Det var därför jag blev extra förbannad när hon kom med förebråelser om mina egna glassvanor. Hade hon vetat bättre skulle hon ju inte fyllt frysen med glass. OK, vi bodde i New York så det var inte bästa sortens glass men ändå.

- Du är fan mig inte riktigt klok. En vuxen människa sitter inte och äter glas till frukost ur paket, sa hon. Nu tog det hus i helvete, det är därför jag minns mitt svar:

- Jag blev vuxen just för att få äta vad jag vill till frukost, det vill säga glass!” Sen avslutade jag  bråket:

- Jag är trött på USA, Hägendaz går väl an, men vad fan är det här Ben & Jerrys? Pff… För mycket socker. För mycket grädde. För mycket av allting! Kanske blev jag så upprörd för att glass inte ens ska innehålla grädde. Enligt den klassiska definitionen finns bara tre kategorier för vad vi kan kalla glass: sorbet som görs på fruktsaft och vatten, glass som görs på enbart frukter och så då den krämiga mantecato som görs på ägg, mjölk och smakämnen.

- Fixa en docentur i Rom eller jag flyttar hem till Kungsholmen!” sa jag och hivade glasspaketet i väggen. Rom, där gör idag Erinas systerson glass och redan under antiken lät rommarna löptränade slavar hemföra den renaste snön från apenninska bergen för att blanda med fruksaft. Även om den glass vi idag äter i Italien är något som, i likhet med pastan, Marco Polo hämtade hem först på medeltiden. Kineserna hade ju kommit på den redan för 3-4000 år sedan.

 Jag flyttade hem. Det var vinter och jag gick till Fridhemsplan kafé La Gelateria Italiana. Där gör och serverar sicilianska Erina sedan trettio år tillbaka norra Europas bästa glass gjord efter sin farfars recept. Hon är en innovatör som till exempel på senare tid försökt ta fram en glass på mörk choklad och sockerlag. Alltsedan jag gick i Kungsholmens gymnasium har jag regelbundet ätit hennes glass. Man kan köpa hem den också. Det gör jag ofta. Har jag fått skatteåterbäring, en kvinna på middag, läst en lysande bok, hört en låt som gjort mig euforisk, då toppar jag inte det med något så banalt som champagne och cigarr. Då äter jag glass. Vid närmare eftertanke har jag på senare år ätit glass de flesta timmar om dygnet, alla årstider, utom vid frukost. Det där bråket gav mig sår som inte läker. För jag gillar inte att bli kallad omogen. Ändå, glassätande är inget att skämmas för. De största konstnärerna har ätit glass. Jag fällde en tår när jag läste hur plågsamt det var för den döende Chopin att med smärtor i bröstet tvingas se på medan George Sand och hennes barn slevade i sig enorma portioner glass. Tolstoj har i Krig & Fred en lysande glasscen mellan Natasja och Dimitriev. Proust, Maupassant, Stendahl – alla har de skildrat glassätandet. Och 1959 års nobelpristagare Salvatore Quasimodo menade att den sicilianska ”cassatan” var den bästa! Jag betvivlar det inte. Prova själv, den finns vid Fridhemsplan.

 Kanske enda förmånen som journalist är att man kan äta alla måltider gratis, dricka gratis alkohol varje kväll. Men man gör det inte. Ty det inger en känsla av korruption. Men så en dag dimper en inbjudan in till pressfrukost med Ben & Jerrys. De ska lansera tre nya glassorter. Jag ser en ljusning till att läka mina sår och går till Företagarnas hus på Östermalmstorg. Micael Bindefeldts folk tar emot. Lena Philipsons make, en TV-hallåa och folk från Ben & Jerrys talar om socialt entreprenörskap och change making. Verklighetens Ben & Jerry är två gamla hippies som idag ägnar sig åt change making, hämtar råvaror från farmer i Uganda och låter fängelseinterner göra glass. Allt det där låter bra. Men jag börjar bli sned. Frukosten är amerikanska pannkakor med sirap, skogsbär, frallor, juice och kaffe. Glass ser jag inte skymten av. Men så plötsligt, under talen, serveras mig brickor med glass. Dock finns ett problem med glass, den smälter. Så nu när jag börjar tänka på vad jag ska få i goddiebaggen blir jag sorgsen. Jag reser mig och går. Det räcks mig en zebrafärgad frysväska innehållandes tre glasspaket. Ben & Jerry har tänkt på allt. Men det är för mycket av allting.

