Vissa är uppklädda, andra har spindelmannen på tröjan och Huntrix på kepsen. Ryggsäckarna ser ungefär likadana ut. Det gör inte bagaget. Vissa bär på sånt som inte syns.

Min son klagar på att väskan är för tung. ”Vad finns det i egentligen?” undrar han. Klädombyte, äpple till mellis, vattenflaska, tofflor och regnkläder. Han tittar upp på den klarblå himlen. ”Det kommer inte regna i dag!”

Man vet aldrig. Det gäller att vara förberedd. När som helst kan de mörka molnen komma.

Han ställer sig i ledet.

”Gör alla dagar till godisdagar.”

28 barn på rad bakom en fröken med en färgglad skylt. Första dagen i skolan -
deras första riktiga plikt i livet. Inget de själva har valt. Det är en högtidlig stämning på gården. Sexåringarna tågar in genom dörren, slänger stolta och oroliga blickar mot föräldrarna som ser sina barn gå in i framtiden.

Där ska de lära sig räkna och skriva. Hur samhället fungerar. De får svara fel, sudda och försöka igen. Den som inte klarar uppgiften ska få hjälp.

28 barn. Om min son en dag blir statsminister har han redan sin viktigaste reform klar: ”Göra alla dagar till godisdagar.”

KVAR STÅR FÖRÄLDRARNA och försöker hålla fast i navelsträngen. Inte klippa än. Bara ett litet jack. Om några veckor ska vi tåga in i samma byggnad för att rösta. Använda vår medborgerliga rätt och göra ett val. En högtidlig stämning. En känsla av att räknas och få utöva den lilla makt vi har. Om det vet förskoleklassen inget. Inget om partiledardebatter, löften, pajkastning och förenklingar. Budskap och krav. Göra rätt för sig. Alla rätt. Sköta sig. Bli hårt arbetande människor som ställer väckarklockan varje morgon. De kan ännu inte läsa alla ord om vilka som räknas och vilka som räknas bort.

I valrörelsen talas det mycket om att människor ska bära sitt eget ansvar. Mindre om hur olika tungt vi bär.

BARNEN TÄVLAR I kapp över den soliga skolgården: ”Jag är bäst!” Politikerna tävlar om röster: ”Vi är bäst!”

På väg hem pekar mitt barn på valaffischerna längs vägen, undrar vad det står. På en bild läser jag: ”Mer pengar till klassrummen. Vi tar ansvar för skolan.” Min son lyser upp. ”Jag går ju i skolan nu!” På en annan affisch läser jag: ”Bygg vackert – nej till betonglådor.” ”Dåligt!” utropar min son. ”Jag vill ha skyskrapor.”

Han önskar hus som når ända upp till molnen. Om, när, molnen kommer. Förr eller senare kommer det att regna. Då hoppas jag att han är förberedd med en bra ryggsäck. Och om han glömt regnkläderna, att någon låter honom komma in under paraplyet. Också den dag han gjort fel.