Situation Sthlm
Krönika: Maria Hagström #295

Tillbaka till samtiden

Publicerad: 2022-05-25 14:36:00 Av: Maria Hagström

En dag ska jag berätta för honom om den här tiden. När det nästan är som det brukade vara. Sådär normalt igen. Jag skulle säga att det är i mitten av maj 2022.

Väderappen visar 15 grader och den andra väderappen 14 grader. Försöker föreställa mig temperaturen. Apparna säger att det är molnigt. Kollar sedan ut genom fönstret. Ja, det är svensk vår. Det är väl ganska normalt, alltihopa. Som att jag hälsar genom att ta i hand igen. Tänker på att ge ett ordentligt handslag och försöker trycka bort tanken om virusbaciller i handflatan. Det går inte riktigt att tvätta bort mentalt, inte än. Jag kramas när jag möter någon jag känner någorlunda. Det känns fint, det var obekvämt att säga hej på lite avstånd, vifta stelt med handen. Den ville aldrig vänja sig.

Det är inga armbågar mot varandra längre. Men han, min son, låtsas ta handsprit från en flaska och gnuggar in händerna. Ser stolt ut, som att han har varit duktig. Ett pandemibarn. Född 2020, bara någon timme efter att jag fått en lång tops nerstoppad i näsan. Jag hade inte covid. Bra, då kunde resten av förlossningen fortsätta som vanligt – förbannat smärtsamt, men normalt.

För ett år sedan var min son mer van att se mig med munskydd än solglasögon. Men nu är vi tillbaka till att skydda ögonen och inte munnen. Barnnäsor kan snora på förskolan igen. Och vi ses på krogen, tajt mellan borden. Lönehelgerna är här igen. Spendera när det spenderas kan. På Tinder är det inte längre framgångsrikt att skriva ut: fullvaccinerad. Och konflikter om vaccin eller inte vaccin känns passé. Vi pratar om annat. NATO. Men jag blir stressad när det börjar klia i halsen och hostan är nära. Det sker alltid bland mycket människor – i tunnelbanan, i affären. Det är nog psykiskt. Eller en nyss utvecklad allergi mot folk. Och alla har väl fått pollenallergi.

Kalendern har börjat fyllas igen. Det finns så mycket att göra. Hela stan är fylld med ”att göra”. Vill göra allt, med alla, men de har planer. Börjar planera för att alla planerar. En plan tar vid en annan. Ett plan lyfter och ett annat landar. Om det nya passet hinner göras i tid. Snart är det dags att planera in spontanitet i kalendern. Det är i spontaniteten som livet finns. Men livet är också planerna. Jakten på balans. Allt är normalt igen men inget blir ändå inte riktigt som man tänkt sig. Det blir krig och förödelse och kvällstidningars ”så kan Putin anfalla Sverige”. Tänk katastrof – igen.  Instagram berättar polisen Simon Häggström om annonser om kvinnor från Ukraina som säljer (utsätts för) sex (övergrepp). Och männen, som inte tycks bry sig om att kvinnan har flytt från krig. De säger förtvivlat till Simon att deras egna liv nu kan bli förstörda, när frun får veta. Det är dem det är synd om. Det är som vanligt. Människor far illa. Människor utnyttjar utsattheten.

Jag kommer att berätta, ta min son tillbaka till samtiden. Om det vanliga som till slut nästan blir lika med normalt. Berätta om vikten att hålla två meters avstånd och att sedan planera in oplanerad tid. Om plan till värmen, plan som släpper bomber och män som tar sig rätten till kroppar. Min son kommer att titta på mig med stora ögon bakom sina solglasögon, för den dagen skiner solen. Mamma, det är inte normalt.