Lista på accessnycklar Startsida Webbkarta Sök Kontakta oss Till sidhuvudet SituationSthlm webbplats
 
  • Article Image

    Löpande livet

    2014-09-12 15:28:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Aldrig tidigare har vi sprungit så mycket som nu. Loppen har aldrig varit fler, Stockholms löpevent bara växer och växer och i september startar Lidingöloppet för 50:e gången. Vad är grejen med löpning? Vi pratar med löpexpert, besöker Midnattsloppet och träffar kvinnan som sprungit flest Lidingölopp.

    Det var i en fullpackad tunnelbanevagn på väg mot Ropsten, där de flesta resenärerna bar löpartajts, som jag hamnade mittemot en gammal kvinna. Mellan rynkorna lyste ett par ögon lyckligt när hon pekade på nummerlappen som satt fast på min tröja.
    – Vi ska springa samma lopp, sa hon.
     Under de minuter det tog att åka mellan T-centralen och Ropsten berätta hon att hon sprungit många lopp, men att hennes läkare i år hade sagt att hon absolut inte borde springa, risken var stor att hennes kropp inte skulle klara det. Hon kunde dö. Kvinnan böjde sig fram och sa:
    – Men vet du vad, då får det bli så. Om det är någonstans jag ska dö så är det i löpspåret. Om jag däremot skulle sluta springa då kunde jag lika gärna vara död.
     Tunnelbanan stannade, vi sa ”lycka till” till varandra och forslades åt varsitt håll i ett hav av människor, in i bussar och vidare ut på Lidingö. Jag vet inte om hon tog sig i mål. Jag glömde att fråga om hennes namn och jag glömde att memorera hennes startnummer, men jag har flera gånger tänkt på det hon sa. Löpning inte bara är en träningsform. För många är det en livsstil, för en del är det livet. Och att springa ett lopp är inte att ta sig från en punkt till en annan, det är socialt och det är något särskilt med atmosfären när tusentals löpare står tillsammans vid startlinjen, adrenalinet som ökar sekunderna innan startskottet avlossas, för att sedan börja en utmaning samtidigt.

    Löpintresset har aldrig varit större. Det finns löpskolor, böcker om att springa, appar, bloggar, träningsdagböcker och gymmen har nuförtiden löppass i grupp. Och det har aldrig varit så populärt att springa lopp.
     Den 26-28 september arrangeras det 50:e Lidingöloppet och 30-kilometersklassen var fulltecknat på rekordtidigt. Sedan den första gången 1965, då 538 löpare startade i sex plusgrader och då täten blev anfallna av jordgetingar, har Lidingöloppet vuxit och vuxit.
    – Men man kan se att det går i vågor – där till exempel 2007 och 2011 sticker ut i procentuell ökning, säger Sandra Jansson Bröms, sponsorkoordinator och miljöansvarig på Lidingöloppet.     
     Vi kan även se att löparintresset ökat mycket de senaste åren eftersom antalet lopp har ökat explosionsartat. Fler och fler vill arrangera och det är en stor trend att ha olika teman och annorlunda inriktning som ColorRun och Tough Viking. Trots det så ökar både vi och de andra stora arrangörerna varje år.
     Hon säger att en annan trend är att antalet kvinnliga deltagare i 30-kilometersloppet blir allt fler, och att tjejerna där gör bättre och bättre tider, samtidigt som de manliga tiderna blir sämre och sämre.
    – Det kan jag tänka mig, men när det gäller 30-kilometersklassen är det lite missvisande, eftersom det var så få tjejer som sprang tidigare, säger långdistanslöparen Anders Szalkai. Och de killar som sprang förr, för 15-20 år sedan, var de som sprang fort och ville tävla. Nu är det bredare en grupp motionärer.

    Anders Szalkai är en av Sveriges mest framgångsrika maratonlöpare, han gör träningsprogram på olika nivåer till flera stora lopp och gav i våras ut boken ”Maraton och andra långlopp”.
    – Jag har hand om träningsgrupper och förut var det där en majoritet manliga löpare, nu är det flest kvinnor, säger han. Det är också mer tjejer som följer mina träningsprogram. Killar kanske tycker att de klarar det bättre själva?

    Varför har löpning blivit så stort?

    – Det handlar i grunden om samhället vi lever i. Det är stressigt och många har svårt att få ihop sin tid. Löpning är tidseffektivt. Det är grundfaktorn, men så tillkommer det att löpning har blivit mer socialt: man springer tillsammans, skriver på löpforum och använder sociala medier. Det finns tekniska hjälpmedel och modern utrustning, som gör att löpning tilltalar fler. Förr var det mer en ensamsport, nu är man inte ensam längre. Även om man springer själv, kan man dela det på sociala medier och få en klapp på axeln av andra. Det blir en kedjeeffekt: man ser att andra springer och tänker att man själv också kan göra det. Och själva loppen har blivit happenings.
     Anders Szalkai menar att det i dag finns få huvudstäder som inte har stora lopp, och att det är viktigt för Stockholm. Det drar löpare från andra städer och länder, och lockar turister. Det blir ett sätt att hålla löpningen inom staden.

