrade upp i granen. Hon var med den första gången och har sedan dess varit med nästan alla gångerna.

– Hon tröttnade lite i 12-13-årsåldern, tyckte det var fånigt, men jag fortsatte ändå. För då hade det blivit en grej. Min familj frågade om jag skulle göra det ”i år igen”. – Och det var en kul grej för mig att säga till vänner och bekanta att ”jag har ju stans coolaste tag, den görs en gång om året och den syns”.

När hon började måla lampan i granen bodde hon så hon själv kunde se granen från vardagsrumsfönstret och sovrummet.

Hon är aldrig ensam när hon gör det, av säkerhetsskäl. Antingen är hennes dotter med, en pojkvän, en vän, en grannes söner följde med nåt år. Alltid någon med sig.

– En släkting, som håller på lite med graffitti, följde med nåt år, då hjälpte han mig med färg och cap och sånt.

Att det är Mississippi som målar lampan varje år är känt inom en liten krets av vänner och familj, årets utförda målning brukar förevigas i hennes sociala medier.

– Jag tänker att det gör ju inget att några få vet det som känner mig. Samtidigt vet jag inte om det är olagligt eller inte. Jag tror inte det.

Vissa år, beroende på hur granen ser ut nertill, har hon behövt komma tillbaka senare med en eller flera personer som behövt hjälpa henne att nå det översta grenparet och sedan häva sig upp i grenarna. Något år har hon även haft med sig en stege. Den gången fick hon skjuts med bil upp till granen. Granens bärighet varierar från år till år, vissa år har det varit läskigare än andra år att klättra upp i den – ”är det här verkligen safe..?”. Det viktiga är att vara rätt klädd, varmt, med bra skor som ger bra grepp och vantar som både underlättar klättringen och låter henne hantera en sprejburk.

– Jag gillar ju att klättra och är inte så höjdrädd. Jag har hoppat fallskärm och bungyjump och jag har klättercertifikat. Genom åren har hon använt olika sprejburkar och olika färger, men det ska vara en halvtäckande röd färg. Och den får inte rinna bort.

– Nåt år tyckte jag att det röda skenet blev svagare och svagare, då var det antagligen för att jag tagit nån färgs som var nån jävla hobbyfärg som av regn och snö blev allt mattare.

Ofta blåser det uppe i granen. Vilket gör att hon får spreja lampan flera gånger innan färgen täcker ordentligt. Hon måste klättra upp en bit i granen för att kunna nå ut till lamporna – belysningen ligger ute på granens grenar och granen blir ju vidare och vidare längre ner.

– Jag måste vara relativt nära lampan med sprejburken, nån meter ifrån går. Om det blåser måste jag vänta ut byarna till det inte blåser innan jag sprejar. Jag sprejar så mycket jag kan.

Hur får du färgen att täcka på utsidan av lampan?

– Det blåser ofta lite där. Och eftersom jag alltid sprejar den några gånger så blir alltid lampan täckt.

Är det nån som sett dig när du gjort det?

– I år var det några ryska turister som undrade. Då berättade min dotter om det, att det var en tradition: ”Min mamma har gjort det här i femton år, hon sprejar en lampa röd”. De tyckte det var coolt, tog bilder av det.

Hon berättar att en tidigare arbetskamrat, som visste om att det var hon som målade lampan i granen, i ett privat sammanhang träffade en av dem som brukar sätta upp granen och belysningen i den. Som berättade att de alltid undrade om det där med den röda lampan och vem som målade den. Mississippi berättar att ett år satt det från början en röd lampa iskruvad i julgransbelysningen, men att den satt så högt upp att ingen kunde ha klättrat dit upp och målat den.

– Jag är inte konspiratoriskt lagd, men jag tror det var en blinkning till mig, utan att de vet vem jag är.
– Jag målade en lampa ändå det året, fast en lite längre ner.

Hon försöker måla lampan till första eller andra advent. Och att göra det när det är mörkt ute för att vara lite skyddad av mörkret.

– Det är inte så många som är där uppe. Nån gång har det stått en bil där, då har jag väntat.
– Det är en väldigt fin plats. Man ser jättelångt över stan. När granen kommer upp är det också annan julgransbelysning i stan.

Mississippi ser detta som gatukonst som sprider glädje, som är positiv och som är i sammanhanget harmlös ”om man jämför med en kuk på en fasad”.

– Det är en röd lampa i en julgran som sedan försvinner.

Hon hoppas att traditionen fortsätter efter henne. Själv kommer hon hålla på så länge kroppen orkar.

– Jag kör på så länge det är kul att göra det. Min tag syns verkligen över hela stan. Och är nu en tradition.

