Lista på accessnycklar Startsida Webbkarta Sök Kontakta oss Till sidhuvudet SituationSthlm webbplats
 
  • Article Image

    Min plats: Gamla stan

    2014-08-29 10:28:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Peter Stenevald tar med oss på en promenad i Gamla stan. Här hängde han ibland som 20-åring, har burit möbler nerför smala trappor, glott på folk och hit tar han ibland med sig Situation Sthlm.

    Här är häftigt. Finns många små butiker, fina gator och turister. Jag har suttit på Stortorget ibland och glott på folk. Det finns alltid något att se. Nyss såg vi ju en kille hälla en hink med vatten och is över sig. Det händer så mycket konstigt.
     Vid Brända tomten finns det en restaurang där det jobbar skittrevliga tjejer. Jag brukar ibland få något att stoppa i magen. Sist fick jag en så jävla god sallad med kycklingklubba, godaste jag ätit på länge.

    Jag skrev in mig som tidningsförsäljare för fyra år sedan. Kommer ihåg att jag precis hade dragit ut alla mina tänder, som blivit förstörda av amfetamin. Det skulle bli så bra med en protes, sa tandläkaren, men när jag kom till tidningen kunde knappt prata eller säga mitt namn. Nu säljer jag Situation Sthlm vid Kungens kurva, i Huddinge centrum och Hökens gata på Söder. Men när det är nytt nummer tar jag den till Gamla stan. Jag har svårt att stå stilla, vill att det ska röra på sig. Därför har jag bland annat haft arbete som flyttjobbare. Då och då fick vi en flyttning här i Gamla stan. Det var inte kul, det är så jävla lågt i tak, smala trappor och gator.

    Jag växte upp i Bagarmossen. Det var väl rätt bra där. Jag kommer ihåg när morsan skjutsade mig genom skogen i en barnstol ner till kolonilotterna i Skarpnäck där mormor och morfar bodde. Men morsan åkte på stryk av min plastfarsa och hon började dricka. Min farsa träffade jag inte på 30 år, men när jag fyllde 43 dök han upp. Jag blev så chockad att det första jag gjorde var att gå ner till hembrännaren i källaren och ta en stor sup.
     När jag var ung var jag mycket i Gamla stan också. Man åkte hit, gick ner till bolaget och köpte några bira. Vi brukade cykla ett helt gäng genom Gamla stan och till Skansen där vi plankade in. Vi gjorde alltid roliga grejer.

    Berättat för: Maria Hagström
    Foto: Anna-Karin Nilsson

    "Min plats" är ett stående inslag i Siuation Sthlm. Denna är tidigare publicerad i Situation Sthlm #205.

  • Article Image

    Waldersten #205

    2014-08-28 18:19:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    .

  • Article Image

    Stolt #205: Sagt och gjort

    2014-08-28 00:19:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Jag visste ingenting om Eliseo Hernandez Moreno då.
     Jag satt som nyinflyttad i Stockholm – anlände fem dagar innan - i en lägenhet på Hagagatan och tittade ut på gathuset mitt över gården och snön som då och då, i ridåer och flak, rasade ner från taket. Emellanåt drog snön med sig några istappar från hängrännan, som då splittrades mot marken med en mer klirrande ton jämfört med den blöta snöns lata duns.

    Egentligen vet jag inte så mycket mer om honom i dag heller.
     Men när jag slog ihop Ulf Lundells kommande roman ”Visenterna” tog jag en promenad utmed vattnet och det var precis när jag svängde in på vägen mellan husen och vände ryggen mot bron som jag kom att tänka på en rad i boken – inte ordagrant – som handlade om att komma till någon sorts fred med nuet och att lämna någonting betydande efter sig.
     En regnrock på en galje. Några skrivna rader. Ett barn. En grävd brunn.

    Från TV: n i rummet intill där jag nu sitter och skriver detta – övre tonåringar i soffor och stolar, dämpad belysning, volymen i övre kvartil - dunkar dumheter ur trutarna från deltagarna i ”Paradise Hotel” och det surrar om telefonerna när nya händelser hör av sig. De – varken de som tittar på eller de som betittas – har i nuläget en tanke på vad de lämnar efter sig; de är mitt i början av livet och vingarna prasslar under jackorna och den enda riktning som finns är framåt.
     Men vissa kapas mitt i steget. Vissa tar sig aldrig ut och bort och iväg, För att de inte kan, inte har möjligheten, för att deras liv råkade utspela sig på en plats där möjligheterna var färre, för att det finns en osynlig – fast väldigt synlig – ordning som bara egentligen är skam och ohyra men som har sitt givna utrymme: värdet av ett liv. Och vem som bestämmer det. Och färgen på det.

