Lista på accessnycklar Startsida Webbkarta Sök Kontakta oss Till sidhuvudet SituationSthlm webbplats
 
  • Article Image

    Mina drömmar: Konstnär

    2014-08-31 18:39:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Kreativiteten har Situation Sthlms försäljare Calle Sahlström ärvt från sin konstnärliga mamma. Men han säger att den också kommer från hans fars släkt, för att de var ”odygt”.
    – Med odygd menar jag att de tycker att de kan och vill göra saker själva, följer sitt eget hjärta så mycket som möjligt. Det kommer något kreativt ur det, säger Calle Sahlström.

    Han älskade att rita som barn. Han minns hur han ständigt bad om fler papper att rita på, tills hans mamma försåg honom med tjocka pappersrullar som det aldrig tycktes finnas något slut på.
    – Morsan var hemmafru, och när hon skulle laga mat om dagarna satte hon alltid på radion. Jag brukade sitta där vid bordet och rita utifrån vad som berättades på radio. Sa de att smugglare hade tagits fast, ja då gjorde jag båtar.
     Han minns också att han tyckte om att rita flygplan, bilar och bokstäver, mest med blyerts. I skolan fick han ofta höra att han var bra på det och han fick en femma i teckning.
    – Jag ville bli konstnär. Jag tänkte att det var ett fritt yrke där man kan göra lite som man vill.

    Av sin mamma fick han i tonåren böcker om Zorn och Carl Larsson som han studerade. Och efter lumpen och två års jobb på hushållningssällskapet, lämnade han sin uppväxtort Härnösand för att förverkliga sina drömmar.
    – Konsten fick mig att flytta till Stockholm, säger han.
    Två år i rad sökte han till Konstfack, men kom inte in. I stället har han gått kulturvetarlinjen i ett halvår, samt ”konst- och miljöskola” på en folkhögskola.
    – Jag försökte bli konstnär ett tag. Då målade jag mest akvarell, men jag sålde mer av mina oljegrejer. Men det var svårt att klara sig på det.
     Calle Sahlström försökte också att jobba med musik.
    – Jag tänkte att i Stockholm måste det finnas hur mycket folk som helst att spela med. Vi hade ett band och fixade spellokal i Fryshuset, men det var svårt att få alla att vara där samtidigt och att få spelningar.

    Däremot har han spelat mycket på gatan, med sin gitarr. Där har han också försökt sälja konst.
    –  Jag gjorde teckningar av Gamla stan. Små tavlor, som skulle vara lätta för turister att ta med. Jag satt vid stadshuset när turisterna kom, men de gick med kamerorna riktat uppåt och såg inget som fanns nere på backen. Nej fy vad less jag blev tillslut. Jag packade ihop och åkte.
     Han har också suttit på gatan och målat. Faktiskt också direkt på gatan.
    – En gång tog jag en blå biljardkrita, målade norrsken på Sveavägen och skrev ”Svidtyot ” under. På sanskrit betyder det ”annan strålglans”. Jag älskar norrsken, såg det mycket under uppväxten.

    Har du kvar gamla målningar?
    – De försvann när jag blev vräkt 1995. Bohaget hamnade i conteinrar och jag hade tre månader på mig att hämta det, men jag hade ingenstans att ta vägen med allt. Orkade inte ens åka dit, det bara vände sig i magen när jag tänkte på att jag inte kunde ta med mig mer än det jag kunde bära i famnen. Jag hade ett helt bibliotek med kosmisk litteratur som jag hade samlat, hade gått till biblioteken när de sålde ut gamla böcker ingen ville låna. Bohaget hamnade på soptippen och all min konst brändes upp.

    Tecknar du något idag?
    – Ibland. Men nu är det mest gitarren som gäller, har med den överallt. Tecknandet och gitarren betyder ungefär samma sak för mig: jag går helt in i det och kan koppla bort allt annat en stund.

     Text: Maria Hagström

  • Article Image

    Min plats: Gamla stan

    2014-08-29 10:28:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Peter Stenevald tar med oss på en promenad i Gamla stan. Här hängde han ibland som 20-åring, har burit möbler nerför smala trappor, glott på folk och hit tar han ibland med sig Situation Sthlm.

    Här är häftigt. Finns många små butiker, fina gator och turister. Jag har suttit på Stortorget ibland och glott på folk. Det finns alltid något att se. Nyss såg vi ju en kille hälla en hink med vatten och is över sig. Det händer så mycket konstigt.
     Vid Brända tomten finns det en restaurang där det jobbar skittrevliga tjejer. Jag brukar ibland få något att stoppa i magen. Sist fick jag en så jävla god sallad med kycklingklubba, godaste jag ätit på länge.

