Situation Sthlm
Caroline Cederqvist

Banbrytare

Publicerad: 2019-04-26 14:33:06 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Caroline Cederquist växte upp med en pappa som drack, slogs och utsatte henne för övergrepp. Och en mamma som inte såg dotterns behov. När hon själv blev vuxen valde hon att bryta med den destruktiva väg hon själv hade börjat ta. Med boken Jag andas, alltså finns jag vill hon visa att det går att må bra, trots allt.

Depressionen var nödvändig för Caroline Cederquist. Den drabbade henne när hon var 22 år, då rasade allt. Hon ville inte leva längre och hamnade på psykakuten. Den var nödvändig på så vis att det var då hon fick hjälp och gjorde ett val som satte stopp för den spiral som hade kunnat fortsätta neråt, när förälderns destruktiva beteende går i arv.

– Jag sökte jättemycket bekräftelse under tonåren. Jag ville att alla skulle se mig och om inte män tittade på mig så var jag ingen. Och jag var en urusel vän, jag pratade bara om mig själv. Jag upptäckte att jag höll på att bli som min mamma, säger Caroline Cederquist, när hon satt sig vid ett cafébord på Kungsholmen för att berätta om sin självbiografiska bok Jag andas, alltså finns jag.

Terapin hjälpte henne att inse sitt värde och vad som var viktigt för henne. Hon bestämde sig för att ta vara på det liv hon har och att må så bra hon kan.

– Samtidigt är det viktigt att omfamna negativa känslor och inte förneka det som har hänt. Jag kan tycka att vi lever i ett samhälle där vi ska må bra hela tiden, men man måste tillåta sig att må dåligt och tycka att saker och ting är jobbiga. Jag kan ju fortfarande känna mig liten och vara ledsen över vad jag fick utstå som barn.

Caroline Cederquist föddes i Hammarkullen i Göteborg, men snart flyttade familjen – hennes mamma, pappa och fem äldre halvsyskon – till Skåne. Där trodde mamman att pappan skulle må bättre och dricka mindre. Så blev det inte.

– Han började dricka och slå mamma ännu mer. Syskonen började fly hemifrån. Och mig tog han på som man inte ska ta på ett barn.

En dag när pappan sov tog mamman med sig dottern och flyttade till en vän.

– Det hade kunnat sluta där men mamma fortsatte att träffa destruktiva män. Och dessutom fortsatta jag att träffa min pappa. Att han bad mig att ta på honom gjorde att jag till slut anklagade en av mammas män i stället.

Hon var då sex år gammal och togs till en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning. Där bodde hon i flera månader under tiden de skulle utreda henne.

– Jag visste inte vad jag var på för ställe, till mig sa de bara att jag var på ”Avdelningen”. Det var tryggt att vara där, men det är klart att jag saknade mamma och att det var skrämmande i början. Men vi barn höll ihop. Vi sprang ut och gjorde hyss om nätterna när personalen inte märkte. Jag var sex år, de andra var tonåringar.

Hon har som vuxen begärt ut sin journal och i samband med skrivandet av boken har hon läst den noga.

– Jag blev så förbannad när jag läste journalen. Den handlade nästan bara om min mamma och hur hon mår, när den borde handla om mig.

Misstankarna mot mammans kille lades ner, men det konstaterades att det fanns en ”incestiös problematik”. Det beslutades ändå att hon skulle träffa sin pappa, först med socialtjänsten närvarande, men sen blev det ”som vanligt”.

Mamman fortsatte träffa män som drack och slog, en av dem sa till 12-13-åriga Caroline: ”Jag ska ta din oskuld så fort du är 15”.

– Det var hela tiden de här männen, och mamma som hyschade, som sa åt mig att vara lugn och inte bråka, för då skulle det bli bra hemma. Det var ett enormt skuldbeläggande på barnet Caroline.

Tretton år gammal gick hon till skolans kurator och sa att hon inte vill bo hemma längre. Socialtjänsten kopplades in, mamman lämnade mannen hon levde med och Caroline Cederquist tänkte att hon äntligen skulle få sin mamma.

