Situation Sthlm

Kvinnor i missbruk blir misstrodda

Publicerad: igår kl 13:42 Av: Text: Maria Hagström Foto: iStock

Det ”ideala” offret för sexuellt våld är en ”svag kvinna” som inte tar onödiga risker och som blir utsatt av en okänd man. Hon ska ha fysiska skador, vara förkrossad, gråta mycket och absolut inte vilja ha kontakt med förövaren igen. Men de flesta passar inte in i den beskrivningen.

Bilden av det ”ideala offret” kan påverka hur betrodd en kvinna blir och om åtal väcks. Det påpekar forskaren Eva Diesen, från Stockholms universitet, under konferensen Kvinnofrid för kvinnor i särskild sårbarhet? Hon har i sin forskning, om sexualbrott och våld mot kvinnor och barn, sett att den brottsutsatta blir mer ifrågasatt än förövaren och att det finns faktorer som minskar chansen för åtal. Det kan vara att kvinnan tagit risker, varit berusad och att hon har låg social status.

– Till exempel en tonårstjej i en riskmiljö, som har rymt från ett behandlingshem och hamnar på Sergels torg, inte har nånstans att ta vägen och sover hemma hos män som utsätter henne för sexuellt våld. Eva Diesen har också sett att trovärdigheten ibland bedöms som lägre om kvinnan har anmält flera gånger förut utan att det har lett till åtal.

– Eller att hon är hemlös, missbrukare, prostituerad eller har psykisk ohälsa. Ändå vet man att kvinnor i missbruk eller psykisk ohälsa är särskilt utsatta då det gäller våld. Det är något Equal Stockholm, som arrangerar konferensen, tydligt märker i sin verksamhet QvinnoQraft, som är en mötesplats för kvinnor i social utsatthet.

– När tio kvinnor där fick frågan om de blivit utsatta för våld räckte nio upp handen. Sen visade det sig att den tionde kvinnan var så van vid våld att hon inte refererade till sig själv som våldsutsatt, säger Per Sternbeck på Equal Stockholm.

Enligt Emilia Hermanrud, från Fyrtorn advokatbyrå, är våldet normaliserat.

– Våld mot kvinnor i särskild utsatthet är extremt vanliga inslag i deras vardag. Får de en örfil kanske det ses som ”inte så farligt”. Kanske har de tidigare varit med om våldtäkter. Det måste man vara medveten om när man möter dessa kvinnor. Dessutom har de oftast en multiproblematik med behov av insatser från många olika instanser.

– Men myndigheter tenderar att fokusera på den egna verksamheten. Det leder till att kvinnorna inte får det stöd och den hjälp de behöver, säger Emilia Hermanrud. Hon påpekar att det finns mycket som spelar in om en kvinna anmäler eller inte, går vidare med det och om hon ser möjligheter till att få hjälp. Det kan finnas en rädsla för att förlora barnen eller sitt hem. Mannen kanske är den som förser henne med boende och pengar till droger – han har en psykologisk makt. Hon själv kan vara misstänkt för ett annat brott. Det kan pågå flera juridiska processer samtidigt, vilket blir svårt att hantera när helhetssyn saknas.

– Prio i myndigheters ögon är missbruket och sjukdomen. Man ser inte det som symptom. Det är inte ovanligt att missbruk är en följd av att ha blivit utsatt för våld. Om vi vänder på det och får ett nytt tankesätt, om vi ser dem som brottsoffer i första hand så skulle de bli hjälpta på ett annat sätt, säger Emilia Hermanrud.

– Fokus bör ligga på att komma bort från den våldsutövande partnern. Och sen – om hon vill – få hjälp med missbruket och psykiska hälsan. De har rätt till skydd och upprättelse, det bör vara utgångspunkten. Våldsutsatta kvinnor är brottsoffer i första hand – alltid.

Victor Mukeng

Briljant: Hyrtomte

Publicerad: igår kl 13:21 Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Victor Mukeng, 46 år från Saltsjöbaden, titulerar sig konstnär, busschaufför – och hyrtomte en dag om året.

Jag hinner med tio familjer på julafton. Första besöket är vid nio på morgonen, det sista vid nio på kvällen. Jag får sms innan om var julklapparna finns, ibland är de under granen, ibland bakom en soptunna eller i ett garage. – Självklart säger jag ”Hoho, finns det några snälla barn här?” Men innan jag delar ut paketen brukar jag skoja lite och fråga om de verkligen varit snälla och borstat tänderna som de ska under året, eller hjälpt till i köket eller bäddat sina sängar. Och ibland bär jag in ett paket på huvudet eller dansar.

