Det var sensommar i Slottsskogen 2023. Seinabo Sey skulle göra sin största livespelning på flera år. Hon var stressad och glömde att göra en line-check. När hon gick ut på Flamingoscenen på Way Out West var det fortfarande ljust över Göteborg.

– Jag hade på mig en jättesnäv kjol och de jävla klackade skorna. Det var så mycket nytt jag skulle prova där. Trippade ut på den skitstora scenen och hörde knappt mig själv. Jag tyckte att jag gjorde en dålig spelning, säger Seinabo Sey nu, dagen innan hennes nya album Välkommen hem ska släppas.

Hon sitter i en fåtölj längst in i hörnet på hotell Rival, där hon bor under sitt tillfälliga besök i Stockholm. Hon har tre hyllade album bakom sig och i morgon ska hon fira den fjärde releasen med frukost med sin manager och sina förläggare. Efter det väntar studion igen.

Spelningen på Way Out West blev en vändpunkt. Det som hände där skulle så småningom leda fram till att hon började skriva på svenska. På scenen blev hon rörd till tårar, men när hon klev av fick hon en panikångestattack.

Det blev en tankeställare.

– Vad är det jag gör med mig själv? Det här livet är för svårt. Att bli tittad på, uppfattad och inzoomad. Jag tror att man måste må ganska dåligt för att bestämma sig för att vilja bli känd. Det är ju en ganska bekräftelsesökande situation.

Det finns en lapp från barndomen, där hon skrev ner sina framtidsplaner. ”När jag blir stor ska jag bli sångerska i Hollywood och ha en pool.”

– Jag ville bli artist, för att jag älskade musik. Då var det ju mer en fantasi, skojigt. Men det är så mycket orimligt i strukturen av en musikkarriär som kan vara svårt att stå ut med. Men jag vill alltid sitta i en studio och göra låtar. Och jag vill uppträda. Det här doesn’t make any sense va?

”Om jag skulle göra en Tomas Ledin-låt, hur skulle den låta?”

Hon skrattar, men återgår sedan till panikattacken.

– Jag ställde in alla planer den hösten och åkte till min farbror i Gambia i nån månad, för att fatta varför jag valt det här. Varför ville jag det här?

Efter resan kom lusten tillbaka. Hon vill fortfarande sjunga och göra musik, hon har också svårt att se vad hon annars skulle göra. Men nu ville hon göra något annorlunda. Hon bar också med sig en annan upplevelse från Way Out West – när hon sjöng sin tolkning av Ted Gärdestads ”Sol, vind och vatten”.

– Jag tror att folk såg att jag var nervös. Det var som att jag fick hjälp – alla sjöng med. Det var en energi som gjorde mig rörd.

Hon mindes också när hon var yngre och körade bakom Oskar Linnros. Den där känslan av en publik som kan varje ord, det blir allsång och solen skiner. Den bilden hade hon i sitt huvud. Och en längtan efter att säga allt på svenska.

– Jag ville hedra alla referenser jag har haft, svensk musik jag växte upp med. Jag ville utforska det. Jag tänkte: vad spelar man på en skolavslutning, vad spelar man på en after-beach i Tylösand? Om jag skulle göra en Tomas Ledin-låt, hur skulle den låta?

Tre dagar före albumsläppet samlas vänner, familj och branschfolk i det gamla magasinet från 1800-talet på Skeppsholmen, RMV Studio, grundad av Benny Andersson och Ludvig Andersson. Stämningen är förväntansfull och festlig.