Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt #294

Linn hjärta Ahmed

Publicerad: 2022-05-04 15:08:37 Av: Ulf Stolt

Södra Sofia. En bänk framför skyltfönstret till det där ljusstöperiet som aldrig är öppet. Det var en mig synnerligen närstående som först upptäckte lappen på bänken – eller rättare sagt, vi upptäckte den ungefär samtidigt och läste den och kommenterade den, dess placering och innehåll medan vi fortsatte Bondegatan bort. Men det var hon som mitt i steget sa: ”Det där är nåt att kolla upp och skriva om, oavsett hur det blir så är det ju en unik Stockholmshistoria som säger så mycket”. Vi stannade. Vände. Gick tillbaka och läste om lappen och fotograferade den, zoomade och kollade att det inte blev något blänk i bilden utan man kunde läsa texten.

Lappen ett vanligt vitt A4, fastsatt längst till höger på bänken med en häftklammer i varje hörn – det låg regn i luften, papperet bulkade sig lätt, runt två av klamrarna började små sprickor att synas i papperet. Men det var fortfarande slätt och texten gick att läsa utan problem. På lappen stod skrivet, med vad jag bedömde som en tonårsflicka/ung vuxen kvinnas lite oskyldiga och förväntansfulla bokstäver i blå kulspets: ”Hej Ahmed. Jag kan inte möta dig i dag, måste åka hem tidigare. Reser bort sen, hemma 13 april igen. Ses 14 april klockan 4 här? Linn”.

Det var ett litet rött hjärta målat under namnet Ahmed och ovanför det två mindre besudlingar av den röda färgen – svårt att avgöra om det var två mindre hjärtan som flutit ut av fukten eller om det kanske kommit till när lappen varit rullad eller vikt eller fraktats. ETA om cirka en och en halv vecka. Jag bockade undan tiden i almanackan. Fick bilden mailad till mig och sparade den både på datorn och i telefonen.

Vi passerade bänken några dagar senare. Lappen borta. Jag tittade runt bänken men den låg inte bortriven, hoprullad och kastad någonstans i närheten av bänken. De fyra häftklamrarna satt kvar i de två gråbruna, lätt väderbitna grova sittplankor. Under den övre vänstra klammern en liten skärva papper kvar. Dagarna gick. Vi talade om lappen, undrade över den, räknade dagar, förbryllades av det så oerhört analoga kommunikationssättet, hur det liksom inte rimmade med den grafologiska åldersprofilen. Vilka är de? Varför kommunicerar de så här med varandra? Vem av dem har valt att det ska ske så? Är det första lappen hon skriver till honom?

Dagarna gick. Väderprognosen för torsdagen 14 april var både brittisk och östtysk till sin natur – ett lågfrekvent, onödigt regn som drisslade ner från en Leipzig-grå och instängande himmel från precis ovan hustaken. Jag tog 2: ans buss. Hade god tidsmarginal. Klev av hållplatsen Sofia skola. Stod sedan och hökade utanför porten vid sunkhaket bredvid ljusstöperiet och lyssnade på ”Man from Molise” från Pino Palladino och Blake Mills skiva Notes with Attachments.

Jag noterade allt och alla som rörde sig upp eller nerför gatan, som kom Hedbergs trappa ner och svängde upp, bilarna som parkerade eller vände vid bygget, folk som kom från skolgården eller klev av bussen och tog ut riktningen. Sofia slog fyra slag. Ingen vid bänken. Ingen på väg till den. Ingen som stod en bit ifrån och höll den under uppsikt. Jag väntade. Klockan gick. Människor passerade. Stod kvar till tjugo över. Såg bussen svänga upp borta vid bygget. Regnet drisslade på. Leipzighimlen sänkte sig allt närmre. Jag drog upp dragkedjan. Hängde ryggsäcken över ena skuldran, klev bort från porten och tog mig an aprilvädret. Så tyvärr. Om Linn och Ahmed intet nytt.

Livsmedelsberedskap

När hyllorna töms

Publicerad: 2022-04-29 09:38:12 Av: Text: Ulf Stolt Illustration: Josefin Herlof

Vad händer om situationen i omvärlden av olika anledningar – krig, pandemi, naturkatastrof… – blir sådan att gränserna stängs? Inga fler livsmedel kommer in i landet, inga fler transporter når Stockholm. Med en pandemi i ryggen och ett pågående invasionskrig i Ukraina bör vi nog vänja oss vid tanken att hyllorna i affären en dag kan gapa tomma. Det skulle bli ett annat Stockholm.

