Aktuellt

Två plusgrader och snöglopp i Vita Bergen, ändå satt där 200 människor med täckjackor, paraplyer och värmepåsar och väntade på att föreställningen skulle börja. Den gången var ensemblen tvungen att meddela att de inte kunde spela som planerat, det var för riskabelt. Men däremot, om alla flyttade närmare varandra så kunde de bjuda på en liten akustisk konsertversion.

– Det var total magi. Några liknade grejer har jag varit med om under de år jag spelat på Parkteatern, när vår publik står ut med vad som helst för att få se föreställningarna.

Albin Flinkas tror att han kan vara den som har gjort mest parkteater i stan – 13-14 produktioner. Han har lärt sig att vad som helst kan hända i parker och på torg, som att fordon går sönder och orsakar stopp på E18, scentält blåser omkull eller en mås skiter på sångarens huvud.

– Vi kan ju inte helt förutse vad som ska hända, det är det som är så häftigt också och som gör att många artister vill komma tillbaka år efter år. Parkteatern är nåt väldigt speciellt, ingen annanstans finns utomhusteatrar i den här omfattningen. Vi rullar ut 63 olika gratisföreställningar i staden under tre månader.

I år tar han över som chef och konstnärlig ledare för Parkteatern, och dess 78:e säsong. I kontoret på Djurgården har han tapetserat en av väggarna med teateraffischer. Han vattnar snabbt två blommor, tar sin väska och går ut i Galärparken. Han ska efter intervjun cykla in till city, delta på namngivningsceremonin för Benny Fredrikssons Torg och senare ta tåget norrut. Det är en hektisk vecka. ”Snart blir det lugnare”, som det brukar heta. Men han har en hel sommar full av teater framför sig.

– Det är ett jättepussel att få ihop allting. Och makalöst många möten.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #262

Jag har som många andra i min generation slafsat i mig närmast ohälsosamma mängder fetnackade romaner genom åren – underbara läsupplevelser många av dem, somliga ett svårsmält blåställsjobb av strikt bibliofil karaktär. Men efter bland annat Karl Ove Knausgårds Min Kamp-svit, Roberto Bolaños 2666, lite blandat Lundell, några europeiska morsgrisar och ett antal präriedammiga amerikanska fyllon så var det som att jag kom till en gräns.

Vill jag ha alla de här orden? Från en och samma person? I samma berättelse? Ville jag investera så mycket tid i relationen? Var jag verkligen intresserad? Och någonstans i utvecklandet av den frågeställningen – det kan också ha varit några år tidigare, tidslinjen inte helt nykritad i minnet – tilldelas den franske författaren Patrick Modiano Nobelpriset i litteratur. Jag hade aldrig hört talas om honom – i genomsnitt brukar jag känna till namnet på ungefär var tredje litteraturpristagare – och kände ingen stingande smitta att söka mig mot honom efter utnämningen, men när jag gick förbi ett utställningsbord på en bokhandel och såg några av hans böcker stannade jag till. Alla var tunna. Somliga på knappt hundra sidor. Många av böckerna hade lite kryptiska, diffusa och svalt associationsrika titlar – De yttre boulevarderna, Minnets kvarter, De dunkla butikernas gata, På den förlorade ungdomens café, För att du inte ska gå vilse i kvarteret. Jag bläddrade i några. Läste en första mening här, en sista mening där.

Det fanns så tydligt en storstad närvarande i de här berättelserna, det förstod jag bara av att läsa titlarna. Jag hann uppfatta konturerna av breda gator, människor som levde, eller försökte leva, sina liv där med sina minnen, sin vilsenhet och sina begär, sina förluster och dunkla motiv, sina yttre begränsningar. Författaren tycktes uppenbart, sett till böckernas sidomfång, mån om mig. Och sig själv. Och tiden. Han verkade helt enkelt vänlig nog att tygla sitt romanbygge, inte bara låta det virvla vidare och samla på sig och idissla framåt. Kanske av insikten – vilken han troligen i så fall smittats av under uppväxten i Paris och berättelserna från ockupationen – att livet och tiden inte är oändlig. Och därför gällde det att förädla sitt stoff.

