Hoppa till innehåll
Pia Sjögren

Det enda livet

Pia Sjögren är tillbaka i Stockholm. Sedan drygt två år delar hon lägenhet i Sundbyberg med sin 93-åriga mamma, de håller ett öga på varandra. Nästa höst kommer Tom Alandhs fjärde dokumentärfilm om henne. Han och hans team passade därför på att filma när Pia Sjögren kom till redaktionen för att intervjuas. Vi talar om ett svartvitt gammalt porträtt, minnen, Stockholm, döden, och att kunna acceptera hur det blev. Det enda livet.
Text: Ulf Stolt Foto: Anneli Hildonen

För att ta sig från Näckrosen där Pia Sjögren bor i dag till sjukgymnastiken en gång i veckan på Nya Karolinska, tar det henne mellan en och en och en halv timma, enkel resa, per buss och tunnelbana. Med den tunga syrgastuben i ryggsäcken och näsgrimman på. Först buss till Solna centrum, sedan en station med tunnelbanan, byta till buss till gamla Karolinska, sedan byta till en ny buss till Nya Karolinska.

– Maskineriet gnisslar en del. Jag går en gång i veckan till sjukhuset på gympa – om benen är starka slipper lungorna jobba så mycket. Jag har ett träningspass jag gör då, maskiner, cykel, på nya KS.

– Jag blir tröttare utan syrgasen, men viljan är stark… jag blir liksom slut i huvet, det är svårt att beskriva riktigt.

Hon har precis lyckats tjata sig till en förlängd period med rehabiliteringsgymnastik. Den är både medicinskt och socialt viktig för henne – hon har blivit kompis med några tanter där och de kan prata krämpor och sjukdomar med varandra.

– Jag kan ju inte sitta och tjata det med mamma som är 93 år och blind.

Du och mamma delar lägenhet?

– Ja, och nu börjar det väl bli bra. Det var ganska jobbigt från början – jag var liksom fjorton år igen, och hon 45. Det känns ändå bäst så här. Vi håller lite ett öga på varandra, lika mycket åt båda håll.

– Mamma kan inte teckna längre, det är svart, hon ser ingenting. Men hon gillar att lyssna på böcker.

Senast jag intervjuade Pia Sjögren var 2016 på våren. Då var hon i stan på tillfälligt besök från Ångermanland där hon då bodde och arbetade halvtid som behandlingsassistent, hade stått i bostadskö i Stockholm i nio år och var på väg tillbaka till stan igen, mycket beroende på oron för sin då 90-åriga mamma vars syn blev allt sämre. Och hon berättade då att hon ”för några år sen diagnostiserades med den svåra lungsjukdomen PAH”.

– Ja, så blev det, efter allt annat i mitt liv… När jag började må ganska bra och bara hade några år kvar till pensionen. Så allt det jag hade planerat och tänkt göra… inget speciellt märkvärdigt, vardagliga nöjen typ gå och simma i varmt vatten…

Hon tecknar en lätt uppgiven rörelse med ögonbrynen som hon låter rama in konturen av sitt öde, tittar ner på sina händer som ligger knäppta i knät och jag ser hur hennes ögon tåras och rösten blir bräcklig och skir, framburen av ett varligt andetag.

– Jag får försöka anpassa mig och acceptera livet som det är, men det här är svårt att acceptera, det blev så totalt annorlunda.

Den gången stod vi på Karlaplan och pratade, på gatstenen när exakt på den plats där hon brukade stå och sälja Situation Sthlm i slutet av nittiotalet när journalisten och dokumentärfilmaren Tom Alandh för första gången la märke till henne i gatubilden. Det har blivit tre dokumentärfilmer om Pia Sjögren sedan dess, den senaste filmen, Leva livet, visades i SVT 2011. Men filmandet har fortsatt. Och det är därför Tom Alandh och Pia Sjögren kommer gående arm i arm uppför Timmermansgatan den här dagen – jag ska intervjua henne och Tom Alandh och hans team ska filma tilldragelsen och addera den till det redan digra antal timmar film som under de senaste åtta åren ackumulerats i klipparen Heleen Rebels dator i klipprummet på SVT. Nästa höst, i september eller oktober 2020, kommer nämligen den fjärde filmen om Pia Sjögren.

Hur har det varit att komma tillbaka till Stockholm igen?

– Knepigt. Jag känner att jag bott där uppe länge, senast i Hudiksvall. Jag har blivit hemmastadd där ganska mycket. Men det är mer oro att sitta där uppe och vara orolig för mamma, så jag var tvungen att flytta ner. Fanns alltid en oro över mamma, att jag inte skulle finnas där när hon behövde mig…

– Här är det mer anonymt, det märks exempelvis inom vården, där uppe känner de en vid namn på labbet när jag lämnade prover.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #263

Stöd Situation Sthlm

Ditt stöd bidrar till Situation Sthlms arbete med att nå hemlösa människor i ett första steg från gatan för att lotsa dem vidare på sin väg tillbaka till samhället.