Det är lite show och alla gillar det. – Det har hänt att folk har avbokat mig när det fått veta det är fråga om en brun tomte. Därför lägger jag inte ut bilder på mig själv innan utan överraskar dem på plats. När jag väl står där vid dörren har de ingen återvändo – det går inte att få tag i nån annan
tomte då. Barnen har aldrig några synpunkter på hur jag ser ut, de är glada bara de får sina julklappar.

– Jag har jobbat som hyrtomte sen 2005 – då var jag barnskötare och fritidsledare och såg en annons på Blocket. Och 2013 fick jag stipendium för att plugga en vecka på Santa School i Calgary. Alla såg ut som riktiga tomtar med långt eget skägg och stora magar.

– Det är jättevarmt att gå runt i tomtekläderna hela julafton. När jag sitter i bilen på väg till nästa familj brukar jag ta av mössan och skäggen och sätta fläkten på kallt. Den 25 firar jag jul med min egen familj. Men då är jag inte tomte, mina barn känner ju igen mig.

Malin Kleinsmith

Brutit sig ut

Publicerad: 2018-12-10 10:40:49 Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Malin Kleinsmiths barndomsvän dog 21 år gammal av en överdos på ett behandlingshem. Själv är hon nybliven världsmästare i armbrytning. Hon har funderat mycket över vad armbrytningen betytt för henne och varför en del barndomsvänner från Tyresö fick ett helt annat liv.

Hon började med armbrytningen när hon var 15 år, det var första gången hon kände att hon var duktig på något och blev sedd.

– En fritidsledare på centrumgården höll på med armbrytning och tyckte att jag och en tjejkompis skulle prova. Han såg till att det fanns ett brytarbord och vi startade den lilla klubben Tyresö Armbenders.

Malin Kleinsmith är uppvuxen i Tyresö i Granängsringen, ett miljonprogramsområde som byggdes i slutet av sextiotalet. Bågformade hus som placerades i en ring och som var blå när Malin Kleinsmith och hennes familj flyttade dit. I dag är de ommålade.

– Det var ett område med många socialbidragstagare och människor med alkohol och drogproblem. Ofta när jag skulle ut och leka fick jag kliva över nån som låg full i porten. Och vi barn var livrädda för en del av de andra alkoholisterna. Ändå retades vi med dem, nästan mobbade dem. Alkoholisterna var för oss liksom dumma vuxna.

Betydligt mer respekt hade Malin Kleinsmith och hennes kompisar för de äldre tonårskillarna i området som höll på med andra droger. När killarna gick ner i källaren för att ta droger fick de yngre barnen stå utanför och vakta.

– Vi skulle ropa om det kom nån vuxen. Det var spännande och ärofyllt att få hjälpa de coola, äldre killarna. Samtidigt var vi rädda för dem.

Malin Kleinsmith var med i ett större gäng i Tyresö där flera höll på med droger. Men inte hon – armbrytningen var hennes stora grej. Efter att ha tränat i ett halvår fick hon åka på sin första tävling i Eskilstuna – sedan var hon fast och tränade bara mer och mer. När hon slutade gymnasiet blev hon uttagen till VM i Kanada. Resan fick hon bekosta själv.

– Vi var fem syskon och mamma var rätt sträng och sa att jag fick samla ihop pengarna själv. Jag frågade en granne som jobbade inom Kriminalvården i Farsta om jag kunde få sommarjobba där. Jag städade och torkade spyor en hel sommar och sparade vartenda öre. Samma dag jag skulle åka fick jag ett brev av mamma. Hon som hade så svårt att ge beröm annars skrev att hon var stolt över mig. Och så låg det 1 000
kronor i kuvertet. Det blev silver i VM den gången, och det blev silver i VM i England 2006 och i Litauen 2014. Hon trodde att hon var den eviga
tvåan. Hon älskade träningen, men hatade att tävla eftersom hon mådde illa, fick prestationsångest och led av att stå i fokus.

Vad gjorde att du gick från att vara den eviga tvåan till att vara bäst?

– Det är nåt som släppt senaste åren. Jag har fått barn, skiljt mig, och förra året i december bestämde jag mig också för att säga upp kontakten med energitjuvarna i mitt liv. Jag har alltid tagit hand om andra människor med missbruk och andra problem. Nu får de klara sig själva. Och jag vågar tävla för min egen skull, tro på mig själv och fokusera. När jag vann guldet i Turkiet kände jag redan på morgonen att det var min dag. Nu känns det som om jag kan ta hur många guld som helst och jag njuter av att tävla.