    När jag kom hem från promenaden efter bokläsningen skummade jag Twitter och tog mig vidare och skotten i Ferguson, Missouri var överallt. Ännu en plats och ett namn, Michael Brown, att lägga till andra. Som Fruitvale Station. Eller Amadou Diallo. Eller Romario i Husby. Eller de båda pantrarna i Biskopsgården.
     Nationalgardet på väg till Ferguson nu. Afroamerikansk stadsdel, vitt styre, vit polis, ökad beväpning, ökade klyftor – de enda som inte är förvånade över vad som skett är de afroamerikanska invånarna.
     Till slut hamnade jag – det gick via länkar och drivved från artiklarna om Ferguson - på en hemsida som Texas department of criminal justice nyligen sjösatt. Och löpande uppdaterar. Det var där jag scrollade mig ner och hittade namnet Eliseo Hernandez Moreno, en då 27-årig gräsklipparmekaniker från Donna, Texas. Jag letade vidare och fann en artikel om honom från New York Times, daterad 4 mars 1987.
     Alltså samma dag jag satt och följde dagsmejans härjningar på gathustaket mittemot.

    Klockan 12.12 den dagen inleddes avrättningen av honom med en dödliga injektion och klockan 12.19 förklarades han färdigavrättad av fängelseläkaren.
     Han dömdes till döden för mordet på en polisman, dessutom var han dömd till 45 år vardera för ytterligare fem mord. Som alla inträffade under samma 50 timmars vansinnesfärd som utlösts av att han ville ha tag på sin fru som lämnat honom och i jakten på henne inlett det hela med att döda hennes bror och dennes fru.
     På hemsidan finns hans bild, beskrivningar av brottet, hans fångnummer. Och hans sista ord. Just Eliseo Hernandez Moreno avböjde att säga några sista ord till vittnena. Men New York Times rapporterar att han bett att få bli avrättad, att han inte ville att någon skulle överklaga hans dödsstraff. Och han sa till dem som gick med honom från dödscellen till rummet där hans skulle avrättas att ”han befann sig där han var för att han var skyldig och nu ville ta sitt straff”.
     Som sista måltid hade han bett att få bli serverad fyra enchilladas med ost, två fiskburgare, pommes frites, ketchup och citronpaj.

    På listan på den där hemsidan finns information om 515 avrättningar. Från 1982 och framåt. Den senaste skedde 16 april i år. En man knivhögg tre personer, bland dem ett litet barn, sammanlagt 86 gånger. På väg därifrån stal han en TV och bilen. Han lämnade efter sig ett skrivet uttalande och han sa, innan han spändes fast på britsen, att han älskade sina barn, att han var ok, att det var dags att sätta igång med avrättningen.
     Man ska sluta fred med nuet. Lämna någonting efter sig.
     Det blir vad det blir. Ett hårspänne vid spegeln, en uppslagen bok i trappan, några ord innan avrättningen.
     Och ibland faller snö från ett gathustak.

    ULF STOLT

    Krönikan är publicerad i Situation Sthlm #205.

    Läsarkommentarer

    Kommentar

    Ditt namn

    Din e-post


    Tyvärr måste vi pga stora mängder spam-kommentarer be dig att verifera en liten kod.Tack för hjälpen!

    Ange koden ovanför:

  • Article Image

    Annika Norlin är ganska klar

    2014-08-26 21:36:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Med Säkert och Hello Saferide har Annika Norlin sprängt gränserna för vad svensk poplyrik kan innehålla – och vem som får komma till tals.  Nu firar hon tio år som artist med en ny skiva och samlingen ”Texter”, där alla hennes låttexter samlas i bokform.

