Situation Sthlm
Kjell Johansson

Sidor av sig själv

Publicerad: 2019-11-27 10:23:40 Av: Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

När det ringde på dörren till Kjell Johanssons lägenhet för några veckor sedan var det femton år sedan far och son senast såg varandra. Nu har tunna trådar dem emellan börjat vävas igen. För sju år sedan fick han en adhd-diagnos och medicinering och lyckades till slut bli drogfri, efter trettio år på gatorna i stan med kofot och romaner i ryggsäcken. Men det är inte så lätt att nu förväntas leva ett normalt liv. Vad nu det är.

Några dagar in i november i år. Efter fem dagar på Södersjukhuset med dubbelsidig lunginflammation blir Kjell Johansson utskriven när febern gått ner och infektionsvärdena någorlunda stabiliserats. Han har hunnit vara hemma i några timmar i sin lägenhet – den som för fyra år sedan var en träningslägenhet men nu blivit hans egen – när det ringer på dörren.

Efter några signaler går han upp och öppnar, lindrigt omtöcknad av mediciner och sömnbrist och sviterna av lunginflammationen. – Det står en förvirrad yngling där och jag har ju feber fortfarande… han presenterar sig inte utan han börjar bara prata, jag minns inte om vad nu. Till slut frågade jag ”vem är du?”. Då sa han: ”Det är Sebastian, din son”.

I trappuppgången där är det femton år sedan de senast såg varandra. Den gången, i ett besöksrum på ett behandlingshem där Kjell Johansson befann sig, frågade den då sjuåriga sonen varför han knarkade.

– Det är svårt att svara en sjuåring på det. Jag fokuserade mer på att få honom att inte ta på sig nån skuld. Så han inte skulle tro att det var hans fel att jag försvunnit från familjen.

Han minns att sonen den gången lekte med sina Transformers och sa att han ville skapa Transformers som kunde förstöra allt knark i världen.

– När vi träffades den gången när han var sju ville han inte släppa mig när jag skulle gå. Han klängde sig kvar och vägrade släppa taget, så jag sa: ”Det är ok, vi ses snart igen”. Och det där ”snart igen” har jag haft så jävla dåligt samvete för… Det blev femton år.

Vi får anledning att återkomma till far och son där i trappuppgången lite längre fram i texten.

Läs hela artikeln i senaste numret av Situation Sthlm #267