Nyårsdagen 2049. Östra Södermalm.

Det var Wijkman, Mohed, Iljanen och jag. Vi låg på mage bredvid varandra på några sandsäckar i snön mellan två av de gamla torpen utmed Skånegatan och spanade upp mot korsningen Borgmästargatan, där en samling råttor just höll på att sätta i sig vickning i form av kadavret efter en vildhund.

Det satt två skator på kåpan till en gatlykta i backen bredvid dem, väntande på sin tur – de flög korta rundor över bespisningen, sedan tillbaka till gatlyktan, kraxade och kved.

Alla får vänta på sitt.

Den här mörka årstiden har sedan länge stulit alla skuggor och gömslen, alla dagrar i färgsättningen, så vi har dämpat våra bleka ansikten med svärta från kolen i kaminen. Dagarna lunkar in i varandra, krevaderna tonar in och ut, kulsprutesmattret, larmen, röken och skriken.

Ibland är dagarna för tysta. Ibland bankar ljuden ens hjärna i strimlor När vi samlas varje morgon med ryggen mot väggen till Sofia kyrka och tar oss an nästa dag, är det alltid som att börja om från noll. Fast ingen av oss längre minns vad noll är.

Vi är partisaner. Vi håller vår käft, smörjer våra slutstycken och polerar pipskårorna rena, den som lever får se vilka vi var, vad vi gjorde och varför.

I går hängde de fyra motståndsmän – två av dem från Westermalmsbrigaden, jag kände en av dem flyktigt – i galgen på Odenplan, flera tusen var där och såg på, det var tydligen fältmarskalk Milikovski själv som slagit knutarna på repen.

Iljanen riktar kikaren åt andra hållet och reser sig sakta upp på armbågarna.

– Ska vi reka nåt kvarter i den riktningen?

Mohed hostar till, reser sig sakta upp med stöd av kolven på sin gamla k-pist, och nickar i riktning mot Klippgatan.

– Tar vi oss ner trapporna mittemot sjukhuset kan vi se vattnet, hela inloppet. Och har det kommit nåt under natten så lär de lägga till där nere och då vet vi.

Wijkman nickar sakta.

– Men vi måste va jävligt försiktiga.

Vi släntrar upp mot öppningen i barrikaden vid Klefbecks backe och börjar vår rekognosering därifrån. Wijkman går som vanligt point, kommunicerar enbart via handsignaler bakåt. Mohed går sist, håller flanken ren. Vi tar oss fram utmed fasaderna på Klippgatans västra sida, sakta, med osäkrade vapen.

I parken nedanför trapporna står den gamla gungställningen kvar. Allt annat borta, träden kapade till ved för länge sedan. Vi delar på oss, följer parkens yttre gräns och fasaderna och strålar samman igen där trapporna fortsätter.

Iljanen pekar med gevärspipan på en skylt på ena fasaden.”Vem var han?”. ”Vem?”. ”Stig Claesson, han som parken är döpt efter”. Vijkman tar av mössan, drar handen genom håret. ”Han var författare. Konstnär. Växte upp i krokarna här”. ”Vad skrev han om?”. ”Ja… allt möjligt. Och om såna som oss”. ”Partisaner?”. ”Det med. Men såna som oss. Vanliga. Myror i stacken. Som pladdrar på med sitt och gör sina dagar och får det lilla i orden att räcka till”. ”Hur menar du?”. ”Precis det. Att de är som vi, som bär sin uppgift med sitt eget mörker och låter omvärlden stanna en bit ifrån, som traskar på med sitt och håller konversationen flytande, livet får stampa på, liksom. Så som det råkade bli”.

Iljanen rycker på axlarna, ser ut att kanske inte riktigt förstå. Wijkman sätter på sin mössa igen. Vi tar trapporna ner. Det är tyst. För tyst.

Någon tycks ha glömt kvar en smideslykta med ett stearinljus i på refugen nere på Folkungagatan.