Jag är född i Norrköping, men när jag var sju år flyttade vi till Stockholm och Zinkensdamm. De första åren var det var inte någon höjdare. Jag gick inte i nån skola här, utan gick på Katarina eftersom jag hade dyslexi. Jag såg att många spelade bandy och tänkte att det kunde vara en grej för mig som inte hade så många vänner här omkring. Jag började när jag var tio år.

”Jag var egentligen gnagare”

I laget fanns en person som senare också sålde Situation Sthlm. Han dog precis, det var väldigt sorgligt. Det fick mig att tänka på den här tiden. Det var en bra sammanhållning och stämning i laget. Jag gillade att spela. Det var bra att sysselsätta sig med i stället för att gå runt och inte ha nånting att göra. Annars hade jag nog hamnat i problem tidigare. Jag spelade till att jag var 15 år. Då började den tunga banan för mig och jag slutade med allt. Jag spelade i Hammarby, men var egentligen gnagare, för att farsan var. De andra i laget visste inte att jag var gnagare och det var lite svårt att vara tyst och hålla masken när man kollade match mellan Bajen och AIK. Hade de fått reda på det kanske det hade blivit bråk. Senare var jag med i Black Army, men nu har jag gått ur klacken. Man blev ju äldre. I dag går jag sällan på matcher och då sitter jag med polare på läktaren.