Hoppa till innehåll
Line Finnilä

Slutat misshandla sig själv

Situation Sthlms säljare Line Finnilä har både haft tur och varit med om ”bra mycket skit”. Men det var inte uppväxtens fel, hon var ”experimentlysten”. Nu drömmer hon inte längre om heroin. Nu drömmer hon om att få träffa sin syster igen.
Text: Maria Hagström Foto: Annelie Hildonen

I julas ringde Line Finnilä sin pappa för att berätta något positivt: ”Jag har slutat misshandla mig själv”. Hon tänker att det kanske inte var helt rätt ordval, men hon tror att han fattade. Det hon menade var att hon hade slutat med sprutor och heroin.

– Tidigare har jag inte heller kunnat säga rakt ut vad jag skulle använda pengarna till, när jag ringde mamma för att be om att få låna. Jag tror inte att hon ville veta. Ett tag var det 200 spänn om dagen och det höll på att göra oss riktigt osams, berättar Line Finnilä när hon tar en stunds paus från tidningsförsäljningen en torsdag efter julhelgerna.

Att hon började sälja tidningen för ett år sedan hjälpte – hon var inte tvungen att be om pengar lika ofta. Men det är framförallt nu när hon påbörjat LARO-behandling med läkemedlet suboxone som hon ”inte behöver slänga pengar på skräp”, som hon säger.

– Jag tycker att det är superbra med LARO, det bästa jag har gjort. Jag hade inte kunnat sluta utan ”subben” och statens hjälp. Det är en räddning. Nu drömmer jag inte längre om heroin. Jag börjar inte skaka, får inte ont i kroppen eller spyr när jag inte får det. Det känns inte som att kropp och själ slits isär. Jag har knarkat för att bli frisk.

Hon tror att hennes föräldrar är glada nu. Äntligen! De har varit ledsna och oroliga. Hon berättar att hon har en tio år yngre syster.

– Jag tror att kontakten inte är så bra på grund av…

Hon avbryter sig, viftar med handen framför ansiktet som för att hålla tillbaka gråten, men tårarna börjar rinna ändå.

– Jag har inte träffat henne på tio år, men hon har sagt att hon tänker på mig varenda dag. Och jag tänker på henne hela tiden. Hon har en fyraårig son. Han vet att det finns en moster som heter Line, men han har bara sett mig på bild. Jag har pratat med honom lite i telefon, men vi har aldrig träffats.

Hennes mål nu är att de två månaderna utan heroin ska bli två månader till och därefter många fler. Hon hoppas på att så småningom få ta med sig medicin över en hel helg, istället för att gå till ”Maria” dagligen. Då skulle hon kunna åka till Kristianstad där systern och föräldrarna bor.

– Jag har alltid varit välkommen till mina föräldrar, men jag har suttit fast och inte kunnat lämna Stockholm. Jag hade annars behövt ta med mig si och så många ”bollar” dit och alla sprutverktyg, jag tror inte att det hade varit så roligt att se mig komma hem sådär.

Hon berättar att hennes pappa försökte lära henne rätt och fel under uppväxten, att han varit noga med det där: man begår inte brott. Helst ska man inte ha med soc att göra heller.

– Jag åkte dit för snatteri när jag var tolv år och han blev vansinnig. Han har försökt fostra mig om etik och moral. Jag har haft en bra uppväxt, en normal barndom. Jag är maskrosbarn fast åt andra hållet, kan man säga. Jag var experimentlysten.

Line Finnilä föddes hösten 1984 på Västerås sjukhus. 3 888 gram och 52 centimeter stor. Hon växte upp i Surahammar, som hon beskriver som arbetarklassens kommun, en liten bruksort. De fyra första åren bodde hon med sin mamma och pappa i en lägenhet på Timmergatan, med skylten ”Finnilä” på dörren. Det är inte så många som heter så. Mamman har samiskt påbrå och kommer från Kukkola i finska Lappland. Line Finnilä var på besök där med sina föräldrar när hon var barn. Hon minns den vilda Kukkolaforsen och de stora timmerstugorna. På Timmergatan i Surahammar bodde också en svart liten katt. Det är den som har gjort att hon skelar lite, hon fick en kattklo i ögat.

– Katten blev rädd när jag kom emot den, jag var väl liten och framfusig och fick nog lite stryk av den. Mormor hade katt också, jag älskade att leka med den när jag var där. Senare skaffade vi Charlie. Han blev 21 år. Han var så cool, det såg ut som att han hade kajal runt hela ögat. Gud, vad jag saknar att ha husdjur.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #302

Om LARO:

– LARO är en behandling för personer som haft ett
långvarigt beroende av heroin eller andra opioider.

– I behandlingen kombineras läkemedelsbehandling,
med metadon eller buprenorfin, med psykologisk behandling
eller psykosocialt stöd.

– Syftet är att förebygga återfall, smittspridning, dödlighet
och förbättra social funktion.

– Patienten ska ha fyllt 20 år, om inte särskilda skäl
föreligger, och haft ett opioidberoende i minst ett år

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.