Det bullrar från en borr på gatan utanför vävstudion i Hägerstensåsen som Vega Määttä Siltberg delar med tre andra i konstnärsgruppen Studio Supersju. Genom skyltfönstren ser man rakt in på hantverkarna och hantverket som pågår där inne. Hon går bort och skjuter till dörren, stänger ute bullret. Och på väg tillbaka passerar hon den vävstol hon använde för att väva de totalt tolv mattor som utgör konstinstallationen ”City Sky” på Sergels torg i sommar.

– Mattorna används i samband med föreställningar på scenen, funktionärerna bär dem ut och in. Det blir både trevligare att sitta i trappan, plus att de färgglada mattorna – och så har jag tänkt lite – ska locka dit människor när de ser dem, att de förstår att nåt snart ska hända på scenen när de läggs ut.

– Varje matta är två meter lång. I stället för att göra jättelånga mattor är det mer flexibelt att de går att flytta runt. Nio av mattorna är långsmala för att passa att läggas ut i Sergeltrappan, tre andra mattor är lite större, mer rektangulära, de kan ligga nedanför scenen om det till exempel är en barnföreställning, eller användas på scenen.

Varje matta är unik. Handvävd. Men blå är den dominerande och genomgående färgen i alla mattor. Tanken är att den färgen ska spegla himlen som den kan se ut en solig högsommardag när man ser upp på den.

– Många upplever staden och området kring Sergels torgs som grått, staden som grå och betongig. De starka färgerna ska ge känslan av att det finns mycket liv i stan. Att det händer mycket där. Färgerna symboliserar det också – allt som är bra och spännande med stan.

Vega Määttä Siltberg har alltid gillat det grafiska, svartvita mönstret på Sergels torg, och mattornas färger passar bra till det.

– Jag har mycket rött i mattorna också. Jag tycker att Kulturhuset liksom är rött, deras text är röd. Sergels torg för mig är svart, vitt och rött.

Hon fick uppdraget av Kulturhuset förra hösten, hon började väva i februari och lagt ner ungefär hundra vävtimmar på att få de tolv mattorna klara.

– Det är bomullstrasor i mattorna, klassiskt trasmattematerial. Allt material är antingen spill från industrin eller begagnade hemtextiler. I min konstnärliga praktik använder jag bara begagnat material.

Att hitta mycket tyg i samma färg är en utmaning när man arbetar med enbart begagnat material. Men hon hittade en liten fabrik i Dalarna som köper in spill från en lakansfabrik i Europa som klipper av stadkanterna på sina vävar, de blir som långa remsor. Företaget i Dalarna köper sedan in remsorna och färgar dem.

– Sen har jag gått runt på secondhandaffärer i Stockholm och köpt gamla lakan och sånt som jag klippt sönder och vävt med för att få in andra färger.

Det tar tid att leta tyger och färger, men det är något hon alltid gör eftersom hon bara använder begagnade textiler och material i sina verk.

– Det är en sån där stående grej att jag går runt och kollar på secondhandaffärer eller andra ställen där jag kan hitta spillmaterial. Det är nåt av det roligaste – att va på jakt, att jag vet vissa ställen där det finns hemtextiler, fula mönster på barnlakan men som när man sen river sönder och väver med det blir jättefint. Att jobba med begagnat material innebär också en tydlig och given begränsning – man måste finna ett sätt att göra det man ska med det material man får tag på.

– Jag får en massa idéer och inspiration när jag letar efter och ser materialet – vad har det för kvaliteter, vad kan jag göra med det? Det är en bra ram för mitt konstnärskap, det får mig att komma på saker. Mitt sätt att arbeta på utgår alltid från materialet jag hittar, vad jag kan göra med det, vilka kvaliteter jag ser i det. Jag börjar i en annan ände med min process.

När Vega Määttä Siltberg gick andra året på Konstfack fick de en uppgift att göra ett projekt på temat aktivism. Hon blev först irriterad, men hittade sedan ett sätt att få in det hon brydde sig om och såg som viktigt – hållbarhet, miljön - i ett verk där hon jobbade med begagnade textiler. Vävningen kom lite senare.

– Jag tyckte alltid att vävning var ganska svårt att förstå, bindningslära är svårt, väldigt matematiskt, tekniskt. Att förstå hur trådarna binds samman och hur det man väver blir ett mönster som man vill. Det var en hög tröskel, inget jag fastnade för direkt. Hon gjorde sitt examensarbete på Konstfack med en stor väv av vass.

– Då råkade jag komma in på vävningen, jag tror det var det som var nyckeln. Att jag hittade ett projekt jag var intresserad av att genomföra och det råkade innehålla vävning. Och det fick mig att verkligen lära mig vävningen på ett annat sätt. I juni kommer det också att vara workshops i vävning på Sergels torg, på Skärholmens torg och på ytterligare en plats som inte är bestämd ännu. Det kommer att finnas tyg där och tanken är att man på varje plats ska väva ett verk, med tekniken rya, i en ram som mäter 120 gånger 120 centimeter, som senare i sommar ska visas på Sergels torg.

– Tanken är att vem som helst som går förbi på torget kan vara med och väva. Och vi ska bara använda begagnat material. Det kommer bli en stor rya som – förhoppningsvis – en massa olika människor varit med och vävt