Situation Sthlm
Säljare #144

"Det är mycket rörelse och går bra att sälja"

Publicerad: 2022-04-01 08:09:40 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Olsson

I väntan på en ordinarie säljplats, har Line Finnilä tre vikarieplatser i Vällingby, Farsta och Solna. Hon har inte testat att sälja i Solna ännu, men i Farsta och Vällingby ”är det mycket rörelse och går bra att sälja”.

Första veckan som tidningssäljare avklarad.

– Jag har ju vetat i många år att det går att sälja tidningen. Men först förra veckan gjorde jag slag i saken. Mycket bättre än att bomma eller andra tillvägagångsätt.

Vad pratar kunderna med dig om?

– De blir mest att folk pratar om sina egna svårigheter, om typ sin alkoholism eller sin bortgångna make eller maka. De kan kanske relatera till en annan som också har det svårt i vardagen.

Tantolunden

Min plats #292

Publicerad: 2022-03-22 10:12:40 Av: Text: Maria Hagström Foto: Magnus Sandberg

Situation Sthlm-säljaren Rainer Urmann är en ”bergman”. Han gillar att det finns platser som ser vilda ut i Tantolunden. Hit kommer han för att få ro, minnas sin fru och samla färgstenar.

Jag har bott på Sankt Paulsgatan i nästan 30 år. Tanto är den viktigaste platsen i området, förutom Mariaberget, som jag går till om jag är dålig eller har själaångest. Det finns luft här. Naturen mitt i stan. Och det finns urberg, kolla här vilken otrolig plats – det ser vilt ut fortfarande. Jag är en bergman. Jag är österrikare, kommer från Salzburg. När jag tittade ut genom fönstret såg jag en 2 400 meters bergkam när luften var ren. Där uppe såg man ända bort till italienska Alperna.

Jag och min nu avlidna fru brukade gå till Tanto när hon var mycket sjuk, när hennes alzheimers blev värre och värre. Hennes metadonmottagning 44:an ligger här i närheten. Jag vårdade min fru själv i sex-sju år innan man erkände att hon hade alzheimers. Då flyttade hon till ett hem och man lovade att jag kunde komma och sova hos henne, att hon kunde sova hos mig, vi kunde ta promenader när vi ville – allt var lögn. Och jag får ingen efterlevnadspension. Jag var gift med henne i 38 år.

Hon dog i somras och jag har inte haft tid att sörja riktigt. Men i Tanto hade vi fina upplevelser. Vi plockade blommor, en här och där. Vandrade runt, tittade på hundarna, badade och samlade färgstenar. Vi var stensamlare. Trädens rötter driver upp de fina stenarna.

Jag samlar här nu också. Jag knackar, slipar och putsar dem och gör ringar och amuletter. Jag ger bort i present och på 90-talet sålde jag. Nu har jag så mycket råmaterial! Jag har hållit på med det i 30 år. Men det var när jag som 17-åring reste till Indien för första gången som jag blev betuttad i fina stenar. Då blev jag torsk så att säga. Jag har rest mycket och har stenar från olika platser. Den finaste jag har hittat i Tanto är en blå kalcit. På sommaren glittrar den.

Stockholms Centralstation

Centralt på centralstationen

Publicerad: 2022-03-22 09:51:15 Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Stockholms Centralstation är det första mötet med staden för den som reser hit per tåg, eller det sista, för den som reser härifrån. Här är tid, förvaring och möjligheten att använda dusch och toalett viktiga funktioner. De 120 klockorna är synkade via en tidsserver, den stora klockan ovanför reseinformationen det största järnvägsur som tillverkas. Att duscha kostar 40 kronor, att använda någon av de 28 toaletterna kostar 10 kronor. Och det vanligaste som glöms kvar i någon av de 1 200 förvaringsboxarna är kläder.

Ovanför de grönaktiga tavlorna med information om avgående och ankommande tåg sitter Centralens största klocka. En kronjuvel med diametern 1,25 meter, upplyst av ett pärlband av dioder runt om. Det är den största analoga klocka som finns av modellen järnvägsur, tillverkad av Westerstrand Urfabrik i Töreboda.

Under klockan står SJ:s kundvärdar Patricia och Siv i neongula västar. De har jobbat på Centralstationen i 30 år, först i biljettförsäljningen och nu som mobila hjälpenheter för tågresenärer. De utgår alltid från stora klockan och rör sig sedan runt på stationen och ut på perrongerna. De säger att tiden är viktig för den som ska iväg.