Musiken som spelas i butiken finns egentligen inte. Den är i alla fall inte tillgänglig riktigt ännu. För på utsidan disken, mittemot Stefan Jacobsson som står och lyssnar och tycker att det ”låter ju skitbra”, står gitarristen och låtskrivaren Bengt Kirschon från Madhouse – ett Stockholmsband som släppte en lysande debutplatta 1982, producerad av New Orleanslegenden Dr John, och kort därefter splittrades. Nu har de börjat spela igen, är i studion och jobbar med nytt. Så han är förbi Pet Sounds för att låta Stefan Jacobsson lyssna lite.

– Stefan är en gammal god vän och musikälskare. Skönt att låta nån få lyssna på det, få höra vad nån annan tycker om låtarna.

In till höger bredvid kassadisken finns en avdelning med mest begagnade cd-skivor och filmer, vi ställer oss där och pratar, för Stefan Jacobsson förklarar att ”Pet Sounds har inget kontor så vi får hålla till nånstans ute i butiken och det är lugnast här”. På en av väggarna ett exemplar av Beach Boys platta Pet Sounds från 1966 som fått ge namn åt skivaffären.

– Det är den enda platta jag privat äger säker tio exemplar av, i en massa olika pressningar, av förklarlig anledning.

Stefan Jacobsson har jobbat i skivaffär sedan februari 1974, det var vid den tiden han själv på allvar började köpa skivor. Den första lp-skiva han köpte var The Beatles Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club band från 1967, ”ett helt ok förstaköp”.

– Jag har en man-cave hemma med alla min skivor, böcker, filmer, allting. Det är ju min identitet. Jag förstår mig verkligen inte på folk man kommer hem till som inte har några skivor, inga böcker, inga filmer – de har en laptop på ett skrivbord. Vad säger det om den människan?

Sedan ler han snabbt och tillägger, apropå att komma hem till människor med ett rum fullt av skivor och en halvmeter Dylanböcker i hyllan: – Ja, där står det kanske inte heller helt rätt till…

I en intervju nyligen sa Bruce Springsteen, apropå yrket att vara musiker, att det han egentligen gör är reparerar folk: ”I basically run a repair-shop”.

– Folk kommer in här ibland och ska snacka ljud – om det är bättre på cd eller vinyl eller sacd. Då brukar jag säga att ”vi säljer inte ljud i den här butiken, vi säljer känslor”. Och känslor reparerar ju, så det ligger väl mycket i det han säger.

Det händer nästan alla Camilla känner. Och det har hänt i nästan alla relationer som hon själv har varit i. Våldet.

– Det sker ju inte bara i missbrukarkretsar, men det syns mer där, vi tar det mer öppet. Andra vill visa upp en fin fasad. Vi tycker att det är ”okej” på ett annat sätt än vanliga människor gör, vi slätar över det mer. Det är väl som det är – vi tar skiten.

För Camilla började det i tonåren. Hon säger att hon var söt och trodde att det var allt hon kunde vara. Och han ville inte ha någon stursk tjej.

– Jag var nåt snyggt att sätta bredvid och visa upp. Jag trodde inte att nån tyckte att jag var värd att lyssna på. Jag log och höll med. Sen när jag kom på att jag hade något att säga och öppnade munnen, då smällde det naturligtvis. Sen blev det bara värre.

– Han kunde släpa ut mig naken mitt i natten i trapphuset och ge mig stryk så alla grannar kom ut och såg mig, det var så pinsamt. Man trycks ner fortare än man anar. Innan man vågar gå – och det tar lång tid – så är man nertryckt till noll.

Camilla är den första Situation Sthlm-säljare jag tar åt sidan för att fråga om hon har erfarenhet av våld i nära relationer. Nästa som kliver in genom dörren för att köpa tidningar är Jennie, hon berättar att pappans våld gick som i ”repris” när hon själv blev vuxen. Därefter kommer Anna in för en kaffe, hon berättar om exet som fick fängelse för grovt kvinnofridsbrott.

Fjärde är Marie som ”boxades” ner på öppen gata. Och genom åren, i intervjuer med Situation Sthlm-säljare som inte var tänkta att handla om våld, har det många gånger dykt upp ändå. Som att Lisa blev våldtagen i fosterhemmet och att Helen flydde till Stockholm för att komma undan sitt ex och lever med skyddad identitet. Eller som när Karin pekade upp mot fönstret på sjätte våningen i ett höghus och berättade om mannen som brukade hota med att kasta ut henne där. I dag, långt efter att den relationen tog slut, försöker hon få sina tänder fixade, få dem tillbaka.

– Jag blir påmind varje dag och har svårt att äta, säger hon. Men tandvården har sagt att det kanske inte går att ordna, hennes käke är för sönderslagen.

Lymfkörteltumörer av ett speciellt slag som bara finns i Afrika, opereras ut varje måndag på Kenyatta National Hospital av en holländsk kirurg omedelbart före SAS-planets avgångstid, och fraktas sedan med flyget från Nairobi till Arlanda och vidare till Tumörbiologiska Institutionen vid Karolinska sjukhuset. Där forskarna omedelbart börjar undersöka de ännu levande tumörcellerna. Gångtunneln vid Östra station under Valhallavägen öppnas. Och nya gångvägar i Rålambshovsparken blir tillgängliga. Inför avtalsförhandlingarna vill sjuksköterskorna upp två till tre lönegrader och begär cirka 25 procents löneökning, kompensation för jour samt slopat uniformstvång och föreslår i stället en rak, vit rock som arbetsgivaren betalar. Cirkusartisten Gino Samil gifter sig med Sylvia Nannby i Kungsholmens kyrka.

Nobelpristagaren i litteratur, Michail Sjolochov, Sovjetunionen, anser i en intervju i DN att han tilldelas priset ”trettio år för sent”. Över 80 procent av stadens polisbilar är i så dåligt skick att de måste bytas ut. Sjukvårdsstyrelsen har beslutat att öppna en ny klinik för narkotikamissbrukare efter årsskiftet. En överläkare, en kurator, en sjuksköterska, ett kanslibiträde och en sjukvårdare ska finnas på kliniken. En 69-årig man som misshandlas på ett ungkarlshotell på Södermalm avlider av sina skador. LO beslutar att lägga ner Stockholms-Tidningen från 1 april nästa år. 600 heltidsanställda berörs, den största nedläggningen i svensk presshistoria. Staden köper förläggningsbaracker för 3,3 miljoner till 240 byggnadsarbetare inför byggboomen i vår. Vid Södertälje rådhusrätt inleds den första rättegången i världen mot ett livsmedelsföretag i den så kallade neurosedynprocessen. Utgången i målet förväntas bli prejudicerande för de cirka 10 000 neurosedynskadade över hela världen. Enbart i Sverige beräknas skadeståndskraven för de drygt 100 skadade barnen uppgå till över 50 miljoner kronor.

Modsen i Stockholm är ett ökande problem. Enligt polisen berusar de sig på alkohol eller narkotika och ”drar sedan vilt skrikande genom gatorna och slår sönder allt de kommer åt”. Vid senaste razzian i Gamla Stan greps 49 personer – 24 personer för fylleri, 25 personer för störande av ordning.

Rädda Barnen skänker 25 000 kronor till RFHL för att inrätta en kuratorstjänst för stadens cirka 5 000 läkemedelsmissbrukare. Stockholmskriminalen har under året hanterat 1 723 anmälda våldsbrott, en ökning med 500 våldsbrott från året innan. Det nya brottet ”olaga hot” står för 400 av anmälningarna. Konsum la ner 50 butiker i Stockholm under året. Man har beslutat att vid årsskiftet lägga ner ytterligare 23 butiker. Kommunalskatten höjs med 2 kronor till 17 kronor. Bej Plahn från Solna, Rolf Börjlind från Lidingö, Ingrid Sommar och Mac Lennart Lindskog från Stockholm är några av dem som antas till Journalistinstitutet och börjar sina studier till våren. Stor-Stockholm ökar med drygt 17 000 invånare. Men Stockholm Stad minskar med 6 196 invånare. Evert Taube tas in på sjukhus på juldagen med luftrörskatarr.

Ungarna tror att det bor ett troll bakom den stora porten. Jag hör dem prata om det när de kommer från förskolan och skolan, kanske vill de skrämma upp varandra. Det är många turister som fotograferar den också. Jag tycker om att vara på en plats där det händer mycket. Ute i Kungsträdgården är det ju en del uppträdanden och evenemang. Det är fint där, man kan ta en fika eller bara gå runt och titta. Men de har tagit bort bänkarna för vintern, de som har namn efter gamla sångare. Det är himla kul, träffas och sitta ner en stund på Evert Taube eller Ted Gärdestad.

Jag var en del här i området när jag var yngre. Vi gick alltid in på NK, för där kunde man gå på röda mattan. Jag tror att jag handlade en slokhatt en gång. I Kungsträdgården har det blivit mer restauranger, men almarna står kvar. Min bror, som är fyra år äldre, var med under Almstriden Jag var tolv-tretton år och ville följa med men fick inte för honom, han var så rädd att det skulle hända mig nåt. Almarna var så fina och jag ville att de skulle få vara kvar.

Jag har inte varit med i så många protester, men när jag jobbade som dagmamma och våra löner skulle ändras, då demonstrerade vi i stan. Sen gick det som det gick ändå. Men det var roligt att vara dagmamma. Som mest var det sex barn hos mig, plus mina tre egna. I dag finns det inte många dagmammor kvar, särskilt inte i Stockholm. Jag har också jobbat med marknadsföring och på Sollentuna kommuns lönekontor, men nu är jag arbetslös. Några timmar om dagen ska jag praktisera i en matbespisning på Långholmen, men jag tycker också om att sälja tidningen – det passar mig. Att träffa folk och prata en stund. Människor jag möter här är så gulliga och mysiga, det betyder mycket.