    Jag skrev in mig som tidningsförsäljare för fyra år sedan. Kommer ihåg att jag precis hade dragit ut alla mina tänder, som blivit förstörda av amfetamin. Det skulle bli så bra med en protes, sa tandläkaren, men när jag kom till tidningen kunde knappt prata eller säga mitt namn. Nu säljer jag Situation Sthlm vid Kungens kurva, i Huddinge centrum och Hökens gata på Söder. Men när det är nytt nummer tar jag den till Gamla stan. Jag har svårt att stå stilla, vill att det ska röra på sig. Därför har jag bland annat haft arbete som flyttjobbare. Då och då fick vi en flyttning här i Gamla stan. Det var inte kul, det är så jävla lågt i tak, smala trappor och gator.

    Jag växte upp i Bagarmossen. Det var väl rätt bra där. Jag kommer ihåg när morsan skjutsade mig genom skogen i en barnstol ner till kolonilotterna i Skarpnäck där mormor och morfar bodde. Men morsan åkte på stryk av min plastfarsa och hon började dricka. Min farsa träffade jag inte på 30 år, men när jag fyllde 43 dök han upp. Jag blev så chockad att det första jag gjorde var att gå ner till hembrännaren i källaren och ta en stor sup.
     När jag var ung var jag mycket i Gamla stan också. Man åkte hit, gick ner till bolaget och köpte några bira. Vi brukade cykla ett helt gäng genom Gamla stan och till Skansen där vi plankade in. Vi gjorde alltid roliga grejer.

    Berättat för: Maria Hagström
    Foto: Anna-Karin Nilsson

    "Min plats" är ett stående inslag i Siuation Sthlm. Denna är tidigare publicerad i Situation Sthlm #205.

  • Article Image

    Det du inte visste om Kronofogden

    2014-08-28 18:54:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Många känner rädsla eller obehag när de hör talas om Kronofogden. Vem vill ha kronolle efter sig? Men de 2 300 personerna som jobbar på Kronofogden är less på bilden som många har av myndigheten. Den vill man ändra på, och för att bryta fördomar har en broschyr sammanställts: ”Allt du inte visste om Kronofogden”.

    ”Vi har ett brett och många gånger svårt uppdrag. Det går att beskriva som att vi hjälper den som inte fått betalt att få det han eller hon har rätt till. Men ett lika viktigt uppdrag är att värna om den skuldsattas rättigheter och att vara ett stöd i att hitta tillbaka till ett liv med balans i ekonomin.”
     De menar att Kronofogden inte är ute efter människor – utan istället arbetar för att göra nytta i samhället.
     ”Vi vet att bilden av en överskuldsatt som en slarvig lyxkonsument ofta inte stämmer. De allra flesta vill göra rätt för sig och väldigt få människor sätter sig frivilligt i en situation där utgifterna är större än inkomsterna. Våra erfarenheter visar att risken för att tappa kontrollen över ekonomin är som störst när det händer något oplanerat, som till exempel skilsmässa, arbetslöshet eller långvarig sjukdom.”
     Broschyren tar upp klassiska myter och bemöter dem, till exempel ”Det är kört när man fått en prick”. Och den som hade bilden av fogden som äldre män i grå kostym har fel - två av tre är kvinnor och medelåldern är 44 år.

    Broschyren går att hitta på kronofogden.se

    Läsarkommentarer

    Kommentar

    Ditt namn

    Din e-post


    Tyvärr måste vi pga stora mängder spam-kommentarer be dig att verifera en liten kod.Tack för hjälpen!

    Ange koden ovanför:

  • Article Image

    Waldersten #205

    2014-08-28 18:19:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    .

  • Article Image

    Stolt #205: Sagt och gjort

    2014-08-28 00:19:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Jag visste ingenting om Eliseo Hernandez Moreno då.
     Jag satt som nyinflyttad i Stockholm – anlände fem dagar innan - i en lägenhet på Hagagatan och tittade ut på gathuset mitt över gården och snön som då och då, i ridåer och flak, rasade ner från taket. Emellanåt drog snön med sig några istappar från hängrännan, som då splittrades mot marken med en mer klirrande ton jämfört med den blöta snöns lata duns.

