Det är något med porttelefonen.
Siw Malmkvist är förbannad och svär som en sjörövare när vi väl upprättar kontakt efter några påringningar och det visar sig – som det tydligen gjort vid några andra tillfällen den senaste tiden – att porten inte öppnar sig, trots att hon trycker på knappen på sin mobiltelefon så som hon blivit instruerad att göra.
– Jag blir så jävla arg... Det var likadant i går. Fan alltså. Vänta, jag får komma ner…
En knapp halvminut senare kommer den utan jämförelse yngsta åttioåttaåring – hon fyller 89 år på nyårsafton – jag träffat, med synnerligen energisk stegisättning och framåtlutat kroppsspråk, runt hörnet och fram genom valvet mot porten. Ler. Rycker på axlarna. Öppnar.
– Jag är så trött på det här… när jag svarar och sen trycker på femman på min telefon så ska porten gå upp. Gud vad arg jag blir.
Hon går före genom valvet, tar höger när innergården öppnar sig och går bort utmed huset mot dörren till trapphuset där hon bor. Fotograf Bergmark är dock mån om det ringa dagsljus som återstår av dagen, och föreslår att vi inleder det hela med att fotografera de bilder som behöver tas ute på innergården.
– Ok. Ska jag stå där? På bänken framför trädet? Och jag måste va tyst, för det är stillbilder?
Hon skrattar. Ibland åt sig själv. Ibland åt fotografens instruktioner.
I hissen sedan upp till lägenheten på andra våningen frågar hon lite oroat om det blev bra bilder, om hennes svarta träningsbyxor syns, ”jag kunde ju kanske klätt mig lite bättre…”.
– Men koftan är lång, den går ju över. Så det kanske inte ser så tokigt ut.
På dörren till lägenheten har efternamnet en annan stavning än som hennes namn är stavat på skivomslagen – när hon började bli populär och fick skriva autografer tyckte hon helt enkelt att det blev enklare att skriva med w och kv, i stället för med v och qv, så som hon är namngiven och döpt.
Vi sätter oss i köket. Siw Malmkvist vid kortsidan av bordet så jag hamnar i bra vinkel till hörapparaten hon har i vänster öra.
– Sitter du så snett emot där så hör jag dig bra.
På kanten av kaklet bakom spisen står tre kylskåpsmagneter på rad, den högra en svartvit bild på Astrid Lindgren.
– Fina Astrid. Jag kan ju inte ha den på kylskåpet, för det är inbyggt, så de fastnar inte, så jag har den där.
På den obehandlade träytan på köksbordet, vid sidan av en kopp med pennor och ett par läsglasögon hon använder när hon löser korsord och gör ordflätan, ligger en smärre bunt fönsterkuvert ovanpå en bok – Patric Süskinds Parfymen. Hon tar fram den, klappar kärleksfullt på omslaget, drar den närmare sig.