    Ett av Stockholms festligaste och folkligaste löp-happening är Midnattsloppet. Med över 40 000 löpare är det Europas största milslopp.
     Lördagen 16 augusti stod som vanligt tusentals löpare vid Zinkensdamm, sjungandes med i Kentas ”Just idag är jag stark”, det här året klädda i knalliga laxrosa tröjor. Sedan gick en karneval fram på Södermalms gator, som fylldes på var femte minut när de 22 startgruppen släpptes iväg. I flera timmar färgas Ringvägen, Norra Hammarby hamnen och backen mot Sofia kyrka, rosa. När löparna svänger ut på upploppet - Hornsgatan - kan de få en första skymt av målet som lyser rött och blått vid Bysistorget. Ett band spelar The Final Countdown. Och lättnaden syns i många ögon. Och tomt stirr i andra. Och någon kräks, för att sedan stappla vidare. Och förbi springer några stora bananer och mumintrollet från maskeradklassen. Och en drake ringlar fram. Och någon sträcker upp armarna och skriker ”wooohoo”. Och en man håller sin hand på kompisens rygg och skjuter honom framåt och ropar ”Inget är omöjligt!”. Och miljöpartiets Åsa Romson passerar andfådd med ett helt gäng grönklädda personer bakom sig. Och en gammal julbent man kämpar, någon utbrister: ”shit vilken häftig gubbe”. Och publiken letar vänner bland strömmen av löpare tills de ser laxrosa i kors.
     Efter målgången möts löpare i ett endorfinrus, babblar om vad som var jobbigast, kollar mellantider på Runkeeper, tar bilder på varandra och postar på instagram. Vid Zinkensdamms tunnelbana står den värmländska rödblommiga familjen Mononen. Det är Kicki som fått med sig sin man Rolf och dotter Ella hit. Kicki Mononen gick löpskola i våras för att ta reda på om hon hade sprungit med fel teknik och ge löpningen en ny chans. Hon satte upp ett mål - Midnattsloppet. Det kändes som ett kul lopp och de skulle ge dem en liten familjeresa till Stockholm.
    – Det är jättebra stämning och jag gillar att det är så mycket musik längs banan. Utan allt det skulle jag nog inte klara av att springa en mil, säger Kicki Mononen innan de går ner till tunnelbaneperrongen som luktar omklädningsrum, för att åka till hotellet.

    På en annan Stockholmsö – Lidingö – bor Kristina Stannow, 79 år. Hon har sprungit många milslopp, hon är faktiskt den kvinna som har sprungit flest Lidingölopp: 38 gånger.

    – Det hela började med att min man sprang Lidingöloppet och det är hundra år sedan ungefär. Då stod jag där med blåbärsoppa och tyckte att det var så tråkigt att se gubbarna springa förbi, tänkte att det är bättre att jag springer själv. Nästa år sprang hon 15-kilometersloppet.
    – Jag sprang i min sons fotbollsdojor, säger hon och skrattar. Skorna var trasiga när jag kom fram, tårna stack ut. Man var inte alls medveten på samma sätt då.
     Hon fastnade för Lidingöloppet och tror att hon haft nytta av att hon alltid dansat balett.
    – Jag tror att det har gett mig starka ben. Jag dansar fortfarande, men nu är det modern balett kan man säga, inte på tåskor, men vi står vid stången och gör våra plieer. Jag tror att all rörelse är bra, bara man tycker att det är kul.
     Hon vill att löpning ska vara lustbetonat.
    – Jag har mitt skönaste spring på morgonen, när jag är på Fårö om somrarna. Då springer jag längs stranden och tar sedan ett morgondopp. Alla säger att det är så jobbigt att springa på morgonen, men jag har väl vant mig. Det började när mina barn var små, jag ville hinna ut innan de vaknade.
     Lidingöloppet springer Kristina Stannow för att hon tycker att det är vackert.

    Vad tycker du om Lidingöloppets ökända backe – Abborrbacken?

    – Nu brukar jag gå uppför, ta det lugnt och det sitter alltid någon person där som jag känner som jag kan hälsa på litegrann, vilket är trevligt.
     För henne har loppet aldrig varit en jakt på en bättre tid, hon springer aldrig med klocka, men hon har ändå massvis med gånger prickat in den tid som krävs för att få silvermedalj.

    Var har du alla 38 medaljerna?

