Det är som en kemisk fotboja. Att behöva åka till Sankt Göran varje vardag.

– Men det får mig också att fungera, säger Tomas Liljebrink när han kliver in i hissen i den höga tegelbyggnaden på sjukhusområdet. Han torkar bort svettpärlor i pannan.

– Det är abstinensen, ursäktar han sig. På plan 2 tar han en nummerlapp. Det är några före, men det går som på löpande band.

– Nummer 44, ropar snart en sjuksköterska som sticker ut huvudet genom en dörröppning.

”När jag slutade gymnasiet hade jag en idé om att inte fastna nånstans eller vara bunden. Jag skulle inte bo på samma ställe längre än två år.”

Han går in i ett litet rum med en stor lucka. Där bakom står personal från ”teamet” som hejar, byter några ord och ger honom en liten plastflaska.

– 80 milligram. Det är individuellt, förklarar han innan han dricker upp sitt dagliga metadon. Sedan slänger han flaskan i papperskorgen, där en hög med andra redan ligger.

Abstinensen släpper lite nästan direkt. Om en halvtimme-timme kommer han vara mer i balans.

– Det är skönt att jag har metadonet nu, men det är också den där fotbojan, säger han efteråt. Allting kretsar kring det här att få ”metta”. Om nån skulle säga: ”Tomas, ska vi dra på en resa”, då skulle jag behöva kolla med teamet och förmodligen inte få godkänt att ta med mig metadon. Man blir låst.

Han saknar friheten, möjligheten att kunna resa, som han hade när han var yngre.

– När jag slutade gymnasiet hade jag en idé om att inte fastna nånstans eller vara bunden. Jag skulle inte bo på samma ställe längre än två år. Skulle uppleva olika kulturer och jobba med olika saker. Jag gjorde såna grejer då.

Som att läsa spanska i Malaga, plugga och packa ”pasties” i Birmingham och dra själv till Indien.

– Mamma sa: ”Vad du än gör, åk inte till Kashmir”. Nej, självfallet. Det första jag gjorde var att skicka henne ett vykort från Kashmir.

Han skrattar åt minnet. Sedan berättar han att läkaren precis börjat ge honom ledigt på helger – släppt lite på kravet att alltid inta medicin under övervakning.

– Så det finns en framtid och ett hopp. Kanske kan jag åka till Hälsingland med min dotter och fira jul där. Om jag får ledigt. Så att jag kan vara en bättre pappa.

Vi åker vidare till Huvudsta för en nostalgipromenad. Han gör en sådan då och då, men det var många år sedan han stod utanför Krysshammarvägen 16.

– Jag är uppvuxen här, så jag tänkte att vi kunde starta där det började.

På sjätte våningen i fastigheten med inglasade balkonger bodde han med sin mamma och syster.

– Jag hade en fin barndom här i Huvudsta. Det var en tid i livet som var bra.

Han visar gångbanan där han gjorde sin värsta vurpa på BMX-cykeln, macken där de snattade godis, pulkabacken och skogen där de byggde kojor.

– Det var ett fantastiskt ställe att växa upp på. Mycket natur och man kunde rulla hela vägen ner till Huvudstabadet. Jag levde dagarna på min skateboard och cykel. Det var en frihet att ta sig fram lite hur som helst.

På sin BMX cyklade han ibland med vänner till Sundbyberg där det fanns en container med icke godkända läskburkar.

– Vi satte oss i containern och drack läsk. Sen tog vi så många burkar vi orkade, cyklade tillbaka till Huvudsta centrum, pantade dem och köpte godis eller spelade arkadspel för pengarna.