Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

Inte ett öga grått

Publicerad: 2018-02-20 15:29:23 Av: Ulf Stolt
Det finns grovt räknat tre typer. Och katalogiserat under de tre vanligaste typerna ryms en samling av varandra oberoende delorsaker som sammantaget bidrar till att det som skett och nu behöver hanteras – synnerligen grumlig blick – slutligen nått fram.

Jag tröskar mig därför vidare genom de medicinska hemsidornas varför. Ögats lins består i princip bara av vatten och protein. Och proteinet förändras med tiden. Åtskilliga orsakssamband staplas upp. Som att åldrade celler blir kvar i ögat – de kan inte försvinna ut i luften inne i ögat, som andra döda hudceller kan – och lagras därför i linsen och gör att den tjocknar och gulnar. Eller att färre näringsämnen når fram till ögats lins vilket bidrar till att göra den ogenomskinlig. Alkohol och tobak kan också bidra, likaså överexponering av ultraviolett ljus. Och sjukdomar som hypotyreos och diabetes kan påverka. Och överanvändning av kortikosteroider, ögonkirurgi, hjärnskakning eller strålning för att behandla tumörer i ögat. Allt sådant kan ha med att göra varför jag numera – även om det skett successivt och jag nu drar mig till minnes att de första tecken härrör från så långt som två år tillbaka – blickar ut mot tillvaron genom mina progressiva glasögonlinser som vore de lindade med Gladpack. Allting disigt. Gråmönjigt. Oskarpt. Utflutet. Ljuskäglor från mötande bilar tredubbelt stora och utsmetade över vindrutan. Vänster öga värst. Och det är också på den sidan av kroppen de första motoriska misstagen börjar ske – milda krockar med dörrposter i samband med in- och utpasseringar i möblerade rum, kundvagnar som slår in i hörnen av stapelvaror i gångarna i affären, problem att finkalibrera avståndsbedömningen i samband med inhämtning av olika föremål. Böcker är det ett drygt år sedan det gick att läsa. Hantera mail och sociala medier på telefonen går allt sämre – trots att jag skyller på uttjänt skärm och skral belysning är det främst en sak det beror på. Starr. Grå starr.

Gubben bredvid mig i slutet av korridoren har redan gjort ena ögat, ska göra sitt högra nu. Han kan därför redan drillen med ögondroppar och pupillvidgande. Jag ska göra första, det vänstra, så jag får hela bruksanvisning uppläst av den unga spinkiga mannen med munskyddet hängande i en ögla runt höger öra som droppar oss den första dosen bedövning, håller upp för att vi inte ska blinka bort det trots stinget och svedan och sedan raskt försvinner in bakom dörren till operationssalen igen. Jag bär blå hätta runt håret. Blå skoskydd. Och så någon sorts blå, fotsidd långrock med liten krage och tryckknappar fram, materialet känns som om det kommer från samma svårtolkade tillverkare som den som snidar engångslakan av papper. Det sitter en affisch på väggen mellan två dörrar: den ena går till ett läkarrum, den andra till personalrummet – när den emellanåt öppnas och stängs hör jag deras mellanrostade kaffeskämt och skattar mig lycklig att det var längesedan jag arbetade någonstans där rasterna är schemalagda via centrala förhandlingar. Affischen visar ett öga i genomskärning och var den friska linsen opereras in. Jag ser och läser. I nedre hörnet logotypen från det företag som tillverkar den synkorrigerande lins jag valt – en Tecnis Symfony Extended Range of Vision IOL. Dörren till operationssalen öppnas igen. Nya droppar. Sedan beordras vi följa efter honom innanför dörren och sätta oss på stolarna till höger om dubbeldörrarna.

Doft av rengöringssprit. Ögonfranskanterna tvättas med spritade bomullspinnar. Mera bedövning droppas i, och en liten droppe med ytterligare pupillvidgande. Jag får en handduk instoppad i skarven mellan hårhättan och örat – då ögat spolas regelbundet med vatten under ingreppet ska den förhindra att jag blir blöt på halsen. Läkaren kommer in. Jag hör att de dubbelkollar mitt personnummer mot den lins jag ska ha. Jag uppfattar att personalen i rummet samlas kring huvuddelen av stolen där jag ligger nedtippad, jag ombeds öppna ögat och den genomskinliga och självhäftande öppningen i en annars grön operationsduk fästs kring ögat. Jag känner hur den självhäftande plasten öppnas, ögat ligger fritt och läkaren säger att det nu sitter en hake i ögonlocket som hindrar ögat från att stängas, men att det är bra om jag har båda ögonen öppna. Och bara slappnar av nu och tittar rakt fram. Lampan som en argonsvets rakt in i pupillen. Inget känns. Till vänster, i periferin av synfältet, ser jag konturerna av två underarmar. Sedan börjar det liksom obemärkt att bölja sig i synfältet.