    Egentligen vet jag inte så mycket mer om honom i dag heller.
     Men när jag slog ihop Ulf Lundells kommande roman ”Visenterna” tog jag en promenad utmed vattnet och det var precis när jag svängde in på vägen mellan husen och vände ryggen mot bron som jag kom att tänka på en rad i boken – inte ordagrant – som handlade om att komma till någon sorts fred med nuet och att lämna någonting betydande efter sig.
     En regnrock på en galje. Några skrivna rader. Ett barn. En grävd brunn.

    Från TV: n i rummet intill där jag nu sitter och skriver detta – övre tonåringar i soffor och stolar, dämpad belysning, volymen i övre kvartil - dunkar dumheter ur trutarna från deltagarna i ”Paradise Hotel” och det surrar om telefonerna när nya händelser hör av sig. De – varken de som tittar på eller de som betittas – har i nuläget en tanke på vad de lämnar efter sig; de är mitt i början av livet och vingarna prasslar under jackorna och den enda riktning som finns är framåt.
     Men vissa kapas mitt i steget. Vissa tar sig aldrig ut och bort och iväg, För att de inte kan, inte har möjligheten, för att deras liv råkade utspela sig på en plats där möjligheterna var färre, för att det finns en osynlig – fast väldigt synlig – ordning som bara egentligen är skam och ohyra men som har sitt givna utrymme: värdet av ett liv. Och vem som bestämmer det. Och färgen på det.

    När jag kom hem från promenaden efter bokläsningen skummade jag Twitter och tog mig vidare och skotten i Ferguson, Missouri var överallt. Ännu en plats och ett namn, Michael Brown, att lägga till andra. Som Fruitvale Station. Eller Amadou Diallo. Eller Romario i Husby. Eller de båda pantrarna i Biskopsgården.
     Nationalgardet på väg till Ferguson nu. Afroamerikansk stadsdel, vitt styre, vit polis, ökad beväpning, ökade klyftor – de enda som inte är förvånade över vad som skett är de afroamerikanska invånarna.
     Till slut hamnade jag – det gick via länkar och drivved från artiklarna om Ferguson - på en hemsida som Texas department of criminal justice nyligen sjösatt. Och löpande uppdaterar. Det var där jag scrollade mig ner och hittade namnet Eliseo Hernandez Moreno, en då 27-årig gräsklipparmekaniker från Donna, Texas. Jag letade vidare och fann en artikel om honom från New York Times, daterad 4 mars 1987.
     Alltså samma dag jag satt och följde dagsmejans härjningar på gathustaket mittemot.

    Klockan 12.12 den dagen inleddes avrättningen av honom med en dödliga injektion och klockan 12.19 förklarades han färdigavrättad av fängelseläkaren.
     Han dömdes till döden för mordet på en polisman, dessutom var han dömd till 45 år vardera för ytterligare fem mord. Som alla inträffade under samma 50 timmars vansinnesfärd som utlösts av att han ville ha tag på sin fru som lämnat honom och i jakten på henne inlett det hela med att döda hennes bror och dennes fru.
     På hemsidan finns hans bild, beskrivningar av brottet, hans fångnummer. Och hans sista ord. Just Eliseo Hernandez Moreno avböjde att säga några sista ord till vittnena. Men New York Times rapporterar att han bett att få bli avrättad, att han inte ville att någon skulle överklaga hans dödsstraff. Och han sa till dem som gick med honom från dödscellen till rummet där hans skulle avrättas att ”han befann sig där han var för att han var skyldig och nu ville ta sitt straff”.
     Som sista måltid hade han bett att få bli serverad fyra enchilladas med ost, två fiskburgare, pommes frites, ketchup och citronpaj.

    På listan på den där hemsidan finns information om 515 avrättningar. Från 1982 och framåt. Den senaste skedde 16 april i år. En man knivhögg tre personer, bland dem ett litet barn, sammanlagt 86 gånger. På väg därifrån stal han en TV och bilen. Han lämnade efter sig ett skrivet uttalande och han sa, innan han spändes fast på britsen, att han älskade sina barn, att han var ok, att det var dags att sätta igång med avrättningen.
     Man ska sluta fred med nuet. Lämna någonting efter sig.
     Det blir vad det blir. Ett hårspänne vid spegeln, en uppslagen bok i trappan, några ord innan avrättningen.
     Och ibland faller snö från ett gathustak.

    ULF STOLT

    Krönikan är publicerad i Situation Sthlm #205.

    Läsarkommentarer

    Kommentar

    Ditt namn

    Din e-post


    Tyvärr måste vi pga stora mängder spam-kommentarer be dig att verifera en liten kod.Tack för hjälpen!

    Ange koden ovanför:

 
1 2 3 4 5 6 >... »
Gilla och följ Situation Sthlm