Som Mark Twain

Jag såg min ålderdom hastigt klicka sig förbi på Snapchat.

Och insåg att jag också – när urverket väl stretat sig dit – bara behagfullt vill driva bort, yvigt behårad och mustaschig, uppallad på mjuka kuddar av odiskutabelt hög kvalitet, insvept i en karmosinröd morgonrock med broderade bräm och manschetter, en uppslagen inbunden bok i höger hand och en slocknad, eventuellt pyrande, svart bakelitpipa i vänster hand, stödd mot den nedvikta lakanskanten i höjd med min midja.

Ansiktet färdiglevt och värdigt, färgskalan intakt, blicken alltjämt vänd mot världen framåt och ut i rummet, dragen kring munnen utvilade och utan rester och spår av bitterhet, klagan eller det olevda livets stramhet.

Precis som på den där färgbilden av Mark Twain tagen sent i hans liv, en bild producerad med hjälp av någonting som i bildtexten kallas för ”Autochrome Lumiere process”.

Det gäller nämligen att planera.

För nu sitter man här med provsvaren och jämför sina värden mot någon form av beprövad statistisk intervall och placerar sig mellan gränsvärden i övre och undre kvartiler och det räknas kolesterol på tre olika sätt och levervärden på två olika sätt och blodsocker på ett sätt och den viktigaste raden är den – får jag känslan av – under ordet ”Akut”.

Det står ”Nej” hela vägen ner i den kolumnen.

Men beroende på hur man väljer att uttolka värdet och viktigheten av att ha lämnat så kallade fastevärden så kanske man ändå har lite att oroa sig för. I alla fall att hålla ögonen på till nästa testperiod om ett år.

Broschyrerna med kostråden låter jag ligga kvar i kuvertet så länge. Vet egentligen det mesta som står där, i alla fall i grova drag. Problemet är att det är inkräktande på ens frihet att inte bara kunna leva som man vill.

Det tar bort lite av svikten i steget, liksom. Allt blir på något sätt plikt och planering och tanke. När det man vill bibehålla i livet är öarna utan just det.

Men nu är det som det är. Och ska man driva nedför floden som Mark Twain gäller det att se till att båten hela tiden går fri två famnar under skrovet.

Hörde om en person i min närhet, i häradet av min egen ålder, som för någon månad sedan fällde ihop sig i sovrummet, nyss utkommen från duschen, i en ganska rungande och hyggligt administrerad hjärtinfarkt. Hade inte en dotter varit i närheten och larmat ambulans vet ingen var det slutat – under en sten på kyrkogården eller betydligt mer allvarligt skadad.

Nu blev det i stället sjukskrivning någon månad och tester och att sluta snabbt som fan med en del mindre gynnsamma mönster och in med grönt och fibrer och fulltankad dosett och motion.

Men för några timmar stirrade han det råbarkat mitt i kråset. Medan hjärtmuskeln knöt sig och smärtan skar sin symfoni tvärs igenom skräck och mardröm.

Grymt.

Ansiktet färdiglevt och värdigt, färgskalan intakt, blicken alltjämt vänd mot världen framåt och ut i rummet, dragen kring munnen utvilade

Nu är man där.

Där morsan och farsan – man tyckte de var äldre än Bockstensmannen vid tiden – sa att man en dag skulle hamna och när man väl gjorde det skulle man för sitt liv inte kunna begripa hur i helvete man redan kan befinna sig där. Hur obönhörligt det som alldeles nyligen kändes som ljusår bort nu hunnit ikapp och dessutom smugit sig upp bakom ryggen på en likt en habil filmskurk i en dålig deckare.

Och det tjänar ingenting till att vända sig om. Eller öka steglängden.

Man sitter på farstutrappan med sitt fastevärde och sina sms från barnen som befinner sig på olika platser i landet och ser en ny vår kratta undan sina löv och sopa gruset av gatorna.

Det är bara frisören som verkligen vet hur tunt det är uppe på hjässan. Ingen kan höra att det är Grateful Dead i mina lurar. Jag bär inte munkjacka eller alltför slitna jeans offentligt längre och gympaskor är inte heller riktigt värdigt.

Det är annat nu. En annan tid.

Ådrorna på handryggen syns nu lite mer tydligt, lite mer markerat, när jag med blicken följer händerna när de rör sig över tangentbordet. Och dubbelhakan som kommit med båda DNA-konstruktionerna syns allt tydligare, även om jag försöker dölja den med skägget så gott det går.

Jag tittar på bilden av Mark Twain igen.

Det ser bekvämt ut. Någonstans går det i en dörr, jag hör fotsteg i grus långt bort och röster som tonar ut och försvinner. Jag undrar vad han har i pipan. Och vad för bok det är han läser. Och vad eller vilka han fäster blicken på.

Men mest på vem som i framtiden kan tänkas sy upp en sådan där morgonrock.