Angjorde per buss norrifrån.

"Bett dem förgylla en kalkon med bakbundna händer.”

Halva hyran i förskott. Städning var tredje dag. Inga damer på rummet. Inga vita handdukar fick tas med till stranden.

Frukost hos Ollie´s en bit norrut på strandpromenaden kostade nittionio cent före klockan tio, och de tittade på mig som om jag bett dem förgylla en kalkon med bakbundna händer när jag svarade ”boild” på frågan hur jag ville ha mina ägg.

– No no no… fried or scrambeld.

Badvakterna åt alltid sin frukost där. Satt i röda shorts och bar överkropp vid något av borden i skuggan under markisen och åt med enbart gaffel. Hade snygga flickvänner. Solglasögon. Och smetade vit zinkpasta på läpparna innan de tog trapporna ner till sandstranden och klättrade upp i sina torn.

Almanackan stavade juli 1983.

Reaganomics. Bruce Springsteen var den enda artist man inte kunde önska på önsketimmen på WNEW. Vietnam-veteraner som protesterade. MTV. ”Juicy Fruit is a packet full of sunshine”.

I ett hus bortåt Holmdel med en liten sjö på tomten skrevs det låtar. Ibland spelades de in på Power Station i New York.

Nebraska hade varit ute sedan hösten året innan. Då och då kunde man höra någon av låtarna, oftast ”Atlantic City”, ”Johnny 99” eller ”Reason to Believe” på radion, kanske läckande från en bilstereo nere vid något rödljus, eller ut genom en öppen dörr från någon av strandpromenadens affärer, mathak eller spelarkader.

Om hans kval visste vi ingenting.

Bara att den svartvita, lite oskarpa bilden på uppviket av senaste skivan var en ny estetik som förebådade mer svärta i framkallningen.

Dagarna gick. Jag hade en Instamatickamera, två filmrullar och ett kollegieblock. Uppenbarligen var det inte här jag skulle komma att förankra mina memoarer.

Lokalbefolkningen kallade det jag avsatt sommaren till för The Search of the Historic Bruce, vilket för tillfället mest bestod av inhemsk turism.

Jag kom mer långväga ifrån, hade ett handslag att förmedla. En framförd hälsning att återgälda.

Och ingen aning om vem The Chicken man in Philly va och varför de sprängde honom och hans hus. Eller varför han och Frankie skrattade och turades om att dansa med Maria. Eller vems fingrar det var som letade sig över Texaco- kartan där i framsätet. Eller vad det där extra året som domaren la till straffet gjorde med Johnny 99?

Med tiden skulle jag begripa det. Men nu gick jag här bland kulisserna och försökte bringa reda i det jag såg, hur det filtrerats och förädlats och blivit de där sångerna.

Som levererat mig från ingenstans.

Men om hans kval visste vi, som sagt, ingenting.