Från en stuga i Vitabergsparken skickas det ut musikaliska flaskposter – vissa når knappt ner till Bondegatan, somliga tar sig hela vägen till Nya Zeeland. 5 juni kommer Les Big Byrds femte album Ruin Everything. Och Joakim Åhlunds råd till den som inte gillade bandets förra skiva är att hålla sig borta från den här också.

Den som på morgonen en vanlig veckodag promenerar den geografiskt rakaste vägen mellan Vitabergsparken och Mariatorget, löper en överhängande risk att se Joakim Åhlund komma åkande utmed gatorna i svagt sydostlig riktning på en app-hyrd elektronisk cykel.

Väska över axeln. Beroende på årstiden antingen solglasögon eller vinterjacka. Alltid på väg till jobbet.

Ett knappt decennium har han haft sin musikaliska bas här i ett av de gamla husen i Vitabergsparken, som efter Anna Lindhagens fullmäktigemotion i början av förra seklet, räddades från rivning och bevarades.

Vi sitter på uteplatsen – ”det här är en av Stockholms soligaste och lä-igaste platser” – en av de få dagar i maj det funnits anledning att fälla upp en parasoll.

”Viktigt att ha det där fria skapandet som en slags kreativ lövhög att hämta grejer ur.”

Det är en förunderlig oas här, så nära stadslivet men på samma gång långt ifrån – som ett lövat vykort från längesedan. Joakim Åhlunds fru lanserade för en tid sedan idén att de skulle röja upp och göra plats på en del av tomten så de kunde odla upp två trädgårdsland, så nu lånar en av krogarna några kvarter bort hans trädgårdsland och odlar en del av sina grönsaker och örter där.

– De gör nån sorts sprit av örterna, glömt vad den heter, men jag tror jag har kvar en skvätt i nån flaska från förra årets skörd härinne nånstans.

Hur ser dina arbetsdagar ut i studion?

– För mig är det ett nio till fem jobb, eller nio till tre, sen ska jag hämta på förskolan. Om jag jobbar med nåt jag kan hålla på med ensam, då ser det jävligt härligt ut. Jag kommer hit, kokar lite kaffe, sen sätter jag i gång och har kul för mig själv hela dan.

– Det är så sjukt skönt att ha den här ensamma oasen för mig själv, det passar mig bra att jobba på bestämda tider. Jag har ingen lust att sitta och jobba sena kvällar och nätter längre.

Det återstår inget romantiskt skimmer för honom kring nattarbete i studion eller hägringen att all stor konst skapas efter mörkrets inbrott.

– När man har familj är man tvungen att ha det så, och det har varit nyttigt för mig att behöva begränsa – nu måste jag hem och läsa ”Bamse” och laga middag.

Och för Joakim Åhlund har livet sett ut så ganska länge, han blev pappa för första gången när han var några och tjugo.

– Jag tror också det leder till att jag blir mer effektiv när jag är här, för jag vet att jag inte kan sitta och dillydally around hela dan.

För musiken pågår. I hans huvud och i stugan. Hela tiden.

– Jag går alltid runt och tänker på saker som blir nåt. Sen tittar jag efteråt – vad är det här, var ska det hamna? Antingen är det bara en idé som inte hamnar nånstans, eller i Les Big Byrd, eller i mitt och Jockums projekt, eller nåt annat.

Den bästa tiden i studion är den som han och hans bror Klas Åhlund (bandkollega i Teddybears bland annat, red. anm.) döpt till ”fritt skapande” – då går han till studion och börjar från ingenstans. Han beskriver vännen, bandkollegan och konstnären Jockum Nordströms arbetsmetod – hur han under en period skissar och målar bakgrunder och klipper ut figurer och detaljer i papper tills han har som en ”lövhög” på golvet, då börjar han plocka ur den och undersöka vart och hur det passar in och kan användas i olika verk.

– Jag gör på liknande sett med mina låtskisser, det är viktigt att ha det där fria skapandet som en slags kreativ lövhög att hämta grejer ur när man ska bygga ihop nåt.