Vännerna från förr hör av sig och grattar henne på Facebook, oavsett om de sitter på behandlingshem, är hemlösa eller bor kvar i Tyresö.

– Det känns jättebra. Alla från min gård i Granängsringen och de jag umgicks med då känns som min familj.

Vännen som tog en överdos på ett behandlingshem hette Patrik. Han och Malin Kleinsmith hade följts åt sedan lekis och gjorde det mesta tillsammans. Hon var utomlands på tävling när han begravdes.

– Jag tänker ofta på Patrik och hur hans liv skulle ha varit om han hade haft en bättre uppväxt. När jag möter barn som har det svårt tänker jag alltid på min vän Patrik. Mitt mål är att bli fosterfamilj så fort min yngsta blivit lite äldre.

Trots att Malin Kleinsmith har lagt ner med att ordna och fixa för andra är det ändå hon som ser till att familjen samlas till jul i år igen.

– Julafton var ett av få tillfällen vi firade när jag var liten. Det var allas lycka, vi hade det riktigt mysigt. Så julen är viktig för mig. Alla fyra syskon, barn, syskonbarn och pappa kommer hem till mig. Sen åker några hem till mamma och firar vidare på kvällen.

Kören skivdebuterar

Gatans röster

Publicerad: 2018-12-06 09:51:26 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

De har sjungit på gator och torg, i kyrkor och på konferenser. Nu tar Gatans röster, som består av människor i social utsatthet, nästa steg och släpper skiva. ”En guldskiva”, enligt körmedlemmen och Situation Sthlm-säljaren Bo Hellenfors.

Efter avslappnings- och röstövningar, diskussion om textrader och stämmor, är det dags för liveinspelning. Med gung i benen och varsin mikrofon i handen, tar de över 20 körmedlemmarna ton till gitarr, piano, mandolin, dragspel och trummor inför publik hos Kafé i Gemenskap vid Korskyrkan på Norrmalm. Det är dags för kören – som startades för två år sedan i samband med SVT:s serie Gatans Kör men i dag heter Gatans Röster – att ge ut sin första skiva. – Den är beviset på att allt fortsatte efter att kamerorna slutade rulla. Vi blir förevigade. Det är kanonkul faktiskt. Det blir en bra jul i år, säger Bo Hellenfors, som har varit med sedan körens början, och som ”borde ha hållit på med musik hela livet, i stället för att knarka”.

Tror du skivan kommer att sälja bra?

– Ja självklart, det är en guldskiva. På albumet Sida vid sida – Live finns både låtar som hängt med kören ett tag, såsom ”Lyckliga gatan” och ”Sånt är livet”, men också helt nyskrivna låtar, såsom ”Vi är här” av Magnus Helmner som är ansvarig för kören.

– Först kändes det lite läskigt, det var massa nya låtar och jag tänkte att vi aldrig skulle lära oss dem. Men vi vill väldigt mycket och då blir man också bra på att lära sig. Alla ger järnet. Det känns spännande att ge ut en skiva, säger Ann Malmberg och berättar att en av hennes favoriter på skivan är ”Vi är här”.

– Vi sjunger om att vi valt att vandra kärlekens väg. Den är fin, om hur vi bör vara mot andra människor.

En annan av hennes favoriter är Lalehs låt ”Goliat”. Men Situation Sthlm-kollegan Stefanie Strömberg var först kluven.

– Jag tyckte inte om den från början, men ju mer vi sjöng den desto mer tyckte jag om den. Vi sjunger att vi ska kämpa mot Goliat. Jag tänker på att jag har fått kämpa i livet, med hemlöshet, att min son togs ifrån mig, mina sjukdomar, socialen. För mig är allt det Goliat.

Ann Malmberg påpekar att det är en svår låt med många vändningar och skiftningar i tempo.

– Det är tur att Rickard sjunger verserna, för de är svåra. Vi är glada att han kom hit, det känns som förr. Operasångaren Rickard Söderberg, som
ledde kören i SVT-produktionen, gör comeback i kören på en låt.