Vi vek runt ett gathörn någonstans i Marais. Klockan kanske tio på kvällen. Januari. Några grader över noll. Hennes arm krokad i min. Jag hade aldrig varit på platsen tidigare, men kände ändå omedelbart igen mig – inte på ett geografiskt vis, att jag per kartblad kunde klargöra var jag exakt befann mig. Jag kan inte heller påstå att jag på något yttre vis passade in där. Men jag förstod platsen. Dess kollektiva minne tycktes uppstå i mig på samma gång vi kom runt gathörnet. För att jag omedvetet bar dess berättelse i mig, från någonting jag läst. Som varit tunt nog att ta sig igenom.

– Det var det med Lukas Moodysson på omslaget i oktober 2013.

Vem sålde du första tidningen till?

– Det var en dam utanför Slussen som var min första kund. Hon frågade hur det gick att sälja tidningen, jag svarade att jag inte visste riktigt då det var den första jag sålde.

Hur kändes det?

– Lite pirrigt, en ny grej, men jag hade ju sett hur en del andra gjorde, pratade lite, gick omkring. Det var kul från början, sen när man kom igång.

Jan Wallin säljer tidningen på Centralstationen, nere vid pendeltågspåren. I Situation Sthlm # 249 mars 2019, var han intervjuad över 8 sidor och på
omslaget av tidningen.

Libanon vill att de så småningom ska återvända till Syrien. Landet ligger 15 minuters bilresa österut. Men deras hem är ruiner och de är rädda att de ska bli arresterade. ”Arresterade för vad”, undrar jag. ”Det behövs ingen anledning”, svarar Khadija.

Utanför deras bostad sitter hennes man på knä, han är sjuk. De har åtta barn. Tre av sönerna – 10, 12 och 14 år gamla – går dagligen till ett av Libanons många sopberg för att samla plast och metall. Det brukar ge dem 200 kronor i veckan. Khadija styr en fjärde son i rullstol på lägrets jordvägar, undviker vattenpölarna. Det har regnat ovanligt mycket för att vara vår, men i dag skiner solen. De ska besöka Dr Morad Talebs temporära tandklinik. Också han har flytt kriget. Han är inte tillåten att jobba i Libanon, men volontärarbeta får han. Lägrets barn köar utanför, jagar varandra och står på händerna. Även under riktigt taskiga förhållanden finns leken.

Raghda Nabhani lekte inte. När kriget bröt ut slutade hon att prata. Till slut var hon okontaktbar. Då tog hennes mamma med sig barnen och flydde från den palestinska bosättningen i Syrien till den palestinska bosättningen Beddawi i norra Libanon. Från läger till läger, för människor som inte har ett land. Libanon har i dag överlägset flest flyktingar i världen i förhållande till befolkningsmängd. En och en halv miljon flyktingar i ett land inte är större än Skåne. Raghdas pappa tog sig till Tyskland. Pengarna räckte bara för en person. Förhoppningen var att han sedan skulle kunna få dit familjen. Det har nu gått sju år. Men leken kom tillbaka. I Beddawi fick Raghda psykosocial hjälp. Den här dagen är det dansterapi. Den orientaliska musiken fyller det lilla rummet hos organisationen Najdeh. Raghda är i dag 16 år och kan koreografin perfekt. Hon mår bättre och blir inte längre lika rädd när hon hör flygplan. Hon har en dröm: hon vill bli läkare och flytta. Kanske till Kanada, för där är de humana.

