FAMILJEN kalllade det för ”räkningar”.

Det som Ester Uddén började med i nioårsåldern - att räkna jämna tal och utföra ritualer. Som när familjen åkte bil, då blinkade hon så många gånger som bilen fick plats mellan två lyktstolpar.

– En, två, fyra. Nej, det måste vara sex.

Ester Uddén säger att det var ett sätt att hantera ångest och förändringar som skedde omkring henne.

– Vi kallade det räkningar, för vi visste inte vad det var. Det var bara min mamma, pappa och syster som kände till att jag höll på så här. Men jag har fått höra från släkt och vänner att de också märkte, till exempel att jag skulle springa runt bilen två gånger innan jag kunde sätta mig.

Så småningom togs hon till barn- och ungdomspsykiatrin.

”Det är min terapi att få prata och skämta om det”

– Jag fick leka med en häst och rita nån teckning. Jag tyckte det var tönterier, kände mig lite klappad på huvudet. Men jag fick glass efter, så det var värt det, säger hon och skrattar.

Ester Uddén står i Parkteaterns replokal på Djurgården. Det är första dagen på två veckors repetitionstid inför att föreställningen ”Tvångest” ska spelas i månadsskiftet juli-augusti.

– Jag tror varken jag eller mina föräldrar fick höra ordet tvångssyndrom när jag var barn. Det är konstigt, för så länge sen var det inte. Vi snackar inte fyrtiotal precis.

Det var först när hon var i 20-årsåldern och tittade på tv-serien ”Girls” som allt föll på plats. Huvudkaraktären var stressad. Hon la upp Pringles-chips på rad och räknade, igen och igen.

– Jag kände igen mig. Det är ju sånt jag gör. De nämnde ordet OCD i serien och jag började googla. Då öppnades en ny värld. Det fanns nåt som hette OCD, det fanns massa fler som jag där ute. Jag var inte galen.

Det är därför hon tycker att det är viktigt att göra en teaterföreställning om tvångssyndrom.

– Vi pratar mer om det i dag, men inte tillräckligt. Det är fortfarande otroligt stigmatiserat och folk har olika kunskap om det. Det här är ett sätt för mig att bjuda in publiken till hur jag ser på världen ur min OCD-hjärna.

”Tvångest” är skapad och framförd av Ester Uddén själv, handlar om Ester, den ofrivilliga superhjälten som dagligen räddar liv – allas liv.

– Det är ett väldigt tungt ok att bära. Och hon gör det med siffran två. Hon är en förhöjd version av mig själv. När jag var barn fanns en stark känsla att om jag inte utför de här tvångshandlingarna, då kommer mamma bli sjuk, nån kommer att dö eller världen gå under. Nu som vuxen, när jag kan tänka mer rationellt, så vet jag ju att jag inte kan påverka. Men känslan består, även om den inte blir lika stark som då.

STRAX UTANFÖR REPLOKALEN, en bit bort över gräsmattan i Galärparken och nerför en slänt, står en gammal ek. Från en av dess väldiga grenar ska hon svinga sig ut och göra entré som den superhjälte Ester försöker - och måste - vara.

Till skillnad från andra scener Ester Uddén spelat på – som Dramaten, Turteatern och Örebros teater – är Parkteatern öppen, utomhus och gratis.

– Det kan komma nån knatandes bakom och kanske att nån är rund under fötterna. Vad som helst kan hända. Jag vill i vanliga fall veta vad det är för förutsättningar, hur mycket folk som kommer och hur de sitter. Det går inte här. Men det känns också kul, jag gillar att utmana mig. Och sen är det fint att Parkteatern har en sån trogen publik.

I föreställningen försöker karaktären Ester värva fler, som tillsammans med henne ska rädda världen.

– Det finns ett publiktilltal. Vi är i det här rummet tillsammans. Hjälp mig rädda er.

Mest av allt vill hon att folk ska ha kul. Men också få perspektiv och förståelse, eller känna igen sig.

– När jag pratar om min OCD är det som att OCD:arna kryper fram ur sina vrår och säger: ”så är det för mig med, men jag har siffran tre”. Ånej siffran tre, vi kan inte vara vänner, vi jobbar mot varandra. Vi räddar världen på två helt olika sätt.

Humor är för Ester Uddén det bästa sättet att komma nära det tunga ämnet psykisk ohälsa. Första gången hon gjorde det var på en standup-scen i Los Angeles.

– Det finns nåt förlösande i det, att få skratta.

Finns det någon risk med att skämta om en diagnos?

– Jag är ganska filterlös och det finns säkert risk att jag trampar nån på tårna. Det är viktigt för mig att understryka att det här är min OCD. Det finns olika varianter, som kan upplevas olika och hindra folk i vardagen på olika sätt. Jag har haft det skitjobbigt, men som konstnär är det här min terapi – att få prata och skämta om det. Jag hoppas också att det kan hjälpa andra. Men det kommer inte bara vara ”laughs and gags”, jag vill också närma mig allvaret.

Har dina tvångshandlingar blivit färre med åren?

– Det har mer blivit per automatik, att jag inte alltid tänker på att jag gör dem. Det som är bestående är att jag räknar jämna siffror och gärna väljer klara färger som känns bra. Jag har försökt förklara det här för mina bonusbarn: det är som att jag har en mental hink som jag lägger de här färgerna i. Ibland, om jag till exempel har en hårklämma i en pastellfärg, frågar de: ”Ligger den i din hink?” Och jag tittar på den och inser att ja, det gör den faktiskt.