– Det är en fantastisk samling människor. Det är alltid härligt att musicera tillsammans. De har utvecklats otroligt mycket, det går inte att jämföra med den första dagen. Det finns en kärna bland körmedlemmarna som har funnits med sedan dag ett. Stommen av kören är densamma, men några har fallit av, några är nya och några har gått vidare. Intill mixerbordet sitter en liten Pippidocka i tyg. Den representerar Irene Petterson som inte längre är med dem. Hon har ”gått vidare”.

– Hon hade den där lilla Pippin på hospiset. Irene var lite som Pippi Långstrump. Hon hade ofta flätor, hon vågade ta plats och sa vad hon tyckte, berättar vännen Birgitta Johnsson.

– Hon var en solstråle. Hon drog igång hela kören, säger Ann Malmberg och Birgitta Johnsson instämmer:

– Irene var en stjärna. Hon hade mycket livsglädje och bjöd in hela publiken när hon sjöng. Hon skulle ha varit med i dag, hennes röst skulle ha varit med på den här skivan. Det var hennes dröm det här.

Läs hela artikeln i senaste Situation Sthlm #256

Lars-Olas Slussen

Min Plats

Publicerad: 2018-12-03 10:04:58 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Lars-Ola Arhusius säljer Situation Sthlm på Götgatsbacken vid Slussens tunnelbaneuppgång. Här förevigar han också poliser och roliga människor på Instagram. Men framför allt hundar.

Jag sålt tidningen här i åtta år. Det var en annan säljare, Åke, som fick mig att börja, även om jag drog på det hela först. Men han tyckte inte att jag bara skulle sitta hemma efter att jag slutat jobba på SJ och blivit pensionär. Det är kul att sälja, att träffa så många människor.

Jag har bra kontakt med de som jobbar här på Matrebellen och när jag vill ha en paus går jag till Tre, som säljer mobiler, och fikar med dem. Jag känner mycket folk och har bra kontakt med Trygghetsgruppen, polisen och vakterna. Stellan Skarsgård, Johan Rabaeus, Jonas Wahlström – Skansenkillen – brukar köpa av mig. Och jag är bekant med Danny Saucedo och Molly Sandén. Ni ska se när de kommer, oj vad ungdomarna vill ta selfies med dem.

Jag tycker om att ta bilder och har använt Instagram i tre-fyra år. Det är kul, jag lägger ut bilder på hundar och människor som hälsar på mig här på Götgatsbacken. Folk får gärna följa mig, jag heter larsola44. Nu har jag 718 följare och 237 likes på den senaste bilden, en bild på mig och vakten Dennis.

Jag fotar roliga människor, kändisar, vakterna i tunnelbanan, poliser – bilder från gatan. Och naturligtvis hundar! Jag har haft hund själv, en labbe som blev tolv år. På sextio- och sjuttiotalet hade jag en boxer och som barn katt och undulater. Ett tag bodde en skata hos mig.

Jag är uppväxt i Hästhagen i Nacka. Vi hade hyresgäster och de tog ner ett skatbo utanför sitt sovrumsfönster. De trodde att det bara var ägg, men där fanns en skatunge. Den födde jag upp med köttfärs och banan. På morgnarna satte jag ut fågelburen och han flög ut, när han sen ville få mat eller komma in satte han sig i buren igen. Han sov inomhus om natten. Jag kallade honom för Kalle.

Teater

Orionteatern låter dockor spegla det mänskliga

Publicerad: 2018-11-28 10:57:27 Av: Text: Maria Hagström Foto: Gabriel Widing

I november tar dockorna över Orionteaterns lilla scen. Först Tolv talande dockor: Undersåtarna, där dockorna och publiken styr varandra. Sedan i Det Nya Riket, där 15 dockor med dokumentärt material gestaltar allt från familjemiddagar och terapisessioner till medborgarmöten och boxningsträningar.

– Det är nåt speciellt att titta på en docka, den är ju inte levande i sig själv utan härmar verkligheten – hur den går, sitter och dricker kaffe. Den sociala interaktionen blir väldigt tydlig när man återskapar den med dockor. Det finns en distans, det lyfter blicken till ett större perspektiv, säger Erik Holmström, regissör för Det Nya Riket, som är ett samarbete mellan Lumor, Malmö Dockteater och Folkteatern Gävleborg.

Men det är krångligt att få dockorna att göra som man vill.

– Man måste jobba i timmar bara med hur en docka ska resa sig från en stol, att få till det. Som skådespelarna ska man sen hålla en dialog i huvudet och samtidigt tänka på det oerhört tekniska.

Dockorna saknar olika ansiktsuttryck, hur påverkar det upplevelsen?