I en frisörskola i södra Libanon trängs unga kvinnor runt stolar framför speglar. Tvättar, klipper och fönar hår. ”Intervjua mig också”, säger Larin Al-Masri ivrigt. Det här är hennes dröm, att få jobba med skönhet. Kanske under lite andra förhållanden, men ändå. Genom frisörskolan kan kvinnor på flykt få en möjlighet till inkomst och självständighet. Det finns en obevakad ingång till bosättning som Larin bor i. Hon tar med oss dit. Hennes mamma serverar te i det som är familjens sovrum, vardagsrum och matrum. Här i ett hörn ska Larin ha sin lilla skönhetssalong. För tre månader sedan blev hon lämnad av sin man. Han tog med sig deras son, hon har inte fått träffa sitt barn sedan dess. Larin har ingen lag som skyddar henne. Också mamman har tidigare blivit lämnad av sin man. Just nu är det sonen som försörjer familjen. De blir lite bättre när skönhetssalongen öppnar. Men Larin undrar om vi kan hjälpa dem. Jag säger att jag kan berätta hennes historia.

Två år efter att Deqa Abukars mamma kom till Sverige startade hon ett företag. Hon kunde inte språket bra, hon visste inte mycket om svenska banker och lån, men hon hade drivkraften.

– Hon visade vägen för mig. Hon hade sämre förutsättningar än jag har, så jag har aldrig kunnat säga att jag inte kan, säger Deqa Abukar.

Hon såg också vad det kunde betyda som kvinna att bli ekonomiskt självständig.

– Min mamma hade kunnat hamna utanför samhället hur enkelt som helst, det hade kunnat vara vägen som var banad för henne. Men genom små verktyg och med hjälp av rätt personer har hon nu drivit företag i femton år. Det vill jag föra vidare i Womenisa.

Womenisa är ett nystartat nätverk för kvinnlig utveckling och entreprenörskap, som vill inspirera, stärka och skapa samverkan mellan kvinnor, framförallt med utländsk bakgrund. De vill minska köns och ursprungssegregationen.

Womenista är en del av BLING, som erbjuder gratis rådgivning i Kista till personer som har en affärsidé, innovation eller lösningen på ett samhällsproblem. Tanken om ett kvinnonätverk föddes när Deqa Abukar och hennes kollega Amal Said arbetade med affärsrådgivning hos BLING. De märkte att det var få kvinnor som kom till dem och började undersöka vad det berodde på.

– Vi såg att kvinnor i förorter och utanförskap behöver en annan approach än kvinnor inne i stan. Här har man inte samma tillit till myndigheter och organisationer. Vi började med tillitsarbete, säger Deqa Abukar, som gick ut med information om nätverket på olika plattformar där hon kunde nå kvinnor i vardagen, som barnavårdscentralen, öppna förskolan, bibliotek och kvinnocaféer. Under det här arbetet blev hon själv mamma och insåg svårigheterna att komma iväg på olika aktiviteter.

– Jag är ensamstående och om jag inte har barnvakt blir det svårt. Vilka ambitioner jag än hade så passade det inte ihop med min verklighetssituation.

Därför erbjuder de barnpassning på Womenisas nätverksträffar.

– Det gör att det kommer en ny målgrupp som vanligtvis inte brukar ta del av såna här saker. Det är oftast de som hamnar utanför samhället, säger hon.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #261

Men det finns människor som de har haft extra svårt att nå, som blivit kvar på gatan år efter år. De lever med olika svårigheter, exempelvis psykisk ohälsa, och vill eller orkar inte ha kontakt med socialtjänsten, då hjälpsystemet ofta kan upplevas svårtillgängligt. För att nå fram till dem och kunna erbjuda boendelösningar testar nu Uppsökarteamet tillsammans med Enheten för hemlösa och Boende- och behandlingsenheten nya samverkansformer.

– Vi gör socialtjänsten mer tillgänglig för dem som aldrig tar sig in till kontoren, de som är långt ifrån hjälpen och som har varit det i många år, säger uppsökaren Camilla Jakbo.

Inspirationen kommer från Portugal. För några år sedan vann Uppsökarteamet stadens kvalitetsutmärkelse och för prispengarna gjorde de studiebesök i Lissabon.

