Situation Sthlm
Stefan Sandström

Upprättare

Publicerad: 2019-03-12 11:36:17 Av: Text: Maria Hagström Foto: Magnus Sandberg

Bakom ett alkohol- och drogmissbruk finns oftast ett trauma. Därför bör traumabehandling vara självklar inom beroendevården, men det är den inte. Genom boken Missbruk, trauma och samsjuklighet vill psykologen Stefan Sandström ge människor i missbruk upprättelse. Och en bättre vård.

Psykologen Stefan Sandström började närma sig pensionsåldern, såg tillbaka på de över 35 åren som han hade arbetat med beroendeproblematik och funderade på vad han lärt sig. Han kom fram till tre slutsatser. Om dem har han nu skrivit i boken Missbruk, trauma och samsjuklighet – bemöta och behandla, som han lite skämtsamt kallar ”sitt legat till eftervärlden”. Men det han skriver om är på stort allvar – han berättar om en beroendevård som inte fungerar bra, om katastrofala konsekvenser och om att människor bör få upprättelse.

– Många har en negativ syn på människor som har ett missbruk, de ses som orediga, de missköter sig och är dumma. För man ser inte att det finns skäl till att de har det här missbruket, man förstår inte vad som ligger bakom. Om man förstod de här människornas situation så skulle man inte ha den synen på dem. Det här är en grupp som behöver upprättelse och respekt.

Hans första slutsats var kort och gott att människor missbrukar för att de mår dåligt. De använder drogen för att medicinera sig själva och slippa smärtsamma känslor. Den andra slutsatsen var att anledningen till att de mår dåligt beror på att de har upplevt trauman, inte sällan i barndomen.

– Under alla dessa tusentals timmar i terapi som jag haft med människor, så kommer vi alltid fram till trauma, säger han och tillägger att internationell forskning visar att trauma är den bakgrundsfaktor som är mest länkad till alkohol- och drogmissbruk.

I Sverige finns en forskningsrapport från 2014 som visar att 50 procent av dem som söker behandling för ett beroende lider av posttraumatisk stress, jämfört med 5,6 procent av befolkningen i övrigt. Därtill tillkommer många som har andra former av trauman. Stefan Sandströms tredje slutsats var att en patients utagerande ofta missbedöms inom missbruksvården.

– Utagerande är det som mest av allt stör behandlingarna, för att människor får spel, smäller igen dörrar, får drogsug, rymmer. Där tror de flesta att det handlar om gränslöshet, men det gör det inte. När det är dramatiskt utagerande så handlar det om flashbacks efter trauman. Och det passerar inte igenom någon reflekterande del av hjärnan, det är ett helt automatiskt beteende och du kan inte avbryta den impulsen. När man ställer de här personerna till svars efteråt, så är det ungefär som om en läkare skulle säga till en sjuk människa på en njuravdelning: ”Usch det var det skitigaste
blodet jag har sett”. Man har lika stor makt att kontrollera det.

Han påpekar att det förstås finns människor som är gränslösa, men att det visar sig genom andra typer av problem och då kan gränssättande vara bra.

– Men vid utagerande så går inte det. Det som i dag händer är att man ofta avbryter behandlingen vid utagerande. Personen är en månad här, två veckor där och så vidare. Vilken behandling inom vården skulle vara effektiv om den avbryts och hackas upp i flera delar? Det fördärvar allt.

Han påpekar att missbruksvården kostar stora summor för samhället och att det inte är så konstigt.

– Det är klart att den gör om man pytsar in människor i ett system som inte fungerar och där de slussas runt hela tiden till astronomiska kostnader och så är det ändå bara ett litet antal som blir botade. Det fungerar inte och det syns genom att vi ligger näst sist i Europa när det gäller överlevnad. Det är riktigt uselt.

För att lyckas krävs traumabehandling, men enligt Stefan Sandström erbjuds det sällan inom den svenska beroendevården.

– Om vi inte behandlar traumat, då kommer patienten efter behandling ha kvar det som var grundorsaken till att man en gång började missbruka. Då finns en återfallsrisk. Också livet i missbruk kan leda till nya trauman.