– Publiken gör halva jobbet, med att göra dem levande. Hjärnan hjälper till att läsa in olika uttryck. Det är nästan lite läskigt med dockteater, att hjärnan börjar tolka dockorna som levande varelser fast man vet att de är döda. Ögon som plötsligt rör sig är ett tecken på liv och jag tror att hjärnan vill få ihop det. En liten skiftning, att man vinklar upp huvudet en centimeter i kombination med en viss replik kan göra att dockan ändrar ansiktsuttryck för oss.

Ställer dockteater andra krav på texten?

– Det behöver inte hända så mycket i texten hela tiden, för det är så spännande att titta på en docka och hur den förhåller sig till saker. Vuxna är inte vana att se dockteater och förväntar sig inte att bli så fascinerade.

I Tolv talande dockor: Undersåtarna möter publiken dockor i ett rum där det saknas sittplatser.

– Vi vill undersöka relationen mellan docka och människa, säger regissören Ebba Petrén från scenkonstkollektivet Nyxxx.

– Dockorna har förinspelade röster, de kan prata, men de kan inte röra sig utan människors hjälp. De är gjorda av konstnären Albin Werle i lera, trä, ris och tyg. Inuti döljer sig teknologi som gör att de kan svara på publikens reaktioner med ord, läten, känslouttryck och sång.

– De har levande röster men är samtidigt föremål. Det kan bli lite kusligt. Föreställningen handlar mycket om att möta de här varelserna på gränsen mellan att vara levande eller döda.

FOTNOT: Tolv talande dockor: Undersåtarna har premiär 5 november och Det Nya Riket 28 november.

Anders och Maria

Vigda för varandra

Publicerad: 2018-11-28 09:46:11 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Anders och Maria Nyqvist har varit gifta i drygt nio år. I dokumentärfilmen Till Maria visades vigseln och deras liv då, filmen sändes på SVT och fick en hel del uppmärksamhet. Ett drygt år efter att filmen visats vräktes de och större delen av äktenskapet har sedan levts i hemlöshet. Men nu är Maria nykter sedan två år. Och Anders ska börja en behandling. De vill, och hoppas och tror, att de kommer bli gamla tillsammans.

Det skulle visa sig att Anders Nyqvist hade fel. Ungefär tre minuter in i den 13 minuter långa dokumentärfilmen Till Maria – den var en av åtta filmer som visades i SVT på hösten 2010 under rubriken Kvinnan i mitt liv – filmas han stående i rummet i deras då gemensamma lägenhet i Sandsborg och knyter slipsen. Om några timmar ska han och Maria gifta sig i Klara kyrka. Kameran zoomar in på hans händer som med visst besvär försöker svarva till en slipsknut och hans röst konstaterar, efter att han berättat att de båda levt i både hemlöshet och missbruk i sina respektive liv tidigare, att: ”vi kan inte gå runt på gatan och leva som man och hustru”. Nio år senare. Biblioteket i Situation Sthlms säljarcafé. Anders och Maria Nyqvist – hon föredrar att kallas Mia – brukar träffas här på morgnarna. De har båda sin post hit och eftersom Anders sedan 2002 lider av ögonsjukdomen Lebers sjukdom, vilken kraftigt försämrat hans syn, behöver han bland annat hjälp med att gå igenom sin post. Just i dag har han fått en avi från Stadsdelsförvaltningen han tillhör som meddelar att de betalat egenavgiften en period fram till november. En av posterna lyder: ”Egenavgift frälsning, 10/9-31/9, 3.276 kronor utbetalt”. Anders skrattar till lite. – Men inte ens frälsning är gratis.

Han bor sedan några månader tillbaka en kort promenad härifrån på ett hotellhem på Magnus Ladulåsgatan. Innan dess bodde han på härbärgen. Mia har nu varit nykter i ungefär två år och flyttade för några månader sedan in i en träningslägenhet i Rågsved, inte långt från där hon växte upp i Hagsätra. Hon har aktivitetsstöd på ett krukmakeri – ”jag tror att stödet tagit slut, men jag fortsätter gå dit för att jag gillar det” – för att hålla sig sysselsatt och underlätta sin nykterhet. Om allt går som hon hoppas övergår lägenheten till en försökslägenhet om något år och efter ytterligare en tid blir lägenhetskontraktet hennes. Då kan hon och Anders flytta ihop igen. Och fortsätta livet som gifta. Dock utan sina vigselringar.

