Situation Sthlm
Krönika: Maria Hagström

Våra kroppar

Publicerad: 2017-10-19 09:07:10 Av: Maria Hagström
Jag låg vaken i mörkret fullt påklädd under täcket. Jeansen knäppta, bältet åtdraget. Det är svårare att våldta mig om det finns flera lager kläder som måste av. Under kudden hade jag en sax. Den skulle jag kunna sticka honom med. Och sedan skulle jag sparka honom på höften, den sida av höften som han hade opererat och som gjorde att han haltade. Det skulle göra ont, han skulle inte kunna springa ikapp mig på väg ut ur lägenheten och nerför trappan.

Han, mannen som jag var inneboende hos, som var förbannad för att jag inte ville ha sex, som påpekade att jag betalade billig hyra…

Och så var det han, portföljmannen som visade sin penis för mig på tunnelbanan. Och han, snubben som filmade under min kompis kjol. Och de, killgänget som kom in i väntrummet på pendeltågsperrongen där en annan vän, då 16 år, satt själv, och de ropade ”Knullobjekt! Knullobjekt! Knullobjekt!” högre och högre som i ett mantra.

Vi stod i en ring på dansgolvet. Basen vibrerade genom kropparna. Min kompis såg i ögonvrån en kille närma sig och samtidigt som han tog tag om hennes rumpa slog hon till hårt över hans handled. ”Vad i helvete håller du på med?”. Skrek han.

De, killar som tycker att tjejrumpor är till för dem att ta på. Och så var det han, killen som stalkade en av mina närmsta vänner. Och han, den snygga killen som en tjej ville hångla med utan att bli våldtagen mot ett staket på Trädgården. Och de, männen som skickar dickpics och skriver hora. Och han som sa att det var ett skämt och hon som undrade vilka som skrattade. Och han, expojkvännen som tjatade till sig sex när jag inte ville.

Det var trängsel i tunnelbanan. Min vän var då femton år. En gubbe tryckte upp sitt finger i hennes underliv. Hon blev paralyserad. Och hon skämdes inför den man som stod mittemot och som såg det hända utan att ingripa. Skämdes för att hon inte skrek eller gjorde någonting. Hon, som kände skam, när det var de som borde skämmas.

Och så var det han, den unga killen som förföljde mig på cykeln och sedan satt och runkade utanför min lägenhet. Och han, min väns kärlek som slog henne. Och han, killen som kom undan i en rättegång och hon som fick frågor om varför hon hade haft string på sig. Och de, männen som lockade på mig som om jag vore en katt.

Och så finns det han som påpekar att det finns ”hon” som utsätter ”han” – ”de” som är kvinnor. Som har helt rätt i att det är jävligt fel också, men har fel i att jämföra. Olika fysiska förutsättningar och olika upprepningar av händelser – om och om igen av många. I kvinnors kollektiva minne finns mycket sparat. Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem.

Och han, som påpekar att det inte handlar om alla män. Nej, självklart, långt ifrån alla män, men alldeles för många. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Alla känner någon som har blivit utsatt men ingen känner en förövare.

Det var rast på skolan och min kompis var åtta år. De var också barn, ett eller två år äldre. De, pojkarna som blockerade utgångarna i klätterställningen, några som nervöst flinande tittade på och han som sa: ”Dra ner gylfen, blunda och räkna till tio.”

De, pojkar som redan i barnsben hade lärt sig – någonstans och av någon – att tro att de har rätt till kvinnokroppen.