Artisten och låtskrivaren Stefan Sundström, lite till vardags en synnerligen bokashi-intresserad månskensbonde med egen vindkraft på hustaket ute på Ekerö, har just lanserat ”Hur ska vi fixa käket?”, sin egen lo-fi tv-serie på YouTube.

– Jag orkade inte vänta på svt. Först lät de lite intresserade, sen blev det jiddrigt och segt och då tänkte jag att ”fan, jag gör det själv”.

Han är genuint oroad över hur vi, precis som han döpt sin tv-serie, ska fixa käket och klara matförsörjningen i händelse av en långvarig krissituation.

– Det är en otrolig vapen- och Nato-fixering just nu, men jag tror inte att det egentligen är det reella hotet för Sverige – det farliga är vår matförsörjning där vi gjort allt för att inte vara självständiga.

Ett av hoten han ser är det stora importberoendet av livsmedel som Sverige har. Livsmedel som antingen befinner sig i en lastbil på en Europaväg eller i en container på en båt på Medelhavet, Atlanten eller Östersjön.

– Och stoppas det flödet så blir det svält snabbt. Det är ett större riskscenario än ett krig i Sverige. Det är viktigare att tala om det än alla de här militärt överintresserade som talar om andra världskrigsstrategier.

I början av 1990-talet kom, enligt Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, cirka 75 procent av landets livsmedel från svenska bönder, i dag är den nivån nere på ungefär 50 procent, att jämföra med Finland som har en självförsörjningsgrad på cirka 80 procent. Vi importerar även energi, bränsle, foder, utsäde, reservdelar och växtskyddsmedel som är viktigt för livsmedelsproduktionen. Den inhemska produktionen av ägg, mejeriprodukter, spannmål, morötter och sockerbetor är acceptabel, men importberoendet är stort för frukt, kött och grönsaker.

2019 tog Region Stockholm, Länsstyrelsen och LRF Mälardalen fram en livsmedelsstrategi för Stockholm. Vad man kom fram till var att länet – där en fjärdedel av landets befolkning bor – inte är självförsörjande inom någon kategori livsmedel och att beroendet av livsmedel från andra län och andra länder är betydelsefullt för krisberedskapen.

– I händelse av krig, rörande stadsbor och Stockholmare, så har det ju varit mer evakueringsplaner än att de ska kunna vara kvar i stan och försörjas med livsmedel på plats, säger Camilla Eriksson som forskar om krisberedskap på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Beroendet av transporter, fungerande infrastruktur och insatsvaror i produktionen gör Stockholm väldigt sårbart.

En ökad regional och lokal produktion skulle därför öka självförsörjning och förbättra beredskapen. Så vad gör man för att öka självförsörjningsgraden och förbättra beredskapen i Stockholm? Det är inte helt lätt att entydigt svara på. Dels är det flera olika aktörer inblandade i det som har med livsmedelsförsörjning att göra – från EU-beslut som är överstatliga till olika svenska myndigheter och deras ansvar till lokala och regionala politiska instanser och intresseorganisationer. Samt näringslivet.

En sak är man dock tämligen eniga om – Sveriges livsmedelsförsörjning är oroande låg och det stora importberoendet är en svag punkt i all krisplanering. Inte minst i Stockholm.

Läs hela reportaget i senaste Situation Sthlm #294

Gata fram och tillbaka

Vänskapsvägen, Stora Essingen 10.19-10.57

Publicerad: 2022-04-28 11:37:42 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

En skylt på franska på en grind, en katt som går innan duvorna kommer, en elladdare med två uttag på en vägg, sex snidade elefanter på en fönsterbräda och en äldre man i en grå bil som letar parkering. Vänskapsvägen för en ganska tillbakadragen tillvaro.

Skylten på Grinden till fritidshemmet på både svenska och franska: ”Var vänlig stäng grinden/Ferme la porte s´il te plait!”. En bit längre fram på gatan ligger Internationella franska skolan, en man med svart jacka och blå, vit och röd ryggsäck håller på att ta sin cykel ur ett cykelrum. I några av klassrumsfönstren på nedervåningen konturerna av utklippta fiskar uppsatta. På berghällen framför balkongerna på andra sidan gatan två bruna pallkragar med jord i, ingenting uppvuxet ännu. På kortväggen till det låga huset vid uteplatsen vid huset i kurvan en cirka en gånger en meter relief i grått mot den gulbiege fasadfärgen – ser ut som tre lekande barn, flickan på stegen har en hatt på sig.

