Aktuellt

Internationella biblioteket är ett av Europas största mångspråka bibliotek med över 200 000 böcker på över 100 språk. Det internationella biblioteket fyller en synnerligen viktig integrationsfunktion för både nyanlända och etablerade invandrare som inte har svenska som förstaspråk, samt för bland annat översättare och forskare.

Vid en flytt till Kungsholmens bibliotek kommer personalen – med specialkompetens, de talar ett 20-tal språk – att skingras till olika bibliotek, och många böcker hamna i magasin hos Stadsarkivet. Om inte protesterna ger resultat kommer Internationella biblioteket att stängas för publik 2 september. Flytten till Kungsholmens bibliotek sker i så fall 2020.

Hennes senaste kortfilm Min börda, en existentialistisk musikal med animerade djur, har prisats upprepade gånger och bland annat vunnit en Guldbagge. Hennes nya film, Något att minnas, utspelar sig innan ”den stora katastrofen”. Den visar ögonblick ur vår samtid och världen vi lämnar efter oss: två duvor besöker en djurpark utan djur, en snigel mäter sitt blodtryck hos läkaren och i ett kontrollrum har något gått fruktansvärt fel. Filmen är uttagen till filmfestivalen i Toronto.

– Det känns otroligt kul och ärofyllt att få ha världspremiär i Toronto. Något att minnas är en sorts vaggvisa inför undergången, jag ser fram emot att få sprida lite mörker och ångest på en så fin festival, säger Niki Lindroth von Bahr.

Filmen Något att minnas har svensk premiär den 7 september på Färgfabriken på Liljeholmen, som en del av Niki Lindroth von Bahrs utställning med samma namn.

Det tycks vara semesterstängt på redovisningsbyrån. Pizzerian i huset på andra sidan gatan har öppet men borden ut mot Hägerstensvägen står tomma nu, ett par reste sig precis och gick och en kypare plockar med några glas och en kaffekopp på brickan på sin väg in. Den knappt hundra meter långa gatan går från vändplanen vid Hägerstensvägen och till Pilgrimsvägen, bilarna står parkerade hela vägen utmed höger sida fram till skylten som markerar vändplats. Öppningen mellan husen till

Härbärgesvägen över trottoaren är blockerad med fem betongsuggor intill varandra, med tre mindre öppningar mellan dem för passage av gående och cyklar. På två av suggorna blekta graffittitaggar i grönt och svart.

Blomkruka vid dörren till nummer 1. Två små grupper med barn leker i lekparken. Några sitter i gungorna, en liten kille i jeansjacka sitter på en röd, gungande trähäst. Tre flickor sitter på ett bord och pratar, en av dem säger: ”Och den som hinner först får börja. Själv”. Sedan hoppar de samtidigt ner från bordet och springer bort mot borden under gula parasoll där det sitter två vuxna.

Dörren står öppen till bostadsrättsföreningen Vallfarten 1: s lokal. En man med skyffel och borste sopar av den asfalterade ytan mellan en av entrédörrarna och buskarna i planteringen utmed gatan. Där står fyra träd på rad.. – Visst är de fina… det är körsbärsträd, två olika sorter. De båda här är samma sort, de där träden där är samma sort.

Anledningen till att han är ute och sopar är att träden skräpar ner en hel del, berättar han. Dels äter fåglar av bären så det blir kärnor och kvistar på marken, dels tappar trädet en del bär. Han bär sin fulla skyffel långt ner på skaftet med bladet plant för att inte tappa något, öppnar locket till ett grönt sopkärl, håller upp en fimp innan han välter i skräpet och nickar mot den. – Men värst är det med alla fimpar man sopar upp hela tiden. Dåligt för miljön, innehåller en massa plast och tungmetaller. När han går mot lokalens öppna dörr möter han en man med cykel på väg ut genom den, de samtalar kort med varandra och när mannen rullat cykeln över tröskeln stänger han sakta dörren bakom sig.