Först tänkte jag göra dundersnyggt här innan ni kommer. Det är kanske lite stökigt, men vadå, förstår du hur många källare, trapphus och husvagnar jag har levt i. Jag har inte haft en egen lägenhet sen 1991. Har det stökat till för mycket, då har jag dragit. Men här blir jag kvar, tycker att det är skitschysst här.

Tidigare bodde Thomas von Bohjort i ett rum på Vinsta referensboende som enligt honom var så litet att han var tvungen att backa in. ”Som en Kronobergscell”. Men här har han både egen toalett och köksvrå.

– Det här är första haket som jag känner är mitt eget. Egen nyckel och tittöga så jag kan se vem som knackar på. Jag får leva mitt liv, säger han.

Han bor på Östgötagatan inte långt från den adress han bodde på sina första tio år. När han får frågan hur det var att växa upp på femtiotalets Söder så tystnar han, vilket inte hör till vanligheterna.

– Jag ska säga så här, jag har gått i mycket terapi och ska jag vara riktigt ärlig mot dig så har jag en blockering från när jag var tio år och yngre. Jag kommer inte ihåg nånting.

Han berättar att familjen flyttat till Västerort när han var tio år. Han började i en ny skola och hamnade i obsklass. För att skaffa sig kompisar och slippa bli mobbad satte han sig högst, var ”herren på täppan”.

– Det där har förföljt mig hela mitt liv, att jag måste hävda mig hela tiden. Jag behöver egentligen inte det, jag har ju många kvalitéer, men det tog 50 år för mig att haja det.

Han säger att han har ”knarkat och rövat i alla dessa år” men att han nu lugnat ner sig.

– Det går att kämpa sig vidare även när man är 60 år. Och Enheten för hemlösa har ställt upp på mig till 110 procent, det vill jag att du skriver i reportaget.

Bakom honom hänger ett par orangea gardiner istället för de ”sjukhusgardiner” som hängde där innan. Uppe vid taket hänger ett fiskespö och på ytterdörren en bok med titeln Saker man glömmer att komma ihåg. Det är mest Carina, hans flickvän, som antecknat. Recept på löksoppa. Ritat hästar.

I rummet finns också några låtsasblommor.

– En kompis till mig hittade en stor benjaminfikus i grovsoporna som hon ställde i sin lägenhet. När jag kom dit fyra–fem månader senare sa hon: ”Hajar du vilken schysst benjaminfikus, den har inte tappat ett enda blad. Jag har vattnat den varenda dag.

”Men den var gjord av tyg, säger han, skrattar och frågar sedan:

– Vet du varför den där väggen är helt vit?

Jag har en tv-projektor, så där blir det värsta tv-bilden. Där ser han gärna actionfilmer. På en liten hylla står en trave dvd-filmer, bland annat cowboyrullen A Fistful of Dynamite och skräckfilmen Saw. Men han gillar också filmer som E.T. och Pettson och Findus.

Han säger att han inte haft det så här bra på jättelänge. Nu önskar han att han ska våga ta nästa steg – att gå till tandläkaren och att ta kontakt med sina barn.

– Jag vill fortsätta utvecklas. Det finns mer plats här uppe, eller hur? säger han. Jag vill inte stagnera. Skulle det komma ner ett ufofartyg och fråga om jag ville följa med en sväng, då skulle jag åka direkt.

Text: Maria Hagström
Foto: Martina Holmberg

Hälften sanning. Hälften fiktion. Hur Anders Roslund och Börje Hellström skulle späda ut sina kriminalromaner var klart redan från början, lika klart som att de skulle skriva dem tillsammans. Och lika bestämda från början var de att aldrig någonsin ge sig in i någon vindlande förklaring till hur de bär sig åt när de skriver sina böcker – inte röja sitt sätt, sin hemlighet, inte avkoda sina maner för allmänheten.

– Vi kan prata om allting annat, men inte det, säger Anders Roslund. För vi vill inteavslöja det, inte förstöra det, inte göra så at tnån av oss hamnar i vägen för den andre och att vi till slut inte fungerar ihop längre. Men en detalj av deras författande är uppenbar – de är båda väl förankrade i de sociala och kriminella strukturer och miljöer de beskriver, på båda sidor fängelsemurarna. Nya romanen Två soldater handlar om unga kriminella. Dels de som är så unga att de inte kan lagföras för några brott, bara slussas vidare till socialtjänsten i väntan på att de ska bli femton år och straffmyndiga.