     Kristina Stannow börjar skratt högt och sedan sänker hon rösten:
    – De hänger på dass.

    Ett avslutat lopp brukar hon fira med fest och rödbetssoppa. Hon kommer ihåg det bästa loppet - det var när alla hennes sju barnbarn också sprang, i olika klasser.
    – Annars måste jag säga att mina egna har varit dåliga på att heja på mig, det tycker jag att de borde göra i år! Det kanske är sista gången jag springer milen, nästa år är jag 80 år och då får man springa fyra kilometer om man vill. Jag tycker det känns lite kort, men vi får se. Jag kommer att springa så länge jag mår bra.

    Hur har Lidingöloppet förändrats sedan du började springa?

    – Första året var starten på en liten äng bredvid där vi bodde vid Hersby backe. När jag i dag ser den där lilla ängen går det nästan inte att fatta. Tänk hur mycket folk som springer nu, det är nästan så att Lidingö sjunker! Det är kul, det är ju folkfest. Visst sjutton har löpning blivit en folkrörelse.

    Text: Maria Hagström
    Foto: Joel Nilsson

    FAKTA LÖPNING:

    Var femte svensk löptränar minst en gång i veckan.

    Enkelheten är den främsta anledningen till varför man väljer löpning framför andra former av träning. Tre av tio anger att ”det är relativt billig utrustning och kräver inga medlemsavgifter.

    Åtta av tio som löptränar minst en gång i månaden anger att det viktigaste skälet är ”för att må bra”.

    När Lidingöloppets (30 km) arrangerades första gången hösten 1965 var 644 löpare anmälda, 2013 var det 43 510

    3500 löpare kom inte till start, totalt under hela helgen.

    Antal löpare som bryter något av loppen: ca 300-400

    47 procent av löparna är kvinnor (under hela helgen)

    Antal löpte kilometer sedan starten 1965: 15 113 969 (378 gånger runt ekvatorn)

    Sammanlagd löptid sedan starten: 156 år 7 mån.

    Fyra löpare har fullföljt samtliga 30-km lopp

    Sjukvården kräver omkring 130 personer med specialistutbildning. Två ambulanser, tio sjuktransportbilar och två fyrhjulingar.

    Det behövs 83 210 liter vätska under de tre tävlingsdagarna, 64 000 kanelgifflar, 32 500 bananer och 348 kg saltgurka.

    Om löparen tappar ca 8 hg per mil, då har 813 löparna försvunnit genom svettning under 2013. Totalt under alla år: 17 417

    Andra septemberlopp i Stockholm: Tjejmilen, DN Stockholm Halvmarathon, Järnaloppet, Sigtuna stadslopp, Ursviksjoggen, Iform-Loppet, Topploppet, Mälarömilen, Sicklaloppet

    Texten är publicerad i Situation Sthlm #205.

     

  • Article Image

    Filmrecension: Jag är fan en panter

    2014-09-09 10:30:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Jag är fan en panter
    Regi:  Leo Palmestål, Jennifer Jerez och Anders Rundberg.
    Betyg: 4

    Biskopsgården i Göteborg. Knappt trettio procent av eleverna går ut med fullgoda gymnasiebetyg. Men i stället för att göra någonting åt undervisningssituationen installerar skolan övervakningskameror i korridorerna.

    Det är en förort på knä, märkt av fattigdom, arbetslöshet, skottlossning, ungdomskriminalitet, segregation och rasism – och när kommunpolitikerna ingenting gör åt saken blir det invånarna, ungdomarna själva, som tvingas ta tag i sin egen situation. Och med ledning från amerikanska medborgarrörelsen Black Panthers tio punkter för social förändring startas Pantrarna.
     Leo Palmestål och Anders Rundberg gjorde en första dokumentär om Pantrarna 2012, ”Behandla oss inte som djur”, i den här filmen är även Jennifer Jarez med som regissör.

    Pantrarna är obekväma och kräver att politikerna ska lyssna, stormar deras möten, citerar kommunallagen och försöker påverka. De bjuder över Bobby Seale, en av grundarna till Black Pantherrörelsen, att tala på första maj, de ordnar vinterläger och sommarläger, startar läxhjälp och författaren Johannes Anyuru driver skrivarverkstad, de åker till Stockholm och träffar Megafonen och till Rosengård och försöker få dem att organisera sig.
     Och försöker att själva hålla samman och sams.
     Pantrarna slåss för sin förort, sitt liv, sitt egenvärde, sin rätt, sin framtid, sin historia och rätten att få påverka den. Om de inte lyckas är det en förlust för oss alla. Kanske i generationer framåt.

    Ulf Stolt



    Recensionen är publicerad i Situation Sthlm #205.

  • Article Image

    Briljant Tove Jansson-tolkare

    2014-09-08 14:15:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Peter Lundblad berättar om när han fick Tove Janssons välsignelse att göra musiken till ”Vem ska trösta Knyttet”.

