APPEN I TELEFONEN fungerar.
Joel Alme ser både lite förvånad och samtidigt nöjd ut när han parkerar sig i soffhörnet och pallar upp telefonen med en kudde.
Det är första gången Joel Alme använder Zoom på sin telefon. Han äger ingen dator – har aldrig gjort. Låtarna skriver han oftast med papper och penna, ibland som anteckningar i telefonen. Och med gitarren – en gammal Levin med åtskilligt med sprickor i lacken – som hänger på väggen bakom honom i bild, liggande över knät.
Låtarna till kommande skivan Gullmar Gospel är den tredje skiva han skriver på den gitarren.
Sedan spelar han in enkla demos av låtarna på telefonen med Garageband. Tidigare använde han diktafon. Och han har tidigare också spelat in sina demos på en gammal kassettbandspelare, ”en sån där man trycker rec och play samtidigt”.
Det handlar om trygghet, att han blir nervös om det blir för komplicerat och då snabbare avslutar det han påbörjat. Han är van att göra på sitt sätt, funnit en fungerande ro i det.
– Jag får skit från barnen ibland, ”varför har du ingen egen studio, du sitter bara här hemma med dina gamla grejer…”.
Joel Alme har enbart bott i Björkhagen under de arton år han bott i Stockholm. Men på fyra olika ställen i Björkhagen.
– Så jag har verkligen sett förändringarna här.
Allegorin Gullmar gospel har han burit runt på ett tag, egentligen sedan förra skivan Sköt er själva så sköter jag inte mitt som kom ut 2022. På den skivan, som han beskriver som en ”vandring i mitt förgångna Göteborg”, finns låten ”Blomman”. När han skrev den låten tänkte han på Gullmarsplan, på symboliken i platsen.
– På Gullmarsplan är det bevarat som det var när jag flyttade hit. Jag gillar den symboliken, det gör att människor kan få vara sig själva.
Han har hängt en hel del på Gullmarsplan genom åren. Har bra koll på inredningen i flera av barerna i området.
– När jag flyttade upp till Stockholm sågs man på Gullmarsplan. Jag har en kompis i Årsta, vi brukade ses där, gick på ställena runt där. Jag har mycket minnen därifrån.
Minnen som nu fått ta plats i texterna på skivan, som i titellåten ”Gullmar Gospel” och raderna: ”Det var barbershop i buren/några ryssar från stan”. Det var tidigt en morgon, det satt ett gäng ryssar runt glaskuben mitt på torget som han kallar buren.
– De sjöng vackert, kärlekslåtar typ, det var sjukt mycket flaskor runt dem, de hade en egen fest där. Jag tyckte det skulle få va med – en fin, helt oplanerad fest. Med sång.
I samma låt finns en diskret tippning av hattbrättet i riktning Bob Dylan och låten ”Just like Tom Thumb´s Blues”. Bob Dylan skriver ”I started out on burgundy/but soon I hit the harder stuff”.
– Jag gör som en liten hyllning till den: ”Jag börjar med Sierra/sen en hårdare sort”. Sierra är ju den billigaste tequilan, den med röd sombrero som kork.
TEXTERNA ÄR DET som tar längst tid för Joel Alme att bli klar med, att känna att det är som han vill ha det, att det inte finns något slarvigt ordval kvar, att han står trygg i berättelsen.
– Det som tar längst tid är att förenkla. Jag gillar röda trådar och symmetri, det man börjar med ska knytas ihop på slutet. Jag skriver ju mycket om det jag upplever, det jag kommer ifrån, så jag måste få fram det trovärdigt så det känns rätt i mig.
Det tog tid att hitta det språket när han skrev på svenska första gången med skivan Flyktligan som kom 2015. Han berättar att han hade ett mantra från Milos Forman från inspelningen av filmen Gökboet viskande i huvudet då – att ”det måste vara på riktigt”.
– Det tar på krafterna, men det är värt det efteråt. Jag tycker det är jobbigt att skriva texter, men när man får till det är det samma kick som att skriva en vacker melodi.
– Jag vill inte det ska kännas bittert. Hela den här skivan bär ju en känsla av att människor inte är svartvita, det finns en anledning till att de gör vissa saker. Jag vill få fram det på ett ljust sätt, ärligt och inte bittert.
Musiken har alltid kommit till honom snabbare. Och arrangemangen. Han beskriver det som att han har ”tusen procent mer musik än texter”.
– Jag gör skivan i huvet först, gör alltid ett album, vad det ska handla om. Sen radar jag upp hur det ska va, harmonik och så. Då väljer jag ut musik, jag har ju mycket att välja på.
Han beskriver det som att viljan att göra en skiva utgår från vad den ska handla om. Han gillar film, så det ska liksom vara som en film. Skapas bilder i huvudet.
– Skivan ska hänga ihop. Jag är besatt av hur album fungerar, jag har lyssnat mest på skivor så. Som album, låtar som följer varandra och berättar en historia.
Telefonen glider ner från kudden, han hamnar ur bild men återvänder igen. Pekar på gitarren på väggen snett bakom honom. Och förklarar att det är lite svårt att beskriva hur han jobbar med musiken och låtarna, att det är lite flytande, lite luststyrt.
– Det här är det enda jobbet jag har. Men ändå känner jag att jag kan leva billigare för att skivan ska bli som jag vill. Det får ju sina ekonomiska påföljder, men det är värt det.
Skivan Gullmar Gospel är inspelad analogt på rullband. Och mixad live, så när de är nöjda med en tagning kan de inte ändra någonting. Han har lärt sig en sak rörande hur hans demos låter och hur bandet sedan spelar låtarna i studion.
– Jag får kontrollera det, men jag får inte kontrollera allt. Den här skivan har nog blivit mer som jag trodde än de andra, mycket på grund av soundet och hur bandet spelar. Sången kan jag inte säga så mycket om, jag tycker jag får fram texterna. De känns rätt.
