ATT HA SKÄGG är lite som att ha husdjur.

Eller ett bonsaiträd.

Man måste ideligen ligga på det som en överambitiös privatspanare och tämja och gallra och snida och mejsla och få det att samsas.

Hålla efter. Kratta steget före. Planera. Förutse.

Men det fyller sin absoluta funktion, retuscherar en aning barnslighet ur passbilden och kväver dubbelhakan hyfsat.

Varför ansträngningen därmed uppfylls.

Finns ju dock herrar i kvarteren runt här och på gatorna i staden som närhelst kan slå till med ett rumsrent spadskägg, ett vanligt helskägg, en Henriquatre, ett Franz Josefskägg eller en retrospektiv skepparkrans.

Går på raksalong.

Kan bedöma naturfiberkvaliteten på riktigt syrlig, brittisk tweed mellan fingertopparna med förbundna ögon.

Har oljor och tvålar och låga borstar med vildsvinshår. Små speglar. Elektriska trimmers och rakapparater med senaste teknologin. Etuier med pilkdon och kantsaxar.

Är sådana som vet.

”Någon med förbundna ögon som överdoserat på yatzy.”

Som ser ut som gentlemän på gamla sedlar. Upptäcktsresande. Som svartvita porträtt i medaljonger på nattduksbord i förra sekelskiftets jungfrukammare.

Därav att man lappar sin cardigan.

Och tippar kepsskärmen ödsligt mot bonsaiträdets filosofi – accepterandet av förgänglighet och ofullkomlighet, skönhet som till sin natur är ”ofullkomlig, förgänglig och ofullständig”.

DET FINNS EN liten pojke med en bilderbok långt bort utmed kusten.

Och en svart hund i en soffa.

Och en flicka med nyklippt page som jobbar på en ambassad och springer backen ner efter bussen på morgnarna med öppen kappa och lurarna i och blippar sin telefon. Och tänker att livet kanske tar sin början ungefär här. Det riktiga livet som sedan bär längre inåt.

Kom en bild i telefonen. Nya glasögon.

Progressiva glas, lite svårt att kliva av rulltrappor, annars bara bra – lindrig chock dock över hur illa synen varit tidigare, innan glasögonen.

Det successiva, det är det som fäller en.

DE FEM RÖDA små varningslamporna i skorstenen bortåt Hammarbybacken till som jag ser genom fönstret, ser ut som Karlavagnen skulle göra om den omorganiserats av någon med förbundna ögon som överdoserat på yatzy.

DET ÄR FÖRSENT för tatuering.

Försent för en vräkig blå safir bakom knogen på höger långfinger.

Klocka?

Såg en man med en öronlappsmössa på ett övergångsställe i Rågsved en gång. Minns hans blick. Ett oläkt ärr över näsryggen. Och hans sätt att gå förunderligt sakta, som om han behövde fylla dagen med tid enbart för att få den att gå, så det kunde komma en ny, och sedan en till, och sedan ännu en… tills de dagarna gått klart i honom. Om jag någonsin skulle dömas till döden – svårt att tänka sig nu för vad, och av vem, men leker med tanken -
och därmed fick välja metod för avrättningen tror jag att jag skulle välja armborst. Någonting gentlemannamässigt. Gå som Ivanhoe – det sista man ser av världen är genom den smala springan i visiret.

KNÄCKEBRÖD. HÅRDKOKT ÄGG med kaviar.

Lyssnar på plattan Veedon Fleece med Van Morrison, ”Streets of Arklow”. Flöjten. Sången. Texten. Gitarren. Basen. Trummorna. En av hans minst framgångsrika skivor.

Obegripligt. Tänker jag när jag hör den. Och inser därför. Att tiden vet sällan sitt eget bästa.