De hade kvar ringarna ”kanske fyra-fem år” efter att de gift sig. Men en dag gick de till pantbanken med dem. Och lovade varandra att det bara skulle ske den här enda gången och att de skulle lösa ut dem. Vilket de också gjorde. Men en kort tid senare var de tillbaka på pantbanken.

Mia ser ner på sin vänsterhand och spärrar ut fingrarna en aning. – Jag ser fortfarande ringen framför mig. Men det var slut på pengar och vi var törstiga som fan. Och tänkte att ”det ordnar sig, dem kan vi hämta ut”. Men den här gången klarade de inte av att lösa panten i tid.

– Ibland känner jag så här – och det borde jag inte känna – om jag pratar med nån och säger att jag är gift, så kommer jag på att jag inte har nån ring och gömmer handen. För att inte bli ifrågasatt, eller inte trodd.

Anders har upplevt samma sak.

– Då har jag hållit undan handen. Lite skamligt att ha pantat dem för pengar att dricka för.

Filmen till Maria spelades in under en lite stabilare period i deras liv. Något år tidigare hade Anders och Mia träffats i Globenparken, en park som låg ungefär där Tele2 Arena ligger i dag. På den tiden var det en plats där hemlösa människor träffades, där fanns en liten damm och en grillplats, några bänkar. Mia började gå dit för att dricka och umgås med folk.

– Vi var några som spelade kort och drack. Det var inga fylleslag där direkt, mer avkopplande stämning. Du bara dök upp där helt plötsligt, hur du hittade dit vet jag inte.

Men en dag satt Mia där i parken och var ledsen och grät, väninnan hon bodde inneboende hos i en lägenhet i Kärrtorp hade dött. En morgon hittade hon henne död i sängen.

– Hjärnan sa: ”Hon är död”. Känslorna sa: ”Återupplivning”. Jag försökte återuppliva samtidigt som jag ringde 112. Jag vet inte vad hon dog av, men ingen överdos i alla fall. Jag minns att när jag gjorde konstgjord andning så bubblade det i lungorna.

Anders tröstade henne och lät henne bo hos honom ett tag innan de blev ett par och mer formellt flyttade ihop i hans lägenhet i Sandsborg, den lägenhet de sedan åkte hem till efter bröllopsnatten på ett hotell i stan och där det nygifta livet började.

Jag frågar vad de hade för tankar och drömmar om framtiden när de klev över tröskeln då. Mia tänker efter några sekunder.

– Jag tror inte jag tänkte nåt speciellt. Kommer inte ihåg. Beträffande min framtid, jag har alltid haft i bakhuvet att göra nåt kreativt. Alltid. Och hur det än går så hamnar jag i nåt kreativt. Som nu i krukmakeriet. Jag ska försöka gneta ihop så jag kan hyra en egen plats där och dreja.

Då hade Anders ett OSA-jobb för att på grund av sin ögonsjukdom lära sig fingersättningen till ett tangentbord. Och Mia hade ett OSA-jobb på Klaragården där hon hjälpte till i kallskänken och med att servera mat. Alkoholen försöker de båda att hantera.

– Men jag fick sparken från det jobbet för jag luktade alkohol en dag, var kraftigt bakfull en morgon. Jag måste druckit mycket dan innan för jag drack inte på morgonen då. Jag blev stoppad i dörren.

Som de i dag minns det tar det ett drygt år efter det att filmen visats i tv och gått som gåva till läsarna, medskickad med Situation Sthlms novembernummer 2010, innan situationen är sådan att de vräks från lägenheten i Sandsborg och det gemensamma bohaget magasineras.

– Vi kämpade som satan med att ha råd att behålla det i magasinet, berättar Mia, men det var bara att inse till slut att vi inte klarade det. Om vi kunde hämtat en del av grejerna, det vi kunnat bära, var skulle vi göra av det?

En del saker – bröllopsgåvor, foton, en del konst – hade Mia ställt hem till mamma.

– Jag tror att nånstans i bakhuvet, som en säkerhetsåtgärd med sånt som foton som inte går att ersätta, det förvarade jag hemma hos mamma. Så det är kvar. Mamma har alltid varit en bas, ställt dit saker jag är rädd om genom åren.

Anders och Mia är åter på gatan. Med de ägodelar de nu orkar bära i händerna och Tak över huvudet-garantin som huvudkudde. Dessutom med ett äktenskap att hantera.

