Hoppa till innehåll
Krönika

Lutning in mot framtiden

En kypare från Kvarnen sneddar över gatan med en nytänd cigg och det svarta förklädet som trasslar lite mellan hans vader, på grund av vinden och de hastiga stegen. Blanka skor. Nystruken vit skjorta. Västen knäppt.

Text: Ulf Stolt, Foto: Johan Olsson

Han ställer sig på motsatt trottoar och tar upp telefonen, har den där lite stämpelklockade och rågraka hållning man bara finner hos en man som jobbat lönefredag förr – håret nykammat, ollonet polerat och blicken till centilitern uppmätt av den sturska vetskapen att i afton glider femhunkorna min väg. På dörren till antikvariatet en väl använd och nu näst intill oläslig gul Post It-lapp: ”Kommer om femton minuter”. Vilket aldrig händer. En gång väntade jag en halvtimme. Har nu slutat gå dit.

Fullt övergångsställe framme vid korsningen väntar på grönt. Längre ner på gatan orange varningsbelysning som under några korta sekunder lyser upp de dunkla fasaderna.

Två konkurrerande pajsare på kryssning med lite blandat grundbränsle stannar till utanför hotellentrén och ser först ut att vara helt överens, men verkar sedan betydligt mindre överens. Fortsätter ändå åt samma håll. Men med lite längre avstånd sig emellan. Någonstans måste man ju ändå vara på väg. En nunna skottar snö bakom staketet mot gatan borta vid katolska kyrkan precis där tunneln mynnar, hon stannar upp i rörelsen och ser på bussen som passerar, sedan slår hon av bladet på spaden mot sidan av grinden, vänder ner och skjuter snön framför sig åt andra hållet. Det här med hundskiten som töar i öppen dager på gator och trottoarer, är det någonting som behöver adresseras?

”Försöker sätta en peruk på en gris.”

Surret från en tatueringsnål buzzar förbi i glipan till en dörr som snabbt öppnas och stängs av en ung kvinna i fuskpäls och sådana där färgglada, japanska fiskarstövlar. På väggar lite här och var i stan affischer med smalspåriga, blodfattiga och synnerligen omskurna aforismer. Tydligen gerillareklam för en kommande bok. Det är dock uppenbart att någon, på känt spott-i-handflatan-manér, bara försöker sätta en peruk på en gris i syfte att avyttra den som någonting annat än den egentligen är.

Vi stod på Katarinavägen och såg julbordsbåtarna tyst ta sig fram över det nästan sega, av kylan trögflytande vattnet, på strypt maskin, knapp styrfart, och ta babord vid Beckholmen och stryka förbi Kastellholmen och tillbaka in mot stan och sedan runt ett varv igen.

En man kommer ut från hattaffären, tittar ner i kassen, tar upp sin nyköpta keps, provar den igen snabbt framför skyltfönstret, lägger tillbaka den. Det är uppenbart – sett till hans ålder – att han äntrade butiken med drömmen om omslaget till ”Born to Run”, men går nu Götgatan ner mera i Håkan Nesser-land. Oxveckor. Har tydligen att göra med att man i januari får slita som en oxe efter en lång ledighet över jul och nyår och att det dröjer till nästa ledighet. Trodde det handlade om tjäle. Och plogning.

Läste någon annanstans att januari kan upplevas närmast ofattbart fattig och dyster som ett väntrum, ödslig och hopplöst lång. Men det där med en jämn slutsiffra i årtalet ska visst vara en bra sak. Båda gott. En sorts omen. Vi behöver sannerligen en godartad lutning in mot framtiden.

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.