    – Jag var på turné med mitt band i Finland och hörde texten läsas i bilradion – jag stod parkerad utanför ett vandrarhem i Helsingfors – av Birgitta Ulfsson. På sjungande finlandssvenska. Det var så vackert när hon läste, jag hörde redan då melodier - det är ju skrivet på vers vilket gör det lite enklare att höra. Sen skrev jag ett brev till Tove Janson. Hon var positiv, tyckte att det ”lät trevligt”.
    – Jag skriver alltid på piano, aldrig på gitarr. Det är mycket liggande bas, sen ackorden runtomkring. Det är bara tre-fyra olika melodier som figurerar i hela sviten, de är bara arrangerade på olika sätt. Jag ville ha ett genomgående tema, precis som texten där frasen om vem som ska trösta Knyttet återkommer.
    – Vi hade långa pappersrullar som vi målade på, skrev noter, anteckningar, för att få en helhetsbild. Pappersrullarna var tio meter långa, det var ju olika stämningar vi skulle måla upp med ljudeffekter – regn, vind, fåglar, såna grejer. Samtidigt skulle vi bygga stämningar rent musikaliskt också. Det där med pappersrullen och färgerna var ett både idiotiskt och genialt system för att komponera och arrangera musiken.
    – Det gjordes ju pålägg efteråt – jag spelar till och med trummor på två låtar. Men låt för låt spelade vi in bakgrunderna i studion där vi sitter alla i samma rum och gör det live. Som man gjorde i slutet av sjuttiotalet. Sen limmade vi liksom ihop det med effekter, fade ut och fade in och så.
    – Jag la sången när allt var klart, eller det mesta var klart. Då kan man sjunga på alla stämningar och så som musiken skapar, det var nice.

    Fakta:
    Bakgrunderna spelades in i Park studio i Älvsjö, mixade i Bohus studio i Kungälv. Efter att för andra gången någonsin framför musiken live på Värmdö 13 augusti i år funderar Peter Lundblad på att ta med låtar från platta i sina vanliga konserter. Skivan finns utgiven med svensk, norsk, finsk, engelsk och japansk text.

    Text: Ulf Stolt

    Publicerad i Situation Sthlm #205.

  • Article Image

    Filmrecension: Medicinen

    2014-09-07 17:06:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Medicinen
    Regi:
    Colin Nutley Drama med Helena Bergström, Ewa Fröling, Maria Lundqvist m.fl. Barntillåten.
    Betyg:
    1

    Det brukar sägas att en klippare är regissörens bäste vän. Det är hen som kan tajta till tempot, slipa storyn, rädda en film. Tyvärr använder Colin Nutley sin förtrogne och kanske för snälle klippare som alltid. De fräscha åsikterna som en utomstående kan tillföra saknas och då blir resultatet därefter – fruktansvärt långsamt och för långt. Nutley, vanligtvis kompetent och med bra skådespelarhandlag, missar totalt i denna substanslösa komedi som helt och hållet borde hamnat på klipprumsgolvet.

    Henrik Emilson



    Recensionen är publicerad i Situation Sthlm #205.

  • Article Image

    Med egna ord: Min lösning på bussdäckslitaget

    2014-09-07 07:08:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 1

    Varje morgon i åratal har jag köpt en kopp kaffe, tagit den med mig ut och satt mig vid en busshållplats för att kunna avnjuta en cigarett tillsammans kaffet.

    Under tiden jag suttit där har jag haft tid att observera att bussarnas däck på utsidan är avskavda, eftersom däcken slår och skrapar emot trottoaren när bussen kör in mot busshållplatsen.
     En dag gick jag in till Vägverket och delade med mig av min observation. Jag hade även klurat ut en lösning som skulle kunna bidra till minskad slitning på däcken. Den lösning som jag presenterade var att göra trottoarkanterna vid busshållplatserna mer sluttande än kantiga som de är nu.
     Svaret jag fick av Vägverket var att det är för dyrt.
     Detta svar väckte mycket frågor inom mig. Är det inte dyrare att byta däck ofta på grund av  slitage? Alla miljoners partiklar som däcken släpper efter sig i samband med förslitningarna och som sedan människor andas in och i sin tur kräver sjukvård för, är inte det också en kostnad?

    Slobodan

    Läs mer av försäljarnas egna texter på hemlos.situationsthlm.se

    Läsarkommentarer

    Kommentar

    Ditt namn

    Din e-post


    Tyvärr måste vi pga stora mängder spam-kommentarer be dig att verifera en liten kod.Tack för hjälpen!

    Ange koden ovanför:

 
1 2 3 4 5 6 >... »
Gilla och följ Situation Sthlm