.

Lugnet har lagt sig. Våra försäljare är ute och säljer.

.

Etthundrafemtiosex tidningar.

Över sju tusen femhundra tidningssidor.

Som planerats och tänkts ut, skrivits, illustrerats eller fotograferats och månad efter månad skickats till tryckeriet. Först på SyQuest, sedan Zip-skivor, därefter brända CD:s för att numera levereras i realtid, per knapptryck, rakt in i en pre-pressdator sjutton mil bort i Katrineholm.

Det har varit konkurshot och betalningsanmärkningar, inbrott och utmätningshot. Människor har dött, blivit galna, tillfrisknat, hamnat i fängelse, åkt på behandlingshem, rymt, fått lägenheter, försvunnit, kommit tillbaka, fått sparken, sagt upp sig, förskingrat, ljugit, talat sanning, tagit återfall, sumpat lägenheter, börjat om eller givit upp och börjat om igen – allting som skulle kunna tänkas hända sig på ett företag har hänt på Situation Sthlm under de här femton åren. Plus lite till.

Men.

Och det är det viktiga.

Varje månad har tidningen kommit ut. Och varje månad har hemlösa människor – av egen vilja och kraft – valt att köpa en bunt tidningar och ställa sig på gatan och sälja dem. På femton års tid har hemlösa människor – ansedda som några av samhällets mest utsatta och marginaliserade grupp – lyckats, av egen kraft, att etablera Situation Sthlm både på gatan och i läsmedvetandet hos människor.

Det säger vad det säger.

Första numret av Situation Sthlm trycktes i några tusen exemplar, knappt hälften såldes. I dag har tidningen en upplaga på 33.200 exemplar per månad och 141.000 läsare.

Så prata på i Stadshuset.

Lägg era motioner i riksdagen. Låt de politiska partierna komma med sin uttalade nolltolerans och sina handlingsplaner mot hur hemlöshet ska utrotas på fem år.

Under tiden finns vi.

Situation Sthlm öppnar klockan åtta varje morgon. Där finns en möjlighet – för den som kan och vill – att arbeta. Att på sina villkor, efter sina förutsättningar, sysselsätta sig. Några hundra hemlösa väljer att göra det. Varje månad.

Vi har slutat fråga varför.

I stället fortsätter vi att göra en tidning, fortsätter att utveckla den, göra den bättre. För att vi tror att en tidning med kvalitet fyller en funktion – den höjer värdet på dem som står och säljer den. Och gör mer nytta för läsaren om den berättar så bra den kan om den stad vi försöker leva i och gör vad den kan för att förklara.

Varför.

Det står en hemlös människa på gatan i din stad och säljer en tidning till dig. Och varför du just har köpt den.

Det är nämligen det som är den egentliga berättelsen om våra – hittills – femton år på gatorna. Och om situationen i Stockholm.

ulf@situationsthlm.se

I bland kan oauktoriserade biografier vara bättre än godkända just för att den inte återspeglar artisternas ofta sneda självbilder.  Jag visste redan att Axl var stort fan av Elton John (som han ser som en hård artist) men det är intressant att läsa hur han i gamla intervjuer mest refererar till symfonisk musik som ELO och Queen. Så det är väl inte så konstigt att den låt Axl jobbat mest och längst med (sedan tonåren) November Rain är just symfonisk och smetig och att han ser den som sitt opus magnum. Först blev jag ändå förvånad att 10 CC ”I’m Not In Love” är hans absoluta favoritlåt med vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. Låten är skum för den ”messes with your head!”, killen sjunger att han inte är kär fast det är uppenbart att han är det. Allra mest Axl är breaket med viskningarna: ”Be quiet, big boys don’t cry – Big Boys don’t cry…”

Jag recenserar vanligtvis runt fyra böcker i månaden. Nu går jag på semester och om några timmar går mitt plan till Marseille. En bra grej med semester är att jag slipper läsa nya böcker och kan läsa om gamla som betytt något för mig. Jag ska bara ta med franska författare på resan, såna som börjar på den underbara bokstaven ”C”, dvs Camus och Céline