Marieberg, sydvästra Kungsholmen, i det som numera benämns som tidningskvarteren.

Tidigare var detta en del av Dagens Nyheters tryckeri, numera är det två stora replokaler i rummen några korridorsvängar och låsta ståldörrar in från ingången på baksidan av DN-skrapan.

Lars Winnerbäck och bandet repeterar i den ena lokalen, vägg i vägg håller ljusteknikerna på med sina förberedelser inför kommande höstturnén – bilder på LED-skärmar ska synkas till låtar och klick, ljus ska sättas. Repetitionerna har pågått en vecka nu, de ska vara i de här lokalerna i ytterligare två veckor, sista veckan flyttar de till Subtropia i Botkyrka för en veckas samlad produktionsrepetition med hela scenbygget på plats innan de åker till Linköping för turnépremiär på ett utsålt Saab Arena 23 oktober.

Det är ungefär ett år sedan bandet senast spelade tillsammans, då som husband i På Spåret i tre avsnitt och sedan en kväll med Klubb Nypon – med ett antal inbjudna gäster på scenen – i Linköping i samband med utdelningen av det tionde Nyponet, Lars Winnerbäcks Stiftelses pris på 100 000 kronor till personer som berikar Linköpings kulturliv.

"Allt sitter i huvudet, inga fusklappar, ingen prompter, ingenting"

I december ska priset delas ut igen. Och Klubb Nypon återuppstå, är tanken. Men Lars Winnerbäck ligger lite efter i planeringen, det börjar bli dags nu att ringa runt och kolla upp gäster. Men han har haft tankarna på annat senaste tiden – nyligen släppta skivan Längtan till Våren och kommande höstturnén.

Lars Winnerbäck och de båda gitarristerna Carl Ekerstam och Staffan Johansson, samt Sandra Widman som sjunger kör, står bredvid varandra vända mot basisten Jerker Odelholm, trummisen Jonna Löfgren och Mikaela Hansson på keyboards som står på ett förhöjt podium utmed långväggen.

Bredvid Lars Winnerbäck ett gitarrställ med två elektriska och tre akustiska gitarrer. Bakom honom ett pingisbord med två hexagonformade racketar och en boll.

Han och bandet byter några ord efter varje låt. Om spelandet. Arrangemangsdetaljer. Kanske något rörande tekniken.

Med sig till repetitionen i dag har han ett grönt A4:a-papper med två kolumner med arton låtar i vardera kolumnen. Det är de 36 låtar de ska repa in. Turnéledare Krille Stråth – ”han har varit med sedan 1999, aldrig turnerat utan honom” – klipper remsor av papperet, låt för låt.

– Vi bränner ju inte av alla trettiosex i ett svep utan ett litet sjok i taget, jag brukar maila en kort lista kvällen innan så bandet vet att de här gör vi i morrn. Vissa låtar behöver vi spela igenom en gång, vissa fem gånger.

Dagen före var första gången de spelat sig igenom alla låtarna på listan. Nu handlar det om att nöta, se vilka som passar efter varandra tempomässigt, gå igenom lite övergångar.

– Men jag jobbar inte så mycket med övergångar för jag vill kunna hålla låtlistan spontan och öppen. Vi ska nästan kunna dra en lapp ur en hatt.

Vilket de ska göra kommande dags repetition. Då ska Lars Winnerbäck faktiskt ta med sig en hatt, i vilken de klippta remsorna ska placeras – ett sätt att testa att låtarna verkligen sitter i ryggmärgen.

– Jag känner ofta att det inte är spelandet jag går och är nervös för. Sen är det mycket teknik och själva exponeringen så klart, utsattheten på ett sätt, det är ju lite nervigt i sig. Men låtarna ska vi kunna.

Lars Winnerbäck sjunger med full kraft på repetitionen. Och han har inget notställ med texter på som stöd för minnet.

– Nej. Allt sitter i huvudet, inga fusklappar, ingen prompter, ingenting. Jag tänker att det är en del av grejen också – det där ska sitta i huvudet så länge det bara går, annars är man helt beroende av en massa hjälpmedel, och då försvinner den där spontaniteten. Och då har man satt sig fast i ett system.

För det är en del text att komma ihåg, många av hans låtar är synnerligen ordrika, en låt som ”Söndermarken” har tolv verser med nio strofer i varje vers.

– Men det är också bildrikt för mig. Jag har ju väldigt tydliga bilder av vad låtarna handlar om.

– Det har blivit mitt sätt att sätta texten, att va närvarande i den, veta hur den ser ut i mitt huvud. Det måste jag få in. Så jag måste va väldigt närvarande. Det är också väldigt skönt, för då släpper man en hel del annat.

Är det en del av kicken att stå på scenen?

– Ja, det tror jag. Att va helt i låten och förmedla den så som den var tänkt att förmedlas.

– Jag ser ju också en bild av mig själv som träder fram i det där, av ett liv i alla fall. Olika saker jag fokuserat på under åren. Ibland har jag varit inne i mitt eget mående, ibland handlar det om politik, om Sverige i stort, kärleksrelationer, uppbrott – allt möjligt som hör livet till.

Hans sångröst befinner sig fortfarande i ungefär samma register som den alltid gjort.

– Höjden håller jag faktiskt bättre nu, den har nog ökat i register ytterligare än gått tillbaka. Jag har aldrig legat så högt, kommit så högt.

Han har sällan haft några större röstproblem, körsången under åren i musikklassen på mellanstadiet satte sina spår – han andas när han sjunger och omedvetet tar i mer med magen än med halsen.

– Jag tar i allt jag kan på repen för att värma upp rösten. Jag är inte så orolig om jag blir hes, det gör inget om det blir lite skrovligt. Det är värst för rösten första veckan, sen blir det bara bättre och bättre. Jag sjunger rösten i form på repen.

Enda uppsjungningen innan spelningarna sker i logen precis innan de ska gå upp på scenen, då hela bandet rutinmässigt samlas och sjunger Persons Pack-låten ”Tusen dagar härifrån”.

– Då är jag på mitt absoluta max, då får jag testa hur rösten ligger till just den dan.

Lars Winnerbäck

Bor: I Oslo, har lägenhet på Södermalm i Stockholm.

Gör: Musiker, låtskrivare. Målar också, mest akvarell och teckning, en del akryl. Illustrerade barnbokenStig tittar ut2011. Gillar att spela pingis.

Aktuell: Med sitt femtonde albumLängtan till vårenoch en stor höstturné med premiär i Linköping 23 oktober. Spelar på en utsåld Avicii Arena 21 november.