De kommande dryga fem åren bor de tillsammans på olika härbärgen och boenden. På dagarna säljer de Situation Sthlm – det har de gjort sedan innan de gifte sig – utom då det i några perioder inte fungerar. På en del ställen kan de dela rum, ibland bor de på samma ställe, men på olika avdelningar. Då försöker de hålla kontakten med varandra så gott det går på kvällen och natten innan de ses på morgonen igen.

– På Hammarbybacken stod vi ibland på var sin sida av receptionen och ropade till varandra genom fönstret.

Det händer under de här åren att de bor på gatan, men det har inte varit vid så många tillfällen. Men Mia minns bland annat att de sov på en offentlig toalett några gånger. De lever i de kläder de har på sig och med de ägodelar de orkar bära med sig. Men det händer att de även blir av med dessa. Inte sällan på härbärgen där ens ägodelar låses in på natten, men där kontrollen på det inlåsta inte alltid fungerar, berättar Mia.

– Efter ett tag bara struntade jag i allting, det kändes inte som att det var nån idé att äga saker och ting, jag blev bara av med det.

Anders berättar om ett hårt klimat på härbärgen, hur han tvingats sova med byxorna på sig. Och det har hänt några gånger att han varit tvungen att slåss ute på gatan för att försvara deras ägodelar. Mia har inte upplevt så mycket våld, däremot ”bråkiga attityder”.

– Man får aldrig visa sig svag, för det utnyttjas. Om jag fortsatt leva det livet så tror jag det påverkat mig mer, jag hade nog blivit väldigt kall.
– Jag tycker inte det är svårt att behålla sin mänsklighet, sitt värde i den världen. Det är inte jag som människa även om det livet finns runt omkring mig, det påverkar inte mig att bli likadan.

I filmen säger Anders att när han träffade Mia ”kom ett hopp in i mitt liv”. Så känner han fortfarande.

– Hon har stöttat mig mycket, finns alltid där för mig, hjälper mig, jag behöver inte känna mig ensam. Jag tror vi kommer sitta på ålderdomshemmet ihop. Det tror Mia också att de kommer att göra.

– Anders är en underbar människa. Han är varm och go och mån om mig. När han är på det humöret. Jag älskar Anders. Det är nåt hos honom som… jag kan inte sätta fingret på vad det är. Rent logiskt skulle jag bett honom flyga och fara för längesen.

En egenskap Mia uppskattar med Anders är att han är bra på att tala om känslor. Men han tycker att hon börjar bli bättre på det nu.

– Förr var det mer arga känslor du pratade om.

Mia förklarar:

– När allt är rörigt och jag mår dåligt, då blir jag arg. Det är så jag reagerar, det är mitt sätt att visa känslor fast jag egentligen är orolig och ledsen. Anders försöker prata i stället.

– Men ibland går jag undan, är för mig själv ett tag. Jag brukar säga att jag vill ha lite egen tid. Och Mia gör sina grejer, går till Klaragården och är kreativ.

Läs hela artikeln i senaste numret Situation Sthlm #256

Här kan ni se filmen ”Till Maria” https://vimeo.com/302814029

Mathilda Klinger Danielsson

Briljant: Plåtslagare

Publicerad: 2018-11-19 13:01:23 Av: Text: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Mathilda Klinger Danielsson, 28 år, har fått Isabelle-stipendiet för framstående kvinnor i byggbranschen.

– Jag jobbar uppe på taken när de ska läggas om eller när det behövs ny plåt eller koppar. Och 80 procent av taken i Stockholm är av plåt eller koppar. Man brukar säga att plåtslagare hörs, men inte syns.

– Egentligen är jag höjdrädd. Förr kunde jag få sug i magen bara av att gå över Skanstullsbron. Men efter att ha gjort mitt första tak på Eriksdalsskolan så har det släppt. Numer brukar jag passa på att njuta av utsikten från fina platser där jag jobbar, som Vasamuseets topp eller taket på Ersta kyrka.

– Jag läste samhällsprogrammet på gymnasiet och jobbade sen inom vården och tog hand om äldre. Men så kände jag behovet av att utbilda mig till ett riktigt yrke och bestämde mig för att bli plåtslagare. Det är en bransch som skriker efter folk. Jag uppmanar alla som vill ha ett fritt och skapande jobb där man får vara ute hela dagarna och använda kroppen att söka sig till plåtslageri. Den som utbildar sig till plåtslagare och är duktig får garanterat jobb direkt. Och man slipper betala dyra pengar för att gå på arrangerad takvandring i Stockholm.

