I SVERIGE ANMÄLDES över 125 000 narkotikabrott 2025. Det gör Sverige unikt. Inget land i Europa kommer i närheten, sett till befolkningsmängden.

– Vi är oerhört aktiva på det här området. Svensk polis är i särklass, om tävlingen handlar om att registrera narkotikabrott. Det handlar framför allt om ingripanden mot personer som använder narkotika, säger Albin Stenström, forskare vid Stockholms universitet.

Varför sticker Sverige ut?

– Vi har kriminaliserat bruket och ingriper mot det i väldigt stor utsträckning. Innehav och eget bruk står för nittio procent av de anmälda narkotikabrotten. Norge låg också på de här nivåerna förut, men där straffas inte längre personer som har ett skadligt bruk eller beroende, i stället erbjuds de vård. De anmälda narkotikabrotten i Norge har sjunkit som en sten.

Enligt Albin Stenström säger Sveriges höga siffror mer om polisens arbete än om hur många som faktiskt använder narkotika.

I avhandlingen Narkotikapolisen har han studerat polisens arbete mot narkotika 1993-2020. När fängelse infördes i straffskalan 1993 fick polisen möjlighet att använda kroppsbesiktning och urin- och blodprov vid misstanke om narkotikabruk.

Avhandlingen visar hur polisen inte enbart genomförde politiken, utan även bidrog till att forma den.

– Rikspolisstyrelsen var väldigt aktiv att få till stånd straffskärpningen för eget bruk. Det var inget de bara fick i knät.

Arbetet riktades alltmer mot själva konsumtionen och arbetet flyttades från att vara ett specialistområde till att omfatta i princip hela polisorganisationen, framför allt poliser i yttre tjänst.

Argumenten handlade bland annat om att avskräcka ungdomar från att börja med narkotika, samt att få människor till vård.

"Det ständiga meningslösa ingripandet"

Har det haft effekt på de områdena?

– Nej, det kan man inte se. Den som hävdar att kriminaliseringen av narkotikabruk eller att polisens arbete skulle ha nån större påverkan på ungdomars bruk, den har lite uppförsbacke.

Inte heller går det att se att polisingripanden lett till vård.

– För gruppen som kallas ”bötesimmun” blir det märkligt. De har inte möjlighet att betala böterna och vårdspåret blev det ju inget av. Jag beskriver polisens arbete mot den här gruppen som det ständiga meningslösa ingripandet.

Trots att effekterna uteblev fortsatte kontrollen att växa.

– Under många år blir anmälningarna ett centralt mått på polisens effektivitet. Styrningen har fokuserat på vad polisen gör, snarare än vad man uppnår.

Narkotikakontrollen har också alltmer motiverats som ett sätt att komma åt annan brottslighet.

– I dag är ett av de viktigaste argumenten att störa kriminella nätverk och samla underrättelser. Narkotikakontrollen har fått en förnyad legitimitet när den knyts till kampen mot de kriminella nätverken. Men den träffar betydligt bredare än gängen som gemene man ser framför sig.

Avhandling visar att samma personer återkommer gång på gång i kontrollerna. Det spelar roll vem du är, men också var du befinner dig.

– Kontrollen är diskriminerande utifrån utlandsbakgrund. Det finns också en klassaspekt: i mer fattiga områden är det betydligt större risk att stoppas, kontrolleras och lagföras än för personer som tar kokain på en fest i ett välbärgat villaområde.

Sedan 2020 har kontrollmöjligheterna utökats ytterligare, bland annat är försök till ringa narkotikabrott nu kriminellt, såsom att beställa narkotika via posten.

– Sedan 2020 har drygt var femte fällande dom i tingsrätt gällt ringa narkotikabrott som huvudbrott. Det tar oerhörda resurser.

Albin Stenström pekar också på andra kostnader: stigmatisering, tvångsmedel, att en anteckning i belastningsregistret kan påverka människors livschanser. Han avslutar avhandlingen med att vi bör ställa oss frågan: Om nyttan ska vägas mot kostnader: hur mycket narkotikakontroll är lagom?

Situation Sthlm har sökt polismyndigheten för en intervju om deras narkotikaarbete, men de har avböjt.