På kassabandet radas tillvaron upp. Där rullar livet fram en plastförpackning i taget. En fryslasagne, ett par mogna avokados, några paket getost. Kassörskan blippar och frågar om kvitto på autorepeat. Hon kommenterar inget, men jag tror att hon ser allt. Hon vet vad folk stoppar i sig, vad vi väljer bort. Vem som tar genvägar, vem som lagar allt från grunden. Vem som har mens just nu och vem som ibland betalar med mynt.

Jag tar ett steg framåt i kön. De borde öppna en till kassa - fredagens middagsrusning har startat. Jag borde ta självscanningen, men jag har en 3,5:a och då behöver en människa godkänna mig ändå. Kan man köpa bara en folköl, alltså bara en öl och inget annat, funderade en vän häromdagen. Ifall man är sugen på en till middagen och redan har allt annat hemma? Nej, då måste man lägga till något, för hur ser det annars ut? Något behöver man väl alltid.

”Full av tacomys och stress.”

Kvinnan framför skjuter fram sin korg med foten och håller fast sitt barn som tjatar om kexchoklad som har placerats strategiskt intill den hungriga kön. Korgen är full av tacomys och stress. Hon ryter till och jag tänker på när mitt eget barn skulle simma på golvet genom hela butiken och folk blängde. Jag ler mot henne, försöker säga: ”jag är med dig” men just då öppnar en kassa till och mannen bakom mig smiter före. Mitt låga blodsocker blänger på hans rygg. Han lägger upp sina varor. Några fryspizzor, en franska och ett paket cigg. Jag vet vad han är: ensam.

Jag vet vilka alla är.

En färdig sallad, energidryck och torrschampo: stressad.

Halloumi, färska örter, dyra oliver: det förälskade paret.

Välling, pyttipanna, en legotidning, glass: helgförälder med delad vårdnad och delat dåligt samvete.

Eldorado-pasta, Lätt&Lagom och bröd med orange lapp: någon som kämpar med att få allt att gå ihop.

Ett big-pack glass, chips, lösgodis: nydumpad.

I en matvarubutik är det lätt att placera folk i fack. Här finns också de delar av vårt liv vi ogärna skyltar med. En gammal vän torkade sig hellre med kaffefilter än att köpa toapapper av en snygg tjej i kassan. I stället gjorde han en stor beställning på toapapper levererad till dörren. Då skulle han bara behöva fejsa en stackars man som bar allt uppför trapporna. Det plingade på dörren och utanför stod en snygg tjej.

I kön bredvid står ett par och snackar politik: sojakorv. Den ligger i deras korg och ska inte få heta korv längre. Bara sådant som innehåller kött får göra det. Då borde det inte heller få heta bifftomater, blodapelsin eller fruktkött i juice, diskuterar de. Eller bajskorv, tänker jag men säger det inte högt.

Framför dem lägger en man upp frysta hamburgare, kebab, köttbullar och sedan puttar han demonstrativt på en tomat som rullar fram på bandet och söker kassörskans kontakt. Hon lyser upp. ”Nämen, ska du bli vegetarian nu”, säger hon och slutar göra saker på autorepeat.

Bandet avslöjar personlighet, ekonomi, tidsbrist, psykisk ohälsa, förväntningar och identitet. Bland bleka lysrör och plastbackar med bifftomater från Holland, ligger en liten bit av livet. Vi handlar vår tillvaro i små doser.

Det är äntligen min tur och jag lägger upp polarbröd, korv som får heta korv och en 3,5:a. Också äpplen, för vitaminernas skull. Och toapapper för att jag är människa.