– Några av de verktyg vi använder är klippsträcka, knäck och skivupptagare. Och så har vi penhammare, plastklubba, plåtsax och falstång. När jag var ny i yrket skar jag mig en hel del, nyklippt plåt är vass som en kniv.

– En gång gjorde jag en köksvägg i koppar hemma hos en privatperson, där syntes inte ens skarvarna mellan plåtarna. Då var jag nöjd.

Radio Totalnormal

Ditt psyke i etern

Publicerad: 2018-11-19 12:51:15 Av: Text: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

I ett decennium har personer med erfarenhet av psykisk ohälsa sänt Radio Totalnormal från Fountain House Stockholm. Tio år, 300 sändningar och två gånger Stora Radiopriset. Här säger de vad de vill och alla röster är lika värda.

Två våningar upp på Götgatan 38.

– Slå dig ner var som helst. Här finns inga hierarkier och det är högt i tak, det är som en familj, säger Tomas Ove Johansson och nickar mot en stol vid hans bord.

Det är snart fullt i rummet. Folk hälsar på varandra och tårta skärs upp inför pausfikat. Det är jubileumssändning för Radio Totalnormal, närradioprogrammet som vill skapa öppenhet kring psykisk ohälsa. Ett decennium har passerat sedan radiojournalisten Idji Maciel åkte till Buenos Aires och återvände med idén om att starta ett nytt sorts radioprogram. I Argentina hade hon besökt Radio La Colifata. Colifata betyder ”galen” på Buenos Aires-slang och programmet är världens första radioshow som sänds direkt från ett mentalsjukhus av sjukhusets patienter. Idji Maciel ville starta något liknande i Sverige. Platsen blev Fountain House, en rehabiliterande verksamhet som erbjuder arbete och gemenskap för personer som lever med psykisk ohälsa. Ett år senare tog Bodil Lundmark över projektet som drivs av mediehuset Fanzingo, som jobbar med att lyfta underrepresenterade grupper i samhället. Nu, 300 sändningar senare, går jingeln för programmet i gång klockan 14.00 på frekvensen 101,1 MHz. LilyAnn Enbring kollar ner i sina papper en sista gång innan hon går ut i etern. Hon är dagens programledare, men oftast deltar hon i programmet med sång – blues och jazz. Hon har varit med sedan Radio Totalnormals början. Och ännu längre har hon varit medlem hos Fountain House.

– Den 25 februari hade jag varit här i 25 år. Det har varit bra för mig, men många kanske tycker att man inte ska vara medlem så länge, att man ska komma ut i arbete. Men det blev inte så för mig. Jag har både haft psykisk ohälsa och fysiska sjukdomar som har gjort att jag varit så pass begränsad
att det inte har gått. Därför har jag varit otroligt tacksam att ha det här. Radion har varit det roligaste. Inspirerande.

Jim J River spelar en av sina låtar. Han har gett ut två skivor, men när han för några år sedan jobbade i Fountain Houses kök och fick frågan om han kunde göra något i radion, hade han haft ett långt uppehåll från musiken – han kände inte att han var tillräckligt bra. Klädd i förkläde och hårnät spelade han ändå en låt för dem. Han var mycket mer än tillräckligt bra. I dag har han även fått arbete och jobbar med stöd inom Bostad Först och försöks- och träningslägenheter.

”Janne på stan” är ett stående inslag. Han frågar folk på stan om vad ”normal är. Känner de någon som är psykisk sjuk? Känner de någon psykiskt frisk? Hurdana är de? Hur känns det att vara psykiskt frisk?

I pausmusiken kliver en av medlemmarna upp och dansar samtidigt som Lisa Kåreland laddar inför uppläsandet av sin dikt ”Om mitt hem”.

– I början, när radion startade, var jag skeptisk. Jag kunde inte se mig själv stå vid den där mikrofonen, berättar hon senare under fikat.
– Jag sa att jag vägrar stå där live framför en mikrofon. Då föreslog Idji att vi skulle spela in när jag läste en text ur en bok. Den handlade om ett spöktåg och det sattes ljud till och blev väldigt effektfullt. Det var jätteroligt att få höra det när det sändes. Sen har självförtroendet ökat. Jag fick gå
i klippskola och lärde mig att klippa mitt eget material. Men just att läsa en dikt live tog lång tid innan jag gjorde.

Vad betyder radion för dig?

– Jättemycket. Ett tag var det som min livsmening. Här får jag energi.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #255