Situation Sthlm
Nettan Wahlström

Nionde livet

Publicerad: 2019-01-07 12:57:52 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

Anette Wahlström nötte bort det sista brosket i höften när hon räddade livet på en person som fått en överdos. I vår väntar operation. Just nu befinner hon sig ännu en gång i livet under ordnade förhållanden, men så har det inte alltid varit. Men den här gången vill hon göra något bra av det som återstår av livet, använda sina erfarenheter för att hjälpa.

När det är två minuter kvar till avtalad tid första gången vi ska ses, ser jag hur Anette Wahlström kommer gående på Maria Prästgårdsgata – svart mössa nerdragen, håret instoppat under kragen, färgglad jacka, schal, blekta jeans och årstidsanpassade kängor. Jag noterar – det syns ännu tydligare just som hon ändrar riktning in på Timmermansgatan – att hon haltar lätt på högerbenet. Det finns en anledning till hältan, vi ska återkomma till den.

I författarpresentationen i boken Hemlös – med egna ord som kom ut 2015, står det om Anette Wahlström – hon har med fyra texter i boken – att hon kommer från Hässelby och började sälja Situation Sthlm 2003. Och att hon valde att stå i Åkermyntan och sälja tidningen för att hon hade en farbror som bodde i närheten. Hon hade varit hemlös ett antal år då, levde dag för dag. Att hon alls började sälja berodde på att hon hade två vänner då som hon hängde med och de sålde tidningen.

– Det är ju liksom ett annat liv, man håller ihop med dem man är med för tillfället. Man lever ju bara i nuet som hemlös när man bor i källare eller utrymmen man inte får vara i – det finns gångar och tunnlar under Stockholm som folk faktiskt bor i.

Har du bott där?

– Ja, det har jag. Det är en helt annan värld. Jag har verkligen sett andra delar av den här stan – inga sevärdheter direkt – som inte vanliga människor sett.

Hur tror du att det påverkat dig?

– Man får inte visa sig svag, då går man under helt i det livet.
– Jag har lärt mig att sätta värde på saker på ett sätt man kanske inte gör annars. När man inte har nånting sätter man värde på det man får gratis i livet. Då är man glad att kunna gå till ett kylskåp, ha en garderob för sina kläder, en säng. Det är jättevärdefullt, för det har man inte då.

Det dröjde inte lång tid efter att Anette Wahlström började sälja tidningen tills hon började skriva texter på säljarnas sidor. Vi hade redaktionen på Döbelnsgatan då och det var ofta som hon kom ner till redaktionen och pratade med oss om någonting hon var irriterad på eller frustrerad över och ville skriva om. Och sedan satte hon sig i rummet intill redaktionen, eller uppe i säljarnas café, och skrev en text.

– Jag blir förbannad. Skitförbannad. Min överlevnadsinstinkt är att jag blir förbannad. Jag är ju med om en massa dramatiska saker hela tiden.

Nu är det ett tag sedan hon skrev.

– Jag har haft massor att skriva, men det har hänt så mycket som gjort mig upprörd, så jag kan inte skriva. Jag måste vänta tills det lugnat ner sig.
– Jag kan inte prata om allting som hänt – för att det kanske är olagligt eller för att jag inte kan eller har lust att prata om det.

Hon och hennes dåvarande man satt vid den här tiden ganska illa fast i sitt beroende. De hittade ett familjehem på Gotland dit de båda ville för att behandlas och stred och kämpade för att kunna få komma dit.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #257