”Jag visste inte hur man spelade ett basic swingkomp”
NÄR TUVA BERGENHEIM var fyra år fick hon ett litet elektroniskt trumset av sin pappa, men såg det mest som en leksak och behandlade det därefter. Pappan brukade knacka marschrytmer i bordet när hon var liten ”som jag diggade till”.
– Han hade nån typ av krossad barndomsdröm om att bli rocktrummis som han försökte leva genom mig.
Hon hade sina trummor, spelade när hon hade lust, men när pappans tjat om att hon skulle öva avtog, när han lite gav upp på henne, ökade hennes intresse.
Och så kom den där kvällen när hon var tolv år och de såg filmen Whiplash tillsammans.
– Jag visste inte att man kunde göra så på ett trumset, jag blev helt tagen.
Efter filmen skulle hon lägga sig, pappa kom in för att säga god natt. Innan han gick ut ur rummet frågade hon sin pappa om han trodde hon kunde bli lika bra trummis som han i filmen.
Han svarade nej. Hon frågade varför. ”Du övar ju inte”.
– Det tände nåt inom mig, jag ville bevisa att han hade fel. Så under ett år, varje dag, övade jag på trumsolot från slutscenen, plankade det. Ett år senare kallade jag in pappa i garaget och spelade för honom.
För henne var det ett stort moment att spela upp för pappa och visa att han hade fel, och det ökade intresset hängde kvar, hon övade mer och mer och till gymnasiet sökte hon till Södra latin. Med samma trumsolo.
