EN LIBANESISK LINSSOPPA. Med sallad och ostsmörgås. Jag beställer det på caféet där jag sitter med datorn och försöker hitta en röd linje. Klockan är halv elva. Det är jag och några gubbar här. Sådana som redan har jobbat i timmar och fyller på inför nästa pass.

Soppan är mjuk och svagt kryddig. Lite citrus och vitlök.

”Det rörs om i grytan. Smakerna skär sig.”

Jag klickar in på DN. Ännu en artikel om Liberalerna. För och emot röda linjen. Det rörs om i grytan. Smakerna skär sig.

Bakom disken står mannen som en gång flytt från ett krig. Brer mackor, räcker över take away-kaffe, slevar soppa och serverar sedan hamburgare till andra hårt arbetande.

Jag slår numret jag ringt flera gånger senaste veckan utan att ha fått mitt problem löst. En förinspelad röst och jag gör knappval: 1, sedan 3. Därefter mitt telefonnummer och fyrkant, och Bank-ID. Väntar. Hur blev det så här? Tre bredbandsabonnemang på min lägenhet.

Tre hos Tre. De har underleverantörer, olika system. Eller så är det jag som har orsakat det? Det går att se i historiken, har de sagt. Men jag hittar inte avtalen.

Jag skulle aldrig registrera nya abonnemang hos Tre när jag redan har ett. Om jag är vid mina sinnens fulla bruk. Och det är jag. Det säger jag till mannen som svarar hos kundtjänst.

Men var jag det? Minns jag vad som sades i samtalen med Tre i höstas, i somras. Har jag inte varit lite glömsk? Lite förvirrad. Stressad. Hur ska man hålla ordning på allt? Fakturor som kan hamna hos Klarna, Kivra, i mejlen, brevinkastet. Och tandläkartider, skalbyxor och deadlines.

Ibland kokar det över.

Jag skickas vidare. En ny telefonkö. Sedan drar jag historien igen. Och till slut säger någon som det är:

– Det här var en riktig soppa.

Jag vet inte hur den kokades. För många ingredienser, för många kockar, ingen som smakade av.

Det är bindningstid på två år. Jag säger att jag inte tänker betala. Sedan spelar jag mitt starkaste kort. Med en lätt darrning på rösten:

– Jag är ensamstående mamma. Jag har inte råd med det här.

Han säger att han ska hjälpa mig städa upp i röran. Han ska återkomma.

JAG TAR NÅGRA skedar till av den libanesiska soppan. Minns en annan mamma. I ett tältläger i södra Libanon. Hon var en mamma som alla andra – gjorde allt för att hålla sina barn vid liv.

Barnen kom tillbaka från soptippen med det de hittade. Hon kokade på det som fanns.

De hade flytt mer än en gång. Jag undrar var de är nu.

Telefonen ringer. Det är inte Tre. Det är min mamma som är på besök. Hon kommer inte ut på nätet. Nej, jag har ju nytt bredband.

– Vad heter bredbandet?

– Det som börjar med Tre…som hos Tre. Min soppa har svalnat. På datorn försöker jag följa en röd linje. Alla pratar om linjer. Tidslinjer. Arbetslinjen. Den röda linjen. Var gränser ska dras. Vem som kliver över och får det att sjuda. Vad som får blandas. Som om det finns ett enkelt recept.

Allt är en soppa.

Vissa försöker överleva den. Jag försöker få mitt bredband att fungera.

Det kokar i världen. Och Tre ringer fortfarande inte tillbaka.