Situation Sthlm
Krönika

För vanlighetens skull

Publicerad: 2019-01-15 15:04:38 Av: Maria Hagström

Det hör till vanligheterna att jag sätter mig på vänster sida i tunnelbanevagnen. När jag kliver av går jag till vänster och för vanlighetens skull tar jag samma väg till kontoret som jag vanligtvis går. När jag senare kommer till gymmet väljer jag det skåp jag hade sist, även om jag bara varit där en gång tidigare. På grund av ett redan vant sinne och muskelminne. Det krävs inte mer än en gång för att skapa en vana. Men det tar lång tid att bryta en ovana.

Vi biter på naglar, slänger smutstvätt på golvet, rena kläder ovanpå, petar i näsan, fäller inte ner toalocket, glömmer att fylla på toapapper, trummar med fingrarna mot bordet, lämnar tomma mjölkförpackningar i kylskåpet, slår alltid huvudet i taklampan, snusar för mycket, tränar för lite, vi snoozar en gång till.

IKEA lät häromåret göra en undersökning om svenska folkets vanor och ovanor i vardagsrummet. Nästan hälften har klippt tånaglarna i soffan och var tredje person har ljugit om sina städrutiner. Var femte svensk har fejkgäspat för att få gästerna att gå hem. Nästan fyra av fem har plockat upp dammråttor med handen. Fler än hälften har berömt någons hem utan att mena det.

I undersökningen fick de också välja olika karaktärsdrag som de identifierar sig med, för att svaren skulle kunna jämföras mellan olika grupper och företeelser. Det visade till exempel att var tredje person som är chef har ljugit om att godiset är slut för att han vill ha det för sig själv. Varannan stockholmare tycker att deras inredningsstil är bättre än partnerns. Vi har också för vana att handla för mycket när vi är på IKEA. Det framgick inte av undersökningen. Vi har för ovana att handla för mycket överhuvudtaget.

En vana skapas snabbt. Vanor kan bli ett beroende. Beroenden eskalerar. Först Black Friday, sen Black Week. Julshopping och mellandagsrea. Och kidsen får en inslagen julklapp varje dag fram till jul. Paketkalendern. 24 klappar innan klapparna från tomten kommer. Barn lär sig att få. Det krävs inte mer än en gång för att skapa en vana. Pryl efter pryl. Och årets julklapp var återvunnen. Och därtill ovanan att det vanligtvis är kvinnan som styr upp julen. Ovanan att berömma mannen när han ”hjälper till”. För att vi så länge vande oss vid något annat. Likaså ovanan att automatiskt säga ”han” om någon som är chef. Så vanföreställer vi det lätt, för att det är så det har varit.

Men så efter de 24 klapparna, stressen över julskinkan, tömda bankkonton och glada butikschefer som behöll godiset för sig själva, kom nyåret. För vanlighetens skull avlägger vi nyårslöften om nya vanor som vi sen har för ovana att bryta. Och nya vanor börjar alltid på måndagar. Eller på månadens första dag, om det är en måndag och om det är nytt år.

2019 ligger öppet. 365 dagars chans till bättring. En del säger att det tar 21 dagar, andra 28, att bryta en dålig ovana. Men vissa ovanor verkar ta år, andra dröjer sig kvar i generationer. Det är lättare med det som är vant och likadant. Att allt fortgår enligt vårt vana vansinne, för traditionens och vanlighetens skull.

Stefans oas

Min Plats #257

Publicerad: 2019-01-11 13:45:56 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Blockhusudden, längst ut på Djurgården, var Stefan Wikbergs oas när han sålde Situation Sthlm i ”stressgången”. Nu är han tillbaka som säljare efter nästan tre års uppehåll efter en stroke.

Längst ut på udden finns det ett mysigt café vid vattnet där man kan sitta och titta på båtar. Segelbåtar, passagerarbåtar, Viking och Silja – alla är ute här på sommaren. Det är skönt att promenera på Djurgården, det är inte massa trängsel. Blockhusudden var min oas när jag sålde Situation Sthlm i ”stressgången” vid Centralstationen, där det är ett myller när folk ska till och från jobbet – Sveriges ruschigaste plats. Ibland ville jag ha lite lugn och ro, då åkte jag hit.