    Låttexten till ”The crawler”, tog form förra året när Annika Norlin, om måndagarna, simmade med sin vän och musikerkollega Andrea Kellerman i simbassängen på Forsgrenska vid Medborgarplatsen. Det är en vardagsbetraktelse, lika mycket som en samhällsallegori – och en av de mest tydligt politiska låtarna på Norlins nya Hello Saferide-skiva. Över en rytm, som för tankarna till arbetsamma och beslutsamma andetag, sjunger Annika: ”A community swimming pool, it’s like a society/Twenty people swimming in a line, making room for everyone/We work hard to get along/And then he comes along, the crawler/Doesn’t see anyone else, the crawler/Jumps in in the middle lane and waves his crawling arms/Visibly damaging the swimming quality for everyone else!/The crawler believes because he knows crawling he gets to crawl over everyone else!/People who breaststroke and can’t keep up/They should start crawling themselves/So says the crawler”



     Liksom i de flesta av Norlins låttexter, finns i ”The crawler”, både ett bitande allvar  och en smittande humor.
    – Hela utgångspunkten för en offentlig simhall är att man måste anpassa sig efter varandra, men då och då kommer det alltid någon som helt struntar i det där. Som tänker:”Jag ska simma som jag vill simma. Andra kan väl simma som jag simmar.” Det gör mig alltid lika förbannad. Det finns en koppling mellan den här situationen, den här låten, och den ökade individualiseringen i samhället, säger Annika Norlin, på telefon från sin hemstad Umeå.
     Till Umeå flyttade hon 2010, med en handfull skivor och en rad ep:s i bagaget. Hon hade blivit kär i staden under inspelningen av Säkert!-skivan, hennes första på svenska.

    I förordet till textsamlingen ”Texter” som ges ut i samband med att nya skivan ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide” släpps, beskriver Norlin också hur hon blev påverkad av det politiska engagemanget i Umeå” en traditionellt röd universitetsstad i Västerbotten med ett tungt politiskt musikarv från straight edge-rörelsen.
    – I dag är nästan alla artister politiska. Men för några år sedan var det i det närmaste tabu att skriva politisk popmusik, det var liksom lite... osexigt. När jag flyttade till Umeå slogs jag av att de flesta i kultursvängen också hade ett starkt samhällsengagemang. Det var precis innan förra valet, och jag blev otroligt peppad på att skriva om politik. Så då gjorde jag skivan ”Facit” med Säkert, säger Annika Norlin.
     Bland låtarna på ”Facit” finns till exempel ”Riot”, en låt som föddes ur frustrationen över det språk som politikerna använde i debatterna. Ett språk, som nästan ingen vanlig människa förstod.
     Men också nya skivan ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide” med hennes engelska alter ego Hello Saferide finns en rad politiska inlägg, ”allting är väl politik?”.
     Här finns, förutom samhällsbetraktelsen från simbassängen, till exempel låten ”Last Night Bus” om en tonårsfest med nynazister kring 90-talets början och ”Rocky”, en hymn till den norrländske mannen och hans trånga känslokostym.
     Men också singeln ”I was Jesus”, där bland andra Jesus och Ghandi stiger ner till jorden i kvinnlig skepnad.
    – Jag älskar religion, jag önskar att jag var religiös eftersom det i religionen finns en tydlig ”livsanledning”. Samtidigt tycker jag att det är bisarrt det som står i till exempel Bibeln – att det som gått från mun till mun i tusentals år ska ses som en sanning. Och jag är otroligt frustrerad över att kvinnan fått en så märklig roll i de flesta religioner, säger Annika Norlin och tillägger:
    – För varje man som kommit med ett fantastiskt budskap, så måste ju en kvinna kommit med ett minst lika bra. Men genom historien har kvinnor inte fått samma uppmärksamhet. Samtidigt ville jag göra en hoppfull låt och en hoppfull skiva, så låten slutar med att gud säger att kvinnans tidsålder börjar nu – och så får jag ett datum för när det ska ske.

    Det låter som att Annika Norlin ler genom telefonen, när hon säger det sistnämnda. Som artist har hon alltid varit befriande egensinnig, varit noga med sin integritet, noga med att inte få hybris. Valt att inte le på skivomslag, som ett statement. Tackat nej till spelningar, beslutat sig för att utbilda sig till psykolog när musikkarusellen snurrat som mest. Säger ”det där vill jag inte prata om” när jag ställer en fråga som hon tycker är för privat. Och så har hon skrivit låtar med röster som sällan kommer till tals. ”Allt som är ditt” handlar till exempel om en anhörigs perspektiv på ett övergrepp, och hur kantigt rättssystemet behandlar den som anmäler en våldtäkt. Medan låten ”Jag blev som kvar” berättar om en 80-årig man från ett samhälle utanför Arvidsjaur, som aldrig reste och som aldrig gifte sig. ”Jag blev som över”, var mannens svar på frågan om varför han levde ensam hela sitt liv.
    – Jag har alltid varit intresserad av att göra saker som inte gjorts, och varit rätt less på hur litet det svenska poprummet är. Jag har velat överskrida gränser, kring hur man får skriva en poplåt. Men nu har jag sprängt de gränserna så mycket att jag känner mig ganska klar. Nu har jag snarare varit peppad på att göra låtar utan att slå knut på mig själv, säger hon.



