Situation Sthlm
Krönika: Ulf Stolt

Ett hugg i tiden

Publicerad: 2018-05-13 09:53:18 Av: Ulf Stolt
Jag hör pianospelet svagt genom golvet, rösterna från kören hänger bakom de sköra pianotonerna likt tunna sidenslöjor fästade kring ett lekande barns handled. Stadsljud sipprar in – en båt nere på Saltsjön ger mistlur, en bil passerar, spridda konsonanter från ett förbipromenerande samtal, fåglar, luckan till ett sopnedkast stängs, sirenerna från ett utryckningsfordon någonstans på andra sidan vattnet.

Inne i rummet har den tredje och avslutande tonen från mässingsgongen just svävat i väg upp mot undertaket och blivit alltmer ohörbar, snart är den helt upplöst. Andetag. Någon rör sig lätt, kläder prasslar. Vi sitter kanske tolv personer i en vid ring på golvet – jag uppskattar spänsten i åldersspannet till någonstans mellan 30 och 75 år, merparten av oss befinnande sig i viss rörlig mån inom den statistiska mitten av det spannet.

Under oss jorden. Över oss rymden. Ryggraden utgör en riktningsvisare, ett lod jag bör förhålla mig till och från det som när vi föddes var fontanellen väver sig nu – vi ombeds av guiden att tänka oss detta – en tunn, osynlig tråd av guld och silke som ska hjälpa mig att finna centrum.

Balansen. Jämvikten nedåt. Så att jag kan sitta helt avslappnad och bara koncentrera mig på att andas, känna att den låga stol jag nu vilar sittbenet mot är ett stöd ända från jordens medelpunkt som håller mig uppe, tar emot mig, bär mig.

Jag mediterar. I en sal i en kyrka på Södermalm. Egentligen har jag nog varit på väg att praktisera detta i 40 år. Det kan ha varit George Harrisons fel. Jag ägde på den tiden en tunt fodrad, halvlång, svårt storblommig västliknande beklädnad som jag köpt på Indiska då jag tyckte den påminde lite om ett plagg jag sett George Harrison bära i en bild på innerpåsen till – tror jag – All things must pass.

Jag lyssnade på Beatles, eller någon av medlemmarnas soloplattor – utom Ringos alster – dagligen och läste allt jag kunde få tag i om dem. John Lennon hade skjutits ihjäl utanför Dakota building i New York något år tidigare och den lyssningsintensiva Beatlesperiod jag var inne i just när det hände hade inte avstannat. Tvärtom. Jag köpte alla böcker om dem jag kom åt i provinsens lilla boklåda och läste om hur de i slutet av sextiotalet vidgade sin blick, intresserade sig för österländsk filosofi och religion och åkte på retreats och meditera- de och sörplade LSD och hängde i vajrar i studiotaket och sjöng för att det skulle låta som om rösten kom ur ett orgel-Leslie. Jag längtade bort. Åt öster eller väster. Lånade Bhagavad Gita på biblioteket – fullständigt obegriplig, jag läste sju sidor och slog ihop den. Var det LSD som fattades mig, kanske? Västen hade jag. Visste vem Ravi Shankar var.

En äldre bror till en skolkamrat några klasser över mig tillhörde det lokala, högst improviserade hippieklustret som då och då fick ihop tillräckligt och därefter luffade runt i Indien några månader och kom hem igen, slutkörda, hålögda och avmagrade. En av dem fastnade på en flygplats i Holland i baksuget av en präktig LSD-trip och blev kvar, irrande runt under lysrören i ankomsthallen några dygn, innan klustret fått ihop till en ny flygbiljett åt honom och han kunde vinschas hem och erbjudas adekvat vård. Jag förstod att det inte var där det satt. Men det här med meditation och vad det var och hur det fungerade blev jag aldrig riktigt klar över. Inte ens när jag läste en biografi över George Harrison som kom ut något år efter hans död.

Guiden läser några rader av den brittiske poeten och mystikern William Blake, om tiden och evigheten och hur den kan uppfattas och mätas, beräknas och anses vara. Eller inte. Vi har just, förklarar han, huggit ett spikrakt svärdsnitt tvärs över den längsgående tidsaxeln och evigheten och därför gett oss själva möjligheten att stänga ute allt bullrande tankegods och bara befinna oss i varje sekund som passerat, stannat kvar i den sekunden, så väl vi kunnat. Det finns ingen hemlighet. Ingen spökande lönndörr i sinnet att bryta upp. Det handlar bara om att göra det. Och om man tar sig, eller ger sig, tiden att göra det, så kommer betydelsen av det till en. Det blir. Och sedan är det. Och blir inte mer än så. Än vad du gör av det.

Det är vad meditation är. Att sitta där. Andas. Lyssna inombords. Och vara portvakt åt sina egna tankar så att ytorna i det där svärdsnittet hålls blanka och rena så att det, när guiden klingar sin mässingsgong igen, obemärkt kan förslutas.

Till nästa gång svärdet faller.