En fuck-off-ig signora. Salongsfönat hår, klädd ipäls eller leopardmönstrat, med en aura av lyx och attityd – ingen man bråkar med.

Hon är inte Veronica Maggio. Men det är henne hon vill närma sig: den italienska damen som i milanesisk slang kallas ”sciura”. Därför heter hennes kommande album just så.

– Jag vill hjälteförklara min inre sciura. Ha henne som nån sorts affirmation och bli mer som hon.

Är hon svår att plocka fram?
– Jag kan vara lite för snäll och obossig, i vissa avseenden. Inte när det gäller mitt…vågar man kalla det konstnärskap utan att vara pretentiös? När det gäller skapande är det lätt för mig att säga ja eller nej och peka med hela handen. Att välja och fatta beslut. Men annars är det ibland som att jag lägger mig platt. Då skulle jag behöva mer av den leopardkvinnan i mig, säger hon och gör en klösgest med handen på andra sidan skärmen.

Vi pratar över FaceTime en fredag. Det var inte så det var tänkt, men den fysiska intervjun planerad några dagar tidigare fick skjutas upp på grund av röstproblem.

Det har varit en ”sjukt intensiv månad”. Filmen 7 Steg, där hon debuterar som manusförfattare och skådespelare, blev försenad. Premiären sammanfaller nu i stället med släppet av hennes åttonde album.

Precis innan sommarturnéns avslutningskonsert kom förkylningen. I stället för att vila tog hon kortison för att kunna genomföra den största spelning som någonsin arrangerats i hennes uppväxtstad Uppsala. 17 000 människor skulle komma för att se henne på den nya arenan Studenternas.

Förväntningarna var skyhöga.

Veronica Maggio klev upp på scenen till jubel och sa “Åh Uppsala, ni kommer få mig att gråta”.

– Det kändes helt otroligt att spela där. Jag kommer ihåg förr, när jag inte hade hållit på länge, då var jag ju inte värsta hemvändarhjälten. Det var inte konstigt, det kan man inte förvänta sig. Nu skapas en speciell stämning som det gick att ta på i lördags. Det var så himla fint. Det finns en nostalgi för mig att komma dit, ett band till staden.

Hon påpekar att Stockholm sedan länge är hennes hemstad, att hon bott här längre än i Uppsala, men att platsen man föds på är speciell.

– En uppväxt kan man ju aldrig göra om.

Hon fixade spelningen och Upsala Nya Tidning beskrev den som en rekordkväll som skrivit in sig i historieböckerna. Med konfetti, fyrverkerier och tonårssynder. Men att jobba när hon behövde vila blev inte bra – sedan. Hennes krassliga röst behövde återhämta sig inför den sista ljudsynkningen till filmen. Och som hennes presskontakt ursäktande sa: ”Alla drar i henne och ställs nåt in blir det en dominoeffekt.”

Det känns som déjà vu. Senast Veronica Maggio prydde Situation Sthlms omslag hade hon också röstproblem. Den gången sa hon inte ett ord under plåtningen. Hon hade talförbud.

Hon använde sig i stället av gester – tummen upp och tummen ner – och kommunicerade genom att skriva i anteckningar på mobilen.

– Jamen gud, det var när jag hade stämbandskatarr, säger hon när hon blir påmind.

Brukar du ofta ha problem med rösten eller har vi haft otur?
– Nej, jag har bara ställt in två spelningar i hela mitt liv och det var den gången. Jag minns att jag inte ville acceptera det och att vi repade men jag var tyst, tills min bokare sa: ”Vi kan inte skicka i väg dig på ett gig imorgon, du kan ju´inte ens säga ett ord till mig.” Annars har jag inte haft några större problem med rösten, jag har aldrig haft knutor på stämbanden eller så.

Den här gången har hon inte talförbud under plåtningen, men rösten är kraxig. I en svit med tunga gardiner, mörkt mönstrad tapet och en stor tavla föreställande den ikoniska toppmodellen Twiggy, sitter hon i sängen och blir sminkad.

– Jag gillar det här stället, brukade bo här då och då när jag var i Italien, säger Veronica Maggio som är relativt nyligen hemkommen efter ett ”sabbatsår” i Toscana.

Området kring hotellet har tidigare varit hennes hemmakvarter. Hon har bott på ”tusen adresser” på Södermalm.

– Det är den mysigaste delen av Stockholm. Det är så fint och det händer mycket här.