Dels de som just uppnått ålder nog att slippa de olika ungdomshem de snurrat runt på sedan de fyllde femton år och nu äntligen kvalificerat sig för de riktiga fängelserna. Anders Roslund minns precis var de befann sig när fröet till Två soldater planterades. De satt på tåget mellan Göteborg och Malmö, efter att ha varit på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg i september 2003 i samband med att första boken Odjuret lanserades där.

De över sexhundra boksidorna i Två soldater binds samman av två likadana händelser i början och slutet som även bär storyn vidare – vad det specifikt är ska inte avslöjas här – och det var det Anders Roslund sträckte sig över ryggstödet till tågsätet och knackade Börje Hellström på axeln och föreslog. – Jag sa till Börje: ”Vi har ju den här idén som vi vet hur den börjar och slutar.” Den boken skulle vi en dag skriva, i sammanhanget med unga och kriminalitet, och då skulle vi ha just den början och det slutet.

Men resten måste finnas. Så det fick vänta tills vi kände en gängpolis som kunde berätta för oss, tills vi kände gängmedlemmar som var redo att bjuda in oss, tills vi kunde väva ihop allt detta. Den här boken har sakta blivit till efter att vi till slut fått den kunskap vi behövde, till skillnad från de andra böckerna. Det Roslund & Hellström gör i sina kriminalromaner

– Två soldater är den sjätte boken sedan debuten 2003 – är att de tydligt frambär arvet från Sjöwall/Wahlöö: att brottets konsekvenser och den samtid i vilken de begås utgör en viktig och förklarande ram till den kriminalgåta som avhandlas.

Anders Roslund är tydlig med att utan Sjöwall/Wahlöö och deras tio böcker, som rönte internationell uppmärksamhet redan när de första gavs ut i mitten av sextiotalet, hade inte den utvecklingen av kriminalromanen skett.

– Allt kan inte vara Agatha Christie. Hade inte de gjort det de gjorde – visat att det var möjligt, att man fick använda kriminalromanen på det sättet – hade ingenting av detta funnits i dag: ingen Leif GW Persson, ingen Arne Dahl, ingen Stieg

Larsson, ingen Roslund & Hellström. Så är det bara. Även om Börje Hellström – på tal om det där med att låta hälften vara fiktion och hälften sanning – från början var inne på att deras böcker skulle vara ännu mer debatterande. Men för att inte riskera att åsikter och tyckanden skulle ställa sig i vägen för berättelsen – det är ju trots allt kriminalromaner de skriver - drog Anders Roslund dem tillbaka till ursprungsidén.

Läs hela artikeln i sin helhet i #177

ulf@situationsthlm.se

Var det svårt att hitta den här balansen mellan svart humor och cynisk bitterhet?

- Jag försöker alltid finna denna balans. Du kan vara seriös så länge du avbryter det med humor som i sin tur tillåter dig att säga sånt som du i vanliga fall inte skulle ha kommit undan med. Det handlar inte bara om balans utan hur de två begreppen samverkar. Så länge de gör det kan du bli hur galen som helst, säger Sam Lipsyte när vi träffas på hans hotell på Skeppsholmen.

Var syftet med romanen att säga något om dagens USA?

- Jag ville ta upp hur folk styrs av pengar och själva idéerna kring framgång och misslyckande. Pressen som så många människor lever under i USA men säkert till viss mån även i Europa. Oron för pengar och ekonomi men också den privata kampen. Sättet hur vi jämför oss med andra människor och hur det gör oss deprimerade därför att någon annan gör alltid bättre ifrån sig. Jag ville skapa en arbetarkille som bara vill ha sin familj, sitt jobb och betala sina räkningar. Han tror sig ha större talang än vad han har, hans vän är motsatsen till detta och har makt och pengar. Mest av allt ville jag tala om klass, Amerika och idén om den amerikanska drömmen.

Milo har de här stora konstnärsambitionerna som en viss typ av unga män har…

- Ja, och han hade verkligen trott att han skulle lyckas. Han har gått i den här högskolan och följt alla regler och därför trott att sen ska allt gå bra i livet. Men det är inte så livet är.

