Min plats #265

På femtiotalet bildades ”Tippen” av bergmassor som blivit över vid byggen, men i dag finns här gräs, träd och buskar, fåglar, harar och en räv. Jag plockar bär i sluttningen och ibland plockar jag även upp skräp som människor lämnat. Jag ser på naturen som en varelse: Moder Natur. Som en ande, en själ.

Jag går upp hit varje morgon vid sextiden och ser solen gå upp i öster. Det kan vara bra att motionera och nu har jag fått upp lite flås. Sen brukar jag sitta här ett tag, ibland tar jag med mig gitarren. När jag var yngre spelade jag i band, jag spelar fortfarande nästan dagligen. Det är fin utsikt, med Hässelby och Grimstaskogen åt ena hållet. Mina kompisar har bott där i tält. Några ungar hade fått höra att de var farliga och började slänga stenar och pinnar på tältet. Det höll på att bli otäckt, de kom dag efter dag. När min kompis fick tag i ungarna och pratade med dem sa de: ”Men du är ju inte farlig”. De var tio-tolv år.

Åt andra hållet ligger Johannelunds industriområde. Jag bor i det stora grå huset där. När det beslutades om att genomfarten skulle byggas och att inga hyreslägenheter fick finnas i industriområdet, vart alla boende vräkta av hyresvärden Ekenman. 200 personer skulle ut. Efter kontakt med Hyresgästföreningen fick vi ändå bo kvar tills vi hittat annat boende. Huset har gjorts om till ett hotell. Nu är det mest asylsökande som bor där, en del barnfamiljer bor på 20 kvadrat. Vi har vägglöss och jag försöker limma igen alla springor och sprickor. Termiter har jag också haft. Jag kallar huset för ”Rucklet”, för att det är ett ruckel och pizzerian Ruccola ligger i botten. Jag skulle egentligen vilja bo nån annanstans. Kanske kan jag ta mig an ett ödehus nånstans i uppväxtens Västernorrland.