– Där var det en frivillighetsorganisation som jobbade uppsökande och det var samma personer som träffade människan på gatan som sen också ordnade boendet och var personens boendestödjare när den fått en lägenhet. I Sverige ser det annorlunda ut då det är flera olika steg och funktioner inblandade.

I Portugal hade den hemlösa personen kontakt med färre under processen. Mycket handlade om att bygga relationer.

– De lyckades nå en målgrupp som vi upplevde att vi hade svårare att nå, säger Camilla Jakbo.

Uppsökarna började titta på hur de kunde göra något liknande, anpassat till svenska förhållanden.

Förra året genomfördes en förstudie, med en kartläggning över vilka personer det rör sig om.

– Det är en mindre grupp personer som vi uppsökare känner till sedan många år och som inte kommer ur sin situation. De har inte haft någon socialkontakt på länge, om ens någonsin, säger Camilla Jakbo. Enligt Sofia Månsson, biträdande enhetschef för Uppsökarteamet, lever personerna ofta med olika typer av psykisk ohälsa.

– Man kanske också har dåliga erfarenheter av socialtjänsten sedan tidigare vilket har gjort att man inte vill ha kontakt, säger hon. Under förstudien tittade de också på om något går att ändra i uppsökarnas arbetsmetod.

– Det mynnade ut i en arbetsmodell som vi testar nu. Det är för tidigt att säga något om resultat, det är ett långsiktigt arbete. Det tar tid att bygga relationer, säger Sofia Månsson.

Jag är född på Söder och har bott på Söder – här har jag mina rötter. Trots att jag är söderkis är jag djurgårdare. Ändå, hur många gånger har jag inte varit på Gröne Jägaren! Men jag ser till att inte prata sport. Jag gick på Mariaskolan, i musikklass. Sen på Adolf Fredrik, i samma klass som Carola. Hon blev känd då och hennes pappa flashade med sin cabriolet när han hämtade henne. Jag har sjungit i kör, men livet har tagit sin tid, så det har inte blivit mycket över till musiken.

I tio år körde jag taxi och hängde utanför Scandic Malmen. Där fick man bra kunder. Jag har också kört lastbil och budbil. Det finns inte en gata i den här staden som jag inte har varit på. Men jag började dricka och tappade körkortet. Alkoholen fick jag problem med när en relation tog slut. Han var en kärlek som stod över allt annat. Men så sprack det och då sprack mitt liv också. För fyra år sedan fann jag kärleken i Filippinerna, jag bor egentligen där nu. Kärleken kan få dig vart den vill! Jag kom tillbaka för två år sedan för att förnya passet och få ett nytt bankkort.

En gång blev jag rånad i Filippinerna, de tog telefon och rubbet, allt utom passet. Jag hade inga pengar och kunde inte kontakta min kärlek som bodde långt därifrån. Jag sov i en park. Folk reagerade på att det låg en vit kille där. De kom med mat och en kille tog med mig hem. Det var bussar hit och bussar dit och när vi kom fram hade hans mamma gjort en stor gryta med spagetti och köttfärssås. Det var ju dyrt, men hon tänkte att det var det jag gillade. Folk är så fruktansvärt snälla i Filippinerna. Jag har en del av ett arv kvar och när jag får det sticker jag. Jag har inte träffat min kärlek på länge, det är tur att det finns internet. Han väntar och väntar och undrar när jag kommer.

Depressionen var nödvändig för Caroline Cederquist. Den drabbade henne när hon var 22 år, då rasade allt. Hon ville inte leva längre och hamnade på psykakuten. Den var nödvändig på så vis att det var då hon fick hjälp och gjorde ett val som satte stopp för den spiral som hade kunnat fortsätta neråt, när förälderns destruktiva beteende går i arv.

