Vasastan, fredag, tidigt i september.

Jonas Lundqvist kommer gående runt hörnet av kvarteret på motsatta sidan från där han bor och sneddar över gatan mellan de parkerade bilarna. Han har ett energifyllt sätt att ta sig fram till fots, stegisättningen är vinklad cirka fem i ett, med ett lindrigt energitapp i sidled med överkropp och armar.

Vilket kompenseras med en absolut färdriktning.

Det sitter ett reklamblad från en mäklarfirma upptejpat på portdörren, de söker objekt att sälja om någon i huset går i dylika tankar.

– Va fan sätter de upp sån skit för, det är ju hyreslägenheter här.

En akustisk gitarr vilar på soffan i vardagsrummet, en hänger på väggen, en elgitarr står i ett ställ på golvet, välbelamrade bokhyllor på båda sidor av det gläntade fönstret som vetter mot gatan, det står ett elektroniskt trumset utmed väggen bredvid soffan.

Jonas Lundqvist sitter på pianopallen med ryggen mot fönstret, kaffemuggen på klaviaturkinden av det vita pianot och askfat och cigarettpaket med tändaren liggande i är placerat vågrätt på de svarta tangenterna vid den lägsta oktaven.

Han har just avslutat sina tre schemalagda arbetsdagar i veckan i Stockholms Tennishall i Kristineberg där hans klubb TK Örnen – klubben är bokstavligen hans, han startade den 2011 – har bantider. Tisdagar, onsdagar och torsdagar varje vecka mellan sju på morgonen och två på eftermiddagen är han i hallen, tränar olika åldrar och olika nivåer av spelare.

Han beskriver hur dagarna i hallen kan se ut – hur han kommer dit och får skäll i receptionen för att han går in med skorna han har på sig utifrån, sedan gör de ändå hans kaffe som han vill ha den, det snackas om någon tennismatch som spelats. Sedan rullar dagen i gång.

 "Jag är så karaktärssvag så om nåt får klorna i mig så kan jag bli beroende av det på ett ögonblick"

– Jag skulle aldrig vilja leva på musiken, då får de en, då har dom klorna i en. Det är ju då det blir… jag har ingen stark karaktär, jag är så karaktärssvag så om nåt får klorna i mig så kan jag bli beroende av det på ett ögonblick. Om jag skulle leva på musiken skulle det va extremt ohälsosamt för mig. Jag skulle bara fundera på hur man håller i gång en sån karriär, var finns nästa peng att få? Jag skulle genast börja korrumpera mig själv och idén.

– Jag kan stundtals hata mitt jobb, det är inte det, men jag vet att det är det enda som gör att jag har fötterna på jorden. Jag måste göra det ekonomiskt. Och jag kan inte va så mycket i mitt eget huvud hela tiden.

Rollen som tennistränare tre dagar i veckan gör att han får fredag och måndag samt helgen fri, vilket i absoluta tal mejslar fram fyra heldagar i veckan då han kan ägna sig åt det som mycket av hans liv är organiserat kring.

Att vänta på att det ska hända, att musiken och låtarna ska komma.

– Jag har ju lagt allt annat åt sidan i mitt liv för att vänta på de stunderna. När det sen kommer är det… det finns ingen bättre plats i hela världen att va på. I de stunderna tycker jag om mig själv, att jag har en fungerande plats på jorden.

Han beskriver det som en plats av djup fokusering och total koncentration, liksom existerande utanför tid och rum. När han befinner sig i det flödet jobbar han med flera låtar samtidigt, omslagsidéer, texter, musik, försöker få så mycket gjort som möjligt.

– Jag kan inte ha mig själv med i hela den processen, det måste gå snabbt och intuitivt, inte tänka efter. När det sen är klart kan jag gå in efteråt och kolla på det med ”nyktra” ögon, det kan jag göra en vanlig dag. Det behöver jag inte va inspirerad för att göra, det är bara vanligt arbete.

Vad öppnar upp den platsen för dig?

– Nånting utifrån bara, jag hör nåt sägas eller jag läser nåt. Då är det plötsligt öppet. Där inne blir en vanlig mening väldigt stark, en så töntig mening som ”Jag saknar dig” betyder exakt just bara det. I den världen är allting sant. Där lever fortfarande riddare med svärd, det onda och det goda finns, man rör sig runt i det, i den gråzonen. När jag är där skiter jag i allt, då kan allt annat dra åt helvete.

Han beräknar att han i realtid befinner sig på den platsen sammanlagt ”kanske tre veckor vartannat år ungefär”.

– Det är så länge man kan leva i det också.

I slutet av oktober kommer Jonas Lundqvists sjunde skiva, Noll personlig utveckling. De åtta låtarna skrevs förra senhösten under tiden han befann sig på ett behandlingshem utanför Norrköping.

– Men jag bar på en hemlighet där, ingen fattade ju hur mycket jag satt på mitt rum och skrev. Vi hade luckor på fyra-fem timmar för egen tid där man skulle svara på en massa frågor, typ ”hur länge har du varit beroende” och sånt. Men jag hade en gitarr med mig så jag satt bara där och körde på.

Påverkade frågorna som du skulle fundera över låtarna du skrev?

– Ja, det tror jag. Men det var inga ovanliga frågor för mig. Att nån som jag till slut hamnar på behandlingshem, det är det mest vanliga i det gäng jag kommer från. På åttio- och nittiotalet var musik och kultur nånting dit många udda människor sökte sig, det var vår plats. Om du gick i obs-klass eller var en drömmare eller nån som var högljudd eller lågmäld, tyst, blyg, en mobbad, kanske en mobbare – alla som inte passade in sökte sig till musiken och konsten på nåt sätt.

Att växa upp i Göteborg i en undergroundscen och DIY-sfär med personer som bland andra Freddie Wadling, gav honom en känsla av tillhörighet, att det fanns en plats för en sådan som honom.

– Det var inga duktiga, fina, jättebra människor som jag växte upp med. Fina på sitt sätt, men… att det till slut blir lite behandlingshem och så, det är det minst ovanliga som hänt.

Han berättar att många av de personer han växte upp med inte går att få tag på alls i dag, några har slutat med musik, vissa flyttat ut på landet, somliga har dött.

"Så fort det finns en möjlighet för människor att tjäna pengar eller ta sig nånstans så skapar det en ängslighet"

I jämförelse har han klarat sig bra, kommit lindrigt undan.

Vi talar om band som blivit mainstream, som exempelvis Sonic Youth och Nirvana, att de var outsiders som från början enades och förenades i en subkultur.

– Det fina är ju när udda typer kommer med perspektiv som tilltalar många, det blir inte elitistiskt då utan säger bara nåt om många. Men då behöver man också varit nånstans i sig själv. Det finns utkanter i en själv man måste besöka för att ta med information därifrån. Det kräver nånting.

Han är helt ointresserad av ett enkelt och trevligt liv där ”allting är nice hela tiden, jag söker mig liksom inte till det”.

– För att skriva, för mig krävs det att jag spenderar väldigt mycket tid för mig själv. Och som beroendeperson är det ju det sämsta du kan göra egentligen. Men när man är själv har man kvar sin edge, sin kantighet, sina fördomar om saker och ting vilket inte är så utvecklande i sig, men då har konsten en stark riktning.

– Att umgås och va med i samhället och hitta på saker är väldigt bra för dig, men du förlorar också din skärpa.

Jonas Lundqvist beskriver sig själv som extremt impulsiv, har väldigt starka åsikter som också kan gå över väldigt fort.

– Det där pågår hela tiden. Jag kan år för år klanka ner på det och tycka att det är jobbigt att va sån. Men det är det som gör att jag kan skriva. Fast jag skrivit så länge har jag kontakt med den som är femton år i mig fortfarande. Jag vill inte förlora det, det är viktigt att ha kvar den, idioten inom mig själv.

Han känner inte att han behöver fylla på sin tillvaro med mera liv för att liksom hålla i gång skrivflödet.

– Jag är lite rädd för det där… man behöver inte göda det. Jag försöker snarare… jag spenderar mycket tid med att bara sitta på mina händer och andas mig igenom en massa saker.

– Det väcker ju frågor i en när man är på ett behandlingshem, kanske inte just där och då, men efteråt – hur blev det så här? Så försöker man ju dra lite linjer i sitt liv.

Ett liv där det för tillfället pågår en delvis ny navigering, som han upplever som både spännande och intressant.

– Men jag vill inte heller att utveckling alltid ska betyda att man blir en god människa. Noll personlig utveckling är ju en utvecklande tanke – ok, det händer inte mycket här, jag vet i alla fall det.

Nykterheten är en ständigt pågående process. Just nu befinner han sig i en fas där det pågår en hel del förhandlande med sig själv.

– Jag är ledsen att säga det, önskar det vore annorlunda. Men det är där. En besvikelse i mig att det finns det där, att det är så. Men det är ju ett lustigt gäng man tillhör… vi beroendepersoner är ju lögnare i grunden, liksom, som håller på. Jag har inte helt accepterat att det inte går, men jag vet att det är så. Det har varit lite skakigt här och där sen dess, gått på lite möten och är inne då och då i den världen.

– Framför allt har jag begravt mig i den här skivan, har haft nåt att fokusera på hela tiden. Jag kan inte riktigt svara på hur det blir nu.

Jonas Lundqvist flyttade till Stockholm 2009.

Den utlösande faktorn var att han träffade en kvinna och blev kär. Men just då var också den musikscen i Göteborg och den kreativa våg han ridit på sedan tidiga tonår med bandet Bad Cash Quartet urvattnad och avslutad. Jag frågar om han i jämförelse upplevde Stockholm som smalspårigt och ängsligt när han flyttade hit, han påpekar att det är jag som använder ordet ängsligt.

– Men Stockholm behöver också va ängsligt, det är här alla pengar finns, alla stora företag. Så fort det finns en möjlighet för människor att tjäna pengar eller ta sig nånstans så skapar det en ängslighet. Så det är inte konstigt att Stockholm är det.

– Jag tycker man måste va lite förlåtande mot Stockholm för att det är det. Det är inte lätt här, det är en extremt dyr stad.

Han gillade musikscenen i Stockholm när han flyttade hit, det hände framför allt mycket utanför stan.

– Lagerlokaler där det var rejv, svartklubbar, halvsvartklubbar, fram till 2014 upplevde jag det som en väldigt rolig period. Gitarrmusiken var ju ganska död. Men attityden fanns kvar i saker och ting från punken och diy och en undergroundvärdering.

Bad Cash Quartet hade splittrats några år tidigare, Jonas Lundqvist hade gjort en soloskiva på engelska under namnet Jonas Game. Sin första skiva på svenska, Så e de me de från 2012, spelades in i Göteborg, vilket gjorde att han just då pendlade mycket.

– Jag köpte tågbiljetter skitbilligt på Blocket av nån anonym snubbe som kommit över SJ:s egna system på nåt sätt. Jag åkte för hundra spänn. Han kunde skriva ut biljetter och det var riktiga biljetter. Jag och mina polare utnyttjade det här systemet.

– Man får ju bra kommunikation med en sån människa till slut, messar god jul och så. En dag var han borta bara, allt stängt.

Inte olikt tobakshandlaren på hörnan som han lånade ut 150 000 kronor till – han hade just fått ett arv när hans pappa dog – när han hörde att han satt kärvt till ekonomiskt, gick hem och hämtade sin dator, förde över pengarna, ett skuldebrev upprättades. Två dagar senare var tobaksaffären tömd och igenbommad och mannen bakom disken – där han handlat cigaretter i tio år – försvunnen.

– Visst, det kan komma tankar på nätterna när jag är pank ibland – ”ok, där gick de pengarna”. Det hade räckt till en halv skiva, typ.

– Men det kändes också helt självklart att göra det. Och jag skulle inte vilja leva i en annan värld – varför kan man inte göra så? Jag kände ju honom, tyckte jag. Jag har inte ändrats, jag lärde mig ingenting av det.

Han skrattar – hjärtligt och vidöppet – och blåser röken upp mot taket och lägger cigaretten i askfatet och påpekar att hans pappa skulle ha gjort likadant.

Hans pappa var speciallärare på fordonsprogrammet som tog emot elever från olika delar av Göteborg. Jonas Lundqvist växte upp i Skå i Örgryte som näst äldst av fyra syskon, han har en storebror och en yngre syster och bror.

– Vi var en sån familj som gick på restaurang en gång om året, som åkte till Sälen en gång om året – men inte den veckan det var lov, vi fick ta ledigt en annan vecka.

Hans pappa var ofta väldigt trött efter jobbet och kunde då säga: ”Ni är dom mest bortskämda barnen i världen, jag har aldrig sett så bortskämda barn”. Sedan berättade pappan om hur det varit för någon av hans elever den dagen – ingen frukost, gått i samma kläder hela veckan, en släkting åkte just in i fängelse.

Köp senaste Situation Sthlm av en säljare här.

Jonas Lundqvist

• Född: 29 april 1980 i Göteborg. Bott i Stockholm sedan 2009.
• Gör: Musiker, sångare, låtskrivare, tennistränare med sin egen klubb TK Örnen, bildad 2011. Före detta trummis i Bad Cash Quartet.
• Aktuell: Med sjunde skivan på svenska under eget namn, Noll personlig utveckling som kommer ut 23 oktober. Åker på turné i höst, spelar på Katalin i Uppsala 14 november och på Fållan i Slakthusområdet 12 december.