– Jag fick lära mig av henne att det var viktigt hur man ser ut och att ha en man vid sin sida, annars var man ingen. Hon lärde mig att röka när jag är 13 och vi började festa ihop när jag var 14.

Men så hittade hon Arbisteatern i Norrköping, där de bodde då. Där fick hon vänner, en stabilitet och trygghet. Utan teatern, och senare terapin, hade det kunnat gå ”åt ett helt annat håll”.

Med boken Jag andas, alltså finns jag vill hon ge hopp om att det kan gå bra senare i livet trots en utsatt barndom. I dag är hon själv förälder. Hon har längtat efter att skapa den familj hon inte haft, men har samtidigt varit rädd för hur hon ska vara som mamma – ingen hade visat henne vägen.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #261

Ann Malmberg

SÄLJARE #346

Publicerad: 2019-04-26 09:29:54 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Berätta hur du hamnade framför Anders Petersens kamera?

– Hans assistent kom fram till mig när jag stod och sålde utanför NK och berättade om vad de gjorde.

Hur gick fotograferingen till?

– Anders tittade runt lite och tyckte om mina spetsgardiner i vardagsrummet. Och jag har en gammal docka som jag fått av min farmor, jag satt med den i knät framför gardinen.

Det blev en andra plåtning också?

– Ja. Då hade Anders med sig ett stort fång gula rosor. Han ville prova några andra idéer.

Ann Malmberg kom från repetitionen hos Gatans kör och var nervös, väntade samtal från sin son som åkt in till förlossningsavdelningen kvällen innan.

Gatumusik

Livet under låtarna

Publicerad: 2019-04-10 09:48:05 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Per Hellberg har spelat i Stockholms tunnelbana i 57 år. Terje Larsson har tagit med sin balalajka till gator och torg i 30 år. Vi har träffat två av stadens få gatumusikanter och pratat minnen, konkurrens på gatan, människors snabbare steg och andra gatumusiker som passerat staden genom åren.

De finska gubbarna med dragspel och mannen som spelade på såg, var tydliga vårtecken. Om vårarna brukade mannen med basker dyka upp på Södermalm och Per Hellbergs mamma skickade fram honom med en slant. Det var nog så det började. Och sedan, som trettonåring med några inövade ackord i fingrarna och en lånad gitarr, begav han sig till Gamla stan för sitt första framträdande. Det är 57 år sedan nu. Och när Mariatorgets tunnelbanestation sedan invigdes 1964 var Per Hellberg förstås där och lirade.

– Vi bodde tvärs över gatan, morsan ägde hela kåken. Vi var lite sura först över att vi inte fick tunnelbanan i vårt hus, det var ju stort på den tiden.

Han kunde tre låtar: ”Visa vid midsommartid”, i alla fall första versen, ”Vem kan segla”, båda verserna, plus första versen på Evert Taubes ”Oxdragarsång”.

– Precis när jag hade spelat klart de tre låtarna kom vakterna och körde ut mig. Helt perfekt, jag kunde ju inget mer och det hade folk märkt annars.

Han fick bra med pengar. Målet var att få ihop till cigaretter, John Silver utan filter.

– Men jag tror att jag skyllde lite på det. Egentligen älskade jag att sjunga, det är fortfarande det bästa jag vet.

I dag, över ett halvt sekel senare, sjunger han fortfarande i nedgången till Mariatorgets tunnelbana om mornarna. ”Jag musicerar, under all kritik i tunnelbanan Ett inventarium, snart är jag antik en gammal vana” Oavsett vad han gjort genom åren – varit sångpedagog, jobbat med personlig utveckling för chefer eller spelat på ungdomsgårdar med ”Konvaljen” – har han hela tiden hållit gatumusicerandet levande.

Förutom Mariatorgets tunnelbana spelar han vid Skanstull, Rådmansgatan, Gärdet och Gamla stan, och har lagt märke till att tempot ökat i stockholmarnas steg.

– Det har ju satts upp digitala skyltar på stationerna så att man ser redan i entrén när tågen går. Där börjar folk att springa. Det är svårare att få ögonkontakt i dag. Ibland kommer fler på rad som kollar ner i mobilen, men ändå lägger pengar.

– Då tänker jag: vad fick de för upplevelser av det där? Men folk är väl mer kompetenta till multitasking än vad man tror, säger Per Hellberg och skrattar.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #260

Marrku Ranta

Säljare #175

Publicerad: 2019-04-08 14:03:37 Av: Ulf Stolt

Markku Ranta hade hål i väskan, så några av tidningarna blev blöta i regnet på väg till Liljeholmen för att sälja.

På affischen inför din spelning på Ny Gemenskap stod det ”MRQ”?

– Folk har ibland svårt att skriva Markku med två k och ett u, så jag kör ibland med bara MRQ.

Förr lirade du i punkbandet Crupp, nu spelar du solo?

– Jag spelar mest låtar jag skrivit på senare tid, det är svårt att spela punklåtar akustiskt. Jag spelar på en akustisk gitarr de har i kyrkan där, en nylonsträngad. Min elgitarr är på pantbanken fortfarande.

Har du varit gatumusiker?

– Några gånger, lite grann, men det är inget jag tycker om. Lirar hellre för kompisarna. Gatumusik har aldrig varit min grej.

Gatuplanet

Berras sodoku

Publicerad: 2019-04-05 10:12:20 Av: Ulf Stolt

Berra Jansson har löst sudoku sedan sjuttiotalet. Innan dess löste han mycket korsord och krypto och annat. Nu är det nästan bara sudoku. För att det håller huvudet igång.

Hur gör man, hur ska man tänka?

– Det är nio rutor i varje del, och nio niorutors-rutor. Sen ska man fylla i siffrorna som saknas så siffrorna ett till nio är ifyllt i varje ruta. Tre siffror finns redan ifyllt i varje liten ruta på spelplanen. Siffrorna får aldrig möta varandra, det får inte vara samma siffra på samma rad.

– Man måste tänka och hålla lite koll, se var siffrorna ska in, vilka som täcker in varandra i raderna.

Hur kom det sig att du började med sudoku?

– En polare till mig, han dog sedermera, visade mig från början, det måste varit på sjuttiotalet nångång. Jag la nästan ner korsord och krypto efter det, blev bara sudoku.

När började du med korsord?

– Jag minns inte… morsan var en jäkel på korsord, men hon löste alltid fel så jag fick gå in och rätta. Hon var brevbärare nere vid Hornstull. – Jag kan vakna vid tre-fyra på morgnarna, då sätter jag mig direkt med sudoku, försöker få igång hjärnan lite. Sifferminnet är jävligt bra.

Centralstationen

Min Plats #260

Publicerad: 2019-04-02 11:17:01 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Förr var Lisa Hjort blyg och drog sig undan. Men alla människor hon mött under åren hon sålt Situation Sthlm utanför Cityterminalen, och nu Centralstationen, har hjälpt henne. Det sociala betyder mest.

När jag började sälja tidningen stod jag nervös i ett hörn och darrade och tänkte: det här går aldrig. Men det gjorde det och det gick bättre och bättre, man får självförtroende. Jag har fått mycket törnar i livet, misshandelskarlar och sånt där skit, så jag drar mig undan och har få vänner. Det har hjälpt mig mycket att folk stannar till och pratar med mig om allt möjligt. Här på Cityterminalen och Centralen finns ju alla – krokiga tanter med reumatism, unga tjejer med helande stenar, män med portfölj och fina kavajer, vakter och poliser, unga som gamla, och alla som väntar på någon. På somrarna är det mycket utländska turister. De frågar mig om när tågen går och var de ska. Jag är dålig på gatunamn, men sevärdheter kan jag peka ut. Jag blir lite av en allt-i-allo. Pengarna går till mat för mig och katten.

Jag håller på med skuldsanering. I Nynäshamn har jag fått lägenhet via bostadskön, faktiskt i porten bredvid där jag hade mitt allra första kontrakt. Jag flyttade hemifrån när jag gick ut nian, för att jobba som barnflicka. Jag var skoltrött och mådde inte bra hemma. Man skulle inte vara flicka i min
familj. Min mormor tyckte att det var ett elände att jag var en flicka och hon styrde och ställde mycket. Vi slöt fred när hon gick bort, vilket var skönt.
Jag blev sexuellt utnyttjad också, inte av mamma och pappa, men jag kunde inte vara kvar hemma. Det tog många år, och med rätt psykolog, för att fatta det. Jag tror att det är en orsak till att jag började ta heroin, men mest för att jag var oönskad. Jag slutade med heroinet 22 augusti 1982.

Jag har en hat-kärlek till den här stan. Den är vacker och jag älskar den, samtidigt har jag dåliga minnen överallt. Men mot alla odds mår jag bra nu. Jag försöker må bra.

Musikaliskt mod under fem kvällar

Goran Kajfeš

Publicerad: 2019-04-01 09:11:36 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Matilda Rahm

Unika sammansättningar musiker, improvisationskvällar, en releasespelning och en premiär – med trumpet och musikaliskt mod leder musikern Goran Kajfeš fem onsdagar under fontänen på Kulturhuset.

Det blir musik av etiopiske musikern Hailu Mergia, La La Lars första spelning, Angles 9 med saxofonisten Martin Küchen som släpper platta och spelar, improvisation tillsammans med Jonas Kullhammar och slagverkare samt improvisation med elektronmusikern Andreas Tilliander.

– I dialogen med Kulturhuset kom vi bara fram till att det skulle bli engångsgrejer, engångs-sammansättningar och att jag får experimentera. Av erfarenhet brukar det inte bli engångsgrejer utan det brukar uppstå nåt som fortsätter, trigga igång nåt när man provar såna grejer.

Goran Kajfeš beskriver hur han ”går på örat och kommer vara öppen för vart det tar vägen”.

– Just när det kommer till improvisation, så sitter man innan och tänker: ”Hur fan ska det här gå?”. Och så går det på nåt sätt. Jag är nästan lika förundrad själv. Men det är att man hållit på i många år och skaffat sig en massa redskap. Framför allt har jag lärt mig att inte forcera fram nåt – ”nu måste det här hända, och det här”. Bara flöda i musiken och åka med.

Handlar det om erfarenhet att våga söka den friheten?

– Absolut. Och att man inte drabbas av panik: ”Fan, nu körde jag lite snett”. I stället för att drabbas av panik då så tänka i stället ”hur kan jag utveckla det här så det blir naturligt?”.

Tidigare i år kom plattan Into the wild med Goran Kajfeš Tropiques – fem låtar, femtio minuter musik som får pågå och ta vägen dit den vill. Och ska.

– Det är väldigt i stunden. Jag hade med mig ganska enkla linjer som binder samman det, det kan va en basfigur, men i övrigt är det bara i stunden. Jag använder mig av små fragment, det andra skapas i stunden.

Det första Tropiques gjorde tillsammans var musiken till en dansföreställning, vilket la grunden till hur de nu spelar tillsammans.

– Mycket långa bågar, det får ta tid, även för oss. Man är ju lite uppfostrad att musik ska vara effektivt, sen kommer nästa del. Det här är nästan tvärtom, man låter det bli tråkigt, folk hinner vänta och tänka att ”fan, det var ju ganska skönt att vara i det där tillståndet”.

Han beskriver det som ett annat sätt att musicera på som de kom fram till tack var det.

– Det blir för oss som att vi löser upp tiden och inte tänker på hur länge det pågår, vi känner gemensamt hur länge vi ska va kvar i saker. Det är otroligt skönt att spela på det sättet, att man bara är i det hela tiden, inte släpper det.

FOTNOT: Goran Kajfeš första kväll under fontänen är 3 april

Klaragården stänger

Sparkrav hos Stockholms stadsmission

Publicerad: 2019-03-20 11:22:19 Av: Text & Foto: Maria Hagström

Det har gått 26 år sedan Klaragården etablerades i city, precis intill Klara kyrka. Genom åren har det varit, som tavlan i entrén säger: ”en fristad från droger, våld, kriminalitet och prostitution”. Nu sitter här också en lapp som informerar om att Klaragården inte kommer att finnas kvar på grund av besparingskrav inom Stockholms Stadsmission. I stället öppnas en något mindre dagverksamhet för hemlösa kvinnor på Södermalm.

– I höstas fick vi veta att vi inte fick in lika mycket pengar som vi brukar och att vi skulle spara cirka 20 miljoner totalt. Alla verksamhetschefer fick i uppdrag att titta på hur vi kan göra saker billigare, säger Karin Rolf, verksamhetschef för Klaragården och Stadsmissionens center.

Sämre ekonomiska resurser uppges bero på att donationer från testamenten och stiftelser har minskat. Konkurrensen har ökat – de får i högre grad dela testamenten med andra organisationer. Däremot har insamlingen från allmänheten och företag ökat, men ändå hade organisationen förra året ett underskott på nästan 15 miljoner. År 2020 väntas ekonomin vara i balans igen. Fem miljoner kronor sparas genom att stänga Klaragården och i stället öppna en dagverksamhet intill akutboendet för kvinnor på Bostället på Högbergsgatan. Därifrån flyttar då akutboendet för män till lokaler ovanpå Stadsmissionens center, som är en dagverksamhet för hemlösa män, på Fleminggatan.

– Många av våra deltagare på Klaragården är ledsna och oroliga, för de känner Klaragården så väl. Mår man dåligt är det extra jobbigt med förändringar, när man har sin trygghet här, säger Karin Rolf.

Med mindre lokaler blir det färre besökare och personal.

– Vi kan bara ta emot kvinnor i akut hemlöshet, de allra mest utsatta. Vi slussar nu vidare de kvinnor som har boende, vi har olika länkningsmöjligheter. Till exempel S:t Paulskyrkan.

Finns det ställen för enbart kvinnor som ni kan länka till?

– Jag vet faktiskt inte nåt annat ställe som har bara kvinnor. Det finns förstås många kvinnor som har blivit dåligt behandlade av män och som kan ha behovet av det.

Karin Rolf påpekar att det finns sådant som också blir bättre i de nyrenoverade lokalerna på Bostället.

– Klaragårdens lokaler är gamla, luften är dålig och man får ont i huvudet och blir trött. De är inte heller tillgängliga, det är en lång trappa vid entrén som är jobbig för kvinnor i sämre fysiskt skick.

Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission, säger att de efter sammanslagningen kommer att kunna jobba mer sammanhållet, när dagverksamhet och akutboende finns på samma plats.

– Vi vill jobba mer enhetligt med kvinnor och män i akut hemlöshet, att det inte delas upp mellan olika insatser och personalgrupper.

På så sätt menar hon att det inte bara blir en ekonomisk besparing utan också en kvalitetsökning.

– För män i akut hemlöshet kommer det också att bli en avsevärd förbättring kvalitetsmässigt i och med att de i det nya akutboendet får enskilda rum och inte behöver sova i samma rum som andra, som de gör nu.

Ytterligare förändringar är att Stockholms Stadsmission inte kommer att fortsätta driva Blixtjobb, som ger arbete åt människor i utsatthet. De ska inte heller ha fritidsgårdverksamhet, den återgår till kommunen 2020. Och vid årsskiftet avvecklas verksamheten Ung hälsa om ingen annan aktör tagit över.

– Vissa förändringar är av mer strategisk art. Vi gör så många olika saker i dag och blir uppsplittrade på många områden. Vi ska försöka smalna av vårt arbete. Vi kommer att fokusera på vår kärnverksamhet: boenden för att stävja hemlöshet, basbehovsstöd, socialt rättighetsarbete och arbetsintegration, säger Marika Markovits.