MÄNNISKOR STRÖMMAR UT från Mariatorgets tunnelbana. Med takeaway-kaffe i händerna och poddar i lurarna skyndar de vidare. Som om det inte står en två meter hög drake utanför konditoriet.

De ser inte att det fortfarande lever vilda monster i Stockholm. Vid fontänen svävar ett spöke som livnär sig på folks avundsjuka och illvilja. Utanför Rival står en 120 kilo tung varelse med snabel och horn som, om den blir uppretad, kan rulla ihop sig och attackera.

En osynlig fauna. Men jag ser.

"Lillchefen ger mig uppgifter att utföra"

Jag vinklar telefonen så att ingen kan se skärmen. Sänker volymen så ingen ska höra den dramatiska musiken. Kastar en Great Ball. Great throw! Det är bra, men vi är kvar på nivå 34. Seths mamma Stina är på 35. Och de fångade en Mewtwo innan vi gjorde det. Jag gillar inte att ligga efter.

Men jag är sen på bollen. Tio år efter hypen. Då såg jag genom kontorsfönstren hur folk samlades i ett gathörn på Timmermansgatan. Gång på gång. De stod i en klunga, fånstirrade på sina telefoner och väntade. Jag skrattade åt dem. Seriöst liksom, vuxna människor.

Många kanske tror att jakten inte längre pågår. Men jag har ett uppdrag. Ett oavlönat extrajobb. Lillchefen ger mig uppgifter att utföra under min vanliga arbetsdag. ”Försök fånga en sällsynt pokémon åt mig”, säger sexåringen. Jag dubbelarbetar. Som om jag inte redan gjorde det.

Han har utsett mig till sin assistent. Han säger att jag är den bästa han har. Och jag vill gärna bli befordrad, från assistent till åtminstone mellanchef.

På Google Maps kollar jag vägen till adressen där jag ska göra en intervju om svensk narkotikapolitik. Jag lägger telefonen i fickan och börjar gå, men jag vet att jag har en följeslagare. Den är grön och har taggar och snurrar intill mig på Sankt Paulsgatan.

Snart plockar jag upp mobilen igen. En helt annan karta lägger sig ovanpå den stad jag känner. Platser får nya betydelser. Jag går inte längre alltid från A till B. Jag upptäcker minnesplaketter och skulpturer. Monstren visar mig dem. Ett gathörn är inte bara ett gathörn när det kan finnas en Snorlax där.

Jag vet hur det ser ut. Ännu en person som stirrar ner i sin telefon. Men jag försöker inte stänga ute staden, jag har telefonen framme för att hitta den. Eller så är det just det man säger när man fortfarande ligger på nivå 34.

Ett gult gym tornar upp sig över Mosebacke. Lockar på mig. Jag kollar klockan. Om jag skyndar mig har jag tid för en omväg innan intervjun. Några digitala mynt till lillchefen innan jag tjänar riktiga pengar.

Det finns andra. Vuxna som ser staden som en spelplan. Kanske kvinnan med matkassar som plötsligt stannar på trottoaren. Eller mannen som dröjer sig kvar vid en staty. Och Stina som gör fångster när hennes son somnat.

Jag gör mer än lillchefen ber om. Assistenten har börjat bedriva egen verksamhet.

Det började som ett sätt att umgås, få ut sexåringen på promenader och äventyr. Men han är i skolan nu. Och det står en Pikachu två kvarter bort.