Det är ganska vanligt att man inte får jobb direkt efter universitet och då känner sig lurad. Är din egen bakgrund akademisk?

- Tja, nu har jag skrivit fyra böcker och efter bok nummer två började jag undervisa i kreativt skrivande. Så just nu lever jag i universitetsliv. Men fröet till den här boken kom när jag interagerade med andra lärare och den sidan av universitetsvärlden som ska skaka fram pengar genom utvecklingsstöd. De berättade om hur de försöker få fram pengar och började då använda sin världs språk. Jag såg framför mig någon som jobbar inom den världen och samtidigt kämpar med de här konstnärliga idéerna och sina egna förlorade ambitioner. Jag tänkte att det kan nog bli en rolig, intressant bok. 

Det är väldigt många bra oneliners, dök sånt bara upp i ditt huvud och du skrev ner? Eller har du bara satt dig ner för att skriva och då har de kommit till dig?

- De kommer till mig medan jag skriver. Vanligtvis planerar jag inte eller antecknar när jag kommer på nåt bara så där och sedan stoppar in det i berättelsen. För det mesta börjar jag skriva och ju mer jag skriver kommer jag på vad boken ska handla om. Sedan blandas alla de här roliga och sorgliga partierna och där framträder de här onelinersarna du syftar på.

Vad är dina bästa råd till unga människor när du undervisar i skrivande?

- Vi pratar om mycket men jag ser att många människor kan skriva riktigt bra några sidor men sedan tappar de liksom stinget. Jag försöker få mina elever att hålla kvar vid det där bra. Vissa tror att man kan ha mindre bra partier för att det tar en till de bra. Men jag säger att allt måste vara bra för i annat fall kommer läsaren att lägga ifrån sig boken.

Å andra sidan kanske man inte uppskattar de riktigt bra partierna om de finns där överallt?

- Det måste vara olika former av bra partier. En bra bok ska du bara kunna slå upp och göra ett nedslag var som helst och du kanske inte förstår handlingen men du fattar att något spännande pågår.

Kritiker har jämfört dina böcker med Joseph Heller och John Kennedy Toole. Är de influenser?

- Ja, jag älskar båda de författarna och särskilt Heller var fantastisk på att observera absurda institutioner som armén och låta en karaktär hantera sig fram i den världen, så visst beundrar jag de författarna liksom där finns många andra författare jag gillar. Det jag influerats av är en mix av mycket av det jag har läst, filmer och sånt som har hänt mig och mina vänner.

Har du påverkats av klassiska pikareskromaner som Don Quixote?

- Ja, särskilt i de första böckerna använde jag mig av vissa element ifråga om struktur från pikareskromanen. Och då särskilt amerikanska författare som hämtat berättarteknik från formen och intrigen. Ifråga om den här boken hade jag mer en intrig som formade sig själv.

Hur ser du på samtida amerikanska kollegor som Dave Eggers, Jonathan Safran Foer och James Frey?

- Just nu är där många författare som skriver intressanta saker. Där är fortfarande några som vill skriva på ett mer traditionellt sätt medan andra vill mer experimentera och leka med berättarformen och inte skriva så linjärt. Jag tycker inte att man ska behöva välja mellan det ena eller andra. Utan se till det bästa ur vardera.  Liksom vem är bra på just det här. Min vän Ben Marcus har just släppt en bok The Flame Alphabet som handlar om en värld där barnens språk skapar fysisk skada. En fantastisk bok. Bara ett exempel på många av de bra böcker som släpps just nu.

Din andra bok The Subject Steve släpptes 11 september 2011. Det kan inte ha varit så roligt med tanke på att folk nog inte läste kultursidorna just den dagen.

- Jag gick och la mig den 10 september och tänkte att ”imorgon är den stora dagen” men så gjorde också många andra som hiphopgruppen The Coup som till och med hade ett omslag med Twin Tower brinnandes. Men det var mycket märkligt för förläggaren ringde och sa ”vi tar för givet du inställer turnén (signering och läsning) för det gör alla andra som till exempel Salman Rushdie och det vill väl du också? Vi har ju precis bombats.” Jag insåg att de andra skulle få åka senare men inte jag, så jag åkte ändå, he he. Jag flög runt USA i plan med endast tre passagerare och det var fantastiskt för jag kom i konversationer med människor som jag aldrig annars skulle ha pratat med. Och när jag kom till bokhandlarna hade folk efter att ha blivit skrämda av TV-nyheterna precis börjat gå ut och jag pratade med dom med. Jag tror inte att det här gjorde något för själva boken men det var en bra erfarenhet att träffa människor när dom såväl som jag var väldigt sårbara.