– Folk är mer stressade i dag och tittar på klockan hela tiden, den stora klockan syns bra från långt håll. De vanligaste frågorna vi får när vi står här är var toaletterna finns och var förvaringsboxarna och Pressbyrån ligger, säger kundvärden Siv.

Resenären Erika O´Neill ska till Gävle. Ett ställverk har brunnit och många tåg måste dirigeras om. Hon får hjälp av kundvärdarna att hitta en alternativ väg. Det blir via Falun och tåget går från en annan perrong. Tiden är knapp, hon tittar på den stora klockan och på sin mobil.

– Jag hoppas att jag hinner köpa lunch som jag hade tänkt innan tåget går, jag måste skynda mig.

Det är Trafikverket som ansvarar för drift och underhåll av de flesta klockor i vänthallen och på perrongerna. Eller ur, som de mer korrekt kallas. Totalt finns det ungefär 120 stycken ur på Centralstationen och alla har ett kretskort. De styrs antingen via pulser som skickas från ett huvudur eller av ett nätverk med en tidsserver som synkar klockarna så att de visar samma tid. Tappar en klocka kontakt med nätverket har den en inbyggd tidbas som gör att det fortsätter visa tiden ändå. När kontakten återkommer synkroniseras tiden mot tidservern. På en normallång plattform är det 30 meter mellan uren. Är plattformen väldigt lång kan det vara 80 meter emellan. Och på perrongerna har alla klockorna fågelskydd – pinnar i metall eller plast ovanpå, så det är omöjligt att landa där. Klockorna byts ut vartefter, de senaste satte Trafikverket upp förra året och de finns på spår 13 till 16. Att uren har svarta streck på vit botten säger tillverkaren i Töreboda beror på att vi uppfattar tiden snabbare då än om det är siffror. Därför lämpar de sig för järnvägar där exakthet gäller. Det var för övrigt järnvägen som tvingade fram att hela Sverige fick enhetlig tid 1878 och på Centralen har det funnits klockor sedan stationen byggdes 1871.

På perrong 12a står köksmästaren Alessandro Funes och väntar på tåget till Eskilstuna för vidare färd till Tällberg. Han är ute i god tid, alltid en timme innan både när han flyger eller åker tåg.

– Klockorna på perrongerna är lätta att se, jag kollar på dem hela tiden när jag står här. Det är enklare än att ta upp mobilen ur fickan varje gång.

Läs hela reportaget i Situation Sthlm #292

Eric Palmqwist

Tröstare

Publicerad: 2022-03-15 13:45:45 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Johan Bergmark

Med skivan Värmen avslutar Eric Palmqwist en trilogi. De tidigare skivorna handlade om vägen ur ett missbruk och om en skilsmässa. Värmen handlar om tröst, att acceptera livet som det blev, att inte slåss mot det. Den är hans ”Star Wars 1”. Nästan alla 300 orange DIY-vinyler är redan sålda.

På väggen bakom Eric Palmqwist i lägenhet söder om Söder där han just klickat på Zoomlänken, hänger en inramad svartvit bild av Neil Young. Bredvid den en gammal informationsaffisch från 1970-talet: ”Spriten ökar olyckorna”.

– Man såg lite annorlunda på saker och ting då – den ökar lite olyckor bara…

För en stund sedan klev han av det finska gåbandet – ”det är stort som fan, ett sånt där som står på gym” – han köpte för royalties han fick för en hitlåt han hade i Tyskland 2008, ”jag skriver ju till lite andra artister ibland”.

– Den var lite girl-band-style, väldigt långt från det jag gör själv – de var som Tysklands Spice Girls, tror den kom topp tre där. Jag kunde leva på det i ett halvår, typ. Jag köpte en stor tv också, för det var fotbolls-EM det året.

24 februari kommer Värmen – den sista delen i den trilogi som inleddes 2019 med skivan En halv gris kan inte gå och följdes upp året efter med Hej då. De båda skivorna avhandlade i tur och ordning vägen ur ett missbruk och en skilsmässa. Vad kommande skivan Värmen handlar om har inte Eric Palmqwist riktigt konkretiserat för sig själv ännu.

– Nån frågade vad den här handla om. Jag tänkte att den handlar om psykisk ohälsa eller om människor som haft det svårt. Men jag kom på att det kanske också är min ”Star Wars 1”, alltså fyran. Jag sjunger ju mycket om barndom och barnet i oss.

Tröst är ett återkommande tema – att finna tröst i det som blev, se med milda ögon på den människa man är nu och ta sig vidare i livet med de erfarenheter och insikter som framlevts.

– Precis. Att acceptera det i stället för att slåss mot det. I och med att jag varit i sånt mörker så länge tidigare i mitt liv så har jag utvecklat annat. En liten hyllning till det, att ha öppnat dörren till ett stålbad så har man nu med sig nåt annat att använda i livet till nån annan dörr.

Winston Churchill beskrev sin depression som en svart hund som gick vid hans sida, ibland intill honom, ibland bakom honom, men alltid i hans närhet.

– Det är väldigt bra beskrivet. Man blir aldrig av med den riktigt. Jag har sett det lite som att en svart fågel flyger in i huvet på en och inte vill lämna, sitter och pickar. Nu för tiden – oftast i alla fall – så brukar jag säga: ”Du får flyga vidare, jag har inte riktigt tid”. Men ibland har den vassa klor och blir kvar, då får jag hoppa upp på löpbandet.

Efter sex och ett halvt års nykterhet – den tideräkningen börjar en månad innan hans dotter föds – har han blivit väldigt mycket bättre på att ta hand om sig.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #292

Löpning

Hitta till stigar för trailrunning

Publicerad: 2022-03-02 13:33:39 Av: Text: Maria Hagström Foto: Jonas Cramby

Skogen är ofta närmare än man kan tro. Även i en storstad som Stockholm. Det vill Annika Strandin Pers och Maja Lagerqvist visa med boken Trailrunning Sthlm. Det är en guide – med text, foton och kartor – till terrängspår och vandringsleder som ligger max en timmes bilresa från Stockholms innerstad.

De är båda forskare i kulturgeografi och tar med traillöparen in i några av landskapens och platsernas intressanta och ibland udda förflutna. Trailrunning, som innebär att springa på skogsstigar, menar de är en upplevelselöpning i vardagen. Det krävs fokus i nuet för att inte snubbla över stenar och rötter och författarna vill att Stockholmaren ska upptäcka fler löpstigar från Mörkö i söder till Märsta i norr.

Krönika: Ulf Stolt #292

I väntan på cyklisterna

Publicerad: 2022-03-02 13:27:25 Av: Ulf Stolt

Det är lite obegripligt att det profilerat sig mot just kundgruppen landsvägscyklister, med tanke på att det ligger väl insmickrat på en bakgata på Södermalm, men fiket där mellan filmbolaget, bilfirman och trumbutiken har det.

Och några gånger har jag faktiskt sett gubbgäng med Eddie Merckx i drömfångaren som sitter där vid något av uteborden och pustar ut i sin glåmiga lycra och längtar bockstyren och landsvägsmil som susar mot däckgummit. Dock helst sommartid. Bra spellistor. Mycket The Beatles senast. Obegripligt egentligen hur bra de var, hur bra låtarna var, hur bra de sjöng och spelade, hur först de var och skapade mycket av det vi i dag har som ramverk för hur vi förhåller oss till pop- och rockmusik.

Som jag satt där pingade telefonen till, en flash att nån klunsgök twittrat – med anledning av Neil Youngs retirerande från Spotify i protest mot Joe Rogans podd – att Yoko Ono hotar med att lägga upp sin musik på Spotify om de inte tar bort Rogans podd. På tal om The Beatles. Och att gå sin egen väg. Dadaisten Yoko Ono – som jag och fotograf Sandberg mötte på Götgatan en gång för ett antal år sedan, bärande på en trave hattaskar på väg mot en parkerad svart limousin.

Ett Fluxus-verk så gott som något. TV-apparaterna där på fiket står alltid på utan ljud, visar oftast något giro som trampar sig uppför en bergväg, en närmast obegriplig och ljudlös pantomim på två hjul med begeistrade åskådare som springer i vägen och följebilar och kameramän hängande vårdslöst bakpå motorcyklar och budskap och hälsningar till cyklisterna klottrade på vägbanan med färgglada kritor. Begriper aldrig vem som leder. Eller att de vågar åka så tätt i klunga nedför berget sedan.

Senast jag var där hade min bordsgranne – sedan långt före pandemin tillhör förmiddagar och eftermiddagar här de flyktiga kontorsnomaderna, lunchtimmarna de med fasta arbetsplatser i närheten som behöver äta – sin hund liggande bredvid sig på en hopbylsad jacka. Liten och brunsvart. Blank i pälsen. Tyst. Orörlig. Låg bara där på jackan och sov medan matte och hennes kollega, en jämnårig man med gles skäggväxt och politiskt korrekta dekaler på datorn, diskuterade huruvida hennes samboavtal var att räkna som tillräckligt skyddande i det nu uppkomna läget. Lyssnade halvhjärtat. Skrev mest. ”Eight days a week”. Hunden rörde lite på sig, hoppade ner från bänken, tog några steg under bordet, vände tillbaka igen och lyftes upp av matte och lades tillbaka på jackan.

Det slog i dörren. Ett sällskap på en handfull personer kom in och började skrapa med bord och stolar för att ge plats åt alla och snart satt de där med sina måltider och servetter och bestick och begick lunch. Ytterligare ett mindre sällskap kom in. Kikade runt. Tyckte det såg fullt ut, var på väg att vända. När hon i kassan kom runt hörnet och tittade vänligt men uppfordrande över borden och lät blicken svepa över oss som suttit där hela morgonen, på våra sedan länge urdruckna koppar och ekande tomma assietter. Jag kollade klockan. Några minuter i tolv. Mina bordsgrannar slog ihop sina datorer. Jag gjorde detsamma. Likaså de två unga männen på borden bredvid varandra mittemot. Dags att stämpla ut och lämna plats. I väntan på cyklisterna.

Briljant

Malin Larsson

Publicerad: 2022-02-28 09:19:30 Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Malin Larsson på Alviksskolan lät eleverna läsa säljarnas texter i Situation Sthlm och skriva egna. Hon har tidigare fått Svenska Akademiens svensklärarpris.

– Jag börjar alltid mina lektioner med att läsa högt ur en bok, den blir sen utgångspunkt för våra samtal, tankar och det eleverna skriver.

– Eleverna delar sina texter med varandra, läser högt för kompisen bredvid. Det är viktigt att de vågar höras och säga vad de tycker, tänker och känner i klassrummet, då växer de som människor. Vissa tycker att det är läskigt till en början, men förr eller senare lossnar det.

– Vi läser inte böcker i den vanliga ungdomsgenren utan litteratur som väcker tankar. ”När vi inte hade nåt” är till exempel en bok som handlar om utanförskap och hemlöshet. Efter den läste vi vidare om utsatthet, sociala experiment och säljarnas texter i Situation Sthlm. Det mynnade bland annat ut i dikter som vi skickade till tidningen.

– Jag ger inga vanliga läxor, i stället vill jag att de ska komma förberedda i tanken till lektionen. Ibland skickar jag ett Youtube-klipp innan med en skrivuppgift där jag vill att eleverna ska tänka ut vad de ska skriva om, frågor de ska ta ställning till. Värma upp tankarna.

– Det är fantastiskt att få jobba med ungdomar. Jag har min egen tonårstid så nära i hjärtat och vet hur roligt och svårt det var. När jag gick förbi en elev som stod med sina coola polare så hörde jag de andra fråga honom: ”Är hon sträng eller?”. Då svarade han: ”Nej, hon är bestämd”.

Krönika #291

Det krävs en by

Publicerad: 2022-02-15 13:33:47 Av: Text: Maria Hagström

Det var då självaste fan att en ska behöva vara så självständig hela tiden. Kånka och slita och tänka och bära. Svettas och svära. Att det anses bra, att det är mot självständighet en ska sträva. Med stort självförtroende och förhoppningsvis en vettig självkänsla. Jag kan själv. Visst innebär det en frihet, att inte vara beroende. Visst är det sjukt tillfredställande att själv kunna fixa. Men är det nödvändigt när det finns andra? It takes a village…

Jag är självstående. Det är så vi brukar kalla oss, vi som har skaffat barn på egen hand. Vi är inte ensamma, vi är bara själva. Men vi är ganska många. Det bor fem stycken på min gata. Ännu fler i min stadsdel. Det verkar vara ovanligt hög koncentration av oss i Hägersten, kvinnor som har tänkt ”bättre själv än aldrig”. Eller ”bättre själv än att vänta” eller kanske i vissa fall ”bättre själv än med en idiot”.

Det är en fin ”community” vi har i byn. Vi stöttar vid sömnbrist, negativa gravtest och kräksjuka. Vi ger tips om pulkor och jämför barnens höstblåsor. Vattnar blommor, lånar saker, ärver plagg. Promenerar i snöslask och sommarsol. Bjuder på en fika eller på vår ofullkomlighet. För mycket skärmtid, för ofta halvfabrikat, för många genvägar. Men mycket kärlek.

Sedan jag fick min son har jag fått lära mig att be om hjälp, svälja känslan av att vara till last. Ibland fastnar frågan i halsen, men om jag hostar upp den så brukar det gå bra. Folk gillar att vara behövda. Och jag behöver barnvakt ibland, jag behöver någon som hämtar stolen jag köpt, jag behöver människor som hjälper mig ombord på tåget. Det är ett jävla jobb att få ombord barn, barnvagn, resväska, ryggsäck och sig själv. Senast skulle min mamma hjälpa mig.

Tåget stannar en kort stund i Övik och mamma var rädd att hon inte skulle hinna av och då tvingas åka till Kramfors. Man kan ju ha bättre saker för sig. Hon fick skynda sig när visslan tjöt. Men det gick fint. Hon skulle inte hamna i Kramfors och jag fick hjälp av en resenär att böka in vagnhelvetet i det obegripligt tajta bagageutrymmet. Det bankade på dörren. Bankade igen. Där ute stod mamma stressad och pekade på den stora ryggsäcken som vi hade glömt kvar på hennes rygg. Helvete! Där i fanns allt jag behövde för att överleva resan med min 16-månaders grabb. Plus dator, plus plånbok, plus viktigt. I nästa sekund börjar tåget rulla. Jag ropar ”nej nej nej!” och mamma springer efter. Tåget stannade inte. Men det gick ju ändå. En resenär erbjöd sig att handla mat, en annan gav bort blöjor och klämmisar, vi fick låna barnböcker och någon kom med en klase vindruvor.

Det var så fint. Det var i stil med tågresan vi gjorde när min son hade flera tänder på gång och jag gick fram och tillbaka med honom i famnen och spred ut skriken över tåget. Jag hoppades att han skulle somna. Det gjorde han inte. Men tillslut gjorde han det. Precis då ropade de ut i högtalarna att barnvagnen i vagn 2 måste flyttas till en plats som inte fanns och då var gråten nära. Några äldre kvinnor såg det och sa: sitt! De kändes som en superhjältepatrull där de for fram i tåget och kontaktade tågpersonal, kånkade barnvagn, plockade upp matrester från golvet och hämtade kaffe.  Folk kan vara så fina. Varför är det då så jobbigt att be om hjälp? Varför sträva efter att vara så självständig? När det krävs en by.

Huvudstan

Stockholm litterärt välskyltat i trettio år

Publicerad: 2022-01-31 10:19:06 Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Johan Olsson

”Det litterära Stockholm”, de emaljerade skyltarna med citat från böcker som beskriver en plats, fyller 30 år. En av de första skyltar som sattes upp är Astrid Lindgrens i Tegnérlunden. Klas Östergrens skylt vid porten till huset på Hornsgatan 29 C, där den lugubra lägenheten i Gentlemen låg, var den 76:e i ordningen och kom upp 2015. Totalt finns 79 skyltar.

– Vi får positiv respons på skyltarna – att de är roliga, inspirerande och ett oväntat inslag i stadsbilden. Och vi kommer såklart uppmärksamma på olika sätt att det är 30-årsjuileum, säger Anna Wåglund, kanslichef på Stockholms stadsbibliotek

Det är en jury av bland annat rutinerade bibliotekarier som föreslår nya titlar och skyltar och Anna Wåglund och biträdande stadsbibliotekarien har sista ordet. Var den åttionde skylten och de därefter ska sättas upp är inte klart än, men Anna Wåglund tror att flera av dem kommer att hamna i förorten. Just nu pågår dessutom ett arbete med att lägga in alla litterära skyltar i databasen Stockholmskällan, så att det går att se dem samlat digitalt, liksom var de finns för den som vill uppleva dem på plats.