Tänk, jag stod där sju dagar i veckan i nästan femton år. Jag satte upp mål med min försäljning, som att jag gav mig den på att jag skulle ta mig till Australien när min son spelade i Lacrosse-VM. Det tog mig två år att spara ihop, jag satte undan varje månad. I juli 2002 kom jag iväg. Där reste jag runt en del. Jag är en friluftsmänniska. Nästa mål var att åka till USA för att hälsa på min son, hans fru och mitt barnbarn. Jag hälsade på dem 2005.

Jag sålde första tidningen i december 1999, efter en längre tids hemlöshet. Det var Thåström på omslaget. Sista numret var med Bruce Springsteen på omslaget, december 2016. Sen blev jag sjuk. Jag var hos en kompis på Brännkyrkagatan, och det var tur, för han fick en hjärtinfarkt och jag kunde ringa ambulans. Jag satte mig i framsätet och när jag skulle börja prata med hon som körde kunde jag inte prata, jag bara sluddrade. Fem minuter senare var vi vid SöS och de drog in med mig på akuten fort som fasen. Jag var helt borta. Där låg jag som ett kolli. Senare fick jag rullator, komma till rehab och hem till ”Magnus Ladulås” (SHIS, stadens bostadssociala resurs) där jag bor. Nu är jag återhämtad efter stroken och har precis börjat sälja igen. Jag försöker jobba in platsen utanför Åhléns på Drottninggatan.

Ersta öppnar skyddat boende för kvinnor med beroende

Ersta Möjlighet

Publicerad: 2019-01-07 14:18:56 Av: Text: Maria Hagström Foto: iStock

Misshandlade kvinnor med missbruks- och beroendeproblematik har svårt att få hjälp. I Stockholm saknas skyddat boende med hög säkerhetsklass, som riktas till dem som målgrupp. Och de kan inte få plats på ”vanliga” skyddade boenden. Men 1 februari öppnar ”Ersta Möjlighet” som har den högsta säkerhetsklassificeringen – hemlig adress, personal dygnet runt, säkerhetsdörrar, kamera och väktare.

– Behovet finns, helt uppenbart. Jag tror också att det finns ett stort mörkertal, säger Ann-Sofi Wetterstrand, socialchef på Ersta diakoni.

Sedan tidigare driver Ersta diakoni ett skyddat boende för kvinnor som flytt tillsammans med sina barn från våld i familjen – Ersta Fristad. Regelbundet har de fått platsförfrågningar från socialtjänsten som de tvingats säga nej till. Då har det handlat om kvinnor i ett aktivt missbruk. Det finns få alternativ till skydd för dessa kvinnor, trots att studier visar att de befinner sig i en särskilt utsatt situation och att våld är ett vanligt inslag i deras vardag. De kan också ha svårare att ta sig ur våldsamma relationer eftersom partnern kan vara den som förser henne med droger och bostad.

– Kanske blir hon hemlös om hon lämnar honom, då är det en väldigt avgörande faktor. Det sociala skyddsnätet ser också sämre ut, man har kanske ingen som står på torra land och kan hjälpa till. Då är risken att man blir kvar i relationen. Det hoppas vi kunna hjälpa till att bryta nu, säger Ann-Sofi Wetterstrand.

Boendet Ersta Möjlighet kommer att ha åtta platser. Kvinnorna kan få stöd i kontakt med olika myndigheter, hjälp att planera för framtiden och bryta den beroendeställning de befinner sig i. Ersta Möjlighet jobbar även för att förändra missbrukssituationen, utifrån var personen befinner sig och klarar av.

– Det är väldigt viktigt att de här kvinnorna känner att de kommer till oss och först och främst får skydd. Inte att de behöver inrätta sig i en massa krav och regler, säger Ann-Sofi Wetterstrand.

Hur länge kan de stanna?

– Vi har ingen bortre gräns. Det är socialtjänsten som beställer platserna, så det beror på vad de har för plan. Fram till nyligen fanns det ett skyddat boende, som drevs av Qjouren, där inga krav på drogfrihet ställdes. Men det tvingades stänga på grund av brist på placeringar från kommuner.

– Socialtjänsterna har blivit mer sparsamma i att vilja betala för en placering och det blev ohållbart för det skyddade boendet att gå runt ekonomiskt, säger Sofia Bellucci Feijen, ordförande för Qjouren.

De fortsätter däremot att driva en kvinnojour som riktar sig till kvinnor med erfarenhet av missbruk och prostitution.