Du har också sysslat med musik.

- Ja, jag spelade i band på 90-talet och man kan väl bäst beskriva musiken som artnoisepunk. Jag var lead screamer. Vår ljudkille James Murphy bildade sen LCD Soundsystem och han är ett geni så det var kul att få jobba med honom. Han har sagt att vi influerade honom men vad vet jag…

Har du i likhet med Givens huvudperson Milo även varit konstnär?

- Jag har många vänner som är målare/konstnärer och ifråga om den här boken använde jag mig av deras erfarenheter, saker om konstvärlden, vernissager osv. Samma sak ifråga om de här människorna som söker fonder. Jag gjorde inte mycket research men nu i efterhand säger folk inom de här områdena att jag skildrade det bra.

Boken utspelar sig bland annat i kontorsvärlden. Har du jobbat på kontor?

- Ja, när jag var yngre.

Finns det mycket av dig själv i Milo?

- Ja. Men om man ska vara helt ärlig finns det mycket av en själv i alla bokens karaktärer. Alla är röster i ens huvud som också är olika eftersom de kommer från olika platser inom dig och utanför dig men de måste ju fortfarande komma igenom författaren innan de sätts på papper.

Vad skriver du på för närvarande?

- Jag har precis lämnat in en samling noveller som släpps nästa år.

Cyril Hellman

Stillhet och tystnad kommer att vara framtidens lyx. Det påstod professorn i psykologi Marianne Frankenhaeuser. Hon sa också: – Dagens tsunami av information och kommunikation har åstadkommit en ny folksjukdom.

Vi lever inuti en flodvåg av ljus och ljud, ett evigt dunkande, smattrande och tjattrande ur allehanda teknisk apparatur. För en ständigt fartökande bransch är två sekunder av stillhet och tystnad två förlorade sekunder i produktionen. Och då har vi inte ens berört trafiken, den eviga ljudmattan bakom allt annat ljud.

Var finner man en stunds tystnad i Stockholm? I den här artikeln finns fyra förslag, utvalda av den här lilla redaktionen. Om du som läser har fler idéer, hör av dig.

Vi besökte först andaktsrummet på Danderyds sjukhus. Det är ett litet kyrkorum med en soffgrupp. I den har det hänt att hemlösa övernattat. Prästen Stefan Bendtz har hittat dem på morgonen. – Men jag kör inte i väg nån från det här rummet. Andaktsrummet har tre slags besökare: patienter, anhöriga och personal.

I stillheten och tystnaden har de alla tänkt igenom väsentligheter, inte sällan frågor om liv och död. Det hör till rummets innersta funktioner. Även om det ser ut som i en enkel liten kyrksal, med altarbord, krucifix och dopfunt, så är rummet öppet för alla religioner.

Stefan Bendtz går och hämtar en bönematta som kan nyttjas av muslimer. Han vet också var öster ligger. Om det kommer en muslim med bekymmer kan prästen dessutom tillkalla en imam. – Han heter Muhammed Muslim, han är en konverterad rumpmas, säger Stefan Bendtz. Kommer från södra Dalarna. I hallen som leder till andaktsrummet finns ett litet bord med en gästbok. Jag läser några avsnitt:

”Tack för en vilostund och lugna tankar. Mary” … ”Tack för livet. Siv” och detta: ”I dag är det min sambos sista dag. I morgon fyller hon 30. En ny era. Nu till psykakuten. Livet e en ironi i sig självt. T”

Från hallen med gästboken kan man gå in i ett samtalsrum. Där får man träffa Stefan Bendtz eller någon av hans medarbetare. I hallen hänger dessutom en förbönslåda. Det är tyst i andaktsrummet. Ända tills en kvinna kommer in. Hon stannar när hon ser oss. Vi ber henne slå sig ner i rummet. Men hon säger att hon kom på en sak hon måste. Hon vänder och går fort ut.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm #177

Jan Lindström