Aktuellt

– Vi har satt ihop en visning där vi visar faktiska saker, fysiska spår av kvinnorna, säger utställningsproducent Frida Starck Lindfors som håller i visningarna.

Stadsmuseet har bland annat byggt upp en bostad utifrån stockholmaren Katarina Bökmans liv. Hon levde på 1500-talet och nämns i poddavsnittet om äktenskap. Hennes man blev avrättad under Stockholms blodbad.

– Hon gifter om sig två gånger, med bokbindare, som hennes första man var. Då kunde den nya mannen ta över bokbinderiet. Det var som en affärsuppgörelse.

Visningarna arrangeras vid ett antal tillfällen under våren och är en del av Stockholmsutställningen.

Melody Farshin sitter på det pappersklädda golvet mitt i bygget av Stadsteaterns nya scen i Husby.

– Jag går sällan på teater.

Ändå är det hon som har skrivit pjäsen som ska inviga scenen den 7 mars.

– Jag har tänkt att teater inte är för oss, att det är lite finkultur och att språket inte är särskilt inkluderande. Jag hoppas att Mizeria och den här nya scenen tillgängliggör konstformen och väcker ett intresse för fler att ta plats i teaterns rum.

Pjäsen Mizeria bygger på den ungdomsbok som Melody Farshin gav ut för drygt ett år sedan. Den handlar om Aicha och Ali som bor i en miljonprogramsförort. Tvillingarna har alltid hållit ihop, fram till nu. Som tonåringar kämpar de på varit håll med att hitta sin väg. Det är telefonförsäljarjobb, skola, snapsstories, familjen, sport, kärlek och begravningar. Mizeria riktar sig särskilt till ungdomar här. Och språket är deras.

– Den innehåller interna koder, skämt och slang som kanske bara vi förstår.

När boken skulle ges ut och korrekturläsaren hade gjort sina rättelser ändrade Melody Farshin tillbaka en del av dem. Hon hade gjort medvetna grammatiska fel och så skulle det förbli. Någon ordlista som förklarar slangen ville hon inte heller ha, vilket bokförlaget först föreslog.

– För mig var det givet att vi inte skulle ha en ordlista, för det skulle signalera att den här boken är för dem som inte behärskar slang. Men målgruppen är främst den bortglömda gruppen som aldrig har fått litteratur skrivet för sig. Andra förstår sammanhanget ändå och är det något ord de fastnar på så får de googla, precis som vi har fått googla en massa ord. Språket i Mizeria är flytande för oss.

Hon påpekar att slang är sociolekt och att det är en bonus till det svenska språket.

– Oftast används slang av den som redan kan språket och har utrymmet att addera extra till ordförrådet, mer än den generation som känner att de behöver kompensera för sitt språk.

Något annat hon tycker är viktigt är att Aicha och Ali inte har en bestämd etnicitet, då kan fler identifiera sig med dem.

– Den enda begränsningen med att de heter Ali och Aicha är att det är muslimska namn. Men du hittar muslimer där du hittar människor. De kan till exempel vara bosnier, gambianer, somalier eller araber.

Att Husby får en ny kulturscen tycker hon är magiskt, men också ganska givet eftersom det finns så många talanger inom kreativt arbete här.

– För mig är det också nostalgi. Allt började på en teater i Husby när jag var kanske tolv år gammal.

Doften påminner om när jag besökte bibblan i Sund och som liten flicka gick till höger mot de färgglada böckerna. Senare styrde jag lite mer rakt fram för att bläddra fram sidorna Kropp & Knopp, innan jag fick en egen prenumeration på Kamratposten. När det kom cd-skivor i rader och hörlurar att låna gick jag i stället åt vänster för att lyssna på det senaste.

Under biblioteket fanns ungdomsgården där jag och min kompis satt ihopkrupna i en soffa och tittade i skolkatalogen, på killen som vi båda var kära i, på avstånd. Det var innan vi visste vad kärlek var. Han som vi aldrig hade pratat med och aldrig skulle prata med. Han vars lektionsschema vi kunde bättre än vårt eget, så att vi kunde räkna ut när vi skulle passera honom i skolkorridoren. Biblioteket inne i stan fick ett antal datorer med internet. Jag bokade en dator då och då, för där fanns Mirc. Det gick att chatta med personer i hela Sverige, fatta grejen! Det var ju som en mycket bättre version av uråldriga Heta linjen, som de äldre hade haft. Och i skolbiblioteket letade jag fakta i tjocka uppslagsverk till skoluppgifter. Och så småningom, när jag studerade en kurs på universitet, satte jag mig på biblioteket för att få vara ifred från mina två lägenhetskompisar.

Till Stockholms tidskriftsbibliotek gick jag för att bläddra i magasin under journalistikstudierna. Där hördes bara prasslandet från vändande blad, viskningar och harklingar om någon lät för mycket. En man läste en tidning från sitt hemland, en annan spenderade några timmar i sitt ”vardagsrum” och jag upptäckte att det till och med fanns en tidskrift som hette Nötkött. Sedan glömde jag bort bibblan. Det var dumt. Tills jag behövde se en gammal film i arkiven, kopiera ett papper, läsa en bok som inte fanns någon annanstans och så började jag låna gratis ljudböcker i Biblio-appen.

Biblioteket i dag är ju inte riktigt vad det var när jag läste om pinsamheter i Kamratposten. Det anordnar datakurser, språkcaféer, teater och andra aktiviteter. Det finns sparkrav, minskande personalstyrkor och indragna sagostunder. Det är en plats där folk samlas. Alla möjliga. Bokmalar, ensamma människor, nyanlända personer och barn på bokkollo. Och bibliotekarier som är vana att få alla möjliga frågor, om blanketter och hur slipsar knyts. Och som hittar alla möjliga kvarglömda bokmärken: pengasedel, p-pillerkarta, bankkort, fotbollsbiljett, personligt vykort, linjal eller After Eight-papper. Eller skivor som en väns dotters musikband smög in mellan sidor i Slas-böcker, som en gåva till nästa låntagare med ett hopp om att bli upptäckt av fler.

I ett bibliotek finns spår av människor som delat samma aktiviteter och intressen, som har försvunnit iväg i samma berättelse, lånat gratis upplevelser och läsning för att sedan lämna tillbaka dem och slippa dra ursäkter om att hunden käkat upp boken eller huset brunnit upp. Det finns något fint med hyllor som doftar välanvända bokblad. Och som förhoppningsvis kan fortsätta att göra så länge till.

Jag började åka kryssningar för att jag sov så mycket i soprum. Och att sova i trappuppgångar var inte heller någon höjdare. Men på Cinderella
hade jag ett eget rum, toalett och dusch, och musik. Det är skönt att koppla ifrån också, jag blir så stressad när jag är i Stockholm. Det är skönt att komma bort ifrån allting, slappna av och blir av med min psoriasis. Den blir bättre när jag inte är så stressad.

Det var när huset på Väddö brann upp och soc satte mig på olika härbärgen som min psoriasis blommade upp. Det var fem, sex år sedan. Det var min farmors gamla hus. Pappa tog ut försäkringspengar istället för att bygga upp ett nytt, han hade ju redan ett eget hus. Och han är gammal och orkade inte. Branden startade med en kupéfläkt i sovrummet. Jag skulle med en buss och kanske kan jag ha kastat täcket över fläkten när jag sprang upp. Jag fick sitta tre månader i fängelse med fulla restriktioner, de trodde att det var mordbrand. Sen kom de fram till att det var kupéfläkten, precis som jag hade sagt från början. Jag blev frikänd. Efteråt skickade soc mig till olika härbärgen i Stockholm, men jag bodde hellre på Cinderella och har nog spenderat några månader på båten sammanlagt. När jag blev hemlös jag började dricka också. Jag tappade alltihopa, fast nu börjar jag komma igen.

För två veckor sedan var jag på kryssning senast. Då åkte jag för att det var dansbandsveckan. Jag har alltid gillat att vara ute och dansa. På dansbandsveckorna är det aldrig något bråk, det är ju bara såna som har samma intresse. Jag är med i gruppen Cinderellas Kryssvänner och vi brukar vara ett helt gäng på 10-15 pers som åker samtidigt, så det är socialt också.

Lyssnar du på poddar?

– Nej. Men jag vet vad det är. Nu slöglor jag mest på tv, det är min grej.

Vad gör du på aktivitetsstödet på Folkuniversitetet?

– Just nu syr jag lapptäcken till barn. De brukar ha öppet hus och sälja lite grejer där som tillverkats. Så de ska säljas där nästa gång det säljs grejer.

Hur går det för Bajen i år då?

– Bra. Jag går helst på fotboll, uppvuxen på Råsunda med syrran och pappa som brände hål på sina byxor med cigaretten, han var så engagerad.

Podcasten Situation Samtals första säsong består av 6 avsnitt och släpps veckovis med premiär onsdagen 26/2. Syftet med podden är att få fler stockholmare att köpa tidningen, vilket är avgörande för de cirka 250 säljare som är beroende av sitt arbete.

– Det finns ingenting som berör som äkta livsöden berättade av äkta människor. Situation Sthlm har bidragit med dessa berättelser i tjugofem år nu och vi är övertygade om att podcast är rätt för att nå ut till fler, och framförallt – för att få fler att köpa den livsviktiga tidningen, kommenterar Perfect Days kreativa chef och grundare Amanda Schulman i ett pressmeddelande.

Lotta Borg Skoglund har gång på gång mött flickor och unga kvinnor som berättar att de har svårt att få ihop sina liv, men att ingen riktigt förstår hur mycket de kämpar. Att ingen sett vad det egentligen handlar om och att de själva inte har fått rätt förklaring. Deras problem har kallats för fel saker.

– Folk ser bara en duktig flicka. Eller så ser de en tjej som totalt trampar igenom och beter sig på ett sätt som man inte tycker att flickor ska bete sig på. Tjejerna säger att det är nåt som varit annorlunda med dem, men de har fått förklaringen för sent.

Därför har Lotta Borg Skoglund skrivit en bok där deras berättelser får ta plats, varvat med det mer kliniska.

– Adhd hos flickor och kvinnor har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, vare sig inom forskningen eller bland oss som jobbar inom psykiatrin. Vi har varit ganska fokuserade på pojkarna och männen.

I boken Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna, skriver hon om skillnader mellan könen och att adhd kan ta sig andra uttryck hos tjejer än vad vi ofta förknippar med diagnosen. Hon är noga med att påpeka att det hon pratar om är på gruppnivå, att det inte behöver säga något om den enskilda individen. Men på gruppnivå verkar det vara så att flickor har mer ouppmärksamhetssymptom och pojkarna är mer hyperaktiva, vilket syns och märks mer av omgivningen. Därför är vi bättre på att känna igen adhd hos pojkar och män, menar hon.

– De är också ofta mer utåtagerande, medan flickor och kvinnor oftare vänder sina problem och sin ångest inåt mot sig själva. Det blir mer självdestruktivt medan pojkarnas beteende kan vara mer destruktivt för omgivningen. Då märks de återigen mer. Flickorna mår generellt mer dåligt,  de beskriver en sämre livskvalitet och psykisk ohälsa, de känner sig mer annorlunda och skäms mer för sig själva och sina svårigheter. Dessutom blir de av omgivningen ”ovanliga flickor med problem” medan pojkar är ”vanliga pojkar med adhd”.

– Vi tenderar att tolka flickors adhd som psykosociala problem, att det hänt dem något. Att det finns problem i familjen eller i deras andra relationer. När det gäller pojkar tänker vi snabbare på adhd. Vi förklarar oftare pojkarnas problem med biologi.

Biologiskt finns det skillnader, när det gäller våra hormoner och hur kopplingar är organiserade i hjärnan. Män har till exempel mer utvecklade kopplingar inom respektive hjärnhalva medan kvinnor har starkare kopplingar mellan de två hjärnhalvorna.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #269

– Jag ville göra vacker jonglering och ringar är vackra objekt. Våra hjärnor dras till mjuka och runda former.

I februari uppträder han på festivalen CirkusMania, som arrangerar 28 föreställningar på 23 scener mellan 7 och 16 februari. Festivalens spelplatser
sträcker sig från Nykvarn till Vallentuna, via till exempel Haninge, Bagarmossen och centrala Stockholm. Emil Dahls föreställning HOLY visas den 15 februari på Kristofferscenen i Bromma.

– Där använder jag mig främst av balansteknik. Jonglering är bredare än man tror.

I HOLY är jongleringen lite långsammare än man kanske är van att se den. Inspiration hämtas från naturen och cirkeln visas ur nya perspektiv. Cirkus- Mania uppger att ”det omöjliga kommer att hända”.

– Jag är en tekniknörd och älskar svåra utmaningar. Det finns saker vi tror är omöjliga, men om man lägger ner ett par tusen timmar så kan man lära sig.

Hur länge har du haft den?

– Den här har jag väl haft nåt halvår. Jag har svårt att stödja på benet. Det flyter på bättre med den här än att gå med krycka, men i trappor måste jag
ha krycka. Jag sitter på den och säljer tidningar.

Du har pimpat den lite.

– Skylten ”Kram och hej” är bara en rolig skylt jag hittade på trottoaren. Armbandet där på sidan hittade jag i mitt förråd, det har nog legat där i många år. Jag har mina grejer i ett förråd som min mamma betalar, när hon flyttade till Norrköping hyrde hon ett förråd så jag har mina grejer där. Jag håller på att tömma det nu.

Hänger väskan med reflexer alltid där på sidan?

– Det är olika. Reflexerna har jag hittat då och då, det ligger alltid nån på trottoaren. Fästet för kryckan, det är ett reflexband jag hittat som håller den på plats. Namnskylten gjorde att jag fick tillbaka den förra rullatorn en gång, nån ringde och frågade om jag saknade en rullator. Och det gjorde jag ju.