På stenläggningen framför porten till nummer 47 sitter en grå och vit katt helt stilla. Efter några minuter reser den på sig och gracilt stegar bort och svänger runt krukorna vid sidan av porten och ner slänten intill. Och precis när den gjort det landar två gråa duvor på grässlänten på andra sidan porten och börjar picka i gräset. Balkongen längst ned har liksom ett byggt träplank på kortsidan med titthål mot gatan. I cykelstället åtta cyklar, fem av dem har gula sadelskydd från ett mäklarföretag. I mellanrummet till huset intill några tallar och buskar, torkställning, en campingmöbel och ostörd utsikt mot Alviksbron.

Under en balkong och ett burspråk, en kaninbur i trä, fyra sopsäckar och en björkstubbe. Utmed gatans vänstra sida, med ett par meters mellanrum, ligger naturstenar som bildar en sorts gräns. En grå bil med en äldre man bakom ratten passerar sakta och spejande för tredje gången. Han är uppenbarligen ute och snurrar i jakt på en parkeringsplats, ingen lucka ännu någonstans utmed gatan. Skylt om privat parkeringsplats. På fasaden en elladdare till bil, de båda uttagen lyser grönt. Oläsligt klotter i svart och vitt på den gröna dörren intill.

På den tomma uteserveringen vid restaurangen på hörnan nio backar med tomglas i väntan på bryggarbilen – åtta blå backar och en röd back överst i ena stapeln. Med adress Badstrandsvägen – det är den huskroppen som har både det lägsta och det högsta jämna gatunumret på Vänskapsvägen – ligger en redovisningsbyrå som huserar innanför flera av skyltfönstren. En kvinna i svart blus sitter framför en dator. Hon tittar snabbt ut genom fönstret, sedan blicken tillbaka på skärmen igen. I ett av de sista fönstren sex snidade elefanter i olika storlek bredvid varandra på fönsterbrädan. Utanför gymmet på hörnan i början av gatan en trottoarpratare, gymkort 499 kronor per månad, ingen bindningstid, ingen årsavgift. Handikapliften nerför trappstegen tar en maxlast på 225 kilo. En äldre man kommer gående, när han passerar känner jag igen honom– det är mannen i den grå bilen som cirklade runt och letade parkering.

Design

Med upprätad soffrygg i Vällingby

Publicerad: 2022-04-28 11:23:28 Av: Text: Gerd Eriksson Bild: Nordic Parks

Den klassiska gröna Stockholmssoffan med sina 19 smala träribbor och bockade stommar är ritad av arkitekten Gunnar Asplund. Den presenterades första gången på Stockholmsutställningen 1930 då funktionalismen gjorde sitt inträde. Och det är i färgen som heter Stockholmsgrön som vi känner den mest.

– Men i Vällingby centrum och Solursparken finns den i både vitt och teakfärgat. Teakfärgad för att den ska anknyta till träpanelen på fasaderna i centrum. Jag tror att det finns ett fyrtiotal Stockholmssoffor där. Den ursprungliga soffan var just vitgrå, säger Magdalena Möne, landskapsarkitekt på Trafikkontoret.

Från början lutade soffan lite mer bakåt, men för att göra den mer tillgänglig har ryggen rätats upp lite och den har också försetts med armstöd. Det är en tradition att sofforna inte ska sitta fast utan gå att flytta på vid behov som ett led i att vara funktionella.

Sofforna står numer utomhus året runt och det är ribborna i ytterkant, längst ner och längst upp, som slits mest och behöver bytas först.

Varför tror du Stockholmssoffan fortfarande finns kvar?

– För att den är tidlös och har en generös utformning.

Säljare #221

Göran Texen

Publicerad: 2022-04-28 11:18:29 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

När Göran Texen sålde Situation Sthlm på nittiotalet stod han på Arsenalsgatan. Nu har han Arsenalsgatan, och Kungsträdgården, som sina säljplatser igen.

Första dagen tillbaka i dag?

– Ja, det är nåt år sen jag slutade senast. Jag började sälja när redaktionen låg på Roslagsgatan i slutet av nittiotalet, jag hade nummer 21 på mitt säljarleg då. Då sålde jag i åtta år på heltid. Sen fick jag ett arv, köpte en husvagn och flyttade till Rösjöns camping.

Vad har du gjort sedan dess?

– Bland annat jobbat med naturvård i Sollentuna kommun i 15 år. Men nu ska jag sälja tidningar igen.

Krönika: Maria Hagström #293

Det är ändå ett tak

Publicerad: 2022-04-19 12:08:21 Av: Maria Hagström

En skurmopp i ett hörn, intill en halv dörröppning där en balkong kan skymtas. En halv diskbänk och två skåpluckor. En korridor där mest taket syns. En liten bit av ett grått golv och en bit gul vägg. Övre halvan av ett kylskåp, en öppen frys och en del av taket. Ett tomt hörn av ett rum. En halv vägg, en dörr och en hel del av taket. Ett handfat och en spegel. Halva garderober och mycket av taket. En bit kakelvägg

Tio foton av ett eventuellt framtida hem. En digital visning. Jag vet ändå inte hur något rum ser ut. Men taket verkar i alla fall ok. Ska jag svara ja?Jag messar brorsan och frågar. ”HAHAHAHA har fotografen ätit 350 svampar?” svarar han.

Visningen känns som ett skämt. Vem är det som skämtar? Bostadsförmedlingen säger att det är hyresvärden som skickar bilder till dem, hyresvärden säger att det är nuvarande hyresgäst som tar bilder, men ibland struntar de i instruktionerna och bryr sig inte.

Att de här bilderna ens skickas ut till bostadssökande känns som ett hån. Men alltid är det någon som tackar ja. Folk står i kö för att få tacka ja. Det vet ju alla. Varför anstränga sig? Hyresvärdens villkor: ”Det är ditt ansvar att undersöka bostadens standard och utformning. Tänk på att du accepterar bostaden i befintligt skick”. Vilket skick?

Under Coronapandemin har de fysiska visningarna av hyresrätter försvunnit. Jag fattar, det är någon som bor där. De flesta lägenheter har visats via bilder, i varierande kvalitet. Vissa har endast visats genom en planritning och skriftlig info. Då känns det ändå tacksamt att få ta del av ett tak.

Text i hyresannons: ”Fastigheten är byggd 1996. Ytskiktsrenovering är utförd. Det finns endast förråd i bostaden”. Text i en annons för en bostadsrätt på gatan intill: ”Makalöst hem i ett iögonfallande skick. Bästa läget. Projicerande ljusflöde. Optimal anslutning till allrummet. Soldränkt balkong i sydväst, med vy mot växtlighet som om sommaren slår ut i färgsprakande blom”.

Min pappa säger att visningen är oproffsig och att jag bör få nya och bättre bilder av hyresvärden. Min pappa bor i Övik. Men det här är Stockholms hyresmarknad. Jag en av 700 000 i bostadskön. Men jag ska inte gnälla. Jag har redan en hyresrätt, jag vill bara flytta till en större. Vissa skulle bli glada över en osedd bostad. Inte har någon råd att bry sig om soldränkta balkonger eller projicerande ljusflöde om den saknar kontrakt, saknar kontantinsats, saknar fläckfritt register.

Nu har ändå fysiska visningar av hyresrätter börjat dra igång igen, även om inte alla hyresvärdar hängt med. Det blir värdigare, det är bra. Jag har ju inget emot hyresrätter – tvärtom. De borde vara väldigt många fler. Desperationen skulle avta. Då tror jag inte att bilder på halva väggar och ett tak skulle finnas. Kanske ökar statusen och gapet mellan de olika rätterna minskar.

38 foton av någons framtida köpta hem. En svalkande dryck på den soldränkta balkongen och en filt perfekt slarvigt lagd över stolen. Ljusa och snyggt nystylade rum. Ett litet bord uppdukat på den välbäddade sängen. Med marmelad, kaffekoppar, en liten blomvas.

Bor man här får man frukost på sängen. Bor man i hyresrätten får man moppa golvet

Det som inte syns

Ali Boulala

Publicerad: 2022-04-13 11:35:16 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

De djupaste ärren i Ali Boulala är de som inte syns. En natt i Melbourne 2007 körde han motorcykel full, kraschade, vännen som satt bakpå dog, själv hamnade han svårt skadad i koma i flera månader. Tillbaka i Sverige, deporterad från Australien efter avtjänat fängelsestraff, blev han till slut tvungen att välja – livet eller döden. Han valde livet. Och nykterheten. För det fanns inget annat sätt att lära sig leva med skulden. Nu kommer dokumentärfilmen The Scars of Ali Boulala.

Förmiddag på Kulturhuset. Ali Boulala befinner sig tämligen bekvämt nedhälld i en röd soffa i personalrummet några trappsteg ner bakom en dörr innanför informationsdisken på gatuplanet. Ibland sträcker han ut sina smala ben under det låga bordet och växlar lite position på dem, ibland låter han det högra benet vila korsat ovanpå det vänstra.

