En berättelse om livet

Jag fick väl rätt bra förutsättningar för att lyckas här i livet.
Stående på en skrovlig isig yta med en plastspade i näven.
Att isen var skrovlig hade både sina för och nackdelar.
Även om den bidrog till att även det var halt så kunde jag stå upp någorlunda.
Men om man däremot ramlade så slog man sig extra hårt mot den ojämna ytan.
Och det gjorde jag några gånger och fick ett antal sår och ärr.
Jag tror att det är som dom brukar säga, att såren läker men ärren består.

Men sen kom det förrädiska vita snötäcket som lade sig på isen och dolde den ojämna ytan så att man inte såg skärvorna därunder.
Snön var inte alls så mjuk och beskyddande som den såg ut att vara.
Sedan byttes den plastspade som jag fått ut mot en kniv som var slö och rostig.
”Den kan du ju slipa och polera”, fick jag höra.
Det gjorde jag, men den rostade och blev slö igen.
Så jag snyggade till kniven på nytt och sålde den.
För dom pengarna köpte jag en hammare.
Med denna hammare skulle jag slå mig fram genom livet.
Med den numera slitna spaden började jag skyffla bort snön från den skrovliga isen och med den nyinköpta hammaren slog jag sönder isen men vad väntade därunder?
Jo en grå hård och mycket kall betong, inte den mjuka gröna gräsmatta som jag hade fått höra skulle finnas där.