– Vi kommer under 2019 utveckla en uppsökande och öppen verksamhet. Vi kommer fortsätta erbjuda samtalsstöd, juridisk rådgivning, ledsagning i kontakt med myndighetsinstanser. På sikt hoppas vi kunna öppna upp det skyddande boendet igen, förutsatt att ekonomin och förutsättningarna finns, säger Sofia Bellucci Feijen.

Susanne Porath

Säljare #168

Publicerad: 2019-01-07 13:17:44 Av: Jenny Lindroth

Hur många gånger har du gått över Västerbron?

– Ingen aning. Men förr umgicks jag med folk som höll på med lite av varje… då gick jag mycket överallt i stan och passerade över Västerbron ibland.

Hur länge har du bott i stan?

– Sen 1999. Det var på grund av jobb och exman jag kom hit.

Hur går det att sälja?

– En del dagar är det jättetrögt. Men jag har min rullator att sitta på.

Susanne Porath säljer tidningen vid ”ICA-affären på Folkungagatan bredvid bolaget snett emot tunnelbanan”.

Nettan Wahlström

Nionde livet

Publicerad: 2019-01-07 12:57:52 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Anette Wahlström nötte bort det sista brosket i höften när hon räddade livet på en person som fått en överdos. I vår väntar operation. Just nu befinner hon sig ännu en gång i livet under ordnade förhållanden, men så har det inte alltid varit. Men den här gången vill hon göra något bra av det som återstår av livet, använda sina erfarenheter för att hjälpa.

När det är två minuter kvar till avtalad tid första gången vi ska ses, ser jag hur Anette Wahlström kommer gående på Maria Prästgårdsgata – svart mössa nerdragen, håret instoppat under kragen, färgglad jacka, schal, blekta jeans och årstidsanpassade kängor. Jag noterar – det syns ännu tydligare just som hon ändrar riktning in på Timmermansgatan – att hon haltar lätt på högerbenet. Det finns en anledning till hältan, vi ska återkomma till den.

I författarpresentationen i boken Hemlös – med egna ord som kom ut 2015, står det om Anette Wahlström – hon har med fyra texter i boken – att hon kommer från Hässelby och började sälja Situation Sthlm 2003. Och att hon valde att stå i Åkermyntan och sälja tidningen för att hon hade en farbror som bodde i närheten. Hon hade varit hemlös ett antal år då, levde dag för dag. Att hon alls började sälja berodde på att hon hade två vänner då som hon hängde med och de sålde tidningen.

– Det är ju liksom ett annat liv, man håller ihop med dem man är med för tillfället. Man lever ju bara i nuet som hemlös när man bor i källare eller utrymmen man inte får vara i – det finns gångar och tunnlar under Stockholm som folk faktiskt bor i.

Har du bott där?

– Ja, det har jag. Det är en helt annan värld. Jag har verkligen sett andra delar av den här stan – inga sevärdheter direkt – som inte vanliga människor sett.

Hur tror du att det påverkat dig?

– Man får inte visa sig svag, då går man under helt i det livet.
– Jag har lärt mig att sätta värde på saker på ett sätt man kanske inte gör annars. När man inte har nånting sätter man värde på det man får gratis i livet. Då är man glad att kunna gå till ett kylskåp, ha en garderob för sina kläder, en säng. Det är jättevärdefullt, för det har man inte då.

Det dröjde inte lång tid efter att Anette Wahlström började sälja tidningen tills hon började skriva texter på säljarnas sidor. Vi hade redaktionen på Döbelnsgatan då och det var ofta som hon kom ner till redaktionen och pratade med oss om någonting hon var irriterad på eller frustrerad över och ville skriva om. Och sedan satte hon sig i rummet intill redaktionen, eller uppe i säljarnas café, och skrev en text.

– Jag blir förbannad. Skitförbannad. Min överlevnadsinstinkt är att jag blir förbannad. Jag är ju med om en massa dramatiska saker hela tiden.

Nu är det ett tag sedan hon skrev.

– Jag har haft massor att skriva, men det har hänt så mycket som gjort mig upprörd, så jag kan inte skriva. Jag måste vänta tills det lugnat ner sig.
– Jag kan inte prata om allting som hänt – för att det kanske är olagligt eller för att jag inte kan eller har lust att prata om det.

Hon och hennes dåvarande man satt vid den här tiden ganska illa fast i sitt beroende. De hittade ett familjehem på Gotland dit de båda ville för att behandlas och stred och kämpade för att kunna få komma dit.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #257

Stolta säljare

Livet med tidningen

Publicerad: 2018-12-28 12:52:08 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Känna stolthet och tjäna pengar, en möjlighet att överleva och få sociala kontakter – det kan det betyda att vara Situation Sthlm-säljare. I en enkät svarar 72 procent av säljarna att deras livssituation har blivit bättre. Här berättar de hur.

För drygt fyra år sedan hade Kimie Sannemo aldrig tjänat pengar på egen hand. Han säger att han överlevde genom att snatta och stjäla skrot.

– Jag har inte snattat sen jag började sälja tidningen. Det är fett skönt att kunna gå in i en butik och handla, göra rätt för sig. Min situation har blivit mycket bättre. Att börja sälja tidningar är det bästa jag gjort.

En enkät med tidningssäljarna visar att 72 procent har fått en förbättrad livssituation sedan de började sälja tidningar. Förändringen är allt från att ”nyktra till” och ”inte vara kriminell”, till att ”känna stolthet” och ”ha lättare för att tilltala människor man inte känner”.

Någon skriver: ”Bättre käk och villkor (ekonomiskt och värdemässigt)”. Och en annan: ”Efter ca 5,5 år har jag blivit mer social, vågar ta mer plats, har blivit bättre säljare och ambassadör för tidningen”. Kimie Sannemo tror att han hade varit fattig, åkt in och ut på kåken och varit hemlös om han inte hade varit säljare.

– Nu har jag råd att betala hyra. Tidigare bodde jag på härbärge, i dag hyr jag ett litet hus i Orminge via släktingar. Om jag ska laga mat och gå på toa måste jag gå in i det stora huset på gården, men jag har en vedeldad bastu.

Klockan är strax efter åtta på onsdagsmorgonen och Situation Sthlm har precis öppnat. Utanför fönstren har det sakta börjat ljusna. Kimie Sannemo berättar att han har sålt nästan varje dag sedan han började. Under en period bodde han i Köpenhamn och då gick han direkt till deras gatutidning Hus Forbi.

– Det finns en tidning i nästan varje stor stad, man skulle kunna åka runt och sälja, påpekar han.

– I Paris också? undrar Anders Nyqvist, som var på bröllopsresa i den franska huvudstaden för många år sedan.

De sitter vid varsitt bord och äter en frukostmacka. Kimie Sannemo ska snart dra igång sin arbetsdag.

– Jag står hela dagen. Jag har slutat äta medicinen, subutex, och då har jag tre timmar till att sälja. Det tog mig nämligen tre timmar att hämta medicinen, varje dag. Åka från Orminge till Flemingsberg. Nu fixar jag min medicin på annat sätt, då får jag mer tid och slipper press. Jag har posttraumatisk stress och panikångest och på mottagningen ställs orimliga krav. Mitt humör är bättre så här.

LÄS hela artikeln i senaste numret av Situation Sthlm #257

Kvinnor i missbruk blir misstrodda

Publicerad: 2018-12-11 13:42:30 Av: Text: Maria Hagström Foto: iStock

Det ”ideala” offret för sexuellt våld är en ”svag kvinna” som inte tar onödiga risker och som blir utsatt av en okänd man. Hon ska ha fysiska skador, vara förkrossad, gråta mycket och absolut inte vilja ha kontakt med förövaren igen. Men de flesta passar inte in i den beskrivningen.

Bilden av det ”ideala offret” kan påverka hur betrodd en kvinna blir och om åtal väcks. Det påpekar forskaren Eva Diesen, från Stockholms universitet, under konferensen Kvinnofrid för kvinnor i särskild sårbarhet? Hon har i sin forskning, om sexualbrott och våld mot kvinnor och barn, sett att den brottsutsatta blir mer ifrågasatt än förövaren och att det finns faktorer som minskar chansen för åtal. Det kan vara att kvinnan tagit risker, varit berusad och att hon har låg social status.

– Till exempel en tonårstjej i en riskmiljö, som har rymt från ett behandlingshem och hamnar på Sergels torg, inte har nånstans att ta vägen och sover hemma hos män som utsätter henne för sexuellt våld. Eva Diesen har också sett att trovärdigheten ibland bedöms som lägre om kvinnan har anmält flera gånger förut utan att det har lett till åtal.

– Eller att hon är hemlös, missbrukare, prostituerad eller har psykisk ohälsa. Ändå vet man att kvinnor i missbruk eller psykisk ohälsa är särskilt utsatta då det gäller våld. Det är något Equal Stockholm, som arrangerar konferensen, tydligt märker i sin verksamhet QvinnoQraft, som är en mötesplats för kvinnor i social utsatthet.

– När tio kvinnor där fick frågan om de blivit utsatta för våld räckte nio upp handen. Sen visade det sig att den tionde kvinnan var så van vid våld att hon inte refererade till sig själv som våldsutsatt, säger Per Sternbeck på Equal Stockholm.

Enligt Emilia Hermanrud, från Fyrtorn advokatbyrå, är våldet normaliserat.

– Våld mot kvinnor i särskild utsatthet är extremt vanliga inslag i deras vardag. Får de en örfil kanske det ses som ”inte så farligt”. Kanske har de tidigare varit med om våldtäkter. Det måste man vara medveten om när man möter dessa kvinnor. Dessutom har de oftast en multiproblematik med behov av insatser från många olika instanser.

– Men myndigheter tenderar att fokusera på den egna verksamheten. Det leder till att kvinnorna inte får det stöd och den hjälp de behöver, säger Emilia Hermanrud. Hon påpekar att det finns mycket som spelar in om en kvinna anmäler eller inte, går vidare med det och om hon ser möjligheter till att få hjälp. Det kan finnas en rädsla för att förlora barnen eller sitt hem. Mannen kanske är den som förser henne med boende och pengar till droger – han har en psykologisk makt. Hon själv kan vara misstänkt för ett annat brott. Det kan pågå flera juridiska processer samtidigt, vilket blir svårt att hantera när helhetssyn saknas.

– Prio i myndigheters ögon är missbruket och sjukdomen. Man ser inte det som symptom. Det är inte ovanligt att missbruk är en följd av att ha blivit utsatt för våld. Om vi vänder på det och får ett nytt tankesätt, om vi ser dem som brottsoffer i första hand så skulle de bli hjälpta på ett annat sätt, säger Emilia Hermanrud.

– Fokus bör ligga på att komma bort från den våldsutövande partnern. Och sen – om hon vill – få hjälp med missbruket och psykiska hälsan. De har rätt till skydd och upprättelse, det bör vara utgångspunkten. Våldsutsatta kvinnor är brottsoffer i första hand – alltid.

Victor Mukeng

Briljant: Hyrtomte

Publicerad: 2018-12-11 13:21:07 Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Victor Mukeng, 46 år från Saltsjöbaden, titulerar sig konstnär, busschaufför – och hyrtomte en dag om året.

Jag hinner med tio familjer på julafton. Första besöket är vid nio på morgonen, det sista vid nio på kvällen. Jag får sms innan om var julklapparna finns, ibland är de under granen, ibland bakom en soptunna eller i ett garage. – Självklart säger jag ”Hoho, finns det några snälla barn här?” Men innan jag delar ut paketen brukar jag skoja lite och fråga om de verkligen varit snälla och borstat tänderna som de ska under året, eller hjälpt till i köket eller bäddat sina sängar. Och ibland bär jag in ett paket på huvudet eller dansar.

Det är lite show och alla gillar det. – Det har hänt att folk har avbokat mig när det fått veta det är fråga om en brun tomte. Därför lägger jag inte ut bilder på mig själv innan utan överraskar dem på plats. När jag väl står där vid dörren har de ingen återvändo – det går inte att få tag i nån annan
tomte då. Barnen har aldrig några synpunkter på hur jag ser ut, de är glada bara de får sina julklappar.

– Jag har jobbat som hyrtomte sen 2005 – då var jag barnskötare och fritidsledare och såg en annons på Blocket. Och 2013 fick jag stipendium för att plugga en vecka på Santa School i Calgary. Alla såg ut som riktiga tomtar med långt eget skägg och stora magar.

– Det är jättevarmt att gå runt i tomtekläderna hela julafton. När jag sitter i bilen på väg till nästa familj brukar jag ta av mössan och skäggen och sätta fläkten på kallt. Den 25 firar jag jul med min egen familj. Men då är jag inte tomte, mina barn känner ju igen mig.

Malin Kleinsmith

Brutit sig ut

Publicerad: 2018-12-10 10:40:49 Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Malin Kleinsmiths barndomsvän dog 21 år gammal av en överdos på ett behandlingshem. Själv är hon nybliven världsmästare i armbrytning. Hon har funderat mycket över vad armbrytningen betytt för henne och varför en del barndomsvänner från Tyresö fick ett helt annat liv.

Hon började med armbrytningen när hon var 15 år, det var första gången hon kände att hon var duktig på något och blev sedd.

– En fritidsledare på centrumgården höll på med armbrytning och tyckte att jag och en tjejkompis skulle prova. Han såg till att det fanns ett brytarbord och vi startade den lilla klubben Tyresö Armbenders.

Malin Kleinsmith är uppvuxen i Tyresö i Granängsringen, ett miljonprogramsområde som byggdes i slutet av sextiotalet. Bågformade hus som placerades i en ring och som var blå när Malin Kleinsmith och hennes familj flyttade dit. I dag är de ommålade.

– Det var ett område med många socialbidragstagare och människor med alkohol och drogproblem. Ofta när jag skulle ut och leka fick jag kliva över nån som låg full i porten. Och vi barn var livrädda för en del av de andra alkoholisterna. Ändå retades vi med dem, nästan mobbade dem. Alkoholisterna var för oss liksom dumma vuxna.

Betydligt mer respekt hade Malin Kleinsmith och hennes kompisar för de äldre tonårskillarna i området som höll på med andra droger. När killarna gick ner i källaren för att ta droger fick de yngre barnen stå utanför och vakta.

– Vi skulle ropa om det kom nån vuxen. Det var spännande och ärofyllt att få hjälpa de coola, äldre killarna. Samtidigt var vi rädda för dem.

Malin Kleinsmith var med i ett större gäng i Tyresö där flera höll på med droger. Men inte hon – armbrytningen var hennes stora grej. Efter att ha tränat i ett halvår fick hon åka på sin första tävling i Eskilstuna – sedan var hon fast och tränade bara mer och mer. När hon slutade gymnasiet blev hon uttagen till VM i Kanada. Resan fick hon bekosta själv.

– Vi var fem syskon och mamma var rätt sträng och sa att jag fick samla ihop pengarna själv. Jag frågade en granne som jobbade inom Kriminalvården i Farsta om jag kunde få sommarjobba där. Jag städade och torkade spyor en hel sommar och sparade vartenda öre. Samma dag jag skulle åka fick jag ett brev av mamma. Hon som hade så svårt att ge beröm annars skrev att hon var stolt över mig. Och så låg det 1 000
kronor i kuvertet. Det blev silver i VM den gången, och det blev silver i VM i England 2006 och i Litauen 2014. Hon trodde att hon var den eviga
tvåan. Hon älskade träningen, men hatade att tävla eftersom hon mådde illa, fick prestationsångest och led av att stå i fokus.

Vad gjorde att du gick från att vara den eviga tvåan till att vara bäst?

– Det är nåt som släppt senaste åren. Jag har fått barn, skiljt mig, och förra året i december bestämde jag mig också för att säga upp kontakten med energitjuvarna i mitt liv. Jag har alltid tagit hand om andra människor med missbruk och andra problem. Nu får de klara sig själva. Och jag vågar tävla för min egen skull, tro på mig själv och fokusera. När jag vann guldet i Turkiet kände jag redan på morgonen att det var min dag. Nu känns det som om jag kan ta hur många guld som helst och jag njuter av att tävla.

Vännerna från förr hör av sig och grattar henne på Facebook, oavsett om de sitter på behandlingshem, är hemlösa eller bor kvar i Tyresö.

– Det känns jättebra. Alla från min gård i Granängsringen och de jag umgicks med då känns som min familj.

Vännen som tog en överdos på ett behandlingshem hette Patrik. Han och Malin Kleinsmith hade följts åt sedan lekis och gjorde det mesta tillsammans. Hon var utomlands på tävling när han begravdes.

– Jag tänker ofta på Patrik och hur hans liv skulle ha varit om han hade haft en bättre uppväxt. När jag möter barn som har det svårt tänker jag alltid på min vän Patrik. Mitt mål är att bli fosterfamilj så fort min yngsta blivit lite äldre.

Trots att Malin Kleinsmith har lagt ner med att ordna och fixa för andra är det ändå hon som ser till att familjen samlas till jul i år igen.

– Julafton var ett av få tillfällen vi firade när jag var liten. Det var allas lycka, vi hade det riktigt mysigt. Så julen är viktig för mig. Alla fyra syskon, barn, syskonbarn och pappa kommer hem till mig. Sen åker några hem till mamma och firar vidare på kvällen.