– Jag sökte jättemycket bekräftelse under tonåren. Jag ville att alla skulle se mig och om inte män tittade på mig så var jag ingen. Och jag var en urusel vän, jag pratade bara om mig själv. Jag upptäckte att jag höll på att bli som min mamma, säger Caroline Cederquist, när hon satt sig vid ett cafébord på Kungsholmen för att berätta om sin självbiografiska bok Jag andas, alltså finns jag.

Terapin hjälpte henne att inse sitt värde och vad som var viktigt för henne. Hon bestämde sig för att ta vara på det liv hon har och att må så bra hon kan.

– Samtidigt är det viktigt att omfamna negativa känslor och inte förneka det som har hänt. Jag kan tycka att vi lever i ett samhälle där vi ska må bra hela tiden, men man måste tillåta sig att må dåligt och tycka att saker och ting är jobbiga. Jag kan ju fortfarande känna mig liten och vara ledsen över vad jag fick utstå som barn.

Caroline Cederquist föddes i Hammarkullen i Göteborg, men snart flyttade familjen – hennes mamma, pappa och fem äldre halvsyskon – till Skåne. Där trodde mamman att pappan skulle må bättre och dricka mindre. Så blev det inte.

– Han började dricka och slå mamma ännu mer. Syskonen började fly hemifrån. Och mig tog han på som man inte ska ta på ett barn.

En dag när pappan sov tog mamman med sig dottern och flyttade till en vän.

– Det hade kunnat sluta där men mamma fortsatte att träffa destruktiva män. Och dessutom fortsatta jag att träffa min pappa. Att han bad mig att ta på honom gjorde att jag till slut anklagade en av mammas män i stället.

Hon var då sex år gammal och togs till en barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning. Där bodde hon i flera månader under tiden de skulle utreda henne.

– Jag visste inte vad jag var på för ställe, till mig sa de bara att jag var på ”Avdelningen”. Det var tryggt att vara där, men det är klart att jag saknade mamma och att det var skrämmande i början. Men vi barn höll ihop. Vi sprang ut och gjorde hyss om nätterna när personalen inte märkte. Jag var sex år, de andra var tonåringar.

Hon har som vuxen begärt ut sin journal och i samband med skrivandet av boken har hon läst den noga.

– Jag blev så förbannad när jag läste journalen. Den handlade nästan bara om min mamma och hur hon mår, när den borde handla om mig.

Misstankarna mot mammans kille lades ner, men det konstaterades att det fanns en ”incestiös problematik”. Det beslutades ändå att hon skulle träffa sin pappa, först med socialtjänsten närvarande, men sen blev det ”som vanligt”.

Mamman fortsatte träffa män som drack och slog, en av dem sa till 12-13-åriga Caroline: ”Jag ska ta din oskuld så fort du är 15”.

– Det var hela tiden de här männen, och mamma som hyschade, som sa åt mig att vara lugn och inte bråka, för då skulle det bli bra hemma. Det var ett enormt skuldbeläggande på barnet Caroline.

Tretton år gammal gick hon till skolans kurator och sa att hon inte vill bo hemma längre. Socialtjänsten kopplades in, mamman lämnade mannen hon levde med och Caroline Cederquist tänkte att hon äntligen skulle få sin mamma.

– Jag fick lära mig av henne att det var viktigt hur man ser ut och att ha en man vid sin sida, annars var man ingen. Hon lärde mig att röka när jag är 13 och vi började festa ihop när jag var 14.

Men så hittade hon Arbisteatern i Norrköping, där de bodde då. Där fick hon vänner, en stabilitet och trygghet. Utan teatern, och senare terapin, hade det kunnat gå ”åt ett helt annat håll”.

Med boken Jag andas, alltså finns jag vill hon ge hopp om att det kan gå bra senare i livet trots en utsatt barndom. I dag är hon själv förälder. Hon har längtat efter att skapa den familj hon inte haft, men har samtidigt varit rädd för hur hon ska vara som mamma – ingen hade visat henne vägen.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #261