JAG HAR EN likadan, eller i alla fall synnerligen liknande, höstjacka som Jack Kerouac har på en bild tagen av Allen Ginsberg, där han står på en gata i New York och tittar in i ett skyltfönster – tror det är till en bokhandel. Eller en dagöppen bar.

Keps på huvudet.

Anteckningsbok i högra framfickan som sticker upp.

Och den där lite undrande, milda, ömsinta blicken och utforskande ansiktsuttrycket som ville världen och livet och människornas livslust så oändligt och innerligt gott, att han var tvungen att skydda det från sig själv och linda in det i gränslösa mängder billigt vin och whisky.

Sjutton romaner. Fyra diktsamlingar. Och det sedan On the road efterföljande oket av att frambära en hel generations – och flera efterföljandes – yvigt formulerade längtan efter livsmening, att det egna livet till slut blev omöjligt att förhålla sig till.

Levern massakrerad av alkohol.

Blodkärlen i matstrupen gav till sist vika hemma hos mamma i Florida, han dog morgonen efter på St. Anthony´s hospital i St. Petersburg – de borttappade tingens helgons sjukhus.

"Den enda valutan är deras rasande hänsynslöshet"

Två månader tidigare hade den första människan satt sin fot på månen.

JAG HAR OCKSÅ en anteckningsbok i högra framfickan med en penna ditklämd över pärmkanten. Det finns bara en enda anteckning i den, det står ”den enda valutan är deras rasande hänsynslöshet”.

Oklart när jag skrev det.

Oklart även varför. Och till vad det är tänkt att användas. Förmodligen ingenting. Antagligen bara något jag tänkte att jag kunde få användning för om jag skrev ner det när det nu dök upp i minnet – för att det lät som någonting jag skulle kunna få användning för någon gång, i något skriftställande sammanhang.

Men vilka deras är det som åsyftas i meningen? Och varför är de rasande? Och hänsynslösa.

Har jag varit på Vasamuseet? Rosenbad? Fylkingen?

AV NÅGON ANLEDNING är det roligare att ställa sig frågan ”Vem är Okkert Brits?”, än att googla fram svaret.

Fullmåne. Så gott som. Någon envis percentil dröjer sig kvar.

Borta vid Gullmarsplan ljungar blåljus upp mot natthimlen, nere mellan träden står en taxibil med ena dörren öppen, längre nerför kvarteret på höger sida kommer två enträgna kroggäster hemvändande.

En gång för längesen kände jag en kille som kunde jonglera. Han dog i aids.

Om man spelar kontrabas i en timma och tjugotvå minuter varje dag i tjugo år så har man lyckats skrapa ihop 10 000 timmar – tiden det anses man bör lägga ner på någonting tills man kan säga att man behärskar det.

Jag kanske hinner. När Jack Kerouac spelade in albumet Blues & Haikus i New York 1958 – läste dikter ackompanjerad av saxofonisterna Al Cohn och Zoot Sims – blev han ledsen och grät när musikerna inte ville gå och ta ett glas med honom efteråt. Han hade drygt tio år kvar då. Tänk om han vetat. Eller de. Att det var tiden han fått sig tilldelad Första sidan i anteckningsboken: ”Den enda valutan är deras rasande hänsynslöshet”.

Inser nu. Det handlar om sekunder.

Om tid som obönhörligt rör sig. Bort ifrån oss.