Intill ett av körsbärsträden, på en stolpe med en skylt om parkeringsförbud, sitter en inplastad valaffisch från Partiet Vändpunkt som tycker att det är ”Dags för ett nytt EU”. Bakom häcken ut mot gatan som till viss del fjärmar av den lilla gården som öppnar upp efter körsbärsträden, en hopvikt parasoll fäst i en stålställning som hukar sig över en sittgrupp. Piskställningen försatt i viloläge. För att hålla biltrafik borta från gården står det en åttakantig cementkruka med prästkragar vid infarterna. Vid källartrappan en sliten, röd tennisboll.Från ett öppet fönster på tredje våningen hörs Miriam Bryants ”Uppåt/neråt”.

Jag har skrivit poesi sen jag var sexton år, så i fem år nu. Jag var på en skrivarworkshop som Tensta konsthall höll i. Hon som ledde den hade med sig en bunt böcker, jag fick låna med mig två poesisamlingar. Den ena minns jag inte, den andra var av en dansk poet, Yahya Hassan, vilket var det som fick mig att börja vilja skriva poesi.

– Det tog en dag innan jag började skriva. Jag läste ut diktsamlingen den kvällen, sen kom jag tillbaka nästa dag till workshoppen och skrev min  första dikt. Den hette ”Andra generation”.

– Jag har ett litet skrivblock, men sitter jag på tunnelbanan så använder jag telefonen om jag kommer på nånting. När jag vill få ihop mina längre texter sitter jag alltid med dator. Ibland kan det bli – speciellt om jag skrivit mycket i mitt block

– lite svårt att klura ut vad som hör till vad. Men det har blivit en del i processen det också, att jag märker att ett stycke passar bättre på en annan  plats än där jag planerat från början.

– Modersmål började med att det var material jag hade, sen märkte jag och förlaget att det fanns ett genomgående tema. Då skrev jag resten av texterna lite löst baserat på de ämnen jag vill beröra. Jag skrev till ungefär hälften av dikterna.

FOTNOT: 9 september är det bokrelease och författarsamtal på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby.

I bland ringlar sig kön ända från Storgatan upp mot Karlavägen. När sedan de väldiga kyrkportarna öppnas och folk strömmar in i kyrkan är Olle Liljefors iklädd sin prästskrud och är dj, spelar musik som passar kvällens tema.

– Ofta kommer människor in i en kyrka med vördnad, men också med en rädsla för att låta och ta plats och de sätter sig längst bak. Jag vill avdramatisera rummet litegrann.

Men mässan handlar inte om att han ska vara dj, det är sång från kören och musik från orgeln som fyller den över 280 år gamla kyrkan med det 30 metrar höga kupoltaket.

När Olle Liljefors för fyra år sedan fick jobb som präst i Hedvig Eleonora församlingen ville han egentligen ha technomässor där, precis som han tidigare hade haft i Katarina församling. Housemusik och rökmaskiner. Men Hedvig Eleonora är för gammal och känslig, här tillåts inte rök. Och för Olle Liljefors var röken halva grejen. Det blev musikmässor istället, varje gång en artist som tema.

– De här vackra kyrkorna står ju sorgligt nog ganska halvtomma och på fredagskvällarna var Hedvig Eleonora stängd och låst. Samtidigt som jag såg ungdomar och unga vuxna dra runt på gatorna här. Vi har också problem med en drogkultur här på Östermalm. Tänk att få erbjuda nåt annat en fredagskväll. Inga åldersgränser, inga dörrvakter. Alla är välkomna. Det är festligt, men det finns ett djup, där vi kan mötas över generationerna.

Tillsammans med organisten Ulf Norberg, och efter att ha övertalat kören – som brukar framföra klassiska stycken och nu bads sjunga Metallica och Kent – körde de igång HedvigPuls. Först ut var ABBA. Därefter Avicii. Hyllningen till Tim Bergling, som hade bott i församlingen, drog till sig 3 000 människor. De höll två gudstjänster den kvällen, ändå var det cirka 1 000 personer som inte fick plats.

– Det händer nåt med rummet när det är knökfullt. Man förstår att det är det här kyrkorna är byggda för. Akustiken och känslan blir en annan. Kyrkan har varit fylld till bredden och i höst utökar de konceptet till varje fredag. – Vi tycker att det är lite som Så mycket bättre, fast i kyrkan. Vi tar in musiken och gör den på kyrkans vis. Kyrkomusiken möter popmusiken. Jag tror också att vi kan möta Gud lika mycket i Metallica som i Bach. Vi ska inte begränsa oss, utan i stället hitta nya vägar.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #264

Påverkas du av Slussenbygget?

– Det har varit lite krångligt när man ska åka in till teamet på helgerna och hämta medicin. Jag bor ute i Västberga och fått byta tåg och lite så där.

Hur länge har du sålt tidningen?

– Länge, över tio år. Redaktionen låg i stan då, på Döbelnsgatan. Jag fick reda på det genom en polare. Blev lite fickpengar i stället för att hitta på sattyg. Nu är man så gammal så man inte orkar med sattyg längre. Jag har suttit klart på kåken, varit barnhemsplacerad, gått institutionsvägen hela vägen, är klar med det nu.

Att acceptera villkoren och spela sin giv med de kort som delats, att hålla med och spjärna emot och värdera varje steg för vad det är, att ta ut sin egen riktning och dröja med klacken i asfalten precis så länge som krävs för att komma rätt. Jag har åkt vägarna ut, sett raderna av hus, och raderna av hus bakom dem, sett de upplysta fönstren, natthimlen över och hört vintergatans susande bakom stjärnorna medan hjulen rullat mil efter mil. Det är stort här. Vidsträckt. Människor och höghus och liv och öden och drömmar och längtan som bara pågår, på båda sidor allfartsvägen – på väg därifrån som ett långsamt farväl, på väg dit som en första hälsning på ett snabbare språk.

Då och då hör jag bruset från trafiken utanför, det liksom slinker in över innergården här genom öppningen mellan husen ut mot den intilliggande, anslutande gatan, och sipprar in genom springorna. Grannen mittemot hängde just ut en vit skjorta på vädring på sin balkong. Om sju minuter slår kyrkklockan borta i parken elva slag. Telefonen på laddning. Av tjugoåtta lägenheter i huset mittemot är det någon form av belysning påslagen i elva av dem. Från tre av dem kan man se det sliriga ljuset från en tv-apparat som då och då studsar mot innertaket. På tre av balkongerna är belysning tänd, två med vanliga lampor, en med kulörta lyktor fästa i övre delen av räcket.

Någonting får vinden att prassla i byarna, kanske är det träden på innergården bredvid. Eller presenningen på byggställningen i motsatta hörnet av kvarteret, det pågår någon form av renovering där men är lite oklart vad det rör sig om för typ av byggnadsarbete. Måsarna tysta nu. Ett milt skratt färdas från någon av de angränsande gårdarna, det är tunt och sprött när det når hit. En motorcykel ryter förbi. Någon ropar ”Sommartider, hej hej sommartider” borta vid parken och det tar en stund innan jag inser att den vagt flämtande ljuspunkt jag funderat över en stund är glöden från en tänd cigarett på en mörklagd balkong.

Det sägs att vissa städer i världen är vackrast att lämna per båt. Minns inte vilka, dock. Att köra bil in mot Stockholm mitt i natten söderifrån är en i mitt tycke alldeles utmärkt ankringspunkt. Lite skog efter Södertäljebron, sedan börjar det. En dörr öppnas. Någon rullar en cykel nedför några trappsteg och låser sedan fast den i ett cykelställ utmed en låg mur. Städgata torsdagar. När jag gick över kyrkogården på väg till redaktionen och passerade Cornelis grav kom jag att tänka på Sonja och Siv och försökte komma ihåg vem av dem som var krånglig, och vem som var grön. Det låg färska blommor på en av gravarna en bit bort. Uppe från Högbergsgatan kom tre unga flickor gående i bredd och hade telefonen på högtalare så de alla tre kunde talamed personen i luren och det beslutades att ”ses vid trappan första rasten, Vivi vet var det går att köpa cigg”. Man är sitt kvarter.

I november kommer fartyget från Hongkong med den gjutna bron – 140 meter lång, väger 3 500 ton – som är det första stora delmomentet av Slussenbygget som kräver en egen invigning. Efter beläggningsoch installationsarbeten ska bron stå klar att trafikeras 23 augusti 2020.

– Alla broar ska ju ha ett lopp, så vi funderar också på att ha ett brolopp – men bron är ju så kort, så det blir fram och tillbaka, 280 meter. Vore fint med barn som sprang, det är ju de kommande generationerna som kommer att nyttja den nya Slussen, säger Eva Rosman, kommunikationsansvarig Slussen.

När bron kommer läggs den på pontoner i Saltsjön, så nära själva bygget det går. Fartyget som fraktar bron fylls då med vatten och sjunker ner mot botten, till dess brons pontoner når vattenytan och bär upp bron. Då körs bron fram så att båten kan pumpa ur sitt ballastvatten, flyta upp till sitt vanliga ytläge och återvända samma väg den kom. När bron sedan vrids på plats med hjälp av båtar i februari – man planerar att det ska ske under sportlovet för att påverka trafiken så lite som möjligt – stängs Stadsgårdsleden av för all trafik under två veckor, enda gången under bygget det sker. Bron är ett viktigt delmoment, då den länkar samman Södermalm med Gamla Stan och med den på plats sitter trafiken mellan Hornsgatan, Katarinavägen och Stadsgården ihop igen. Och man kan börja rivningen av den nuvarande bron.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #264

Bortom uteserveringens staket står maskiner, skrot och lastbilar, bland industri- och lagerlokaler. Restaurangköket finns i containrar och är utrustat med två IKEA-kokplattor. Men i de 120 grader varma rökarna har nästan 80 kilo ”brisket” – styckade oxbringor – legat i tre timmar och börjat få en mörk yta av den brinnande ek-veden.

– En lunch tar oss femton timmar att elda. Och det börjar bli rätt absurda mängder, säger Tommy Granström som driver barbequestället Det Arroganta Svinet.

Vid en fredagslunch kan de ha 300 gäster som har åkt från hela Stockholm för att äta i Jordbros industriområde.

– Vi har en jävligt udda adress. Vi ligger ju egentligen extremt dåligt till, du måste ju nästan köra bil hit. Men vi visar också att läget inte är värt ett skit – det är inte många av ställena inne i stan, i samma storlek, som drar så mycket folk som vi gör. Här är egentligen allting fel, allt är så fel att det blir rätt, säger han och berättar att de ska riva väggarna till lokalen bredvid för att kunna göra ”våldsamt mycket mer”.

Tommy Granström har inte någon bakgrund som kock, han jobbade tidigare med asfaltering, men började varmröka bringor hemma – ofta! Till en nivå där han kände att han hade ”tappat det helt”.

– Jag satt ego för mig själv ute, drack öl och kände att jag blev grymt eggad på det här, jag gick igång så mycket att jag började röka hela tiden.

Varför gick du ingång så mycket på barbeque?

– Jag är lite pyromanigt lagd. Det här är ju tufft, du kastar in ved i elden, det är rolig och cool matlagning. Man slänger in sju kilo kött och öser på salt, det är inget duttande med en pincett. Men samtidigt grymt svårt, du har ett jättelitet fönster när köttet är perfekt.

Någonstans där vid röken i trädgården föddes idén om en restaurang och han började söka efter mark.

– Mark i Stockholm är attraktivt, så det var svårt att hitta. Det krävdes bygglov, tillstånd och fettavskiljare och så vidare, då är det lättare för markägarna att hyra ut till nån som ska ställa dit en lastbil.

Men så hittade han lokalen i Jordbro som tidigare hade varit en bilverkstad.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #264