FREJA HALLBERG, DRAMATIKER OCH REGISSÖR:

HÖGTALARE UNDER STOLARNA, i taket, bakom och framför publiken. Ljudet ska skapa illusionen av att en flock fåglar flyger över dem. Och att något kan hända var som helst. En känsla av ett yttre hot, precis som de sju personerna på scenen upplever.

– Jag tycker att det är ofantligt spännande hur människor påverkas av varandra och yttre omständigheter, säger Freja Hallberg som skrivit och regisserat pjäsen ”Fåglarna”.

Vi sitter på Teater Konträr på Östgötagatan, en scen för samtida teater som hon startade för fyra år sedan. ”Fåglarna”har däremot urpremiär på Dramaten.

Freja Hallberg har genom åren skapat mer än 50 föreställningar, både på små och stora scener. Hennes mål är inte att avsluta en tanke hos publiken, utan att påbörja en.

”Fåglarna” började sakta växa fram under en period när hon funderade mycket på upplevelsen av yttre hot. Det hade varit terrordåd i Europa och Sverige.

– Jag funderade på hur det påverkar folk. Till exempel väldigt konkret, som när nån gjorde ett konstigt ryck på tunnelbanan så blev folk på spänn.

Hon inspirerades också av en bok om relationen mellan demokrater och republikaner i USA och de djupa sprickor det kan skapa i familjer och på arbetsplatser, liksom av novellen Fåglarna av Daphne du Maurier och Alfred Hitchcocks film.

– Min pjäs är inte dugg lik filmen förutom att det är fåglar.

I pjäsen anländer sju personer till en tredagars disputationsfest. Men värden dyker aldrig upp. Inte heller de 23 övriga gästerna. Det är en brokig skara som inte känner varandra. De skulle bara stanna över helgen men blir fast i tusen dagar, medan fåglarna samlas i allt större flockar.

– Pjäsen fördjupar sig inte i vilket hot fåglarna utgör, utan mer i hur människor hanterar det och vad som händer i relationerna mellan dem. Man kan tolka det både som en utopi och en dystopi, en berättelse om hur människor försöker överleva och vad som behövs för att göra det.

De sju personerna går igenom en resa, både som grupp och individer.

– De har alla varit nån och haft ett sammanhang, men här ställs allt på ända. De försöker upprätthålla sin persona, men när en tid har gått är det som att det vanliga sättet att presentera sig inte betyder nåt längre.

I början funderar de på var de ska hänga sina nytvättade underkläder på tork: kan man göra det bland främlingar? Tusen dagar senare är det ingen som vet om de har underkläder längre, det är inte viktigt.

– Till en början är de ganska noggranna med vad som är okej att säga eller göra och hur man ska bete sig. De är extremt snäva då – och vidlyftiga på slutet. Gränser flyttas.

Också de moraliska gränserna. Till exempel när maten tar slut. Då ger sig två i väg för att plundra ett hus. De andra har hjälpt dem att komma i väg, men medan de väntar kommer de fram till att det är fel. De bestämmer sig för att inte äta maten.

– Men de tvingas göra sig själva besvikna och gå över sina moraliska gränser.

Värst blir det, menar hon, när de slutar prioritera gruppen och börjar tänka på sig själva.

– Ju mer vi repeterar får jag syn på att det är som en liten saga om hela samhället vi lever i, men att det är nerkokat till sju personer.

ÅTERKOMMANDE I PJÄSEN är behovet av konst. De sjunger, bygger installationer, leker nyheter och målar porträtt. I brist på instrument gör de musik med plastpåsar.

– Min övertygelse är att konst har betydelse för människor. Utan att ta del av konst, eller att göra konst, så finns det inte så mycket mening. Det blir ett torftigt liv.

I ”Fåglarna” bygger människorna upp en egen kulturell infrastruktur. I verkliga livet oroar sig Freja Hallberg för den som redan finns.

– Min analys är att vi har nått vägs ände på nåt vis. Jag säger inte att det är Tidöregeringen som har kapat och förstört, utan det har varit krympande resurser de senaste 40 åren.

Hon tar upp kulturminister Parisa Liljestrands tal om breddad finansiering och att kulturen ska stå på flera ben.

– Från mitt perspektiv så har det alltid varit flera ben, men att benen har kapats ett efter ett. Och nu har det gått så långt att det börjar märkas för allmänheten. Taken rasar in och stora museer och teatrar har inte heller råd med sina uppdrag.

På Konträr har ekonomin varit en ständig utmaning. Hon startade teatern för att hon saknade en fast scen i Stockholm för kontemporär teater. Programmet byggs utifrån konstnärliga idéer, inte utifrån vad som förväntas sälja flest biljetter. Men långsiktig finansiering saknades och verksamheten var beroende av tillfälliga projektstöd. När ett stöd som teatern räknat med uteblev tvingades de ställa in programmet.Ur krisen föddes idén om prenumerationer på teater.

– Vi behövde ett system som gav oss grundläggande förutsättningar. Det är väldigt vedertaget att prenumerera på annat, som Spotify, Netflix, tidningar och gym. Så vi testade.

Konträr är i dag Sveriges enda teater som säljer prenumeration i stället för biljetter.

– Prenumeranterna ökar. En del går på alla föreställningar och de flesta ibland. Vissa kommer aldrig hit, men de vill att Stockholm ska vara en stad där det finns en sån här teater. ■