Aktuellt

Hundarna håller till i det som kallas boxar, men egentligen är stora rum med lindblomsgröna väggar, höga fönster och sammetsdraperier som går att dra för om hundarna blir för uppspelta. Men det är stillsamt, trots att nästan sextio hundar är på plats.

– Harmoni är ett av våra ledord, därför får inte hussar och mattar gå med in och lämna. Då skulle hundarna vilja hälsa på alla. Istället möter vi ekipagen i hallen utanför och går in med hundarna en och en till sina grupper, säger Johanna Jansson, hundskötare och verksamhetschef.

I boxarna finns korgar, filtar, soffor, fåtöljer och vattenskålar – allt vad en hund kan behöva för ett skönt häng. Hundarna är indelade efter storlek och ålder. Pensionärsgänget är i box ett och de livligare unghundarna i box noll. Där finns två ”frallor”, fransk bulldog, en heter Cleo den andra Boba Fett som i Starwars, men han kallas bara Boba. Bostonterriern Kid i samma grupp bär runt på ett rep tjockt som en tross i munnen.

När jag flyttade hit many moons ago ägde jag bara ett par ordentliga skor – ett par vita, rollermålade Howard Wing brouges som jag fått av en vän till en vän. Kanske som en avskedsgåva. Kanske som en gest av elegant barbari, då han visste att jag utan att blinka skulle bära de tveksamt eleganta skodonen till både vardag och kalas, av ingen annan anledning än att de fyllde sitt syfte.

De var ett och ett halvt nummer för stora. Men eftersom jag då hade en lilltå på vänster fot som bar sig åt och gjorde ont i en diffus nagelbandsproblematik som sedan pågick i drygt fyrtio år, så funkade de. Framför en spegel kunde jag med dem på mig frammana i alla fall skuggan av en skärv av Joe Strummer, och det räckte för att jag skulle våga mig ut och möta världen. Det var bara att dra åt dem i snörningen. Och se till att ha att par byxor som räckte ner ordentligt så att insteget inte blottades där den vita färgen – de hade målats med vanlig vit halvblank snickerifärg inför ett studentspex – nu började skavas av. Jag har sedan dess vant mig vid att gå i skor som är ett nummer för stora, alternativt så pass breda att de tangerar att se ut som den typ av skor man inte gärna vill bli anhållen i – ortopediskt korrekta men fashionabelt synnerligen svårsmälta. Det är helt nyligen, något decennium tillbaka bara, som jag växlat upp till mocca. För tystnaden. Mjukheten. För löftet om att de säkert tar en dit man ska. Med stil.

Det finns en scen i en Jim Jarmusch-film – inte säker på vilken, men tror det är Down by Law – där Tom Waits karaktär är full och sitter på en trottoarkant mitt i natten och kör sin nattdiskjockeypåannonsering med snabba stavelser och sliriga vokaler. På fötterna bär han ett par svårt salta skor – slejf över med spänne på utsidan, smala, lite spetsiga, kromade detaljer; skomakeriets version av en Cadillac 1948. Har alltid velat äga ett par sådana. För att få känna hur de upplevs mot asfalten här, hur man bär sig genom natten i ett par sådana. Betraktas. Bemöts. Nu har den där lilltån äntligen tystnat, men nu är jag på fel sida, rent åldersmässigt. Det vore inte klädsamt, skulle enbart framstå som desperat och uppsnärjt att komma kryssande i dylika. Det skulle varit då. Det skulle varit sommaren efter Down by Law och det hade krävts att man kunnat backa upp det med allt det övriga man behövt för att ta hem hela riggen. Vilket man kunnat då. Om man tvunget måste. Jag tänkte på Jim Jarmusch. Och på sprakande gitarrer. I svartvitt. Och jag tänkte på skor man aldrig burit, på vart de kunde tagit en. Och hur.

I april vill överläkare Martin Kåberg, medicinskt ansvarig för sprututbytet, fira jubileet med ett öppet forum där de bland annat kan presentera vad de har åstadkommit, svart på vitt med grafer. Kurvor skarpt lutande neråt: så mycket har hepatit C-smittan och riskbeteendet sjunkit. En kurva lutande uppåt: så har livskvaliteten ökat.

– Det är svårt att argumentera emot, säger han.

Martin Kåberg har varit van att argumentera. Först för att starta ett sprututbyte i Stockholm och därefter för att få ändra reglerna om vem som kunde komma dit. 20-årsgränsen sänktes till 18 och även personer som inte var skrivna i Region Stockholm välkomnades. Sprututbytet har gått från att jobba med ”en spruta in – en spruta ut” till att mer fokusera på täckningsgrad bland människor som injicerar narkotika. Att ”dela ut” sprutor är viktigare ur ett smittskyddsperspektiv.

Under de här tio åren har de expanderat. De har öppnat ännu ett sprututbyte i stan och utökat vårdutbudet. De har drivit olika forskningsprojekt och satsat på kvinnohälsa. 2018 var Stockholms sprututbyte den första verksamheten i Sverige som delade ut naloxon, ett läkemedel som kan häva opioidöverdoser. Det har räddat liv.

– Vi har åstadkommit enormt mycket. Jag tycker att vi hela tiden har flyttat fram gränserna, säger Martin Kåberg.

När han startade upp verksamheten 2013 fick han, som ville jobba med hälsa, höra att han var drogliberal.

– Och så sa de: vad är nästa steg då? Ska du starta ett brukarrum? Det är vad Martin Kåberg vill nu.
– Under resans gång har jag identifierat att det finns behov av ett brukarrum i Stockholm. Det finns många som injicerar heroin här och vi har en hög dödlighet. Det handlar om väldigt många människor som dör. Där tror jag att ett brukarrum absolut kan ha en effekt. Jag skulle säga att det är nästa steg för oss.

Han påpekar att både Samsjuklighetsutredningen och Folkhälsomyndigheten anser att det borde prövas. Brukarrum, även kallat injektionsrum, skulle kunna vara en trygg plats där sjukvårdpersonal finns tillgänglig för råd och stöd eller kan hjälpa vid en överdos.

– Jag hoppas att det kommer ett sånt politiskt beslut, men jag tror att en del kommer att fastna i lagstiftningen. Det är ju per definition kriminellt att använda droger, att då ha en lokal där man får göra det kan man tycka blir en teknisk svårighet juridiskt. Men man har löst det i andra länder. Finns det en politisk vilja går det säkert att lösa här också.

Han anser dessutom att narkotikapolitiken diskuteras på ett annat sätt än för tio år sedan.

– Till exempel kommer frågan om avkriminalisering av det egna bruket ständigt upp där man diskuterar vinsten med att erbjuda vård istället för att straffa personer. Det är en annan tid nu.

Sjuksköterskan Anna Atherfold har varit med från start. Hon säger att de hjälper personer där de är just nu, utan att lägga på någon egen agenda. Det kan till exempel handla om att få ett sår rengjort, prata om sorg, besöka barnmorskan, ringa socialtjänsten eller få sällskap till en annan vårdinstans av någon i personalen.

– De blir dåligt bemötta inom vården generellt. Så man tejpar hellre ihop sitt ben med silvertejp och kommer hit till oss på måndagen, trots att skadan kanske hände redan på fredagen. Bemötande är så otroligt viktigt, säger Anna Atherfold.

Enhetschef Maria Schütz skulle vilja att sprututbytet utvecklas ännu mer till en vårdcentral än det redan är i dag.

– Å andra sidan skulle jag önska att det inte skulle behövas, jag skulle vilja att våra patienter känner sig lika bekväma på en vårdcentral som du och jag gör. Men många går ingen annanstans, oavsett hur sjuka de är.

En trappa upp på Palermogatan 17 i Frihamnen öppnar sig en värld av kostymer och doft av begagnad textil. Där hänger plaggen tätt, tätt i strukturerad ordning från medeltiden och framåt. Mitt i lokalen finns trådkorgar märkta med bland annat ”Toppluvor/Stenmark” och ”Aftonväskor pärlor”. Kostymförrådet har byggts upp sedan 1930-talet och har under årens lopp haft olika ägare. Nuvarande ägare köpte det av Svenska Filminstitutet för femton år sedan.

– Här finns plagg från olika produktioner inom film, tv, teater, reklam och olika event – allt går att hyra. Vi förvaltar ett kulturarv som vi vill ska leva vidare och som stockholmarna och alla andra ska kunna ta del av, säger Lotta Wikberg Sjöström, vice VD på Independent Kostym.

Kostymförrådet är uppdelat i en historisk avdelning som sträcker sig fram till 1920 och en modernare avdelning från 1920-talet och framåt. Och gångarna i varje avdelning rymmer olika inriktningar. Under Vikingatid ligger Tengils svarta hjälmar som han och soldaterna bar i Bröderna Lejonhjärta. Lika kusliga då som nu. I gången med cowboykläder finns äkta chaps och cowboyhattar med patina från prärien. Det finns en sektion för Fantasy och Tusen och en natt och en för arbetskläder med skyddshjälmar, skor med tåhätta och sjukvårdsblusar.

– Vi syr också upp kostymer vid behov om det är nåt vi saknar. Det kan vara en 1700-talsdräkt eller andra teatrala kostymer. Och produktioner som kommer hit kan också hyra plats i vår syateteljé, säger Lotta Wikberg Sjöström

Jag åt vägkrogsmat med tio procents rabatt vid Tönnebro, åkte förbi miljontals tallar och Skuleberget med grottan där rövare sägs ha gömt sig. Vid det berget såg jag min första teaterföreställning. Jag var drygt fyra år. Jag minns en vild brasa, som fortsatte att brinna trots att det regnade. Röken steg ostadigt mot den väldiga bergsväggen. Det var spännande och lite läskigt. En häxa skulle kanske brännas på bål. Det var väl långt senare jag förstod att sådant hade skett på riktigt. Världen är för obegriplig för ett barn att förstå.

Och Stockholm, vad var det? Det var Sverige. Det var det jag svarade när en tant på Y-bussen frågade mig, ett år efter brasan, vart vi var på väg? Jag skulle till Sverige. Norrland var ett annat land. När jag långt senare flyttade till svenska Stockholm skulle det dröja tolv år innan det gick att åka tåg till min uppväxtstad. Skräcken var när batteriet i CD-spelaren tog slut och jag stirrande genom bussrutan i åtta timmar på miljontals tallar, berg och en grotta. Det hände att jag behövde lyssna på någons sorger.

Som tanten, alla var ju tanter då, som berättade allt om sin skilsmässa. Ibland somnade någon med huvudet allt närmre mitt. Och män kunde sätta sig för bredbent. Alla borde veta att gränsen går där deras säte tar slut. Jag satt snett för att få plats. När jag blev rutinerad satte jag mig själv lite bredbent och spjärnade emot om personen bredvid tyckte att hans pungkulor var för stora för den plats som givits honom.

Det är klart att det kan vara kul med sällskap också. Som den gången jag åkte till Helsingborg, i och för sig i en restaurangvagn i ett tåg. En 70-årig man kommenterade mina kängor. ”Är det sånt ni unga har nu?”. Och så började vi pratade om unga och gamla och gamla som vill vara unga och unga som vill vara gamla. Han berättade om livets situationer och jag om mina. Han var konstnär och nu var han på väg till en begravning. Men det var inte det han tyckte var jobbigast, det var att ex-frun satt på samma tåg. Han hade kanske varit rätt omöjlig. Hon hade skilt sig från honom, kommit tillbaka, de hade gift sig igen och skilt sig. Nu gömde han sig i restaurangvagnen. Jag hade gärna fortsatt resan istället för att i Helsingborg träffa min omöjliga pojkvän som jag snart skulle ”skilja” mig från, gå tillbaka till och skilja mig från.

Skåne, det var väl som Frankrike när Stockholm var som Sverige. En kollegas dotter frågade en gång: ”vad har de för pengar i Skåne?”. Och när min son nyligen hade en mardröm och frågade om gorillor, förklarade jag att de bor så långt bort att man måste resa dit med flygplan. Längre bort än Frankrike. För ett barn är Skåne tillräckligt avlägset för att kunna somna om. När jag klev av tåget i Helsingborg var jag lite rund under kängorna och letade reda på skulpturen som den 70-åriga konstnären sagt att han skapat där. Den hade han döpt till ”Bon Voyage”.

– I den här korsningen, vid öppningen till Mariatorget, gillar jag att stå. Många känner igen mig, hejar och frågar om jag vill ha kaffe. Folk bryr sig och är extra trevliga just här, det bara är så, jag vet inte varför. Det är öppna och mjuka människor. Inför julen brukade jag åka in där de säljer granar, det luktar julstämning. Men jag är överallt i stan, jag vill se saker. Åker ofta Hornsgatan fram och tillbaka, till korsningen vid Ringvägen och står där en stund, sen tar jag andra sidan tillbaka till Mariatorget.

– Jag är paraplegiker, har bruten rygg. Jag är pilot och flög ett ultralätt flygplan som man kan göra loopingar med. Men jag kraschade i starten, såg inte en elledning. 7 000 volt, så jag kom ner naken för att kläderna brann upp. Det var över tio år sedan. Men det stoppade inte mig, själva rullstolsgrejen. Det var först när jag fick ett sår och blodförgiftning och samtidigt corona som jag blev av med lägenhet och allt efter att ha legat mycket på sjukhus.

– Jag har nog sålt tidningen i två år, jag vet i alla fall att det är två vintrar. Vintrarna glömmer man aldrig. Jag kör ju fast hela tiden. När det blev snökaos åkte jag ut ändå. Jag ger mig inte och åkte ut på vägen, men fastnade där. Inga bilar kom fram. Då kom det ett gäng från Polen och bar mig med rullstolen till tunnelbanan. Folk är faktiskt väldigt vänliga.

En tidning i taget. Precis så har det varit. I 27 år. Nu har vi gjort 300 nummer. Men om det visste vi ingenting, det fåtal av oss dåvarande redaktionsmedlemmar – bara jag återstår i tjänst från den tiden – som satt i den hyrda bilen, en form av mindre lastbil, på väg till ett tryckeri någonstans på Södermalm för att hämta ut lådorna med de tre tusen första exemplaren av nummer ett av Situation Sthlm för att köra dem tillbaka till dåvarande redaktionslokalen på Gävlegatan. Och börja sälja dem. Tio kronor styck. Till de första tidningssäljarna: Som fick en gul windbreaker med loggan på ryggen och en väska att ha tidningarna i. Och gav sig ut på gatorna i stan och började sälja Situation Sthlm. En tidning i taget.

Men det var en osäker framtid vi gav oss in i. Fram till årsskiftet 1996/1997 kom det ut sju tidningar. När vi kunde snacka till oss ett produktionsstöd från någon på tidskriftsavdelningen på Statens kulturråd hade vi råd att trycka ett nytt nummer. I slutet av augusti för två år sedan firade Situation Sthlm 25 år. I # 275, septembernumret 2020, intervjuade jag därför Dag Rejving, den enda i dag levande person som sålt varje nummer av tidningen. Jag läser om intervjun, stannar till vid beskrivningen av hur hans liv såg ut när han började sälja.
”Hur levde du då?
– På gatan. Sov där jag kom in – ett grovsoprum, under en bro, en trappuppgång, det kunde vara var som helst. De perioderna att leva så varierade i längd – dagar, veckor, det kunde bli månader ibland, men det är sånt jag försöker förtränga i dag…

En dag såg han en man som stod och sålde Situation Sthlm på Flemminggatan.
– Jag gick fram till honom och frågade var han fick tag på tidningarna. Han berättade om Kullagret i Björns trädgård där tidningen såldes i början. Det var då jag bestämde mig och såg chansen, att det här kunde hjälpa mig att ta mig ur min knepiga situation.
– Jag minns de där gula vindjackorna med loggan på ryggen och väskorna vi fick då i början.

Hur blev du bemött på gatan med tidningen?

– Då fick man förklara för folk vad det var för tidning, ingen visste ju vad en gatutidning var då. En del tyckte det var intressant. Det gick ju lite trögt, av naturliga skäl, för ingen ju visste nånting om Situation Sthlm.”

Jag kom att tänka på de här fem meningarna – det är sticket i Ulf Lundells låt ”Snön faller och vi med den” från skivan Nådens år från 1978 – när jag satt på bussen häromdagen och den tog kurvan vid vegetariska restaurangen och ner mot Slussen och hela stan liksom vecklade ut sig och presenterade sig.

De kom som från ingenstans. Jag har säkert inte – aktivt – valt att lyssna på den låten på säkert tjugofem år. Men texten, hela texten, sitter ändå uppspikad som en korsstygnsbonad i minnet. Har alltid svårt gillat de där fem meningarna. Bilderna de skissar tar liksom aldrig slut, kopplingen mellan de här fem personerna och deras respektive öden upphör aldrig att vara intressant och de tunna trådarna mellan de fem olika liven man som lyssnare får en kort inblick i stannar kvar. Kräver en fortsättning. Vill mera. Varför i Frisco? Nybyggaranda och guldgrävardrömmar? Hur letar han, och vad – mer specifikt – är det personen letar efter? Hur illa är det inte om man super bort sin krycka? Och varför behövs den att ta stöd mot? Påminner polisen om Palmon Harald Hult i Mannen på taket, han som berättar om likmaskarna som faller ur manschetterna vid köksbordet? Varför just falkägg, varför inte örn eller vråk? Med vilket fordon kan man köra in i bergvägg efter bergvägg? Främmande inför vad? Minns personen ens det?

Det finns ytterligare några textrader i låten som på samma sätt som sticket bär mera i sin slutartid än bara just sammanhanget av vad de utvalda och i följd sammanfogade orden de facto berättar: Tjugoåtta ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt. Säg minns du när vi stack, ifrån stan som ett rövarpack. Tänd en brasa och torka ditt hår. Också det lysande rader. Med tyngd och viss mättnad. Uppenbar karat och prestanda. Men med en öppning mot världen, en glänta mot mig som lyssnar. Vad krävs för att man ska hamna lägre under ytan än en båt som redan sjunkit? Vad var det packet hade rövat som gjorde att de behövde sticka från stan? Saker eller tankar och idéer? Vem tänder en eld för att torka sitt hår? Är det en väldigt frusen, ensam och skeppsbruten människa som vill skynda på tiden? Piano. Bjällror. Bas och trummor. Gitarrer, flera gitarrer, tycker mig höra minst en tolvsträngad. Och Agnetha Fältskog som körar, hennes blonda, högkyrkliga sopran landar som ett skirt snöfall kring Ulf Lundells mer Hornsgatspuckliga pratsång.

Bussen stampade ner mot Slussen. Genom den där obegripliga trafiklösningen där det blir ett tillfälligt enkelt körfält förbi bygget fastnade bussarna från båda hållen och det fick backas och trixas och köras åt sidan och hållas på innan de kunde passera varandra. Jag blundade. Såg den där bonaden framför mig igen: Bärga båten och lägg upp den på land. Snart kan vi segla igen, vart vi vill. Byggplanket fullt med affischer. Någon sorts demonstranter med skärmar med rörliga bilder i famnen stod vid sidan av nedgången till tunnelbanan. Ute över Saltsjön grånade himlen mer och mer för varje minut och väder-appen skickade push-notiser. När jag passerade spärren kom jag att tänka på ytterliggare några rader: Det blir mycket bättre sen. Har jag på känn.

Tidigare år har svaren sett liknande ut. Det är alltid en klar majoritet som uppger att deras situation har förbättrats, men i år är siffran ännu lite högre än året innan, särskilt för kvinnorna.

– Det är fler kvinnor som skriver in sig som säljare nu än tidigare. Förr var det vanligt att de skrev in sig för att deras kille sålde, nu kommer de ofta in själva. Det är nytt. De stannar också kvar som säljare, vilket visar att det betyder nåt för dem, säger Ingmari Olofsson, samordnare i den sociala verksamheten.

– Miljön hos oss är inte heller lika jobbig som den kan vara på en del andra ställen. De har en ”safe spot” här, tillägger kollegan Jonas Svensson.

I enkäten uppger många, både kvinnor och män, att de inte begår brott längre – ”tjänar ärliga pengar”, ”slipper snatta” och ”behöver inte göra kriminella saker”. Någon berättar att det är ”mindre sorger” nu, en annan ”klarar att behålla livet”. Flera skriver att självförtroendet och egenvärdet har blivit bättre och att de träffar fler människor än tidigare och har fått nya vänner. ”Lite extra pengar är också bra att ha! Men  framförallt att jag börjar få lite rutiner och struktur på min tillvaro! Men det allra finaste är ju helt klart alla sociala underbara möten jag får uppleva och samtidigt träning i.”

Flera lyfter den ekonomiska situationen: ”Har råd att köpa varma kläder, månadskort och mat när jag behöver det och jag har fått råd att hyra ett andrahandsboende efter 2 år på Centralen.” ”Jag känner inte längre att jag tigger pengar efter att jag tyvärr varit arbetslös i 22 år. Jag kan stå med huvudet högt upp utan skam och det är ju som sagt ett arbete.”

Sedan 2009 har Situation Sthlm årligen gjort en enkät med säljarna. Det är viktigt för verksamheten, påpekar Ingmari Olofsson och Jonas Svensson.

– Enkäten är alltid spännande att läsa och man blir påmind om hur viktig tidningen och den sociala verksamheten är för våra säljares mående och hälsa och känslan av tillhörighet som den tillför. Enkätens svar gör att man steppar upp och inte tappar fart i vårt dagliga arbete. Nytt för i år är att höra hur viktigt det är med en plats där man kan vara helt sig själv och känner sig sedd och lyssnad på. Också kamratskapet som finns här och som vi ser varje dag. Vad säljarna tycker om verksamheten ligger till grund för många beslut om hur den utformas.

– Med en anonym enkät får vi ärliga svar och får hjälp av dem som berörs att förändra och förbättra tidningen och den sociala delen. Så gott som allt säljarna lyfter i enkäten är positivt, men vissa påpekar att de önskar längre öppettider, en tjockare tidning och ännu mer skrivet om hemlöshet.

När säljarna får frågan vad de skulle göra om de inte sålde tidningen svarar många att de skulle vara kriminella: ”stjäla”, ”begå brott”, ”göra inbrott”. En kvinna skriver att hon skulle sälja sin kropp. Flera tror att de skulle vara döda. Några kommenterar att de skulle dricka eller använda droger mer eller må sämre psykiskt. ”Gråta, deppa och känna mig värdelös. Nu kan jag påverka min situation.” En säljare berättar att hon har kommit en bit på väg och därför skulle försöka aktivera sig och söka lättare jobb eller ”sitta inlåst inom psykiatrin”.

Sist får de frågan: Vad betyder det för dig att vara säljare av Situation Sthlm? ”Mycket” eller ”Allt”, svarar många. Någon berättar att det har gett livet mening, en annan har fått ett stort hopp i livet och en tredje har börjat få sitt liv tillbaka. Andra känner sig betydelsefulla eller stolta över att utföra ett jobb och att kunna bidra till att göra människor mer medvetna om hur olika grupper i samhället har det. Också att ”dom vanliga människorna ser att de hemlösa människorna inte bara lever på bidrag utan vill göra något.” Och en skriver: ”Det betyder ALLT – jag känner mig stolt över att kunna göra nått som ej har med det gamla pisslivet att göra som jag har fått nog av. ALLT!”