– Det är en våldsam miljö. Särskilt kvinnor far väldigt illa, säger han och hänvisar till forskning av Kerstin och Bengt-Åke Armelius som visat att ungefär 75 procent av kvinnorna hade blivit misshandlade.

– Kvinnor med missbruksproblem lever förmodligen i det mest patriarkala systemet som finns i samhället. Man är underordnad och ofta behöver man män för att skydda sig mot andra män. När det gäller behandling av kvinnor måste man tänka på det här. Det är vanligt att kvinnorna har trauman från tidig ålder, inte sällan från våld och sexuellt utnyttjande. Och i sin tur finns det bakom mäns våld en känsla av vanmakt, som ofta kommer ifrån trauman.

En person som har ett alkohol- eller drogberoende har nästan alltid en otrygg anknytning från barndomen och många dåliga relationer bakom sig. En vanlig källa till traumatisering är den tidiga upplevelsen av övergivenhet och just övergivenhet ligger bakom det mest destruktiva anknytningsmönstret. Stefan Sandström anser att det är viktigt att i behandling därför även fokusera på anknytning.

– När man inte behandlar anknytningen så behandlar man inte personens förmåga att skapa meningsfulla relationer och då är social integrering uteslutet. Om man inte kan fixa relationerna på en arbetsplats, samarbeten, skapa partnerskap, då kan man inte bli socialt rehabiliterad. Skapandet av en bra relation mellan patient och behandlare är också viktigt, då de ska arbeta med trauman som kan upplevas som skräckfyllda.

En annan viktig del är mentalisering – förmågan att tänka om sig själv, sina känslor, tankar, beteenden och relationer. Sin situation. Att inte kunna mentalisera gör att det är svårt att lösa problem, hantera känslor och reaktioner. Mentalisering är motsatsen till utagerande.

– Man måste behandla trauma, anknytning och gärna mentalisering, samt förstå vad utagerande handlar om. Jag vill föra in det i vården oavsett vilken metod som används – tolvstegsmetoden, kognitiv beteendeterapi, psykodynamiskt synsätt eller annan. Det är nödvändigt, man kan inte lyckas utan dem.

STEFAN SANDSTRÖM
ÅLDER: 62
GÖR: leg. psykolog och har arbetat med beroendeproblematik i mer än 35 år i Sverige och Finland. I dag driver han egen verksamhet och föreläser och utbildar.
AKTUELLT: Med boken Missbruk,
trauma och samsjuklighet – bemöta och behandla.

Råttjägare

Madelen Wennerström

Publicerad: 2019-03-06 10:02:56 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Madelen Wennerström praktiserar som skadedjurstekniker i Stockholm Och säljer tidningen lite då och då fortfarande: ”för jag tycker om att möta människor och har tidningen att tacka för mycket”.

Vad är det du gör?

– Jag har jobbat med det i fem-sex månader nu. Jag lyfter på locken på betongstationer. Vi sätter ut fyra klossar i varje sån låda. Sen för vi in i ett
program i telefonen hur många procent som är avätet av giftklossen. Vi kontrollerar varje station minst var trettiofemte dag. Om inget är avätet sätter vi in giftfritt bete för att andra djur inte ska ta skada.

– Det finns ett motgift mot råttgiftet i fågelmat. Giftet är farligt för människor i stor mängd.

Hur ofta ser du råttor?

– Det är inte ofta, men det händer. Jag har tagit ihjäl två råttor som varit för sjuka, och tre gånger har det legat en död råtta i betongstationen.

– Det går åtta tusen råttor – om jag nu minns rätt – per person i Stockholm. De kan sprida råttpest.

Vad tycker du om jobbet?

– Det är kul. Vi har 707 betongstationer med råttgift runt om i stan som vi kollar av. Hela jag känner att jag mår bra av det här.

Säljare

Lena Freij #515

Publicerad: 2019-03-04 10:34:02 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

Lena Freij, säljer tidningen vid Centralen och skrev sin första text i tidningen ”i det numret med Stefan Sundström på omslaget”.

 

Du fick ett mail från en läsare som gillade din text om handen i förra numret, hur är det med handen?

– Jag kan inte böja ner tummen ordentligt. När jag ska tvätta håret är jag lite försvagad, det är irriterande. Jag är ju lite fåfäng.

Berätta om väskan med trycket om Stockholm.

– Den köpte jag utanför Åhléns när jag hade de här röda skorna på mig, jag har haft den länge.

Vad ska du skriva om härnäst?

– Om min kol. Jag blåste 44 av 100 på senaste testet.

Brandkontoret

Eldast i stan

Publicerad: 2019-02-19 10:08:43 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Mynttorget 4 i Gamla stan har varit Brandkontorets adress i över tvåhundra år. Därifrån har de sålt fastighetsförsäkringar som finns kvar för all framtid, släckt bränder och gjort avtryck i staden genom byggandet av vändplatser och brunnar. Men dess historia började redan 1746 i ett eldhärjat Stockholm.

Försäkringschef Karin Hallberg har aldrig haft ett möte i den stora salen utan att få frågor om själva rummet. Där är det som att tiden har stannat. I det höga taket hänger kristallkronor och väggarna pryds av porträttmålningar av män som passerat bolaget genom året, med grundaren grosshandlare Charles Tottie, iklädd tidstypisk grå peruk, i spetsen. Här sammanträdde ”Herrar etthundrade män” bestående av fastighetsägare i Stockholm. 1987 bytte de namn till ”Överstyrelsen”, sedan den första kvinnan valts in i kretsen.

– Den här salen ser nog ganska lik ut som den gjorde för över tvåhundra år sedan, när Brandkontoret flyttade in. Men huset är byggt långt tidigare, säger Karin Hallberg.

Utanför fönstren ligger Mynttorget omringat av Riksdagshuset, Slottet och Västerlånggatan som leder in i Gamla stan. I dag åker SL-bussar då och då förbi utanför fastigheten och får fönstren att skallra, för två århundraden sedan var det ett energiskt klapprande av hovar mot gatstenarna när brandvakten slagit i klockan och larmat – elden är lös! – och de hästdragna brandvagnarna skulle ta sig fram.

– Här stod man och tittade i fönstren när slottet Tre Kronor brann. De slängde ut värdefulla böcker från slottets fönster. Allt brann, så det var bara att rädda det som räddas kunde. En enda person dog vid branden – av att få en bok i huvudet. Jag vet inte om det är sant, med det är så det sägs.

Det inträffade innan Brandkontoret flyttade in i byggnaden. Och innan ett antal borgare gick samman 1746, i ett eldhärjat Stockholm, för att skydda sina fastigheter genom att bilda Stockholms Stads Brandförsäkringskontor.

– Om alla betalade in en summa, så att det fanns en pott att ta från om någon drabbades, så spred de riskerna. Då tog man också fram loggan, säger Karin Hallberg och lyfter upp symbolen som ligger på fönsterbrädan.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #258

Krönika: Ulf Stolt

Vargen väntar i sin dröm

Publicerad: 2019-02-07 10:36:47 Av: Ulf Stolt

Det röda, lite stressade blinket från ett passerande flygplan sneddar diagonalt hastigt förbi den övre tredjedelen av ena fönstret. Avlägset jetmotormuller – det låter som om ett tungt, lite skrovligt klot sakta rullas över ett stengolv – tonar successivt ut och bort. Det är sent, inga passagerarplan borde uppehålla sig bland molnen vid den här tidpunkten.

Jag ska just börja titta på ett Youtube-klipp med Bob Weir & Wolf Bros. inspelat i oktober förra året från Chicago, med datorn i knäet i en stol som det, så fort jag byter vikt på sittbenet, knakar i ryggstödet på. Fåtöljen saknar armstöd, är således idealisk att bekvämt kunna sitta och läsa i, eller spela valfritt stränginstrument. Eller skriva.

Jag tänker sedan att det naturligtvis är fraktflyg – stora tunga passagerarlösa bredvingade skepp som svävar omkring i natten med sina innanmäten fyllda av saker som måste förflyttas – som är ute och rotar runt där uppe. Plast i haven? Växthuseffekt? Blinket försvinner. Ljudet dör ut. Jag slår igång. De inleder med ”Cassidy” – en elegi över Jack Kerouacs vän och alter ego Neal Cassady, som körde The Merry Pranksters buss ”Furthur” kors och tvärs genom USA och bodde med Grateful Dead i San Francisco och jonglerade med rallarhammare i bar överkropp under Acid-testerna som författaren Ken Kesey riggade. Och som frös ihjäl, full och tablettsänkt, alltför tunt klädd utmed en järnvägsräls i San Miguel de Allende i Guanajuato i Mexico, några dagar innan han skulle fylla 42. Berättarjaget i sången kan tydligt avläsa, på formerna i det nedlagda gräset där vargen sovit, att han funnits med i hans dröm.

Wolf Bros. är en trio, bestående av Primus gamle trummis Jay Lane, Don Was – Was not Was, producerat Wayne Kramer, The Rolling Stones, Bob Dylan bland andra – på ståbas, och Grateful Dead-sångaren och gitarristen Bob Weir. Det är skäggigt och långsamt. Batikmjukt, som vaggvisor för vise men. Don Was leende och barfota. Scengolvet rikligt möblerat med tjocka äkta mattor att tassa runt på.

De spelar i två timmar och trettiosju minuter, en kort paus mitt i. Ibland vindlar de iväg i långa instrumentala jam. De tycks inte, medvetet, ha repat ihjäl sig innan turnén – det här är musik som uppstår när den sker, när de bestämmer sig för att framföra den. Bob Weir ler och knäpper sin högra sandal, sedan byter han gitarr. Nu ”Jack Straw”. Jag ser inget blink i fönstret, men det där klotrullande mullret passerar återigen över huset.

Joan Didion skrev en gång om när hon satt på golvet i en hippielägenhet i Haight-Ashbury i San Francisco och såg små barn som givits LSD av sina trippande mödrar. En gång upplevde Bob Weir att strängarna på hans gitarr hängde slaka likt vibrerande, sega, glödande tvättlinor ner mot scengolvet. Världen hade en annan medeltemperatur då.

Hörde i en podd att det nu förs seriösa diskussioner kring användandet av psykedeliska droger i terapeutiskt syfte. Det kanske går nu. Att tala om eller göra. Tankar och idéer återvänder. Flygplanen har sin himmel. Resten av oss vill dit, på ett eller annat sätt. Jay Lane torkar svett ur pannan med ärmen på sin batiktröja efter sista låten, Bob Dylans ”It´s all over now, Baby Blue”. Jag kränger av lurarna. Släcker på väg ut. Himlen tyst. Bara vargen nu, som väntar mig i sin dröm.

Februari 2006

Dåtid Sthlm

Publicerad: 2019-02-06 10:48:01 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Pixabay

Varningar går ut om att inte öppna ett okänt mail som kan innehålla ett datavirus som varit i omlopp sedan 2004. Alla filer, fildelningsprogram samt antivirusprogram förstörs av viruset, som kallas BlackWorm. Två män, som gripits på natten mellan lördag och söndag efter ett bråk i Kista, glöms bort i arresten hos Västerortspolisen. Först på måndag morgon upptäcker kammaråklagaren misstaget och de båda försätts omedelbart på fri fot.

Åttio sjätteklassare i Rinkeby skriver en egen opera i samarbete med Folkoperan. Premiär nästa år. Bland avlidne finansmannen Jan Stenbecks tillgångar i lägenheten på Villagatan 13 A– som framgår av bouppteckningen – finns bland annat en oljemålning signerad E. Gnista, värderad till 400 kronor, som hänger i matsalen. Filmen Brokeback mountain har premiär. Försöket med trängselavgifter gör att SL säljer 30 000 fler SL-kort under perioden. Vilket innebär 18 miljoner extra i intäkter. Det ökade trycket på kollektivtrafik innebär fullsatta tunnelbanetåg, förseningar och inställda avgångar. Danderyds sjukhus blir rökfritt. Personal som röker måste byta om till civila kläder och gå till någon av de anvisade rökplatserna utanför sjukhusområdet för att röka.

Tommy Svensson, 22 år från Stockholm, vinner SM i karaoke genom att framföra ”Baby got back” av Sir Mixalot. Socialdemokraterna och SSU lämnar in en gemensam ansökan till regeringen om att få starta nätpokerspel i syfte att ”komplettera partiets inkomster”.  Efter tre års kamp mot kommunen får Agneta Folcker rätt att sälja både sin korvvagn och det tillhörande tillståndet att sälja korv på Hamngatan. Stort tryck på barnakuterna, mest beroende på RS-viruset, men också en del andra diarrésjukdomar som kommit tidigare än vanligt den här vintern. För barn som kommer till akuten och hamnar i prioritet 4 eller 5 är den beräknade väntetiden sex till tio timmar.

Vid årsskiftet var 5 644 bostäder under byggnad. 45 procent av dem i innerstaden, 34 procent i söderort och 21 procent i västerort. En kvinna får en istapp i huvudet på Drottninggatan. Stockholmspolisen står för den största delen – mer än hälften – av polismyndighetens utbetalning på runt 2 miljoner per år till hemliga informatörer i undre världen. Förra året betalade stockholmspolisen 1 218 000 kronor till sina informatörer. Försäkringskassan ska öka antalet fuskjägare från 20 till 70 på tre månader fram till mars. Målet är att de stockholmare som missbrukar socialförsäkringen i högre grad ska kunna upptäckas och bli återbetalningsskyldiga.

Carl Michael Bellmans första instrument, en så kallad klockcister, som finns i Stadsmuseet samlingar är i stort behov av renovering. En renovering av instrumentet beräknas kosta trettio tusen kronor. En tvåa på Kungsholmen på 71 kvadrat med en månadskostnad på 4 214 kronor har en budstart på 2 250 000 kronor. Två visningar är inplanerade. En 3-årig pojke smittas av tbc på ett dagis i Bromma. I rapporten Missbrukare på Sergels torg 2005 som presenteras, framgår att Plattan på Sergels torg är kärnpunkt för droghandeln, att drogutbudet är stort och att antalet tunga missbrukare ökat successivt sedan nittiotalet. Kartläggningen är baserad på 591 personer mellan 18 till 62 år som enligt polisens med regelbundenhet vistas på, eller i närheten av, Sergels torg. Birger Jarlsgatan får cykelbanor mellan Stureplan och Odengatan. Kostnad sju miljoner. Under en presskonferens rörande ett annat fall, råkar länspolismästare Carin Götblad avslöja polisens dittills hemliga bedrägeriutredning mot mcklubben Hells Angels, med anledning av ett misstänkt bidragsfusk. I Hallunda centrum kostar en capricciosa 59 kronor.

– Mindre institutionsvård och fler lägenheter

Stockholms boendekarta för hemlösa ritas om

Publicerad: 2019-02-05 11:27:46 Av: Text: Maria Hagström Foto: iStock

I februari stänger Ny Gemenskaps stödboende. I höstas slogs stadens akutboende Hammarbybacken igen. Och nu har den sista personen flyttat ut från stödboendet Ankaret. Där ska Årsta akutboende flytta in, eftersom det inte kan vara kvar i Årsta.

Det händer saker på boendefronten för hemlösa människor i Stockholm. Situation Sthlm träffar Magnus Borgsten, chef boende- och behandlingsenheten i Stockholms stad, för att ta reda på vad och varför.

– Vi följer beläggningen på våra boenden konstant över tid, för att se om det är nåt vi behöver ändra på. Det har vi gjort nu, för att vi såg att behoven inte riktigt stämde med boendeplatserna.

Staden har totalt över 700 platser i egen regi. De flesta platserna finns på institutioner men också i form av lägenheter.

– Den stora förändringen är att vi i staden minskar på institutionsvården och ökar upp lägenhetsinsatserna, säger Magnus Borgsten.

Att akutboendet Hammarbybacken stängde förklaras med låg beläggning, att tillståndet för platsen löpt ut och att lokalerna var i dåligt skick.

– Vi ser ett mindre behov av akutboenden och det tänker vi i grunden är något bra. Att bo på akutboende är inte bästa lösningen på hemlöshet. Enligt tak över huvudet-garanti har vi inte haft fullt på våra verksamheter på flera år. Och vi har inte heller haft det sen Hammarbybacken stängde, så vi känner oss trygga med att det finns tillräckligt med platser.

För drygt ett år sedan öppnade staden ett akutboende i Årsta. Nu ska det stängas, på grund av tillfälliga lokaler, och verksamheten flyttar till Aspudden. Där tar de plats i det nu avvecklade stödboendet Ankaret.

– Vi ska renovera, fräscha upp och anpassa lokalen, så att ”Årsta” kan flytta in där i vår. Det är bättre lokaler, större och luftigare. Man kommer även kunna ha placeringar dygnet runt, säger Magnus Borgsten.

Ungefär samtidigt stänger Ny Gemenskaps stödboende i Västberga. Styrelsen anser att beläggningen varit för låg för att vara ekonomiskt försvarbar, men boendeansvarig Mirjam Pohjola menar att beläggningen varit densamma – cirka 75 procent – i
många år.

– Det handlar om vilka prioriteringar Ny Gemenskap nu gör. Under hösten har vi dessutom haft skyhög beläggning, men det har inte ändrat styrelsens beslut.

De personerna som bodde där har fått platser på andra håll, men många hade velat bo kvar. Mirjam Pohjola är besviken och orolig.

– Ankaret stänger också. Det blir många platser som försvinner på den drogfria sidan. Jag är orolig för vad som händer med stadens missbrukare.

Magnus Borgsten är inte orolig. Han berättar även att det tidigare behandlingshemmet Krukis nu har gjorts om till ett stödboende.

– Det har inte efterfrågats den typen av placering som man kunde erbjuda där. Jag tänker att det beror på att man i dag jobbar mer med boendelösningar och öppenvård.

Han påpekar att hemlösheten inom staden har gått ner med flera hundra personer sedan ett antal år tillbaka. Och säger att antalet platser totalt inom Stockholms stad egentligen inte minskar nu.

– Eftersom Bostad först växer så att det knakar.

Genom Bostad först får en hemlös person en lägenhet utan att först behöva vara till exempel skuld- eller drogfri. Tanken är att först få ett tryggt boende och sedan får det stöd som behövs för att boendet ska fungera.

– Vi hade ett 40-tal inskrivna i Bostad först för ett år sedan. Under 2018 fick vi in drygt 30 lägenheter från allmännyttan och vi ökar inflödet av nya lägenheter med säkert 50 procent under 2019. Vi har ett tydligt politiskt uppdrag att satsa på Bostad först. Forskning visar att det är det vi ska jobba med och våra klienter säger att det är den bästa lösningen.

Kjell Johansson

Hade ryggsäcken full med böcker när polisen visiterade

Publicerad: 2019-02-05 10:55:21 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

– Jag har Sveriges vanligaste efternamn, eftersom jag är en ovanlig personlighet så är det kul att ha det – så man är vanlig på nåt sätt.

Hade så kraftig ADHD när jag var liten, funkade ingenstans. För sju år sen fick jag diagnos och det hjälpte mig att sluta knarka. Nu har jag lägenhet och så. Jag var bostadslös i 20 år.

– Jag har alltid skrivit. Och läst. Och alltid undrat vad det är för fel på människan – vi skulle ju kunna ha det så bra… Jag har läst böcker om religion, filosofi och psykologi. När jag läser skönlitteratur är det mycket klassiker – Herman Hesse och Fjodor Dostojevskij är mina favoriter.

– En gång när snuten skulle visitera mig i ett soprum hittade de en massa böcker: Idioten, Steppvargen av Hesse, På jakt efter verkligheten – lite udda att ha just den boken i väskan, påtänd i ett soprum. Snuten sa: ”Vad fan gör du här, du verkar ju vara en intelligent kille som läser böcker.”

KJELLS BOKTIPS:

Bästa antikvariatet i stan är det som
ligger precis bredvid porten till
Strindbergs lägenhet på
Drottninggatan. Där har
jag köpt mycket böcker.

Eva Kullmer

Steg för steg

Publicerad: 2019-02-01 10:32:03 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Magnus Sandberg

Eva Kullmer vaknar alltid tidigt på morgnarna, har svårt att sova. Det är därför hon ofta står och säljer tidningar på Mariatorgets tunnelbana redan vid sex. För fem år sedan sov hon och hennes man i Rådhusets tunnelbanestation, för inte så länge sedan satte de sina namn under ett eget lägenhetskontrakt. Eva Kullmer hade gått i sex olika skolor innan hon började femte klass i Hökarängsskolan. Men en person från korridorerna där skulle komma att förändra hennes liv några decennier senare.

I novembernumret 2018 av Situation Sthlm publicerades ett reportage om kondoleansboken som ställs fram i säljarnas café varje gång någon dött. En av dem som figurerade i den reportagetexten både med namn och bild var Nina, en av Eva Kullmers vänner.

– Jag kände henne sen 2012 när jag började sälja.

Och Nina var också den hon i många år delade försäljningsplats med, precis vid sidan av den grå tidningslådan av metall utanför Pressbyrån, till höger i entrén till Mariatorgets tunnelbana, uppgång Polishuset.

– När Nina dog skrev jag i kondoleansboken, hon är den jag känt bäst av säljarna. Jag var den första som skrev i boken då.

Efter hennes död höll sig Eva Kullmer borta från säljplatsen i tre veckor. Hon visste att hon skulle få en massa frågor om Nina från många av de stamkunder de under åren gemensamt jobbat upp en relation till. Hon kände att hon behövde sörja klart själv först innan hon orkade gå tillbaka och möta dem.

– Efter en stund stannade en kvinna och frågade om Nina, undrade vart hon tagit vägen och varför hon inte sett henne på ett tag. Jag berättade att hon dött. Kvinnan började gråta och kramade mig och jag fick trösta henne, gav henne en tidning.

Fortfarande – och så var det även när de delade på försäljningsplatsen – är det Eva Kullmer som tar det tidiga morgonpasset. Hon är oftast där redan klockan sex på morgonen för att stå där när den första vågen pendlare kommer uppför rulltrapporna eller in från Torkel Knutsonsgatan. För hon vaknar tidigt. Har svårt att sova. Hon har dragits med astma i många år, för några år sedan konstaterade läkarna att hon har Kol. Och för ett drygt år sedan insjuknade hon hastigt i en allvarlig lunginfektion, forslades i ilfart till sjukhus – i ambulansen uppmättes 41,9 graders febertemperatur – och sövdes omedelbart ner och placerades i respirator. Efter sjutton dagar vaknade hon. Men det som fortfarande stör hennes nattsömn – där av de tidiga morgnarna – är vetskapen om att detta kan, och enligt vad läkarna sagt till henne, förmodligen kommer att hända igen.

– Det är inte så att jag blir förkyld innan, det är bara en bakterie som sätter sig direkt på lungorna. Det är Kol: en som gör att det blir så, att jag är infektionskänslig. Nu har jag lärt mig att känna igen tecknen. Det är jättejobbigt att leva med det här.

– Men jag har fått för mig att jag blir mindre infektionskänslig av att sälja tidningar, jag träffar ju en massa människor.

Eva Kullmers telefon ringer. Det är sömnpsykologen. Den bokade tiden till sömnterapin måste ändras.

– Jag är ju rädd att dö mitt i natten, att det ska ske igen och lungorna bara ska kollapsa. Framför allt sen jag fick reda på att det är vanligast att lungorna lägger av på natten.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #258