Den framröstade

Egentligen skulle Katarina Ewerlöf suttit i en studio nu – förmodligen i den hon byggt i ett av rummen hemma som hon ibland använder för att hinna med bokinläsningsjobben – och läst in Agatha Christies ”Huset på udden”. Men det har snurrat runt en del bakterier i ensemblen på Stadsteatern där hon är anställd och bara någon timma före vårt möte fick hon diagnosen luftrörskatarr av en läkare.

I år – det är sjunde gången priset delade ut – var första året som Stora Ljudbokspriset hade en egen gala. Priset delades ut i tre klasser: Skönlitteratur, deckare och barn och ungdomsböcker. Den enda av de nominerade – samtliga nominerade är skådespelare – som var nominerad i samtliga klasser är Katarina Ewerlöf och hon vann priset i kategorin Skönlitteratur för sin inläsning av Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson. Katarina Ewerlöf är inte förvånad över att de flesta som läser in ljudböcker är skådespelare.

– Vi har en relation till text som är just musikalisk och är vana att göra tolkningar. En bra röst är ju så klart bra att ha. Vilket många skådespelare har, tydliga med sin artikulering.

Men långt innan ljudboken var en litterär konkurrensfördel och en ytterligare intäktskälla för de avmagrande bokförlagen läste Katarina Ewerlöf in böcker på band. Det här var innan skådespelandet och Teaterhögskolan.

– Jag jobbade heltid på Synskadades riksförbund och läste in böcker. Det var fantastiskt för mig som bara var lite över 20 och ville bli skådespelare. I dag är ju ljudboken en kommersiell produkt, även om jag tror att den produktionen riktad till just synskadade pågår ändå.

– Jag kunde ju inte vara lyckligare, få jobba med text från morgon till kväll.

För Katarina Ewerlöf är att förmedla text en absolut grundform av berättande

”Det är lite meditativt.”

– När man gör det så rent som man gör det när man läser ur en bok, det är ursprungligt på nåt sätt. Lägereld. Det är lite meditativt.

Katarina Ewerlöf har läst in över 200 böcker som ljudböcker, både skönlitteratur, ungdomsböcker och deckare. Hur hon ska läsa in böckerna brukar ge sig, rytmen i orden, takten och svänget i berättelserna ”talar om” hur de ska läsas. Hon läser inte igenom helas boken före inläsningen, men ”sätter sig in i den” kvällen före, lite beroende på vad för text det är.

– Vissa texter ska fram, rulla på hela tiden, utan att kännas forcerade. Om det är en mer komplicerad rytmisk byggnad, som det kan vara med en sån som exempelvis Kerstin Ekman, då måste jag sitta kvällen innan och ta reda på vad det är för rytm som gäller. Jag vill att det ska leva, möta varje rad.

Katarina Ewerlöf har flera olika röster – scenrösten på teatern, filmskådespelarrösten, bokinläsarrösten och så den privata rösten. Scenrösten och bokinläsarrösten ”kommer nog ur samma låda, så lär det ju vara”.

Vid inläsningen tänker hon på att lägga ner rösten i ett behagligt register. Gör den ”mindre spretig”, som hon uttrycker det.

– Att gå med någon i öronen är ju ganska påträngande, jag måste göra mig behaglig. Lägga mig ett mjukare register. Sen när jag då lirar lite med karaktärerna – jag gör det lite, jag vill ha lite fart på dialogen ibland. Man ska ju som lyssnare orka vara där också, så nära så länge.

Som inläsare har hon ju ett val hur hon ska hantera dialogavsnitten kontra de andra textpartierna i boken, hur mycket liv hon ska skjuta till där.

– Det får samtidigt inte tippa över och bli radioteater av det. Så jag går en balansgång. Det får inte bli larvigt men vara levande.

Det tar i genomsnitt fyra till fem dagar att läsa in en bok, i läspass om drygt fyra timmar per dag.

– Man är så totalt koncentrerad. Men under tiden jag sitter och läser känner jag inte det, men efteråt. För jag ska låta avspänd, tolka det så att jag tycker jag gör ett bra jobb, inte snubbla på orden och ha koll på alla uttal.

Att veta hur exempelvis ett ortsnamn uttalas är hennes jobb att ta reda på och uttala korrekt.

– Då ska inte nån med lokalkännedom reta upp sig om de hör det fel uttalat. Det är mitt jobb att veta det.

I dag – kanske till störst glädje för teknikerna som numera slipper klicka bort pappersprassel och blädderljud – läser Katarina Ewerlöf från en läsplatta i studion.

– Jag sitter och scrollar på en läsplatta, vilket är perfekt för rytmen, inga papper som fastnar, inga sidor som fastnar när man bläddrar.

– Eftersom man är så koncentrerad är det jobbigt när rytmen bryts, man vill bara trumma vidare. Och med läsplatta rullar man bara på.

Men hon använder den inte privat.

”Läsplattan är bara ett jobbverktyg.”

– Jag skulle aldrig få för mig att läsa en bok så privat. Jag vill bläddra upp sidan och lägga in ett vykort när jag stänger den för att markera var jag är. Läsplattan är bara ett jobbverktyg. Och för att spelas WordFeud. Och googla saker.

Det är också Katarina Ewerlöfs röst man hör om man ringer till Swedbank

– Man läser ju in ord och siffror separat som sen kan pusslas ihop, och meningar och stycken. Första gången jag gjorde det kändes det lite surrealistiskt, som om man kunde gjort det till en Majakovskijdikt: ”Ett…. Två… ett moln i byxor…”. Första inläsningen, när alla grunder skulle göras: ”Måndag”, ”tisdag”, lite Kroumata-trummor på det så… Jag känner mig alltid som nån annan när jag gör det där.