     Samtidigt poängterar Annika Norlin att den leda hon känt inför det svenska popklimatet, gett med sig.
     Nu känner hon sig närmast vidöppen, säger hon.
    – Det kommer så mycket bra musik nu, klimatet är friare. Vi var ju en rad kvinnliga artister som släppte våra första skivor för ungefär åtta-tio år sedan. För oss då tyckte jag ofta att vi var tvungna att markera hela tiden att vi hörde hemma inom musikbranschen, överbevisa att vi kunde våra instrument, och det kändes as-viktigt att aldrig spela på femininitet eller visa hud. Nu har det blivit självklart, det är så gött att se alla nya grymma artister stå bara med mikrofon framför en dj och sjunga om att ligga. Alla vet redan att de skriver och producerar själva, det är klart att de kan göra vad fan de vill.

    Text: Alexandra Sundqvist

    En kortare version av artikeln är publicerad i Situation Sthlm #205.

    Fakta: Annika Norlin
    Yrke: Låtskrivare, artist, psykolog.
    Ålder: 36.
    Bor: Umeå.
    Familj: Ja!
    Aktuell med: Skivan ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide”(Razzia Records)  som släpps den tredje september. Samt boken ”Texter” där Norlin samlat alla sina låttexter.
    Bakgrund: Annika Norlin har gett ut fem fullängdsalbum och en rad EP:s sedan debuten ”Introducing... Hello Saferide”, 2005. I projektet Hello Saferide skriver hon på engelska och i Säkert! skriver hon på svenska. Hon har vunnit tre Grammisar, varav två i kategorin Årets textförfattare.

  • Article Image

    Bygghål i historien

    2014-08-19 21:49:00
    Inlagd av: Situation Sthlm
    Comments: 0

    Det är ett av stans stora bygghål - gropen som är en del av nya Slussen. Men när byggarbetarna grävde i marken fann de ett Södermalm som ingen visste fanns – 800 år tillbaka i tiden. Och historien om livet på Söder måste nu skrivas om.

    De gräver hål överallt i stan.
     Men inga är viktigare än de kring Slussen.
     Så vi gick ner i ett av dem, det hittills märkligaste.
     På ett år har byggarna grävt sig 800 år ner i tiden och funnit en bit av Stockholm som ingen trodde existerade. Arkeologerna fann en prydlig gata, stenlagd kajskoning och en brygga från 1200-talet, i själva verket från tiden innan Birger Jarl beordrat att staden skulle heta Stockholm. Fyndet ändrade helt plötsligt historien om Södermalm. Där man väntat sig att finna torftig lantlighet fann man – medelklass i stenhus, hantverk, en metallverkstad. För att gå ner i gropen intill Stadsmuséets norra sida måste man enligt byggaren JM:s reglemente bära väst i varselfärger, skyddshjälm och stövlar med stålhätta över tårna. Vi får låna utstyrseln av den samordnande byggplatsledaren Mats Johansson och informatören Emma Sahlman som går med nedför den skrangliga järntrappan.

    Byggarna har grävt sig ner så långt de behöver. De har nått ett lager av grus och sand, som kan vara bortåt 20 meter djupt innan det övergår i berggrund. Med all säkerhet finns inga fornfynd kvar att hitta. Grävandet har tagit nästan precis ett år. Om inte arkeologerna funnits hade det gått på ett par månader.
    Firman Arkeologikonsult har
    stått för den överlägset längsta och intressantaste delen av grävandet. Kenneth Svensson på firman är hörbart förtjust i fynden.
    – De har skrivit om vår historia, säger han. Vi hade aldrig trott att vi skulle finna det vi fann.
     Att söderkisar – åtminstone vid den framtida Slussen - för 800 år sedan inte alls behövde vara ena toviga torparlurkar i ett tröstlöst armod, utan lika gärna hantverkare och stadsbor i relativt välstånd.
     Nästan 300 år senare, i slutet av 1400-talet, ser bilden av den här platsen faktiskt mer ut som man tänkt sig, mera lantlig utkant. På arkeologens bilder syns ett djurstall, ungefär där metallverkstaden fanns på 1200-talet.
     Och 30 år senare pågick ett hänsynslöst krig mellan danskar och svenskar i krokarna. Ett av de båda härarnas, Kristian II:s och Gustav Vasas, nöjen var att bränna ner hus och gårdar. Rykande ruiner, gråtande barn och likstank, det var en förfärande tid på Söder.

    Gruset på gropens botten bildar en slänt som leder upp mot Götgatan. Det är en del av Stockholmsåsen. Från början tänkte man att slå ner pålar i gropens botten. Men åsen grusade planeringen. Det finns risk för sättningar som kunde skada Stadsmuséets minnesmärkta byggnad. Det får inte ske. Man får inte göra någon som helst åverkan på det huset utan tillstånd. Inte ens slå en liten bult i stengrunden.
     När byggarna såg att muséets grund inte bara bestod av rejäla stenblock, utan också av en del mindre stenar som skulle kunna lossna vid skakningar eller sättningar, fick de tillstånd att spruta på en betongförstärkning. Den gör nog nytta men den är oerhört grådaskigt ful.
     Mats Johansson visar upp mot grusslänten, där ligger som ett litet stenröse:
    – Det är den brunn som fanns här på 1200-talet, berättar han.
     Vi ser en samling rundlagda stenblock och grips av något slags oväntad vördnad. Vi ser en het dag, som den vi just har, och en medeltida söderbo som vevar upp en skinnsäck vatten, dricker stora klunkar och häller resten över sitt svettiga hår.
     Där har brunnen legat osynlig under jord i kanske hundratals år. Och nu?
    – Nu ska den täckas över, säger Mats Johansson. Men om 120 år eller så behöver man riva upp och bygga om. Då kommer man att hitta den igen. Den här gropen är mest till för att dra nya rör och ledningar under den fortsättning av Hornsgatan som ska bli den nya Stadsgårdsleden.

    Vilka sorters ledningar och rör?
    – Det är faktiskt sekretessbelagt, säger Mats Johansson.

    Hemligt för att försvåra terrorism?
    – Det är också sekretessbelagt.

    För ett år sedan måttade en grävskopa in startpunkten för just den här gropens tillkomst, efter noggranna ritningar som under året korrigerats och förnyats efter behov. Betongbalkar och pålar skars ner med diamantsåg och stålbalkar med gasdrivan skärställning. Allt som hivades upp ur gropen lastades efterhand på bilflak och kördes till deponier som exempelvis Gladö Kvarn.
     När vi står en bit upp på grusslänten och ser oss tillbaka rusar t-banetågen förbi bakom en lätt skyddsvägg som främst ska stoppa damm och småsten. Det betongtak som är t-banans golv har fått en extra stötta av stål för säkerhets skull. Det får inte finns en risk för att ett tåg faller ner i gropen. Väggen har några utskurna fönster så att passagerarna norrut faktiskt kan få en glimt av gropen om de tittar väldigt fort.



     Nedanför jobbar en liten grävskopa. Föraren hanterar skopan som man hanterar en full soppsked, med en snirklande försiktighet vänder han den åt rätt håll. Det är skicklig yrkesverksamhet.
     En byggsmed som heter Björn och har ett leende som en solvarg kapar en stålbalk med sin skärbrännare.
     Det är ingen rusch i gropen under juli. Den är i princip färdiggrävd och bara två-tre firmor, entreprenörer och konsulter, är i arbete. Småningom kommer de att bli cirka 25.
     Det är ganska kvavt nere i gropen. Uppe på Södermalmstorg har kiosk- och torghandeln tagit fart. Parksofforna bemannas av flanörer och hemlösa människor. Folk strömmar ut och in genom t-banestationen. Stadsmuséet har inte öppnat än, men några turister står redo att ta trappan ner till museigården.
     Den här gropen är en del av nya Slussen, det mest kringstormade projektet i Stockholms senare historia. Jag får en broschyr av informatören Emma Sahlman. När jag bläddrar igenom den, ser jag alla de ord som ska promota det stora ombygget: ”attraktiv mötesplats...möta dagens trafikflöden...lättare att hitta...framkomlighet för gående och cyklister...ljus, trygg och inbjudande...gott om sittmöjligheter och utsikt...en grön oas mitt i Stockholm...levande stadsliv...dricksvattnet tryggas.”
     Det är mycket välskrivet.
     Vi har fått se hur det en gång var. Nu får vi se hur det faktiskt blir.

    Text: Jan Lindström
    Foto: Marc Femenia

    Texten är publicerad i Situation Sthlm #204.

 
1 2 3 4 5 6 >... »
Gilla och följ Situation Sthlm