I den nyanlagda parken bakom den före detta kyrkan vid Mariatorget pågår allt som oftast ett parti boule – en bunt ärrade gentlemän i livets sista tredjedel lufsar runt i gruset där och slår ihjäl några eftermiddagstimmar.

En av dem är allt som oftast Toni Holgersson.

Senast var han iklädd grova skor, lila träningsbyxor, blå stickad tröja och en svart sotarmössa – han hade smält in sömlöst som en av Bill Murrays assistenter i Wes Andersons film The Life Aquatic – och häcklade kärleksfullt en av sina medspelare som kom lite för långt bort från den röda lillen med sitt sista klot.
– Det har blivit som en standard att vi tränar, går och käkar på Stadsmissionen och sen spelar boule några timmar på planen bakom kyrkan.

Det är femton år sedan Situation Sthlm intervjuade Toni Holgersson senast, då i samband med att skivan Ibland kallar jag det kärlek släpptes.

”Som alla andra – när ena flygplansmotorn slocknar blir alla troende.”

Den gången var det fem år sedan han intervjuades i tidningen för första gången, i samband med att han släppte skivan Tecken på liv – då hans första skiva på tio år.

Omständigheterna den här gången påminner alltså till viss del om de tidigare gånger vi talats vid.

För anledningen till att vi nu ses på ett till en början glesbefolkat kärringkondis snett över gatan från den före detta kyrkan vid Mariatorget, är att skivan Apotek Vintergatan – en ep med sju låtar – precis kommit från presseriet.

Han har en mindre bunt av dem i en tygkasse hängande över axeln, fick dem från skivbolaget tidigare samma dag.

Och att han sedan sexton månader tillbaka är drogfri.

– Jag har ju varit ut och in – mest in – i missbruk de senaste fyrtio åren. Jag får ge det lite tid att bitar får hamna på plats. Jag kan känna det med åldern att det blir lite lättare att klappa sig själv på axeln över de där små stegen, som boulen, att komma i väg och träna.

I januari förra året ringde hans telefon.

Det skedde under en period i hans liv då tillvaron stod stilla, han hade fastnat i en vinkelvolt i en lägenhet bland en massa olika droger och medicinrecept, åren gick, det förekom incidenter – han hamnade bland annat på akuten på S:t Göran och var nära att dö.

Han hade gått i veckor innan han hamnade där på S:t Göran och bett till gud om ett tecken att något ska hända som får honom att sluta.

Brukar du be ibland, har du en lina öppen uppåt?
– När det är riktigt illa har jag det, som alla andra – när ena flygplansmotorn slocknar blir alla troende.

Bara dagar senare fortsatte han i samma vinkelvolt igen.

– Jag fattade att jag skulle dö i det här…. Om jag inte slutar nu, när jag ber om ett tecken och får den här nära döden-upplevelsen, och ändå inte lägger av… Och mitt i det här ringer det från Finland.

Han hade varit där och spelat redan 2010.

Och beskriver de som nu hör av sig till honom som en mindre visförening i Nykarleby, med en tro i botten, intresserade av svenska vissångare och som byggt om en lada till ett spelställe.

Han förklarar för dem att han inte alls är i skick att ta sig till, ännu mindre befinna sig, på en scen, att han inte ens äger en gitarr för tillfället. Men de säger bara att de ska be för honom, och vädjar till honom att ta sig till flyget så ska de ordna resten, gitarr och allt.

– Det var som att jag slösat bort alla chanser jag fått, och så fick jag en chans till… nyheter färdas för långsamt över Östersjön, de visste inte hur läget var.

Men de håller kontakten, ringer honom då och då, han snackar till sig ett förskott som bränns på annat, men i juni tar han sig till flygplatsen och kommer med planet.

– Jag blir kvar där i fem veckor, mina grejer tar slut, jag får ligga i en stuga där, komma upp och äta varje dag. De bjuder på det. Och det var som att jag fick ramla ur missbruket, jag kunde inte lägga av själv. Men plötsligt ramlade jag ur det, jag befann mig nånstans där jag slapp, så kändes det.