Situation Sthlm
Mikaels Hamngata

Min Plats #263

Publicerad: 2019-06-26 15:11:10 Av: Berättat för: Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

På en bänk på Hamngatan, mitt emot NK, brukar Mikael Krantz ofta sitta. Förut satt han alltid här med kompisen Pekka, han som en gång räddade livet på honom, men som nu inte längre lever.

Här brukar jag sitta och softa. Ibland säljer jag tidningar samtidigt eller tar en kaffe eller en folköl. Jag störs inte av att det är mycket bilar och folk. Förut sålde jag tidningen nere vid Sergelgången, innan de började bygga om Gallerian och folk slutade gå förbi. Då brukade jag ta pauser med kompisar på bänken. Två av dem är döda nu. Den ena, Pekka, fick ”knall-fall-hjärtinfarkt” när jag sov hemma hos honom. Han gick inte att väcka.

Efter 22 år, så länge hade vi känt varandra. Första gången jag träffade honom räddade han livet på mig. Det var fem personer mot mig nere på Plattan, jag vet inte om det var ett rån eller om det var hämnd för nåt. En av dem drog kniv bakom ryggen på mig. Pekka såg det, släppte sin kärra, stack dit och klappade till så att kniven flög. Utan honom hade jag fått en kniv i ryggen.

Det var så jag mötte Pekka. Sedan har vi hängt ihop, vi brukade träffas här varje dag. På Plattan kallade ungdomarna oss för farsan och farfar för att vi försökte stoppa dem från att börja med narkotika. Jag kallas fortfarande för farsan ibland.

Jag och Pekka har sovit på samma härbärgen och byggt vindskydd med pallar och presenningar under bron mellan Gamla stan och Slussen, för det blåste på från havet. I dag har jag försökslägenhet, men får inte ta över kontraktet på grund av en skuld hos Kronofogden. Pekka dog för ett och ett halvt år sen. Det är tomt, det är det för många av oss. Min fru dog också av en ”knall-fall-hjärtinfarkt” på en bingohall i Sumpan. Nu sitter jag mestadels själv här på bänken. Förutom när Krister, som jag känt i några år, kommer förbi. Eller när nån jag inte känner sätter sig en stund och pratar. Det är en jäkla perfekt plats, särskilt sommartid.