Miriam Bryant vill återvända. Till så som musiken kändes innan hon började försöka för mycket. När hon bara gjorde.

Miriam Bryant har på några dagar boat in sig ledigt och bekvämt i den roströda soffan i hörnet, inkilad i vinkel mellan en gitarrförstärkare och ett keyboard framför vedkaminen – rören sticker fortfarande upp ur golvet – som värmde rummet i det som för länge sedan var en skolsal.

Pläd. Kuddar. Ett vitt täcke. Fårskinn.

Hon sitter i skräddarställning i soffan, gråspräcklig hoodie, tvärrandiga mjukisbyxor, på väggen snett ovanför en väl tilltagen världskarta. På golvet framför henne ett lågt mikrofonstativ.

Hon och bandet har varit här i några dagar nu, repar inför den kommande konserthusturnén som har premiär 30 januari på Arbis i Norrköping.

De spelar igenom några vändor av refrängen till ”Okej att dö”, stoppar och diskuterar detaljer. Trummisen John Bjurström spelar en liten bassynth liggande på golvpukan med vänster hand, trummor med höger.

– Det är lite svårt att spela det samtidigt, men jag kan öva på det…

De spelar vers och en refräng några gånger, skissar några olika versioner av slutet – ett lite friare, ett aningen mer strukturerat – innan de går vidare till nästa låt, ”Nothing 4-ever”.

Som de inte riktigt minns exakt hur de spelade vissa instrument på.

Så Miriam Bryant tar sin telefon, letar upp den nysläppta versionen av låten på Spotify och spelar upp den, håller sin sångmikrofon under telefonens högtalare så ljudet går ut i högtalarna.

Musikerna byter runt lite instrument – gitarristen Oskar Nilsson Bettinsoli spelar bas, David Larsson byter piano mot gitarr och Mats Sandahl lutar basen mot förstärkaren bakom sig och tar upp en cello från golvet bredvid.

De spelar igenom låten en gång. Miriam Bryant reser sig ur soffan, ställer sig vid pianot och spelar en melodifigur i det högre registret, klinkar lite.

– Det kommer låta bättre sen när vi spelar och jag har mitt eget…

De byter tillbaka instrument sinsemellan. Miriam Bryant återvänder till soffan, lägger sig ner med huvudet på kudden.

– ”Regnblöta skor” behöver vi inte repa, den satt så bra i går.

Det uppstår sedan en liten diskussion kring pianointrot till låten ”Nån av oss”. David Larsson har synpunkter på hur det ska spelas, känner sig inte helt bekväm med hur det spelas nu. Miriam Bryant lyssnar, men är tydlig med att hon vill ha det precis som det spelas nu.

– Det blir ett moment med publiken när de hör det… och låten är ju skriven så.

De spelar igenom början på den några gånger, sedan måste trummisen John Bjurström åka hem, så repdagen avslutas.

Miriam Bryant och bandet har bott i studion sedan repetitionerna började två dagar innan vi ses. Och den akustiska ep:n ”Isby Sessions” är inspelad i rummet här.

Hon var här för första gången i september förra året – Jag älskar det här rummet, det brukar stå ett skrivbord i mitten. Jag och några andra har varit här ock skrivit. Det är nice, inte så långt att åka heller.

När de packar ihop om några dagar ska de ha musik för en nittio minuters konsert inrepeterad. Plus att hon vill få in någon cover också, gärna en Joni Mitchell-låt. När hon sjöng med symfoniorkester i Berwaldhallen gjorde hon ”Both Sides Now”, med det stråkarrangemang som Vince Mendoza skrev till Joni Mitchell.

Hon nynnar en bit av hur violinerna inleder.

– Den kanske, eller ”A Case of You”. Och jag älskar att sjunga ”River” från Blue-skivan.

Men det är någonting som har försvunnit, blekts ner, hamnat lite utom räckhåll.

Det har helt enkelt inte varit kul att sjunga en tid.

Men det de just gjort här i rummet – det öppna och lekfulla sättet att spela musik och repetera – är ett försök att ändra på det, att hitta en ny väg tillbaka till sången och musiken.

– Så som musik kändes innan man började försöka för mycket. När man bara gjorde.

Samma tanke ligger bakom valet att spela in ep:n ”Isby Sessions” – ett urval av sex låtar hon kände att hon ville omtolka. Sjunga in dem igen utan hörlurar stående mitt i rummet för att omslutas av rösten utan några filter, och rama in låtarna med ny instrumentering – cello, tramporgel, akustiska gitarrer, trummor och slagverk.

– Det känns som om jag förlorat kontakt lite med grundkänslorna jag jobbar mycket med när jag står på scen, skriver, berättar nåt för en publik. Jag har behövt nåt sånt här superorganiskt sammanhang för att komma i väg.

Hon beskriver det som att hon letar efter någonting i sig själv som hon upplever stängts ner och slagits av.