Sedan 2014 är Kulturhuset hans arbetsplats. Vilket det blev av en slump. Det året anordnade de en utställning om svensk skejtboardhistoria från 1970-talet och fram till nutid. I något ärende ringde de från utställningen till skejtparken på Fryshuset.

– Jag råkade vara där precis då, för de höll på med en annan dokumentär om mig, en ren skejtdokumentär gjord av en kille från USA. Jag känner en på Fryshuset som hade en del material från när jag var liten som jag skulle hämta, precis då ringde de. Då frågade de om jag ville jobba med skejtutställningen i tio dar. Sen dess har jag varit kvar.

De ringer in honom om någon är sjuk eller vabbar eller det behövs extra personal

– Jag är guide eller värd eller vad det heter – kollar att folk har biljetter och berättar om utställningen. Nu kommer en utställning med en finsk fotograf, då är det perfekt att jag talar finska.

Finskan har han från sin mamma Raija. Han talar också engelska, tar sig fram på franska helt ok och han bodde så pass länge i Barcelona och skejtade under sin tid som professionell, att han lärde sig både spanska och katalanska hyfsat.

– Nu på sistone, på grund av corona och folk har barn… Vet inte riktigt hur mycket jobb det blir, men ganska ofta.

Han har precis sagt det när en person kommer in i personalrummet, får syn på Ali Boulala i soffan, pekar på honom och frågar: ”Perfekt. Där är du ju. Kan du jobba några timmar?”.  Ali Boulala pekar på bandspelaren på bordet, förklarar att han är upptagen. Kan han jobba efteråt? Han nickar.
”Bra, kom upp till mig sen så kollar vi på det”. Han rycker på axlarna och ler.

– Du ser, så där går det till när jag får jobb, det bara händer. Jag är gigekonomi.

Anledningen till att bandspelaren på bordet gör anspråk på hans tid är för att dokumentärfilmen The Scars of Ali Boulala nu går upp på Victoria på Götgatan och på 17 andra biografer i Sverige, efter att ha gjort sitt varv på internationella filmfestivaler.

– Den är ju som ett konstverk, så ser jag på den. Jag har bara sett den en gång, i Paris. Jag kände att jag inte vill sitta hemma och nöta och kolla på alla fel jag hittar… jag blev imponerad, den är väldigt snyggt ihopsatt. Det känns som att man kan se den flera gånger.

The Scars of Ali Boulala har visats på filmfestivaler i Berlin och Polen och Ryssland, de har presenterat filmen i Bergen och i Bryssel och Sevilla och ska till Köpenhamn senare. Tyvärr kunde de inte åka till världspremiären på Tribeca filmfestival i New York. Både Ali Boulala och regissör Max Eriksson var inbjudna att presentera filmen där, men då Ali Boulala deporterades från USA i sena tonåren kan han inte återvända dit.

– Jag blev tagen av polisen för att jag gick mot röd gubbe, och hade en öl i handen och var minderårig. Så det var flera olika brott. Jag häktades, men sen släppte de mig för vi skulle åka från USA och när vi sen åkte deporterade de mig, tror de kryssade mitt pass eller nåt. Det ligger nog för alltid kvar i nåt system.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #293

Regeringen tillsätter narkotikautredning

Politik

Publicerad: 2022-04-01 08:19:00 Av: Text: Maria Hagström Foto: Shutterstock

Regeringen har tillsatt en narkotikautredning som beskrivs som den mest omfattande utvärderingen av svensk narkotikapolitik på flera decennier.

– Det finns otillräcklig tillgänglighet till vård och stöd i landet och en bristfällig samordning. Det måste bli bättre, säger socialminister Lena Hallengren (s).

Bland annat ska utredningen titta på utökad lågtröskelverksamhet, se över om fler förutom hälso- och sjukvården ska kunna ge naloxon mot opioidöverdoser och föreslå ett nationellt program för att minska den höga dödligheten.

Utredningen ska ta ett brett grepp om narkotikasituationen och säkerställa att narkotikapolitiken bygger på evidensbaserad vård, beprövad erfarenhet och skademinimering. Men en sak uteblir – utredning av kriminalisering av eget bruk – trots att ett flertal forskare, Folkhälsomyndigheten och Sveriges Kommuner och Regioner vill se att det utreds med anledning att minska narkotikadöden.

– De som vill gå den vägen är oerhört naiva. Det finns inte heller nåt stöd hos den svenska befolkningen för att gå en avkriminaliseringsväg, säger justitieminister Morgan Johansson (s) som anser att det vore en gåva till kriminella gäng.